Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Nya Wermlands-Tidningen

Dyr fisk är ett hot mot den svenska matkulturen

NWT 2024-11-16

Är fisk en lyxvara? Det verkar som det när man går och handlar. Kilopriset överträffar det på vanlig köttfärs med råge. Färsk fisk i butiken kan kosta flera hundra kronor kilot.

Detta kanske är känt för alla redan, men för mig var det en överraskning. För i 56 år har jag på ett barnsligt vis alltid försökt att undvika att äta fisk. Jag gillade inte fisk som liten men var ju tvungen att äta det som serverades. När jag som vuxen fick bestämma min diet själv blev det därför i frigörelsens namn ej fisk.

Ända tills jag en dag upptäckte att jag hade börjat växa igen, men denna gång endast på mitten. Och eftersom jag inte vill investera i en helt ny garderob bestämde jag mig för att jag skulle börja äta nyttigt.

Då visade det sig märkligt nog att jag ju faktiskt tyckte att fisk var gott! Samtidigt åkte jag till Spanien och kunde köpa dagsfärskt fångad fisk för blott 60 kronor kilot. Vilken lyx!

Men hemma igen kom glädjen av sig när jag fick se de svenska priserna.

Det fick mig att undra, har det alltid varit dyrt med fisk? Fisk är en basvara i det svenska hushållet. Fisk är vad svenskarna har ätit i tusentals år. Något stämmer inte här.

Jag bad därför riksdagens utredningstjänst ta fram siffor på priset på fisk historiskt. Och visst, priset på fisk har gått upp kraftigt, mycket mer än jämfört med andra livsmedelspriser.

Enligt utredningstjänstens beräkningar har priset på livsmedel generellt sett ökat med 326 procent sedan 1980. På fläskkött, som också är en basvara i det svenska köket, har priset gått upp 271 procent. Men för fisk har det gått upp 525 procent! 

Ökningen har dessutom kommit ganska sent. Omkring 2002 börja fiskspriset stiga snabbare än andra livsmedelspriser för att verkligen skjuta i höjden bara de senaste åren. Det stämmer alltså att fisk har blivit allt dyrare.

Har detta gjort att vi kommit att äta mer kött istället för fisk?

Även detta tog riksdagens utredningstjänst fram svar på. Det visade sig att fiskätandet gått ned men inte dramatiskt. Från en andel om 16 procent av proteinintaget 1961 till 11 procent 2021. På samma sätt har ätandet av fläskkött gått upp från en andel på 15 procent till 18 procent.

Är det då bara i Sverige som priset på fisk har ökat? Här visar EU:s statistik med harmoniserat prisindex att priset på fisk under perioden 1996—2023, med 2025 som basår, gått från 59 till 138 för unionen i genomsnitt. För Sverige har prisstegringen gått från 61 till 165. Prisökningen i EU har därmed varit 134 procent under perioden medan den har varit 171 procent i Sverige. Så, ja, priset har gått upp snabbare i Sverige än i EU.

Vad drar vi för slutsatser av detta? Jag har inte gjort någon studie av vad orsakerna är, men jag är bekymrad.

Fisk är en bra proteinkälla för oss människor av många olika skäl. Såväl odlad som vilt fångad fisk skapar ett mindre avtryck på klimatet än köttproduktion. Det är också hälsosam mat, vilket inte är att förakta i en tid då vi vet att det inte bara är medelålders män som behöver tänka på sin vikt. Övervikt är ett allmänt folkhälsoproblem.

Men samtidigt har vi en politisk diskussion som handlar om att vi kanske måste begränsa fisket kraftigt. Frågan handlar främst om fisket av sill i Östersjön. Mindre fiskare längs med kusten har konstaterat att fångsterna minskat. Samtidigt pågår storskaligt trålfiske längre ut till havs.

EU-kommissionen ville därför ett tag att sillfisket skulle upphöra nästan helt och hållet tills beståndet hade återhämtat sig. Den kustnära fiskerinäringen som består av små familjeföretag har av naturliga skäl motsatt sig detta, och menar att de är de stora trålarna som är problemet.

Hur vi ska kunna äta mer fisk och samtidigt inte fiska är lite av en gåta. Här saknar jag ett bra svar.

Men vad som bekymrar mig mest av allt är nog att priset på fisk är ett hot mot svensk matkultur, för fisk är som sagt traditionell kost. Det är julbordet med sillinläggningar, varmrökt lax, kallrökt lax, gravad lax, sillsalad och Janssons frestelse. Och det är vardagsrätter som fiskpinnar, fisksoppa, fiskgratäng och stekt strömming med potatismos och lingon. Det vore ju otroligt olyckligt om dessa ursvenska rätter försvann bara på grund av att själva huvudingrediensen blivit för dyr!

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Polen rustar upp kraftigt

NWT 2024-10-05

Under 2024 har utgifterna för försvar och beredskap ökat med osannolika 33 miljader kronor. Från cirka 96 miljarder kronor till 129 miljarder. En större ökning än så har Sverige nog aldrig sett, och ändå ska utgifterna öka ännu mer. Enligt budgetpropositionen som regeringen presenterade häromveckan ska det samlade anslaget för samhälles försvar och beredskap under nästa år uppgå till 170 miljarder kronor.

Det är svindlande siffror. Störst andel går till det militära försvaret och regeringen skriver stolt i propositionen att lagom till 2028 kommer Sverige att lägga 2,6 procent av sin BNP på denna del. Normen för Nato är att alla länder ska ligga på 2,0 och det målet nådde vi redan i år. Sverige kommer därför vara ett av de Natoländer som verkligen drar sitt strå till stacken.

Ändå bleknar den svenska finansiella kraftansträngningen om man tittar på vårt grannland Polen. Polen lägger idag 4,2 procent av sin BNP på det militära försvaret och kommer att nästa år vara uppe i 4,7 procent.

I veckan som gick var jag på Warsaw Security Conference, som är Polens stora årliga säkerhetspolitiska konferens. Sverige hade förmånen att vara inbjuden som partnerland i år och en delegation ur riksdagens utrikesutskott besökte därför konferensen.

Det var inte svårt att förstå vad värdarna ville att vi skulle ta med oss hem. Budskapet, som delas av alla politiska partier i Polen, var att alla måste rusta upp. Och det rejält! Natos riktlinje om 2 procent kan bara gälla i fredstid, menade man. Därför borde den nya normen vara 3 procent, nu när det är krig i Europa.

Polens nya roll som en av kontinentens ledande säkerhetspolitiska aktörer är mycket intressant. Förutom att Polen är det land som tagit störst ansvar för att på alla sätt hjälpa Ukraina har landet också sjösatt en unik försvarspolitik. Polen har beslutat att man ska ha kanske Europas största landarmé. Målet är att det ska vara omöjligt för en främmande här att tåga in och erövra riket. Och man ska kunna försvara sig själv. Polen är förvisso en varm anhängare av Nato, men man kan aldrig vara säker nog.

Polen har som bekant lidit mycket historiskt av att ha hamnat i kläm mellan Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen. Geografiskt består landet av stora jordbruksmarker som är lätta att ta sig fram över för invaderande arméer. Faller Ukraina kommer kriget härnäst till Polen och det går inte att räkna ut vad Vladimir Putin får för sig. Kriget i Ukraina har också visat att arméstridskrafter behövs. Flyg och luftvärn behövs även det men att ha många välutrustade och vältränade soldater, välfyllda ammunitionsförråd, stridsvagnar, kanoner och fordon är bra!

Många länder tittar därför nu nyfiket på vad Polen gör. För svensk del har vi också börjat röra oss i samma riktning. Försvarsminister Pål Jonson (M) brukar i sina anföranden om vad Ukrainakriget lärt oss på engelska ”scale, scale, scale”, det vill säga mer av allt. Där vi tidigare har tänkt oss att vi ska ha relativt små och tekniskt avancerade förband behöver vi istället stora resurser. I Ukraina har kriget hamnat i ett läge där de två sidorna försöker nöta ned varandra långsamt.

Men Polen är också intressant eftersom våra två länder gör samma analys vad gäller Ryssland och Ukraina. Det är Ryssland och dess aggression som är problemet och som därför till varje pris måste stoppas. Att tvinga på Ukraina förhandlingar är uteslutet och vi kan inte räkna med att Ryssland uppträder fredligt de närmsta decennierna. Denna verklighetsbild delar vi dessutom med övriga nordiska länder och de baltiska staterna.

Det finns länder inom EU som har börjat svaja när det gäller stödet för Ukraina, och även så borta i USA. Men Polen ger inte upp och det lär nog inte vi i Sverige heller göra. Det blir därför naturligt för oss att kroka arm med Polen inom EU och Nato för att driva en maximalt hård linje mot Ryssland.

Det enda som jag kan känna är problematiskt, i ett framtida nära samarbete med Polen, är att vi inte kommer upp till de där 3 procenten som Polen tycker ska vara lägstanivån för försvarsutgifterna. Precis när vi glädjande kan säga att vi är över tvåprocentsstrecket höjs ribban! Otur för oss. Men det är förmodligen Polen som har tänkt rätt.

Nya Wermlands-Tidningen

Avreglera arbetstiden

NWT 2024-08-24

Idag är den normala arbetstiden 40 timmar i veckan. Bör den siffran sänkas? Inom vänstern har frågan länge legat och bubblat, men ingen har vågat lägga fram ett seriöst förslag. Det är först nu som detta sker, i och med att Socialdemokraterna av allt att döma tänker göra kortare arbetstid till ett vallöfte i nästa riksdagsval. En arbetsgrupp inom partiet föreslår att reformen ska genomföras successivt, men lagom till 2035 ska vi vara nere i 35 timmars arbetsvecka.

Från borgerligt håll, och även från näringslivet, sågas inte oväntat förslaget. Om svenska folket ska arbeta färre timmar varje vecka minskar skatteintäkterna och nyrekrytering måste ske i branscher där det redan är svårt att hitta folk. Vi har inte råd med denna lyx. 

Det är upplagt för ett större bråk alltså. Vänster mot höger.

Som högerman har min ingång i denna debatt alltid varit att jag är mot en lagstadgad sänkning av arbetstiden eftersom alla skisser jag har sett har byggt på rena fantasier, där man tänker sig att anställda ska kunna gå ner i arbetstid med bibehållen lön. På frågan om vem som ska betala för kalaset har man fått som svar att det ska den rika arbetsgivaren göra, som om det i källaren hos varje företag fanns ett stort kassavalv fyllt med guld redo att tömmas.

Men även jag kan se att det finns yrken där arbetsveckan är tyngre än vad den är för andra, att 40 timmar för en undersköterska inte är likadana som 40 timmar för en universitetsprofessor. Och det finns alltid en viss produktivitetsökning i samhällsekonomin som skulle kunna växlas in mot ledig tid.

Vad jag undrar är emellertid varför det ska vara one size fits all? Varför ska vi ha en statlig norm för hur mycket vi ska arbeta i veckan? 

Den historiska bakgrunden till den lagstiftade arbetstiden är att industriägare i kapitalismens barndom kunde kräva orimligt långa arbetsdagar. Man arbetade ju då även på lördagar. Det fanns därför anledning för staten att gå in och förbjuda slavkontrakt. Och industrin kom sedan att sätta sin prägel på samhället i stort. Det var inte bara arbetarna som stämplade in, i den klassiska stämpelklockan, utan tjänstemännen också.

Men tiderna förändras. Arbetsuppgifter förändras, teknik förändras, levnadsvanor förändras, värderingar förändras.

1800-talets fabriksarbetare som behövde statens hjälp för att skydda sig mot oansvariga industriägare finns inte längre. Industriarbetaren är idag i många fall en person som övervakar en datorstyrd maskin istället för den gamla sortens kroppsarbetare. Arbetsgivaren kan inte byta ut sina maskinoperatörer från den ena dagen till den andra om det uppstår missnöje med arbetsvillkor och löner. Tvister löses därför i förhandlingar mellan parterna och kollektivavtalen har blivit de verkliga regelverken för arbetsvillkor och arbetstider.

För tjänstemännen är det framför allt datoriseringen som har förändrat arbetslivet. Arbetsuppgifter som tidigare behövde utföras på en viss plats därför att pärmarna med papper och arbetstelefonen fanns där kan idag utföras var som helst. Räkningar kan granskas och attesteras hemma i soffan, och det spelar ingen roll när på dygnet det sker. Kanske är det enklaste att hämta barnen efter fritids vid 15-tiden, vara med dem en stund, och sedan när de har lagt sig sätta sig en stund med datorn?

Så varför inte tänka nytt? Istället för att säga att normalarbetsveckan är 40 eller 35 timmar (eller 30 som fackförbundet Kommunal vill), varför inte säga att staten inte längre har någon uppfattning om den saken. Arbetsgivare och arbetstagare får förhandla om arbetstiderna beroende på vad det är som ska göras.

Leder då inte det till att arbetsgivaren kommer att tvinga på arbetstagaren scheman på kanske 60 eller 70 timmar i veckan? 

Nej, jag är inte säker på det. Den gamla sortens arbetsgivare som hade makt att tvinga arbetare att acceptera vilka villkor som helst finns inte längre. Arbetstagare som är missnöjda kommer att hitta andra jobb. Att erbjuda vettiga arbetstider är redan idag ett av de viktigaste sätten att konkurrera om arbetskraft.

Det stora undantaget heter emellertid offentlig sektor där många anställda tyvärr inte har någon annan arbetsgivare att gå till än kommunen eller regionen. Men det är en annan historia. Det är historien om de offentliga monopolen och hur livegen man blir i offentlig tjänst. Om detta får jag återkomma i en annan krönika.

Nya Wermlands-Tidningen

Alkohol behöver ingen mat

NWT 2024-07-13

En av de löjligaste lagarna Sverige har haft var regeln som sa att den som beställde alkohol på krogen också måste beställa mat. Regeln var till för att minska alkoholkonsumtionen, men kringgicks genom att restaurangerna bar in och ut en soppa som gästerna aldrig rörde.

Regeln försvann 1955 i samband med att ransoneringssystemet, mer känt som motboken, avskaffades.

Men visste ni att vi trots det ändå har regler för alkoholservering kvar som är lika larviga och som kringgås på samma sätt?

Vi är nu framme vid 2024 och vi lever i ett helt annat samhälle än Sverige som det var när vi hade en utpräglad brännvinskultur, där fylleriet var en samhällsplåga som drabbade alla. Idag går vi kurser i vinprovning. Vi brygger eget öl och även ungdomar, som verkligen dricker sig fulla bara för berusningens skull, har slutat med det rena råsupandet.

Ändå utgår svensk alkohollagstiftning ifrån att varje svensk är en potentiell alkoholist vars tillgång till alkohol strikt måste begränsas.

Detta har gjort att vi i svensk lagstiftning har ett krav på att pubar och restauranger måste kunna servera mat om de också ska servera alkohol.

Kravet kan verka rimligt ända tills man kommer till nattklubbarna. De måste nämligen också servera mat trots att det sällan är någon som beställer mat mitt i natten.

När jag fick höra om problemet gjorde jag därför ett studiebesök på två av Stockholms mest kända nattklubbar, Spy Bar och Sturecompagniet. Jag var där kl 02 på natten, pratade med de anställda, frågade hur menyn såg ut och om det var någon som beställde något från den.

Som väntat blev svaret att ingen beställer något. Lagen säger att den som har nattöppet kan ha en enklare meny, och klubbarnas menyer bestod därför bara av tre rätter. Det var uppenbart att menyerna fanns bara för syns skull.

Jag fick även komma in i köken och där fanns inte en tillstymmelse till matlagning, än mindre någon kock. Om ingen beställer mat finns såklart inte heller någon kock.

Varför är det på detta vis? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Det finns idag företagare som vill satsa på andra former av serveringar än just den klassiska restaurangen. De vill pröva vinbarer eller drinkbarer där drycken är själva huvudnumret.

Det omöjliggörs på grund av att alkhollagen kräver av alla som vill servera alkohol att de kan erbjuda ett varierat utbud av maträtter, vilket i praktiken betyder att man ska kunna erbjuda flera förrätter, flera varmrätter och flera efterrätter. Maten ska också tillredas i restaurangens eget kök.

Reglen om att man kan tillhandahålla en begränsad meny inträder först kl 23. En kaféägare som har öppet fram till kl 18 på dagen kan därför inte servera alkohol, om denne inte också kan servera fullvärdiga restaurangmenyer.

Frågan om matkravet har varit föremål för en statlig utredning alldeles nyligen. Det finns en önskan hos flera partier i riksdagen att reformera lagen. Likväl är förslaget från utredningen att matkravet ska vara kvar. Den enda reform man rekommenderar är att ändra tidpunkten då restauranger och pubar ska kunna ha en enklare meny till kl 22.

Skillnaden mot idag skulle alltså endast vara att hyckleriet med nattklubbarnas menyer kommer att börja en timme tidigare. En meningslös reform.

Vad svenska folket behöver göra är istället att fråga sig om vi alltjämt är ett brännvinssupande folk eller inte. Är vi det?

Här kan det vara intressant att se på den alkoholpolitiska utvecklingen i Finland. Vi har samma historia av överdrivet supande historiskt. Men Finland har reformerat sin lagstiftning och numera är det tillåtet för detaljhandeln att sälja starköl med styrka upp till 5,5 procent. Ett förslag ligger på riksdagens bord att höja den gränsen till 8 procent.

Därtill har Finland inget krav på att den som serverar alkhol också måste servera mat.

Möjligen är det därför nu även dags för Sverige att fråga sig om också vi ska ändra på grunderna för vår alkoholpolitik. Att servering av alkohol måste omgärdas av regler är det ingen som ifrågasätter, men det tycks mig som att reglerna är rotade i en syn på alkhohol som är flera decennier gammal. Det tycks mig även som att vi har gått in i en helt annan alkoholkultur, en modernare, mer sofistikierad och ansvarstagande. Alkohollagen borde därför anpassas efter det.

Nya Wermlands-Tidningen

Ingen motsättning mellan cyklar och bilar

NWT 2024-06-01

Om man älskar att cykla måste man då också hata bilar? Ja, man kan få det intrycket i den klimatpolitiska debatten. Vi måste försöka använda mindre fossila bränslen och därmed använda fossildrivna bilar mindre samtidigt som cykeln endast drivs med muskelkraft.

Cykeln har därför kommit att älskas av Miljöpartiet. Det är fullt förståelig och full rimligt, men verkar också ha fått den negativa konsekvensen att det verkar som att om man vill främja cyklandet så vill man även försvåra för bilåkandet.

I Miljöpartiets värld är cykel och bil ett motsatspar. Antingen cyklar man eller så åker man bil. Främjar man framkomlighet för cyklar måste man samtidigt minska framkomligheten för bilar.

Tyvärr verkar det inte bara vara Miljöpartiet som resonerar på detta vis, för jag har noterat att det inom mitt parti, Moderaterna, finns motsvarande resonemang fast till bilens förmån. Det vill säga att satsningar på bättre biltrafik förutsätter minskade satsningar på cykeltrafik, och om det uppstår framkomlighetsproblem i trafiken så är orsaken att politikerna har favoritserat cyklingen.

Varför tänker både höger och vänster på samma sätt, att cykeln och bilen är i konflikt? Jag skulle säga att detta är ett exempel på att vänstern, i det här fallet lilla Miljöpartiet, har vunnit ”problemformuleringsprivilegiet” i frågan.

Begreppet problemformuleringsprivilegiet myntades av författaren Lars Gustafsson på 1980-talet. Han använde begreppet för att förklara hur Socialdemokraterna hade kommit att dominera samtalet så till den milda grad att även borgerliga partier börjat tala på ett liknande sätt. Den som äger privilegiet att få bestämma hur en fråga ska karaktäriseras, vad som är själva problemställningen, har på förhand vunnit halva debatten. Den som har problemformuleringsprivilegiet är den som får sätta ramarna för diskussionen, den som får bestämma vad ingångsvärdena är.

Så vad skulle då ett annat sätt att karaktärisera cykling och bilåkning vara? Jag själv använder alla färdmedel och brukar oftast inte tänka på om de står i motsatsställning mot varandra. Jag bor i en liten stad där cykeln är överlägset snabbast på korta distanser. Bil är knöligt för man måste hitta parkering. Men ska jag handla mycket och hämta tunga lådor är givetvis bilen bättre. Det moraliska dilemmat med att bilar har utsläpp av koldioxid har jag löst genom att skaffa en elbil. Till riksdagen i Stockholm, där jag har min dagliga gärning, åker jag tåg.

Jag är på så vis varken cyklist eller bilist. Jag kan därför inte heller säga om jag föredrar politiska satsningar på cykling eller bilism. Jag föredrar både och, och om det någon gång uppstod ett behov av extra satsningar på cykelvägar skulle jag inte finansiera det genom att plundra kontot för vägunderhåll. Jag skulle istället flytta pengar från någon annan del av budgeten. Jag skulle heller aldrig om jag ansvarade för vägnätet i en stad stänga av bilvägar för att göra dem tillgängliga bara för cyklar utan istället se till att cyklar och bilar kan använda samma utrymme.

För mig finns det ingen motsättning mellan att älska cyklar och att älska bilar. Jag tror mig därför leva utanför de ramar som Miljöpartiet har lyckats sätta för diskussionen.

Kruxet med problemformuleringsprivilegiet är annars att det gör alla som deltar i diskussionen fångar inom en och samma ram. Politiker som drabbar samman i heta debatter går ändå inte utanför ramen, och den fria och öppna diskussionen blir inte så fri som man hade önskat.

Att ta sig ur de definerande ramarna går att göra, men man måste tänka efter och vara självkritisk. Spelar jag på motståndarens villkor eller inte? 

Vi kommer att under många år diskutera hur vi ska transportera oss nu när vi alla är överens om att vi inte längre kan använda fossila bränslen. Att främja cyklandet kommer därför att vara något som de flesta kommuner gör, men ett råd är att aldrig göra bilen till cykelns fiende. Eller tvärtom cykeln till bilens fiende. Hamnar diskussionen där vinner nämligen Miljöpartiet oavsett om de sitter vid makten eller inte.

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det en sjukvårdskris?

NWT 2024-04-20

Med den så kallade vårändringsbudgeten, som regeringen presenterade i måndags, tillförs regionerna ytterligare sex miljarder kronor för innevarande budgetår. Oppositionen förklarade i samma stund att detta var på tok för lite och att sjukvården har hamnat i en kris. Man talar om ”sjukvårdskrisen” som om det vore ett självklart begrepp.

Så hur är det? Är sjukvården i kris?

På den frågan skulle jag svara nej om det handlar om det ekonomiska läget just nu under 2024. Men ja om vi talar om sjukvården i stort, åtminstone de senaste 20 åren, och kanske ännu längre tillbaka än så. Finns det en kris är den kronisk.

Att regionerna har ont om pengar i år beror på inflationschocken och det inflationssäkrade pensionsavtal som regionerna har tecknat. Denna kostnadspuckel är vi snart förbi.

Värre är det med de riktiga problemen: väntetider, rekrytering, utsliten personal och återkommande jätteunderskott hos de stora universitetssjukhusen. Jag har började min karriär som landstings-/regionpolitiker 2006 och problembilden var densamma då som nu.

När man efter ett tag verkligen har kämpat för att få ner väntetiderna och lyckas med nyrekryteringen och ser att ingenting egentligen förändras börjar man fundera. Det verkar som att något är fel i grunden. Det verkar finnas ett systemfel, ett designfel, ett fel som aldrig försvinner. Vad?

Till sist trillade polletten ned. Det tog ett tag men nu när ögonen har öppnats på mig kan jag inte se något annat.

Svaret på varför svensk sjukvård är fast i ett ständigt krisläge heter planekonomi. Svensk sjukvård är organiserad efter samma princip som Sovjetunionen.

Enkelt uttryckt fungerar det så här: Sjukvården får varje år ett fast anslag av finansiären, regionfullmäktige. För dessa pengar producerar man sjukvård tills pengarna är slut. Om det sedan kommer ytterligare en patient som behöver vård ställer man henne i kö.

Man tar sig inte an henne för om man gör det kommer man att dra över sin budget. Det blir röda siffror i bokföringen.

Politikerna i sin tur är också i första hand intresserade av att verksamheterna håller sin budget. Varje månad får de en resultatrapport och det första de granskar är siffrorna på sista raden.

Kötiderna får inte samma uppmärksamhet. Det får inte heller kvalitetsmått som förekomst av överbeläggningar eller liggsår. Budgetdisciplin är A och O, början och slutet på allt.

Det blir därför fullt rationellt för verksamheterna att säga nej till nya patienter. Varje patient är ju en kostnad. Varje patient är ett hot mot budgetdisciplinen.

Sjukvården blir som ett företag som inte vill ha kunder.

På en fri marknad med konkurrerande företag fungerar det tvärtom. Där slåss man istället om kunderna. Står det plötsligt en ny kund utanför dörren tar man sig an den. Kunden är inte en kostnad utan en intäkt.

Att det verkligen fungerar på detta sätt är jag själv vittne till. Jag var under sex år regionråd i Region Uppsala och har tjänstgjort i såväl majoritet som i opposition. Jag har både själv medverkat till beslut som jag vet leder till längre kötider och sett andra göra det. Och jag har sett hur olika delar av sjukvården försöker skyffla över patienter på varandra eftersom de inte vill sitta med kostnaden för dem.

Det är denna perversa logik, där sjukvården försöker undvika att ta hand om patienter, som förtjänar att kallas sovjetisk planekonomi.

Hur tar vi oss härifrån? Denna fråga har jag såklart också funderat mycket över, men det svenska systemet för styrning av sjukvård är inte det enda. Välfungerande sjukvård finns även i Tyskland och Nederländerna. Där finansieras vården genom obligatoriska sjukvårdsförsäkringar.

Den tyska och nederländska sjukvården är inte sämre än den svenska på något vis och på samma sätt som i Sverige finansieras den solidariskt genom skatten. Den med små medel behöver inte betala mer än den som är rik.

Här finns nu inte utrymme att förklara fördelarna med en försäkringsfinansierad sjukvård. Om detta får jag återkomma i en annan krönika. Det finns i alla fall en värld utanför Sverige som man kan lära sig av. Vi är inte tvungna att för alltid ha kris i sjukvården. Vi är inte dömda att leva i en planekonomi om vi inte vill.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mellankrigstiden är slut

NWT 2024-01-27

Den goda tiden är slut. Den varade från 1991 till 2022. Tre decennier fick vi med relativt lugn i världen, och särskilt i vårt hörn i norra Europa. Den började med Sovjetuionens fall och slutade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Tyvärr, jag önskar att jag kunde komma med ett bättre budskap, men det är slutsatsen jag drar efter en arbetsvecka i Stockholm som riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet. Vi har de senaste dagarna fått flera förnäma föredragningar av världsledande experter på Ryssland och kriget i Ukraina, och det sammanfattande perspektivet är mörkt.

Om man ska dra någon parallell till historien så är vi inte längre vid 1918 utan vid 1939. Vi lever inte längre i en tid som präglas av fred, utan av krig. Världen rustar inte ned, den rustar upp. Diktaturerna faller inte samman utan flyttar fram sina positioner. Mellankrigstiden är över.

Först och främst är det kriget i Ukraina som avgör hur det ska gå, där det tyvärr inte ser bra ut just nu. Om kriget är som en fotbollsmatch leder Ryssland med 1-0 och spelar mot klockan.

Läget är så, vilket alla experter är överens om, att ingen av parterna kan göra något större genombrott i frontlinjen. Ryssland har effektivt satt stopp för den ukrainska offensiven, som vi alla hade satt vårt hopp till. Man gjorde det med att gräva ned miljontals minor. Den ockuperade terrängen omringas idag av en mur bestående av minfält som bitvis kan vara flera kilometer tjock.

Kriget blivit en tävling om vem som kan mönstra störst resurser under längst tid. Det rör sig om krigsmateriel, ammunition och soldater. Vem har mest? Vem orkar hålla ut längst?

Ukraina är här den svagare parten, som är helt utlämnad åt västmakternas stöd. Västmakterna har resurser som vida överstiger de som Ryssland har, men har vi viljan?

Kriget vid fronten har blivit infanterisoldaternas krig, inte flygplanens och stridsvagnarnas. Ryssland har fler infanterister än Ukraina, och kommer om ingenting görs för att öka västmakternas stöd i form av militär tekonologi, att vinna. Ryssland kommer att vinna på samma sätt som Röda armén vann kriget mot Tyskland, genom att sända våg efter våg med soldater tills motståndaren får slut på ammunition.

Men oavsett om Ryssland vinner eller förlorar kommer vi i Sverige att behöva leva granne med denna aggressiva och imperialistiska diktatur.

Ingen expert kan nämligen se någon som helst ljusning när det gäller Putinregimen. Om Putin själv försvinner kommer han att ersättas av någon annan med samma ambitioner. Den demokratiska oppositionen i Ryssland är eliminerad. 

Och vi vet att regimen vill återupprätta det ryska imperiet. Vi vet detta eftersom Putin själv förklarade det i sina tal före invasionen. Det är förmodligen enda gången i livet som den mannen har talat sanning.

Det Ryssland som reste sig ur ruinerna efter Sovjetunionen hoppades vi skulle utvecklas till en demokrati. Så blev det inte, och vi får helt enkelt därför bara konstatera att även det kapitlet är avslutat. Istället har vi fått ett Sovjetunionen 2.0. Mindre och svagare än den förra upplagan, men i kärnan samma ruttna rike.

Lägg därtill alla de militära konflikter ute i världen som är direkt kopplade till Ukrainakriget: Nagorno-Karabach, Gaza, Houthirebellernas attacker på fartyg i Röda havet, Irans missilattacker mot mål i Irak och Pakistan.

Vad betyder då allt det här för Sverige? Att det vi nu gör när vi går med i Nato och rustar upp försvarsmakten, bygger ut totalförsvaret, utvidgar värnplikten och på olika sätt stöder Ukraina med pengar och krigsmateriel inte är tillfälligt utan det nya normala. 

Det är så här det kommer att vara från och med nu. Vi kommer att avsätta betydligt större resurser för vårt militära och civila försvar, kanske tre eller fyra procent av BNP. Att göra värnplikt kommer inte att vara något som man väljer eller inte väljer att utan något som alla förväntas ställa upp på.

Men även om allt jag skriver låter dystert är jag ändå hoppfull, för om vi verkligen gör vår läxa kommer kriget inte till Sverige. Det förutsätter dock att vi verkligen tar oss samman och just nu gör allt vi kan för att bistå Ukraina. Det är inte längre en fråga om att bara rädda Ukraina utan oss själva. 

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ukrainastödet är värt varje krona

NWT 2023-12-16

Vad skulle hända om Ryssland vinner kriget i Ukraina? Vad skulle hända om Hamas tillåts komma tillbaka i Palestina? Vad skulle hända om Iran ger order till Hizbollah att attackera Israel?

Jag ryser när jag tänker på vilka krafter som vill ta över världen. Tänk på de bilder ni har sett från Butja i Ukraina och massakern på civila i södra Israel.

Urskillningslöst dödande. Våldtäkter. Kidnappningar. Inte bara Hamas har kidnappat folk utan ni minns väl att Ryssland har rövat undan ett stort antal barn från de områden de har ockuperat?

Om Ryssland och Irans två krigshundar Hamas och Hizbollah släpps loss kommer detta att bli krigets nya natur. Krig kommer inte att utkämpas mellan arméer utan mellan primitiva folkhopar. Den vinner som kommer att begå de mest bestialiska illdåden. Den som går längst i sin vidrighet och mördar flest, våldtar flest, lemlästar och torterar mest, vinner.

Jag är tyvärr tämligen säker på att det så det blir för det är så de flesta krig i historien har sett ut. Ta vilken historiebok som helst och läs. Det kan vara om vikingarnas härjningar, Napoleonkrigen eller andra världskriget. Det spelar ingen roll. Alla krig föder oceaner av ondska.

Att vi som lever i Sverige idag inte har några egna erfarenheter av denna brutalitet är för att vi är uppväxta i en tid då mänskligheten till sist fick nog och inrättade ett system med respekten för människovärdet som ledande princip. Det skedde 1945 när Tyskland och Japan besegrades.

Segrarmakterna enades om att vi aldrig mer skulle behöva genomlida ett motsvarande helvete igen. Nürnbergrättegångarna ställde de nazistiska mördarna inför rätta. FN skapades för att förhindra att länder försökte lösa konflikter med våld, och det slogs fast att det finns mänskliga rättigheter, rättigheter som tillkommer alla, i alla stater, som måste respekteras. Och det slogs fast att om det ändå måste föras krig så ska det ske med civiliserade metoder. Världens länder undertecknade Genèvkonventionerna om krigets lagar för att för att göra krigen så lindriga som möjligt.

Det råder därför sedan andra världskriget ett betydligt större lugn i världen än vad det gjorde dessförinnan. Människor kan leva friare och tryggare, vilket också har gjort att de har kunnat utveckla ett aldrig tidigare skådat välstånd.

Att denna betydligt mer människovärdiga miljö har kunnat utvecklas beror på att västvärlden stått ekonomiskt och militärt starkt och kunnat bestämma vilka regler som ska gälla för världen.

Som bekant fanns det ju även en annan segrarmakt efter andra världskriget, Sovjetunionen, som inte stod för dessa värderingar, men denna makt fick aldrig samma inflytande i världen som det enade väst, och gick dessutom under efter fyra decennier.

Vi som har vuxit upp i denna värld uppfattar alla dessa normer som självklara, som de enda anständiga, de enda mänskliga. Men det är som sagt viktigt att påminna sig om att denna epok faktiskt bara har varat i 78 år, en försvinnande liten del av mänsklighetens historia.

Den här texten publiceras i Nya Wermlands-Tidningen och läsekretsen finns därför i Värmland. Jag vet att många som hur håller tidningen i sin hand undrar om allt detta som händer i världen har med oss att göra. Värmlänningarna är ändå en ytterst liten del av världsbefolkningen och vad kan en enskild människa i ett så litet land som Sverige göra? Är det inte mer meningsfullt att skriva om vårdköerna på Centralsjukhuset i Karlstad?

Nej, faktiskt inte. För det världspolitiska beslut som varje enskild medborgare måste ta ställning till är hur mycket pengar vi är villiga att avsätta för att stödja Ukraina i jämförelse med hur mycket vi vill spendera på just sjukvård eller andra angelägna ändamål. Den avvägningen kommer inte att avgöras i en förhandling i Bryssel eller Washington utan avgörs här hemmavid.

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 satt av 29 miljarder kronor i civilt och militärt stöd. Slår man ut det på de 22 månader som kriget har pågått blir det ungefär 1,3 miljarder kronor i månaden som vi stödjer Ukraina med.

Det är 1,3 miljarder som vi skulle ha kunnat lägga på sjukvård, skola, omsorg, kollektivtrafik, gröna investeringar eller något annat ändamål.

Har det varit värt det? Mitt svar är entydigt ja. För alternativet, att Ukraina går under, skulle betyda att barbariet släpps loss i världen igen. Det kommer i slutändan att kosta oss inte bara ett par miljarder kronor per år att bli av med utan biljoner och tusentals människoliv.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Hur mycket våld får användas i krig?

NWT 2023-11-08

Hur mycket våld får man använda i ett krig? Finns det en övre gräns?

Internationellt är detta en av de mest debatterade frågorna just nu. I kriget mellan Israel och Hamas sägs att Israel använder ett övervåld som drabbar civilbefolkningen i onödan. Det sägs att våldet är oproportionerligt. 

Vissa israeler, och debattörer som stödjer den israeliska sidan, invänder mot detta och säger istället att ett krig mot terrorister inte kan vara ”proportionerligt”. Hamas attack den 7 oktober var den största slakten av oskyddade civila judar sedan andra världskriget. Hamas ska därför inte bara slås tillbaka lite lagom utan helt och hållet. Hamas ska utplånas.

Debatten böljar fram och tillbaka. Vem har rätt? Ingen av dem. Låt oss därför bena ut problemet.

Frågan om huruvida den israeliska våldsinsatsen är proportionerlig eller inte går tillbaka till den internationella humanitära rätten, det som vi brukar kalla krigets lagar. Krigets lagar säger ingenting om storleken på en våldinsats, utan fokuserar istället på att den ska vara ändamålsenlig samtidigt som den skyddar civila. Proportionerlig är den om den riktar sig mot ett tydligt militärt mål och om den som attackerar har gjort vad han har kunnat för att minimera mängden civila offer.

De exakta skrivningarna för hur detta ska göras hittar man i tilläggsprotokollet till fjärde Genévekonventionen, paragraferna 51 och 57, för den som vill granska formuleringarna.

Principen, att en våldsinsats ska vara ändamålsenlig och i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, kallas proportionalitetsprincipen, och är en grundläggande mänsklig regel för hur all våldanvändning bör gå till. Principen har ett obskyrt namn men är inget mysterium på något vis utan är egentligen bara ett att sätt att säga att man inte ska använda ”mer våld än nöden kräver”.

Eftersom de flesta känner igen detta talesätt vet alla också vad det handlar om. Vi vet att det finns situationer då vi som människor måste tillgripa våld. Polisen måste gripa brottslingar med våld. Försvarsmakten måste använda våld om vårt land hotas av främmande makt. Var och en har rätt dessutom rätt att använda våld i nödvärn för att försvara sig själv.

Men vi vet också att vi som människor kan ha svårt att besinna oss. Vreden inom oss kan ta över. Vi kan bli hämndlystna och vilja krossa vår fiende skoningslöst. Vreden kan få oss att tillgripa ett våld som är långt större än vad som faktiskt krävs. Vi kan vilja döda blint och urskillningslöst.

Det är för att undvika besinningslösa våldsinsatser som proportionalitetsprincipen har kommit till. Den finns till för att bromsa oss och få oss att tänka klart.

Syftet bakom proportionalitetsprincipen är således inte svårt att förstå. Problemet ligger i tillämpningen i de verkliga fallen. Det finns nämligen inget sätt att objektivt mäta vad som är militärt ändamålsenligt och på så sätt räkna ut hur många civila dödsoffer som ska kunna accepteras.

Särskilt svårt blir det i ett krig som det som nu utspelar sig i Gaza där Hamas använder sig av civila byggnader, som exempelvis sjukhus, som skydd.

Att attackera ett sjukhus för att slå ut bara en eller två fientliga soldater vore uppenbart oproportionerligt och därför olagligt. Men om fienden har förlagt sitt högkvarter i sjukhusets byggnad? Ja, då är det inte lika lätt att avgöra vad som är rätt, eftersom att slå ut fiendens högkvarter är högprioriterat i alla krig. Att slå ut högkvarteret kan betyda att kriget tar slut varvid dödandet upphör helt och hållet.

Problemet Israel har är således inte att dess våldsinsatser skulle vara oproportionerliga utan hur man ska förklara för världen att de attacker som görs där civila drabbas är ändamålsenliga. Varför just Israel har svårare än andra länder för att förklara detta beror sannolikt mer på en fientligt inställd opinion än att attackerna verkligen skulle vara omotiverade.

Avslutningsvis måste det till sist också sägas att även om Israel vid något tillfälle har använt mer våld än nöden kräver är fienden, Hamas, fullständigt likgiltig inför krigets lagar. Attacken den 7-oktober var just den form av uskillningslöst dödande av civila som Genévekonventionen säger inte får göras. Själva typexemplet på krigsbrott.

Därtill är det också ett krigsbrott att använda den egna befolkningen som mänsklig sköld. Även den försvarande sidan är skyldig att föra krig på ett sådant sätt att civila förluster minimeras. Att då göra som Hamas, förlägga sitt huvudkvarter i tunnlar under Gazas största sjukhus, som nu är överfullt med skadade civila, är också det ett uppenbart krigsbrott. De människor som Hamas på detta sätt offrar är dessutom den egna befolkningen. 

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Absurd debatt om angiveri

NWT 2023-10-23

Före 2013 var skolor och socialtjänst skyldiga att meddela polisen om de fick kännedom om att en utländsk person uppehöll sig i Sverige utan tillstånd. Betyder det att Sverige då var ett ”angiverisamhälle”? Nej, självklart inte. Ändå är det vad vissa partier säger kommer att bli fallet om vi återinför anmälningsplikten i Sverige.

Längst av alla i den kraftigt överdrivna retoriken har Miljöpartiet gått. Partiets språkrör Märta Stenevi påstod i partiledardebatten i riksdagen förra veckan att det skulle bli som när Anne Frank var tvungen att hålla sig gömd undan nazisterna. Miljöpartiet menar att Sverige skulle bli som ockupationens Nederländerna på 1940-talet.

Låt oss därför reda ut vad som faktiskt är sant och inte sant i debatten om anmälningsplikten.

Vad frågan handlar om är huruvida offentliganställd personal ska meddela polisen om de upptäcker att en person saknar rätt att vistas i Sverige. På grund av den stora invandringen som vi hade under ett par år omkring 2015 har Sverige fått ett mycket stort skuggsamhälle som består av människor som fått avslag på sina asylansökningar men som ändå inte har lämnat landet. De har inte flyktingstatus utan har bara inte velat åka tillbaka till sina hemländer. De arbetar svart och bor med olagliga hyreskontrakt.

Det kan röra sig om så många som 100 000 personer, om vi får tro migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).

Den förra regeringen tillsatte därför en utredning som skulle ta fram ett förslag på ett regelverk för vad som ska gälla för offentliganställd personal, men man la in ett undantag. Utredningen skulle inte titta på vad som ska gälla för lärare och vårdpersonal. Det här var på våren 2022. Migrationsminister på den tiden var Morgan Johansson (S).

Sedan dess har vi som bekant haft regeringsskifte och den nya regeringen har velat arbeta vidare på samma spår men givit utredningen nya direktiv. Nytt är att utredningen ska omfatta all offentliganställd personal – alltså även lärare och vårdpersonal – men också ta ställning till vilka undantag som ska göras. Det är inte fastslaget på något sätt att lärare och vårdpersonal ska omfattas av anmälningsplikten. Det finns bara en utredning.

Ändå har dessa nya utredningsdirektiv fått oppositionen att gå bananas och tala om att Sverige blir ett ”angiverisamhälle”.

Men faktum är ju att nya och gamla direktiven är ungefär desamma. Skillnaden är att lärare och vårdpersonal uteslöts från början i de gamla direktiven men inte i de nya. Liberalerna som står bakom de nya direktiven har redan i debatten markerat att de vill ha ett undantag för vissa personalgrupper och allt talar därför för att det blir någon form av kompromiss mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Vad som gör debatten extra larvig är att Sverige ju faktiskt hade informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013.

Den regeln fanns i utlänningsförordningen, men togs bort. Skälet var att den dåvarande regeringen, som var en borgerlig regering, kom överens med Miljöpartiet om att utlänningar som vistas i landet utan tillstånd ändå skulle har rätt till vård och skola för sina barn. Den dåvarande regeringen tog bort anmälningsplikten eftersom det ju hade varit motsägelsefullt att begära att vårdpersonal och lärare ska ta hand om dessa människor och samtidigt anmäla dem till polisen.

Vad dåvarande regeringen inte till fullo hade förstått var att en enorm våg av asylsökande var på väg mot Sverige, ni vet den våg som kulminerade med 2015 års flyktingkris.

I efterhand kan vi konstatera att avskaffandet av anmälningsplikten inte var det smartaste draget Sverige har gjort nu när skuggsamhället är större än någonsin, men det intressanta är ju att vi faktiskt hade denna plikt till alldeles nyligen.

Ska vi tro oppositionspartierna skulle Sverige i så fall varit ett ”angiverisamhälle” före 2013. Var Sverige det? Ett angiverisamhälle? Var det som när Anne Frank var tvungen att hålla sig undan de tyska nazisterna? Ja, ni hör ju själva hur absurt det låter.

Debatten om anmälningsplikten har blivit så skruvad att jag förstår att folk inte vet vem man ska tro på. Tvivlar man på några av de faktapåståenden jag kommer med i denna text kan man sätta sig ned och googla fram källorna. Utredningsdirektiven har beteckningarna dir. 2022:91som den förra regeringen beslutade om och dir. 2023:126 som den nya regeringen antog. Båda hittar man på regeringens hemsida. Utlänningsförordningen har beteckningen SFS 2006:97, men man måste leta upp den version som gällde före 2013 för att få se hur den såg ut då. Den kan man hitta på hemsidan lagen.nu.