Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Liberalernas beslut är bekymmersamt

NWT 2025-10-18

Efter valet 2026 kommer det att bli en omröstning i riksdagen om vem som ska vara statsminister. Tre knappar finns att trycka på: en grön, en röd och en gul. Ja, nej och avstår. Förslagsställare är talmannen. Om förslaget inte får en majoritet mot sig godtas det. Riksdagen har 349 mandat vilket betyder att den som vill förkasta förslaget måste samla ihop minst 175 mandat.

Att trycka på gul knapp, det vill säga att avstå, blir därmed som att godkänna förslaget även om man inte röstar ja. Det kallas för att man ”tolererar” den föreslagna statsministern. Man älskar honom inte men han accepteras.

Att känna till dessa regler för hur en statsminister väljs är nödvändigt om man vill förstå Liberalernas nya ställningstagande när det gäller vilka partier de kan tänka sig att samarbeta med efter valet.

Liberalernas partistyrelse har nämligen sagt att de varken själva kan tänka sig sitta i en regering tillsammans med SD eller kan tänka sig ”att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna (DN 10/10).”

Tolkar man detta strikt betyder det att Liberalerna kommer att trycka på den röda knappen om den föreslagna statsministerkandidaten presenterar en regering där Sverigedemokrater ingår. Om exempelvis Ulf Kristersson syr ihop en regering bestående av M, SD och KD kommer Liberalerna ändå inte att trycka gult och ”tolerera” en sådan regering, utan det blir tvärt nej.

Ställningstagandet är mycket bekymmersamt för det riskerar nämligen att förstöra allt det arbete som den nuvarande regeringen har lagt ned inom ramen för Tidöavtalet.

Tidöavtalet omfattar ju bara den här mandatperioden och Sverigedemokraterna har sagt att de inte kommer att förlänga avtalet i sin nuvarande form. SD är ju idag regeringssamarbetets största parti och för dem är Tidöavtalet ett provisorium. Det har de varit tydliga med hela tiden.

Att en ny form av samarbete mellan de borgerliga partierna kommer att behöva förhandlas fram efter nästa val är uppenbart, och det vore olyckligt om Tidöavtalets många reformer skulle behöva avbrytas.

För det var ju så att valet 2022 var något av en nystart för Sverige. Det fanns inget Tidösamarbete före valet utan var något som uppstod efteråt på grund av att de fyra partierna hade en samsyn i framför allt tre viktiga frågor: migrationen, gängkriminaliteten och kärnkraften.

Valresultatet var en effekt av att väljarna höll med och inte trodde att Socialdemokraterna med sina stödpartier skulle kunna leverera samma sak.

Under mandatperioden har därför ett mycket stort antal reformer sjösatts på just dessa områden. Emellertid tar det ju tid för ny lagstiftning att få effekt. Polisen har fått nya verktyg för att bekämpa de kriminella gängen, men det lär ta några år innan de är nedkämpade. På liknande vis är det med kärnkraften. Nya lagar finns, och beslut har fattats om hur de nya kärnkraftverken ska finansieras. Men det är en bra bit kvar innan de nya reaktorerna står färdiga. Här får man räkna med minst tio år. För att få Tidöavtalets reformer att verka kommer det alltså att behövas en borgerlig riksdagsmajoritet ytterligare en mandatperiod.

Så eftersom Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och Liberalerna kräver att de inte ska sitta i regeringen är det upplagt för regeringskris om inte Liberalerna antar en mer resonlig hållning.

Det är i slutändan Liberalernas landsmöte som i november ska avgöra hur partiet ska göra med regeringsfrågan. Än så länge är det bara partistyrelsen som har yttrat sig. 

Inför detta möte kan därför du som läser denna text som är liberal väljare, eller som har stödröstat på partiet för att hjälpa fram en borgerlig regering, ställa frågor till de som är medlemmar i detta parti.

Gå direkt till kärnan och fråga dem om hur de vill göra med alla de reformer som Tidösamarbetet har påbörjat. Ska de avbrytas eller inte? Vi vet ju att Socialdemokraterna är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna styra. Är det detta gäng Liberalerna ska släppa fram istället? Och hur kommer L att förvalta sina stödröster, från väljare som kanske egentligen är moderater men vill att L och M ska samarbeta? Riskerar man att plötsligt få en regeringen med vänsterpartister istället?

Dessa frågor måste en företrädare för Liberalerna kunna svara på. Det finns inga bekväma mellanvarianter. Så hur blir det? Blir det röd knapp för fortsatt borgerligt samarbete?

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Värnpliktiga kan förhindra krig

NWT 2025-09-06

En fråga som är under utredning är huruvida värnpliktiga ska kunna tjänstgöra utomlands. I och med att Sverige gått med i Nato börjar försvaret av det svenska territoriet redan på andra sidan Östersjön. Ska då svenska värnpliktiga soldater, som traditionellt sett är till för att försvara just Sverige, kunna sättas in där i utlandet? Blir det inte en utlandsmission då?

För mig har det hela tiden varit självklart att Sverige ska kunna sätta in värnpliktiga soldater i Lettland eller Finland. Under neutralitetens tid var operationsområdet Sverige. Det var först när fienden klev över den svenska gränsen som de värnpliktiga soldaterna skulle slåss.

Sveriges försvar bestod under värnpliktssystemets storhetstid i stort sett bara av värnpliktiga. Det var bara officerskåren som var anställd. 

Men nu ska vi försvara oss som en del i en allians och då ska vi kunna agera inom hela alliansens operationsområde. Vårt försvar består idag av både anställda och värnpliktiga, och värnpliktiga soldater är återigen en central del av försvarsmakten. Alltså är det rimligt att värnpliktiga tjänstgör utomlands.

När jag har nämnt detta för andra har jag noterat att det uppstår en del huvudbry. Frågor som ställs är: Ska värnpliktiga, som ju är under utbildning, verkligen sättas in i strid? Sverige har haft som regel att utlandstjänstgöring bara ska utföras av stamanställda. Ska vi verkligen ändra på det? Inte ska väl värnpliktiga tvingas att åka på en insats som den i Afghanistan, som var en Natoledd insats?

Alla dessa frågor är relevanta så låt oss bena ut dem.

Det stämmer att Sverige har haft som huvudregel att bara sända ut anställd personal på utlandsmissioner. Dessa uppdrag har inte setts som absolut nödvändiga för försvaret av Sverige och då kan man givetvis inte tvinga någon värnpliktig att följa med. Det stämmer också att insatsen i Afghanistan leddes av Nato.

Men när nu Sverige har en bataljon från P7 i Revinghed i Lettland är det inte fråga om en fredsfrämjande insats beslutad av FN utan om alliansländernas eget självförsvar.

Vad som utgör Natos självförsvar bestäms av Washingtonfördraget från 1949. I detta definieras exakt vart gränserna går. Alliansens förpliktelser gäller bara Natoländernas egna territorier. De gäller därför inte för de kvarvarande kolonier som Storbritannien och Frankrike har ute i världen. Förpliktelserna gäller inte heller den typ av uppdrag som Nato tar på sig som kallas för ”out of area”, som insatsen i Afghanistan.

Hur är det då med att värnpliktiga fortfarande är under utbildning? Så är det onekligen med de förband som just är övningsförband. Men värnpliktig är man även efter avslutad utbildning. Man blir då krigsplacerad och är skyldig att tjänstgöra om staten kräver det.

På den gamla tiden var nästan alla svenska män krigsplacerade efter sin tid i lumpen. Man hade en stående order om var man skulle bege sig i händelse av mobilisering, men det var då alltid en plats i Sverige. Hur blir det idag? Om man kallas in, kan man hamna utomlands? 

Idag kallas denna grupp för ”reserven” och består av alla dem som har gjort lumpen men som därefter lever och arbetar civilt. Det är framför allt denna grupp som Sverige måste bestämma om den ska kunna sättas in utomlands eller inte, där jag då menar att det är själva poängen med alliansen att vi ska kunna göra det.

Att värnpliktiga under utbildning inte ska användas i skarpa lägen eftersom de inte är färdigutbildade är en rimlig invändning, men jag minns från min egen tid när jag låg i lumpen att vi hade beredskap. Efter att vi hade genomfört grundläggande soldatutbildning, som bara vara några veckor, ansågs vi mogna att i alla fall utgöra en del av rikets vaktstyrka. Färdigutbildade var vi först flera månader senare.

Det är också viktigt att komma ihåg att Natos viktigaste uppgift inte är att föra krig utan att förhindra krig. De soldater Sverige har i Lettland är inte i strid med någon utan är på plats för att avskräcka Ryssland från att starta krig. Förbandet består av yrkessoldater, men skulle även kunna bemannas av reservister. 

Man skulle även kunna tänka sig att P7 hade värnpliktiga under utbildning i Lettland. Om det är just den terrängen som ska försvaras, och ska försvaras tillsammans med lettiska förband, är det ju bra om man har övat på den saken redan från början.

Som ni märker finns det en del att fundera på när det gäller värnpliktigas roll inom Nato. Sverige har inte bestämt hur vi ska göra än, men jag tror det är viktigt att alltid påminna sig om att allt vi gör inom Nato är direkt relaterat till försvaret av Sverige. Svensk trupp i Lettland är inte där för Lettlands skull i första hand utan för vår egen.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Vet vi vad vi menar med integration?

NWT 2025-07-26

Det pågår just nu en omfattande diskussion i samhället om integration. Den stora invandring vi har haft har gjort att alla letar efter nya grepp att samla ihop det svenska samhället. Socialdemokraterna vill prata bodstadspolitik och nya partiledaren i Liberalerna vill prata om värderingar. Vi moderater brukar oftast vilja prata jobb och självförsörjning.

Menar vi samma sak med integration? Jag är inte säker på det, för jag är inte säker på att jag själv tänkt färdigt på vad som faktiskt konstituerar bra och dålig integration. Här kommer därför ett försök att bena ut vad vi menar. Jag tror vi tänker oss att man kan vara integrerad på fyra olika sätt, och i olika hög grad.

Vi i den liberalkonservativa högern har alltid sagt att grundnivån är att man arbetar och betalar skatt. Då ligger man ingen till last. Det skulle man kunna säga är att vara ekonomiskt integrerad.

Men visst kan man var ekonomiskt självförsörjande och ändå leva i utanförskap? Typiska sociala problem som kommit med invandring är hedersförtryck, religiös extremism, korruption, antisemitism och som bekant även gängkriminalitet. Att vara ekonomiskt integrerad är alltså inte det samma som att vara socialt integrerad.

På liknande vis kan man vara både ekonomiskt och socialt välintegrerad men ändå vara kulturellt sett helt utanför det svenska samhället. Det är så de utlänningar lever som rekryterats för sin expertkompetens. De gör rätt för sig ekonomiskt och lever lugna och städade liv, men de talar inte svenska. De kan ingenting om Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren. Och ingenting om svensk historia. De kan inte sägas vara kulturellt integrerade.

Ekonomisk, social och kulturell integration skulle jag därför säga är olika former av integration. Men därtill vill jag även lägga ytterligare en dimension, nämligen att man även kan vara identitetsmässigt integrerad. Det är när integrationen har gått så lång att den invandrade börja tänka på sig själv som svensk, istället för kurd, iranier, syrier eller somalier. Detta händer ju med de som har bott i landet länge och händer definitivt med deras barn och barnbarn. Det finns berättelser om invandrare från Medelhavet som när de hör ordet träd tidigare tänkte på olivträd men numera tänker på granar. När det sker har onekligen något hänt i en människas identitet.

Sammanlagt blir detta i så fall fyra olika sätt som man kan bli integrerad på – ekonomiskt, socialt, kulturellt och identitetsmässigt – och jag antar att man även kan bli det i olika grad. De fyra olika typerna av integration hänger inte samman i något system. Man kan ju vara ekonomiskt och socialt integrerad utan att tala svenska eller bry sig om svensk kultur och historia. Jag gissar att man även kan vara ekonomiskt under isen och ha svåra sociala problem men ändå älska Sverige, följa barnen till skolavslutningen i kyrkan och jubla över svenska idrottares framångar.

Jag tror att vi på detta sätt behöver förnya vår diskussion om vad det faktiskt innebär att bli integrerad. Vi måste resonera om vad målet med integrationspolitiken är, vad vi tänker oss att det är rimligt att en invandrare når upp till, vad vi har som minimikrav och vad vi tycker är eftersträvansvärt.

Jag är en person som gillar göra den här typen av begreppsutredningar och jag vet att andra tänker att det blir teoretiska hårklyverier. Men vet man inte vad målet för politiken är kan man inte heller avgöra vad som är relevanta åtgärder att sätta in. 

Inom högern har vi länge tänkt oss att om en person bara kommer i arbete så ska allt det andra också komma på plats så småningom. Man blir socialt skötsam, lär sig svenska, börjar läsa svenska författare, börjar äta sill och potatis och så vidare. Är vi verkligen säkra på att det är så det fungerar?

På samma vis jag är inte heller säker på att Socialdemokraternas nya folkblandningspolitik kommer att ge den effekt som de själva tänker sig. Låt säga att varje nytt bostadsområde hädanefter ska ha den perfekta mixen av radhus, villor, bostadsrätter och hyresrätter. Kommer detta leda till att tusenåriga klansystem och försvinner? Kan man med bostadsbyggande avskaffa hedersförtryck och extrem islamism?

Nej, jag tror att vi behöver ägna detta ämne betydligt mer tankekraft. Det finns uppenbart olika typer av integration.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Nödhjälp viktigare än hyror

NWT 2025-06-14

Ska de biståndspengar Sverige har avsatt för att lindra nöden i Gaza gå till just Gaza eller ska de gå till sophämtning i palestinska flyktingläger i Jordanien?

Sveriges regering har omfördelat biståndspengarna så att de går till nödhjälp och inte till något annat. 

Ändå är den samlade oppositionen i Sveriges riksdag helt och hållet låsta vid att pengarna ska gå till FN-organet UNRWA, trots att vi inte har en blekaste aning om hur UNRWA kommer att använda pengarna. Oppositionen har gjort detta till sin allra viktigaste fråga när det gäller Sveriges politik rörande kriget i Gaza. Det har gått så långt att man undrar om Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet kämpar mer för UNRWA än för civilbefolkningen i Gaza.

För att förstå det bisarra i detta måste man veta vad UNRWA är och gör, och här kommer därför en bakgrund.

UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) är FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar. Organet inrättades efter kriget 1949 och skulle vara en tillfällig lösning. Palestinier som flydde undan den israeliska armén samlades i läger och de behövde humanitär hjälp.

Men därefter blev det aldrig någon lösning på det palestinska flyktingproblemet. Flyktinglägren omvandlades från tältläger till bostadsområden. UNRWA blev kvar i lägren/bostadsområden som ansvarig för samhällsservice och infrastruktur. Det är därför som UNRWA sköter om sophämtningen i områdena.

UNRWA finns inte bara i Gaza utan även på Västbanken, i Libanon, Syrien och Jordanien. Sammanlagt har UNRWA ansvar för 5,9 miljoner registrerade flyktingar, eller rättare sagt ättlingar till dem som flydde i krigen 1949 och 1967.

UNRWA är alltså inte ett organ som i första hand arbetar med omedelbar nödhjälp som Internationella röda korset eller FN:s World Food Programme. Däremot har UNRWA 12 000 anställda i Gaza och därmed ett organisatoriskt nätverk som kan användas för nödhjälp.

Sverige har varit en av flera givare till UNRWA i många år. Under 2024 gav Sverige omkring 400 miljoner kronor. Pengarna var inte öronmärkta för Gaza utan var ett så kallat kärnstöd, det vill säga ett ospecifierat basanslag. UNRWA har förfogat över dessa pengar själv, och har som sagt verksamhet även i andra länder.

Under 2025 har dock Sveriges regering bestämt att pengarna istället ska gå till direkt nödhjälp och via andra organisationer. Regeringen valde dessutom att fördubbla nödhjälpen, som nu uppgår till 800 miljoner kronor i år.

Det finns olika skäl till varför regeringen valt att omfördela anslaget till andra organisationer. Dels är det för att Israel vägrar att samarbeta med UNRWA, vilket gör att organisationen inte riktigt fungerar som den ska. Dels är det för att organisationen tyvärr har infiltrerats av Hamas.

Hur omfattande denna infiltration är vet egentligen ingen. Israel har överlämnat bevis, men fiendskapen mellan Israel och UNRWA är så svår att det är många som inte fäster någon vikt vid dem.

Vad vi emellertid vet sen tidigare är att UNRWA som bedriver skolor i Gaza har använt sig av undervisningsmaterial med antisemitiskt innehåll. Problemet har funnits länge och UNRWA har haft svårt att rätta till problemet. Man ska därför inte vara förvånad över att Israel till sist tappade tålamodet.

Viktigt att komma ihåg är nu att det som kallas kärnstöd alltså är ett basanslag till organisationen och inte pengar vikta för stöd till Gaza. Ändå är det just dessa pengar som oppositionspartierna i riksdagen är fixerade vid. I debatt efter debatt kräver de att UNRWA:s kärnstöd ska återupprättas, trots att organisationen lika gärna kan komma att använda pengarna för sophämtning i något av flyktinglägren/bostadsområdena i Libanon eller Jordanien, eller för att betala hyror för organisationens kontor i Washington och Bryssel.

Sverige är inte heller ensamt om att vara kritisk mot UNRWA, vilket felaktigt har hävdats av Socialdemokraterna. Andra länder som gjort en liknande bedömning är Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovakien. Nederländerna fasar ut sitt stöd successivt. Tyskland ger bidrag alltjämt men har sagt att organisationen måste reformeras.

Information om vad UNRWA är och gör går att inhämta på nätet. Man behöver inte tror på just mina ord utan kan själv undersöka hur det förhåller sig. Information om vad Sverige gör för att bistå de civila i Gaza finns också lättillgänglig på regeringens hemsida. Botanisera gärna själva.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Antisemitismen och Vänsterpartiet

NWT 2025-05-03

Det är nu hög tid att Vänsterpartiet förklarar sig. Är det förenligt med partiets politik att torgföra antisemitiska åsikter?

I sitt partiprogram förklarar Vänsterpartiet klart och tydligt att man är ett antirasistiskt parti. Samtidigt har flera olika företrädare gett uttryck för tydliga antisemitiska åsikter, det vill säga antijudisk rasism.

Under hösten visade det sig att ett antal kommunalpolitiker i Landskrona, Malmö och Göteborg hade gjort olika uttalanden som på ett eller annat sätt kan sägas vara antisemitiska. Två av fallen ledde till uteslutning ur partiet. 

En debatt följde om huruvida det kunde finnas ännu fler fall och om partiets ledning verkligen tog problemet på allvar. Partiledningen försäkrade alla att den verkligen hade rensat upp.

Men nu under våren delar plötsligt riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas en uppenbart antisemitisk bild på den sociala mediaplattformen X. Bilden visar en hand som manipulerar andra händer med trådar. Handen är märkt med en israelisk flagga, och budskapet är att Israel styr andra länder.

Uppståndelsen gör att ledamoten ”tar paus” från riksdagsarbetet, och har mig veterligen inte ännu återkommit i tjänst.

Men inte nog med det. För samtidigt som debatten om Delgado Varas agerande rasar anordnar Vänsterpartiet i Stockholm ett möte på Odenplan. En av talarna, som filmas och vars anförande senare sprids på X, väljer att gå till angrepp mot ordföranden i Judiska centralrådet i Stockholm, Aron Verständig. Skälet är att Verständig polisanmält Delgado Varas för hets mot folkgrupp.

Att kritisera Verständig för det är naturligtvis inget brott i sig, men talaren menade dessutom att Verständig är så mäktig att han till och med kontrollerar statsministern.

Vidare talade han om att det även fanns andra som också hette Aron som på något sätt hade del i det hela. Den ene var komikern och debattören Aron Flam och en den andre en Aron i Vänsterpartiet, med vilken menas Aron Etzler, V:s nyligen avgångne partisekreterare. Etzler ansvarade för den utrensning av antisemiter som gjordes i höstas. ”Aron, Aron och Aron” var några som man skulle se upp med.

Det är inte svårt att förstå vad talaren menade. Aron är ett typiskt judiskt namn. Återigen påstås att judarna har slutit sig samman för att kontrollera oss andra.

Myten om den judiska konspirationen är en av de mest seglivade inom antisemitismen. Alla judar påstås känna varandra och samarbeta. Judar i Sverige, USA eller Israel. Alla sägs ingå i sammansvärjningen.

Myten är inte bara seglivad utan även farlig. Det är genom att på detta sätt koppla samman den ena juden med den andra som har legat till grund för pogromer historiskt.

Det ska också tilläggas att även om Aron är ett typiskt judiskt namn är det långt ifrån bara judar som heter så. Samma sak gäller för många andra namn: Johan, Anna, Maria, David, Samuel, Simon, Elisabeth eller Jakob. Detta är också judiska namn. Det går inte att på förnamnet avgöra om en människa är jude eller inte.

Att Vänsterpartiet har antisemiter inom sina led är alltså ett bevisat faktum, och man kan fråga sig varför det är så.

En tanke är att Vänsterpartiet kanske har valt att se mellan fingrarna när det gäller antisemitismen eftersom man vill vara Israels främsta kritiker. Vänsterpartiet gjorde kriget i Gaza till en stor fråga i EU-valrörelsen och det gick också mycket bra för partiet i det valet. 

Hur det än är med den saken är det i alla fall hög tid att Vänsterpartiet börjar svara på frågor om varför det finns antisemitism i partiet.

Mitt intryck är att partiet allmänt sett ändå inte alls är antijudiskt. Som riksdagsledamot sitter jag i utrikesutskottet. Där sitter även Håkan Svenneling, som inte bara är riksdagsledamot för Värmlands län utan även Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor.

Jag har därför många gånger lyssnat till anföranden av honom i riksdagen. Hans kritik av Israel är tuff, men ingen gång har jag hört honom påstå att Israel manipulerar andra länder eller att alla med judiska namn är suspekta. Vänsterpartiets officiella linje är inte antisemitisk.

Men sedan när jag lämnar riksdagshuset och hör vad andra av Svennelings kamrater säger börjar jag fundera. Vem företräder egentligen Vänsterpartiet i dessa frågor? Svenneling i riksdagen? Delgado Varas på X? Den antisemitiske talaren på Odenplan?

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Framtidens Nato i Europa

NWT 2025-03-22

Europa kan i dagsläget inte försvaras utan USA:s hjälp. Den säkerhetsgaranti som Ukraina behöver för att säkerställa att Ryssland inte anfaller igen kan Europa inte heller stå för självt.

Så illa är det tyvärr. Jag bara börjat gräva i frågan, och kan därför inte ge ett riktigt bra svar, men det räcker med att man gläntar lite på dörren för att inse hur svårt det här kommer att bli.

En tankesmedja som vågat sig på att fråga vad det skulle krävas av Europa om USA drog sig ur är belgiska Bruegel som samarbetar med Kiel Institue for the World Economy.

Bruegel konstaterar krasst att när det gäller marktrupper skulle en säkerhetsgaranti för Ukraina behöva omfatta 150 000 europeiska soldater, för att vara tillräckligt avskräckande. Det är oklart om Europa kan mönstra en så stor styrka.

Men om det inte är illa nog konstaterar man därtill att om Ryssland anfaller ett Natoland, och USA inte finns till hands, skulle det behövas 300 000 soldater, utöver vad Europa kan mönstra idag.

Så stort är hålet USA lämnar efter sig om man drar sig ur.

Tankesmedjan skriver också om vad som skulle krävas för att mota tillbaka ett ryskt anfall i Baltikum, och exemplifierar med USA:s tredje armékår. Det skulle behövas 1 400 stridsvagnar, 2 000 stridsfordon och 700 artilleripjäser. ”Detta är mer stridskraft än vad som för närvarande finns i de franska, tyska, italienska och brittiska markstyrkorna tillsammans.”

Ja, man tappar nästan andan.

Och inte blir det bättre av att veta att även om Europa tog sig samman och skaffade fram 300 000 soldater skulle dessa ändå inte ha samma slagkraft som sina amerikanska kolleger.

USA har en armé. Natos europeiska del består av 29 arméer. Organisatoriskt är den amerikanska armén överlägsen de europeiska.

Natos plan för hur Europa ska försvaras har varit att USA ska leda försvaret och att de europeiska länderna ska hänga på. Sålunda är Natos överbefälhavare i Europa, Supreme Allied Commander Europe, SACEUR, alltid en amerikan.

Vidare har det också alltid ingått i planen att USA ska tillhandahålla det man kallar för ”strategiska stödresurser”. Det rör sig om storskalig transportkapacitet, satellitspaning, GPS och militär underrättelsetjänst med mera.

Europa har delar av detta. Det finns europeisk transportkapacitet och europeiska satelliter men de totala resurserna kan inte jämföras med de amerikanska.

I diskussionerna om vad Europa skulle kunna ställa upp med till skydd för Ukraina har det sagts att det kanske skulle räcka med en styrka på 10 000 man som skulle kunna fungera som ett slags snubbeltråd.

Jag är tveksam till om det verkligen är tillräckligt, för som Bruegel konstaterar, och som de lägger till grund för både sin bedömning att det skulle behövas 150 000 man i Ukraina och 300 000 för att försvara Europa, är en rysk krigsmakt som inte är försvagad av krig, utan som har återhämtat sig.

Tre år med krig i Ukraina har naturligtvis försvagat Ryssland, som ju visade sig inte alls ha en särskilt väl fungerande armé. Men hur kommer det att se ut om några år?

Rysslands förmåga att producera ny krigsmateriel är inte utslagen. Jämför hur de allierade under andra världskriget bombade Tysklands industri för att omöjliggöra återhämtning. Om vi har andra världskriget som utgångspunkt vet vi dessutom att ryssarna inte är evigt inkompetenta utan är bra på att lära sig av sina misstag. Nästa ryska armé kan mycket väl komma att jämte den ukrainska vara den mest effektiva, den mest tränade, mest erfarna i Europa.

Ta kriget med drönare som exempel. I dagsläget skulle jag säga att det bara är den ryska och ukrainska armén som har denna kompetens. Skulle Nato kunna stå emot ett ryskt anfall med marktrupp, understött av drönare? Det är inga Natoförband som har slagits på det sättet någon gång.

Ju mer man sätter sig in i frågan desto mer deppig blir man. Europa har verkligen inte tagit sitt ansvar. Och minns att Sverige levde ännu mer i det blå än alla andra eftersom vi inte ens ville vara med i Nato. Vissa tänker sig att vi under kalla kriget kanske hade en förmåga att verkligen mota tillbaka en fiende, men så var det ju aldrig. Planen var att vi skulle ha ett lagom starkt försvar för att kunna fördröja fienden tills USA kom och räddade oss.

Men finns det då inget positivt att säga? Jodå. Det finns nämligen en given lösning på problemet och det är att Europa börjar investera i sitt försvar igen. Hur mycket? Även detta ger tankesmedjan Bruegel ett svar på. För att ersätta USA:s styrkor i Europa skulle EU-länderna inte behöva spendera mer än 0,12 procent av sin samlade BNP. Det är faktiskt inte särskilt mycket. Vi har råd.

Nya Wermlands-Tidningen

Förstatligande av sjukvården är dumt

Nya Wermlands-Tidningen 2025-02-08

Är det en bra idé att förstatliga sjukvården? Nej. Verkligen inte. 

Kristdemokraterna har detta som en av sina profilfrågor, men bör för allt i världen lägga ned det projektet snarast.

Ty låt mig visa vad som kommer att hända om planerna blir verklighet. Ett scenario:

När regionerna avskaffas får vi i deras ställe en stor sjukvårdsmyndighet för hela landet. Det blir landets i särklass största myndighet som kommer att uppsluka Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Den kommer att ha sitt huvudkontor i en stor byggnad i Stockholm där våningsplan efter våningsplan fylls ut med tjänstemän som tar fram powerpointpresentationer som de visar för varandra på långa möten.

Samtidigt undrar de anställda på sjukhuset i Torsby varför de inte får mer pengar till sin verksamhet. Att åka till Karlstad för hitta någon att prata med går inte för där är det gamla regionkontoret igenbommat. Istället får man åka till huvudstaden. 

Där kommer man att möta sina kolleger från Enköping som är där i samma ärende. Det visar sig att GD:n inte har tid att träffa företrädare för småsjukhus så företrädarna från Torsby och Enköping får åka hem igen. 

GD:n är en kvinna med hårda nypor insatt av regeringen på grund av sin erkända effektivitet att alltid få budgeten att hålla. Hon befordrar i sin tur chefer som är likadana, eftersom budgetdisciplin är A och O i offentlig förvaltning.

Köerna blir desamma som tidigare, för att ställa patienter i kö är det enklaste sättet att spara pengar, och GD:n känner sin uppdragsivare väl. Hon vet att hon aldrig kommer att förlora jobbet så länge hon kan visa svarta siffror på sista raden.

Efter fyra år av ett förordnande på sex lämnar GD:n för att bli landshövding istället. In kommer en ny GD som ser att organisationen är stor och trög. Han startar därför en omorganisation. 

Tjänstemännen på sjukvårdsmyndigheten tar fram nya powerpointbilder. Nya långa möten.

Så småningom kommer man fram till att det är alldeles för knöligt att styra sjukvården på orter som Torsby och Enköping från Stockholm. Landets 290 kommuner klagar också över att det inte finns någon samordning mellan den lokala äldreomsorgen och sjukvårdsmyndigheten. Äldre multisjuka patienter hamnar mellan stolarna. I Stockholm är man arg över att kommunerna inte tar hem patienter i tid. Kommunerna är arga för att sjukvårdsmyndigheten skriver ut patienter för tidigt i syfte att spara pengar. 

Nya GD:n funderar därför på om han ska inrätta lokala kontor. Och kanske något rådgivande organ som gör att man får lokal förankring hos befolkningen? Det är så svårt att göra förändringar om det hela tiden ska uppstå lokala protestmöten. 

I Värmlands län inrättas därför något som man kallar för ett regionalt sjukvårdsområde. Inom länet känner man varandra sedan tidigare och beslutsvägarna snabbas upp. Kunskap om hur folk egentligen mår ute i byarna visade sig också bara finnas lokalt och inte inne på huvudkontoret i Stockholm. 

Sen är vi tillbaks på ruta ett. 

Min bestämda uppfattning, som jag grundar på flera års erfarenhet som regionråd i Region Uppsala, är att det enda som kommer hända om sjukvården förstatligas är att vi ersätter en regional byråkrati med en central byråkrati. De som faktiskt utför vården, sjukvårdspersonalen, kommer inte att förändras. Kvaliteten kommer varken höjas eller sänkas eftersom den bestäms av personalens utbildning och engagemang för patienterna, inte av byråkratin. 

Mängden vårdpersonal kommer inte att öka och staten kommer inte att tillföra mer pengar. Allt kommer att vara samma som nu med skillnaden att alla avgörande beslut fattas i Stockholm istället.

Varför Kristdemokraterna tror att detta blir bättre för Sverige har jag inte förstått. Jag har inte heller sett att partiet har presenterat någon studie på området som visar vilka fördelarna av ett förstatligande skulle vara.

Tvärtom tycks det mig som att partiet på oklara grunder har gått på myten om staten som den mirakulöse problemfixaren. Det finns en väldigt stark tilltro till staten i Sverige. Om ”staten griper in” blir allt bra, tänker många. Som om staten vore allas vår supermamma som kan allt.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Därför är det många krig

Nya Wermlands-Tidningen 2024-12-28

Jag är ledamot av riksdagens utrikesutskott. För några år sedan var det något av en parkeringsplats för en riksdagspolitiker. Det hände inte så mycket i världen med stor betydelse för Sverige. Annat är det nu. När jag lite snabbt skummar av rubriker i ledande svenska nyhetsmedierna är det fullt med krig.

Vad är det som händer egentligen? Hur ska man förstå oron i världen? Jag tänkte med hjälp av statsvetenskapen ge några nycklar till förståelse.

Ett sätt att förstå världen är att se länderna som himlakroppar i ett solsystem eller som bollar på ett biljardbord. En fysiker kanske skulle kunna beskriva det som ett fysikaliskt system. Systemet är i balans så länge någon inte rubbar det, men för man in en störning får det kedjereaktioner.

Detta sätt att betrakta världen kallas inom statsvetenskapen för den realistiska skolan. I fokus är ländernas relativa makt.

Utifrån detta perspektiv är det kriget i Ukraina som har skapat en obalans. Putinregimen har sedan länge varit missnöjd med hur balansen har sett ut. Han har menat att västländerna med USA i ledningen har varit alltför dominerande. Världen har varit ”unipolär” men borde vara ”multipolär”, har han sagt.

Med invasionen i Ukraina vågade han sig på att försöka rubba denna balans. Nu har han inte lyckats förändra den, men ändå fått den i gungning. 

Följden har blivit att andra diktaturer, som inte heller gillar de demokratiska västländernas dominans, också flyttar fram sina positioner. Vi vet inte om det verkligen var Iran som hetsade fram Hamas terrorattentat mot Israel men det är inte osannolikt. Iran har alltid försökt stärka sin makt i området.

Hizbollahs angrepp på Israel var däremot direkt kontrollerat av Iran, eftersom Hizbollah är Irans skapelse redan från början.

Rysslands anfall på Ukraina skapade på så vis en kedjereaktion. Balansen rubbades och Iran och Hamas såg en chans att försöka ge sig på Israel. Hizbollahs attack lyckades emellertid inte utan ledde till att Israel iscensatte en sedan länge välplanerad motattack som slog ut hela Hizbollahs politiska och militära ledning. Detta gjorde i sin tur att ett av de ben som Assadregimen vilade på plötsligt bröts av, och så, pladask, faller hela regimen ihop.

I Syrien finns därför nu också ett maktvakuum som för tillfället har fyllts ut av en islamistisk före detta terrorklassad gerilla. Om den överlever återstår att se för Syrien ligger ju mittemellan två stora militärmakter, Turkiet och Israel. Om man tänker sig länder som himlakroppar med egen gravitation är det möjligt att dessa större ”planeter” fyller ut tomrummet istället.

Den realistiska skolan har sina poänger när den ska förklara vad som händer. Man kan därför alltid använda den som ett slags första tolkningsram, men vetenskapliga teorier är förenklingar och kan därför aldrig förklara allt.

För det finns också en förklaring till varför västländerna har etablerat sin dominans i världen. Här förklarar inte makt allt utan det finns också ett ideellt inslag. Västländerna ogillar krig.

Det som hände efter andra världskriget var att de västliga segrarmakterna uttröttade och besvikna över mänsklighetens tillkortakommanden inrättade FN, och förklarade att det hädanefter fick vara nog med krig.

Ledande land i tillskapandet av den nya världsordningen var USA, som även finansierade Europas återuppbyggnad och skapade ett helt nytt system för valutahandel, det så kallade Bretton Woods-systemet.

Hela detta paket med regler för hur världens länder skulle umgås, där FN-stadgans förbud mot konfliktlösning med våld är i centrum, är unikt för mänskligheten. Mänsklighetens historia är våldsam och ständiga krig har varit normaltillståndet oavsett vilken historisk epok vi pratar om.

Så om man ska sammanfatta världsläget kan man säga att vi sedan 1945 har haft en världsordning, skapad och upprätthållen av de demokratiska länderna i väst, som har byggt på att alla former av våld ska minimeras, att alla länder, även de allra minsta, har rätt att bestämma över sin egen utrikespolitik, att det finns en sådan sak som mänskliga rättigheter som måste respekteras samt att vi bör idka handel med varandra, men att den nu har kommit att utmanas av diktaturerna.

För svensk del har denna världsordning var helt avgörande för vårt sätt att leva. Vi är ett litet fredligt och frihetsälskande folk vars välstånd helt och hållet bygger på handel med andra länder. Vi har utan tvekan varit vinnare på västlig dominans och balans. Om man får önska sig något inför 2025 så är det att balansen återkommer.

Nya Wermlands-Tidningen

Dyr fisk är ett hot mot den svenska matkulturen

NWT 2024-11-16

Är fisk en lyxvara? Det verkar som det när man går och handlar. Kilopriset överträffar det på vanlig köttfärs med råge. Färsk fisk i butiken kan kosta flera hundra kronor kilot.

Detta kanske är känt för alla redan, men för mig var det en överraskning. För i 56 år har jag på ett barnsligt vis alltid försökt att undvika att äta fisk. Jag gillade inte fisk som liten men var ju tvungen att äta det som serverades. När jag som vuxen fick bestämma min diet själv blev det därför i frigörelsens namn ej fisk.

Ända tills jag en dag upptäckte att jag hade börjat växa igen, men denna gång endast på mitten. Och eftersom jag inte vill investera i en helt ny garderob bestämde jag mig för att jag skulle börja äta nyttigt.

Då visade det sig märkligt nog att jag ju faktiskt tyckte att fisk var gott! Samtidigt åkte jag till Spanien och kunde köpa dagsfärskt fångad fisk för blott 60 kronor kilot. Vilken lyx!

Men hemma igen kom glädjen av sig när jag fick se de svenska priserna.

Det fick mig att undra, har det alltid varit dyrt med fisk? Fisk är en basvara i det svenska hushållet. Fisk är vad svenskarna har ätit i tusentals år. Något stämmer inte här.

Jag bad därför riksdagens utredningstjänst ta fram siffor på priset på fisk historiskt. Och visst, priset på fisk har gått upp kraftigt, mycket mer än jämfört med andra livsmedelspriser.

Enligt utredningstjänstens beräkningar har priset på livsmedel generellt sett ökat med 326 procent sedan 1980. På fläskkött, som också är en basvara i det svenska köket, har priset gått upp 271 procent. Men för fisk har det gått upp 525 procent! 

Ökningen har dessutom kommit ganska sent. Omkring 2002 börja fiskspriset stiga snabbare än andra livsmedelspriser för att verkligen skjuta i höjden bara de senaste åren. Det stämmer alltså att fisk har blivit allt dyrare.

Har detta gjort att vi kommit att äta mer kött istället för fisk?

Även detta tog riksdagens utredningstjänst fram svar på. Det visade sig att fiskätandet gått ned men inte dramatiskt. Från en andel om 16 procent av proteinintaget 1961 till 11 procent 2021. På samma sätt har ätandet av fläskkött gått upp från en andel på 15 procent till 18 procent.

Är det då bara i Sverige som priset på fisk har ökat? Här visar EU:s statistik med harmoniserat prisindex att priset på fisk under perioden 1996—2023, med 2025 som basår, gått från 59 till 138 för unionen i genomsnitt. För Sverige har prisstegringen gått från 61 till 165. Prisökningen i EU har därmed varit 134 procent under perioden medan den har varit 171 procent i Sverige. Så, ja, priset har gått upp snabbare i Sverige än i EU.

Vad drar vi för slutsatser av detta? Jag har inte gjort någon studie av vad orsakerna är, men jag är bekymrad.

Fisk är en bra proteinkälla för oss människor av många olika skäl. Såväl odlad som vilt fångad fisk skapar ett mindre avtryck på klimatet än köttproduktion. Det är också hälsosam mat, vilket inte är att förakta i en tid då vi vet att det inte bara är medelålders män som behöver tänka på sin vikt. Övervikt är ett allmänt folkhälsoproblem.

Men samtidigt har vi en politisk diskussion som handlar om att vi kanske måste begränsa fisket kraftigt. Frågan handlar främst om fisket av sill i Östersjön. Mindre fiskare längs med kusten har konstaterat att fångsterna minskat. Samtidigt pågår storskaligt trålfiske längre ut till havs.

EU-kommissionen ville därför ett tag att sillfisket skulle upphöra nästan helt och hållet tills beståndet hade återhämtat sig. Den kustnära fiskerinäringen som består av små familjeföretag har av naturliga skäl motsatt sig detta, och menar att de är de stora trålarna som är problemet.

Hur vi ska kunna äta mer fisk och samtidigt inte fiska är lite av en gåta. Här saknar jag ett bra svar.

Men vad som bekymrar mig mest av allt är nog att priset på fisk är ett hot mot svensk matkultur, för fisk är som sagt traditionell kost. Det är julbordet med sillinläggningar, varmrökt lax, kallrökt lax, gravad lax, sillsalad och Janssons frestelse. Och det är vardagsrätter som fiskpinnar, fisksoppa, fiskgratäng och stekt strömming med potatismos och lingon. Det vore ju otroligt olyckligt om dessa ursvenska rätter försvann bara på grund av att själva huvudingrediensen blivit för dyr!

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Polen rustar upp kraftigt

NWT 2024-10-05

Under 2024 har utgifterna för försvar och beredskap ökat med osannolika 33 miljader kronor. Från cirka 96 miljarder kronor till 129 miljarder. En större ökning än så har Sverige nog aldrig sett, och ändå ska utgifterna öka ännu mer. Enligt budgetpropositionen som regeringen presenterade häromveckan ska det samlade anslaget för samhälles försvar och beredskap under nästa år uppgå till 170 miljarder kronor.

Det är svindlande siffror. Störst andel går till det militära försvaret och regeringen skriver stolt i propositionen att lagom till 2028 kommer Sverige att lägga 2,6 procent av sin BNP på denna del. Normen för Nato är att alla länder ska ligga på 2,0 och det målet nådde vi redan i år. Sverige kommer därför vara ett av de Natoländer som verkligen drar sitt strå till stacken.

Ändå bleknar den svenska finansiella kraftansträngningen om man tittar på vårt grannland Polen. Polen lägger idag 4,2 procent av sin BNP på det militära försvaret och kommer att nästa år vara uppe i 4,7 procent.

I veckan som gick var jag på Warsaw Security Conference, som är Polens stora årliga säkerhetspolitiska konferens. Sverige hade förmånen att vara inbjuden som partnerland i år och en delegation ur riksdagens utrikesutskott besökte därför konferensen.

Det var inte svårt att förstå vad värdarna ville att vi skulle ta med oss hem. Budskapet, som delas av alla politiska partier i Polen, var att alla måste rusta upp. Och det rejält! Natos riktlinje om 2 procent kan bara gälla i fredstid, menade man. Därför borde den nya normen vara 3 procent, nu när det är krig i Europa.

Polens nya roll som en av kontinentens ledande säkerhetspolitiska aktörer är mycket intressant. Förutom att Polen är det land som tagit störst ansvar för att på alla sätt hjälpa Ukraina har landet också sjösatt en unik försvarspolitik. Polen har beslutat att man ska ha kanske Europas största landarmé. Målet är att det ska vara omöjligt för en främmande här att tåga in och erövra riket. Och man ska kunna försvara sig själv. Polen är förvisso en varm anhängare av Nato, men man kan aldrig vara säker nog.

Polen har som bekant lidit mycket historiskt av att ha hamnat i kläm mellan Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen. Geografiskt består landet av stora jordbruksmarker som är lätta att ta sig fram över för invaderande arméer. Faller Ukraina kommer kriget härnäst till Polen och det går inte att räkna ut vad Vladimir Putin får för sig. Kriget i Ukraina har också visat att arméstridskrafter behövs. Flyg och luftvärn behövs även det men att ha många välutrustade och vältränade soldater, välfyllda ammunitionsförråd, stridsvagnar, kanoner och fordon är bra!

Många länder tittar därför nu nyfiket på vad Polen gör. För svensk del har vi också börjat röra oss i samma riktning. Försvarsminister Pål Jonson (M) brukar i sina anföranden om vad Ukrainakriget lärt oss på engelska ”scale, scale, scale”, det vill säga mer av allt. Där vi tidigare har tänkt oss att vi ska ha relativt små och tekniskt avancerade förband behöver vi istället stora resurser. I Ukraina har kriget hamnat i ett läge där de två sidorna försöker nöta ned varandra långsamt.

Men Polen är också intressant eftersom våra två länder gör samma analys vad gäller Ryssland och Ukraina. Det är Ryssland och dess aggression som är problemet och som därför till varje pris måste stoppas. Att tvinga på Ukraina förhandlingar är uteslutet och vi kan inte räkna med att Ryssland uppträder fredligt de närmsta decennierna. Denna verklighetsbild delar vi dessutom med övriga nordiska länder och de baltiska staterna.

Det finns länder inom EU som har börjat svaja när det gäller stödet för Ukraina, och även så borta i USA. Men Polen ger inte upp och det lär nog inte vi i Sverige heller göra. Det blir därför naturligt för oss att kroka arm med Polen inom EU och Nato för att driva en maximalt hård linje mot Ryssland.

Det enda som jag kan känna är problematiskt, i ett framtida nära samarbete med Polen, är att vi inte kommer upp till de där 3 procenten som Polen tycker ska vara lägstanivån för försvarsutgifterna. Precis när vi glädjande kan säga att vi är över tvåprocentsstrecket höjs ribban! Otur för oss. Men det är förmodligen Polen som har tänkt rätt.