Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Konstfack måste läggas ned

NWT 2022-06-18

Efter att ha läst Sara Kristofferssons bok, ”Hela havet stormar”, om det blåsväder hon hamnade i på Konstfack under förra året är det min rekommendation att skolan läggs ned. Organisationen är sjuk och det är inte säkert att den kommer att återhämta sig. Samhället behöver alla de utbildningar som skolan erbjuder, huvudsakligen formgivning och konsthantverk, men det finns säkert andra skolor som är intresserade att ta över.

Varför drar jag denna drastiska slutsats? Högskolor har i alla tider präglats av radikalism på något sätt eftersom de är expremientverkstäder för det mänskliga tänkandet. Men på Konstfack har en grupp anställda förvandlat skolan till något som istället påminner om en politisk sekt.

Det ska sägas att Kristofferssons bok är hennes sida av saken. Det är en partsinlaga. Men de märkliga händelser som beskrivs i boken är inte påhittade. De hade framstått som bisarra oavsett vem som hade skrivit om dem.

Boken berättar vad som hände när Kristoffersson, som är professor i designhistoria på skolan, skrev en artikel i Dagens Nyheter om diskussionerna som då pågick om namnet på en utställningslokal: Vita havet.

På skolan fanns människor, huvudsakligen en grupp före detta studenter, som hävdade att namnet var rasistiskt. Begreppet ”vita” kan ju associeras med föreställningar om vita människors överlägsenhet. Kristoffersson menade i sin artikel att detta var trams och berättade att namnet hämtats från Vita havet på Stockholms slott och följt med Konstfack under flera decennier trots att skolan varit lokaliserad i olika fastigheter.

Artikeln startade en hätsk intern debatt och inte mindre än 44 lärare av cirka 100 undertecknade en artikel där man anklagade henne för att angripa studenternas rätt att yttra sig. Därefter var det omöjligt för skolans ledning att försöka hitta tillbaka till ett bra arbetsklimat igen.

Men det som gör boken är värd att läsa är inte själva turerna i konflikten utan vad som gjorde att den uppstod till att börja med. 

Det finns i universitetsvärlden i stort, inte minst i anglosaxiska länder, en politisk ideologi som sprider sig som blandar vetenskap och politisk aktivism i kombination med en hopplös kunskapsfilosofi.

I korthet säger teorin att samhället består av förtryckande strukturer. Alla människor är inordnade i en hierarki. Européer med vit hudfärg har hamnat överst och är därför privilegierade. De kan själva inte se sina egna privilegier och kan därför inte heller se hur de förtrycker andra. Befrielsen för de underordnade kommer först när alla lär sig tolka verkligheten med rätt glasögon. Då ser man hur maktstrukturerna ser ut och kan göra sig av med dem.

Att studera mänskliga relationer för att förstå maktstrukturer är varken nytt eller anmärkningsvärt i sig, men vad den nya rörelsen gör är att inte göra någon åtskillnad mellan själva analysarbetet och den politiska aktivismen. Forskningen i sig är aktivistisk.

Därutöver förvärras allt genom att de som arbetar med denna typ av teorier inte tror att det finns några objektiva sanningar utan bara tolkningar av verkligheten. Det finns inga obestridliga fakta som hårt och kallt kan beskriva reella sakförhållanden utan all vår kunskap består av personliga upplevelser.

Sammantaget skapar detta en häxbrygd. När det inte längre finns något som skiljer vetenskap och politisk aktivism åt och begrepp som sant och falskt utmönstrats som irrelevanta finns inte några regler för hur man ska bete sig eller normer för vad som utgör förnuftigt tänkande. 

Man bör inte vara förvånad över att de människor som skapat denna miljö tappar förståndet och startar en mobbningskampanj mot en kollega.

Men är allt detta verkligen skäl nog att lägga ned skolan? Ja, för om det hade varit en grupp radikala studenter som angrep en enligt deras tycke konserativ lärare hade det inte varit något att bry sig om. Den typen av konflikter är vanliga vid universitet och högskolor. I det här fallet handlar det emellertid om en större grupp lärare, 44 st. Kommer denna grupp att ångra sig? Be om ursäkt och överge sin tro på att politik och vetenskap är samma sak? Knappast. Det finns dock ingen brist på seriösa lärosäten i landet. Kanske Karlstad universitet kan ta över?

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Putin – en girighetens överstepräst

NWT 2022-05-07

Varför har Ryssland invaderat Ukraina? Tre nycklar att förstå (om än inte att ursäkta) Putinregimen är: sårad nationell stolthet, USA-hat och en monstruös korrpution.

De två första av dessa är i någon mån begripliga. Historiskt sett är Ryssland en stormakt, och även om Sovjetunionen kom att ersätta tsarväldet var det samma rike. Ryska federationen reste sig ur spillrorna av kommunismens sammanbrott men förlorade Ukraina och andra landområden som traditionellt sett varit en del av det gamla Storryssland.

Antagonist i denna berättelse är USA som skapade det kalla kriget och som enligt Putin inte slutade med sin politik att försöka underkuva Ryssland bara för att Sovjetunionen upplöstes.

Kriget i Ukraina är i det perspektivet ett krig mot USA, en fortsättning på kalla kriget som egentligen aldrig tog slut.

Narrativet är bisarrt ur ett västperspektiv men i alla falla någorlunda sammanhängande.

Den tredje nyckeln till att förstå Putinregimens väsen är emellertid närmast omöjlig att ta in. Det finns ingen regim i världen som så systematiskt har plundrat den egna befolkningen på dess tillgångar. Ryssland är ett av världens mest korrupta länder med Vladimir Putin som ett slags girighetens överstepräst.

En författare som på ett uttömmande sätt sammanfattar Putins resa till makten är den brittiske journalisten Cathrine Belton i sin bok ”Putins krets: Maktkampen om det moderna Ryssland”. Boken kom ut redan 2020 (på svenska 2021) men läses av förståeliga skäl av många just nu.

Den beskriver detaljerat med ett rikt källmaterial hur KGB åren före Sovjetväldets upplösning alltmer intensivt ägnade sig åt smuggling av teknologi från väst och andra skumraskaffärer för att skaffa hårdvaluta åt staten. När Sovjetunionen brakade samman var därför Putin och många KGB-agenter med honom väl tränade i korruption.

Vad som hände när Sovjetunionen upplöstes i augusti 1991 kan beskrivas som en kamp mellan två läger. KGB och kommunistpartiet. Boris Jeltsin, som blev det nya Rysslands första president, kom från kommunistpartiet och i hans krets samlades de nya företagare som med hjälp av sina kontakter från kommunisttiden lyckades lägga beslag på landets stora råvaruindustrier. De så beryktade oligarkerna kom mestadels just från kommunistpartiet.

KGB i sin tur var inte lika snabba på att roffa åt sig industriföretag men var desto mer drivna i att spela fult.

Putin lyckades bana sig en väg i denna miljö genom att först arbeta med ohederligheter hos S:t Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak för att därefter hamna i tjänst hos Jeltsin.

Varför Putin rekryterades till Moskva är oklart men mycket talar för att det var för att Jeltsins familj behövde någon som hjälpte den med sina affärer. Boris Jeltsin var presidenten som ville leda Ryssland mot demokrati, men också han hade del i rofferiet.

Cathrine Belton berättar sedan historien om hur Putin först framträder som den som ska skydda familjen Jeltsin och fortsätta bygget av demokratin, men visar sig vara en ulv i fårakläder, en KGB:are i själ och hjärta.

För vad som hände var att Putin med hjälp av gamla vänner från KGB-tiden beslöt sig för att underkuva oligarkerna men samtidigt också göra sig själva rika. Oligarkerna fick välja mellan att vara lojala med Putin eller få sina företag stulna, drivna i exil och/eller satta i fängelse.

Striden är sedan många år vunnen av Putin och hans KGB-gäng, som nu utgör den nya ekonomiska eliten. De oligarker som valde att vara lojal med den nye ledaren fick behålla sina rikedomar men fungerar i praktiken idag som vasaller med Putin som tsar.

Korrputionen förklarar inte varför Putin har försökt vilja erövra Ukraina, för det är nog i första hand motiverat av en föreställning om att Rysslands storhet ska återupprättas, men pengar är blodet som rinner i regimens ådror. Putin verkar vara övertygad om att han är Rysslands räddare, men när pusslet läggs är det en annan berättelse som träder fram. Rysslands moderna historia är ett 30-årigt långt plundringståg av det gamla KGB.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Vilken framtid finns för Ryssland?

NWT 2022-03-26

Vad kommer att hända med Ryssland? Vladimir Putins krigsäventyr i Ukraina har gått åt skogen både militärt och politiskt. Inga framgångar har skördats och hela väst – Rysslands alla viktigaste handelsländer – har vänt sig mot landet.

Nu vet vi inte hur kriget kommer att sluta. Det mesta verkar som att allt är påväg att övergå i ett ställningskrig. Och någon snabb fredsförhandling lär det inte bli eftersom Ukraina rimligen inte kan gå med på något av Rysslands orimliga krav. Putin i sin tur kan knappast vända hem från sitt fälttåg med mindre än att ha någon form av trofé att visa upp.

Den isolering som väst nu utsatt Ryssland för kommer därför att behöva fortsätta. Hur länge? Och vad får det för konsekvenser?

Vi som levde under kalla kriget minns hur Sovjetunionen var. Det var ett land som försökte bygga upp ett helt eget samhälle. Självförsörjande på alla sätt. Nästan inga produkter importerades. Rubeln var inte ens en konvertibel valuta. Medborgarna fick inte heller resa utomlands. Opposition mot kommunistregimen var inte tillåten. Dissidenter hamnade i fängelse eller försvann spårlöst.

Är det så det ska bli för ryska folket igen? Frågan är inte alls orimlig att ställa för just nu går utvecklingen verkligen åt det hållet. Oppositionspolitiker sitter i fängelse. Demonstrationer är förbjudna och de sista resterna av en fri press har stängts ned. 

Faktum är att Ryssland för tillfället är mer isolerat än vad Sovjetunionen var. Då gick det ändå turistresor från väst till öst. Och sovjetiska medborgare kunde om de var skötsamma åka utomlands åtminstone till andra kommuniststater. Men just nu går inga flygförbindelser alls mellan Ryssland och övriga Europa.

Sovjetunionen var heller aldrig utestängt från idrottsevenemang. Även om det rådde ett kallt krig respekterades Sovjetunionen som en stat, jämlik alla andra stater. Idrottsmän från Sovjetunionen deltog därför i alla tävlingar på samma villkor som andra. Så är inte fallet nu för i vredesmod har övriga länder kastat ut Ryssland från många internationella idrottstävlingar.

Vad kommer att ske härnäst? Kommer vi att återigen få se ”avhoppare” rymma från Ryssland? Begreppet ”avhoppare” användes som bekant för de få personer som lyckades ta sig ut från någon av öststaterna.

Redan har den ryska balettstjärnan Olga Smirnova berättat att hon sagt upp sig från Bolsjojteatern i Moskva för att istället ta anställning hos nederländska nationalbaletten. Ofrånkomligen påminns man om andra ryska balettdansörer som gjort likadant, som Michail Barysjnikov som passade på att söka politisk asyl i Kanada under en turné 1974.

När Sovjetunionen föll 1991 och Ryska federationen reste sig ur ruinerna hoppades alla att landet skulle bli en del av det demokratiska Europa. Så blev det inte utan istället fick vi Vladimir Putins låtsasdemokrati. Att den ändå gick att leva med var för att den inte var lika repressiv som Sovjetdiktaturen. Den tillät ändå en viss opposition. Människor fick resa in och ut ur landet som de själva ville, och Ryssland är idag en marknadsekonomi som är integrerad i den europeiska ekonomin i övrigt.

Många har därför bara väntat på att Putin ska gå i pension och att ny mer demokratisk ledare ska komma. Hoppet om att Ryssland äntligen ska bli ett normalt land har funnits där hela tiden.

Men nu ser allt mycket mörkt ut. Inget talar för att Putin och hans närmaste kommer att vilja erkänna att invasionen av Ukraina var ett misstag. Även om han själv träder tillbaka kommer han med all sannolikhet ersättas av någon ur samma personkrets som redan styr landet. Putinregimen med sina siloviker (starka män från säkerhetstjänsterna och militären) och oligarker påminner mer och mer om politbyrån i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Putinregimen kommer alltså att överleva på ett eller annat sätt trots att stora delar av världen inte vill ha med den att göra. Det kommer att vara till en enorm skada för det ryska samhället på alla sätt, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt. Ryska musiker, konstnärer och författare kommer inte längre att bjudas in till andra länder. Det kommer att bli som med Iran och Venezuela. Regimen kommer att överleva men driva sitt land till ruinens brant. 

Nya Wermlands-Tidningen

Ideologiska tokerier förstör idrotten

NWT 2022-02-12

I tisdags vann Jonna Sundling OS-guld i längdskidåkning i grenen sprint. Hon kom in på tiden 3:09. Samma dag tävlade även herrarna i samma gren. Bäste svensk blev Oskar Svensson som kom in på tiden 3.04, vilket räckte till en sjätteplats. Sträckan är densamma för damer och herrar, 1,5 km.

Om Oskar Svensson hade hävdat att han var en kvinna och ställt upp i damklassen hade det varit han som hade tagit guldet.

Men det är ju en löjlig tanke! tänker ni som läser denna text.

Javisst, den är urlöjlig, men tro inte att det löjliga inte kan bli verklighet för det har redan hänt, inte i OS i Peking men i amerikansk collegeidrott.

På andra sidan Atlanten härjar just nu en debatt om damidrottens framtid. Bakgrunden är att en simmare som tävlar för University of Pennsylvania, tidigare var en man och tävlade som en man, men nu har bytt kön och tävlar som kvinna istället. Hon vinner överlägset och slår alla rekord.

Debatten handlar om hon ska få fortsätta tävla eller inte. Det kan tyckas som självklart att hon inte ska det, men vi lever i en tid då det anses ofint att ifrågasätta en persons självdefinierade könstillhörighet.

Den organisation som bestämmer reglerna för collegeidrotten, NCAA, National Collegiate Athletic Association, har försökt lösa problemet så att testosteronhalten får avgöra. En man som bytt kön till kvinna får tävla i damklassen om han under ett år har genomgått en hormonbehandling för att trycka ned testosteronhalten.

Men förvandlas en biologisk man till en biologisk kvinna av detta? Nej, knappast, för när man tittar på fotografier av atleten ifråga så ser man biologisk man. Hon är längre och bredare än sina medtävlare. Att trycka ned testosteronhalten gör att musklerna blir svagare men det går inte att reversera en människas hela biologiska utveckling. Hon har en mans fullvuxna kropp.

Det är naturligtvis mycket bra att vi lever i en tid då vi erkänner att en människa kan ha en könsidentitet som är skild från hennes biologiska kön. Tidigare behandlades könsbytare med förakt på samma sätt som homosexuella. Men idag tror jag de flesta går med på att kalla en person för “hon” även om hon var en “han” tidigare och därför har ett manligt yttre. Vårt samhälle har på denna punkt blivit värdigare.

Men det går ju inte att ha damidrott med manliga tävlande. Det har inte med bristande respekt att göra utan om biologi.

Varför blir det så här? Varför uppstår diskussionen ens?

Svaret ligger i den radikala identitetspolitiken, den ideologi som ifrågasätter alla traditionella begrepp och hävdar att de är förtryckande. Ord som “kvinna” och “man” är tillkomna för att sortera människor i fack som de inte själva har valt. Fri från förtryck blir en människa först när hon slutar att definiera sig själv och andra som kvinnor och män, säger denna ideologi. Att orden “kvinna” och “man” tillkommit för att det verkligen finns två typer av människor (som fysiska realiteter) och som är distinkt olika varandra i flera avseenden, bryr den sig inte om.

I USA är denna ideologi stark, särskilt på universiteten, och i Sverige har vi en tendens att kopiera vad som händer i detta land utan närmare eftertanke. Vi får därför räkna med att det kommer att hända här också. Jämför exempelvis med hur det uppstod stora Black lives matter-demonstrationer i Sverige, sommaren 2020, efter att amerikansk polis i Minneapolis dödat en svart man när de skulle gripa honom. Det hände i USA och det finns inga liknade fall i Sverige. Ändå skulle det demonstreras.

Damidrotten kommer såklart att överleva även detta, för intresset för idrott är stort och alla kommer att vilja ha rättvisa regler. Ideologiska tokerier kommer förr eller senare alltid till vägs ände. Jag gissar därför att det till slut blir förbjudet för före detta män att tävla som kvinnor. Men jag gissar att det kommer att ske först efter ordentliga bråk, och jag gissar att biologiska män kommer att försöka fuska sig fram i damklassen.

Ironiskt nog förlorade simmaren från Pennsylvania nyligen i en tävling mot en annan könsbytare, en man som är född som kvinna. På bild ser denne ut som en man men han har inte genomgått någon hormonbehandling och får därför enligt reglerna tävla som den biologiska kvinna han är. Det finns ju kvinnor med naturligt mycket hög testosteronhalt.

Ja, det är komplicerat. Jag har nog inte svar på alla frågor men det blir verkligen ingen glädje i idrotten om kvinnor inte ska får tävla på rättvisa villkor.

Nya Wermlands-Tidningen

Så spreds konspirationer på Internet

NWT 2021-12-31

För snart ett år sedan stormades Kapitolium, Förenta staternas parlamentsbyggnad i Washington D.C., av en grupp demonstranter som menade att den politiska och byråkratiska eliten i landet hade snuvat Donald Trump på en given seger i presidentvalet. Vi vet inte hur många men vissa i gruppen trodde på allvar att det funnits en satanistisk sammansvärjning av pedofiler och kannibaler som rövat bort små barn, och som familjen Clinton varit inblandad i eller åtminstone skyddat. De tycks ha trott att Trump var sammansvärjningen på spåren och att det var därför som man var tvungen att ta valsegern ifrån honom.

Ursprunglig källa till konspirationsteorin är en anonym skribent på internetforumet 4chan som går under namnet QAnon, och som gjorde anspråk på att vara en högt placerad tjänsteman i Vita huset.

Hur kan en konspirationsteori av detta slag får en sådan kraft? En författare som försöker ta sig an frågan är Jonathan Lundberg i boken ”Från världskrig till nätkrig: Hundra år som formade internet”.

Som bekant är internet en amerikansk uppfinning som skapades för att alla världens datorer ska kunna kommunicera med varandra. Ord och tankar skulle flöda fritt.

En grupp som tidigt förstod att utnyttja den nya tekniken var unga män som alla hade det gemensamt att de inte tyckte att de passade in i sina sociala sammanhang. Man kan kalla dem för ”nördar” i brist på bättre benämning. De fann istället varandra på internet i olika diskussionforum.

Det har funnits och finns fortfarande många olika sådana forum där 4chan är det mest (illa)beryktade. Användarna är anonyma.

I dessa forum rådde full yttrandefrihet och tidigt utvecklades en motståndskultur mot det rådande ”politiskt korrekta” majoritetssamhället. I forumen kunde man säga vad man ville helt ostraffat och hitta likasinnande.

En särskild genre som utvecklades var att säga provocerande saker på skoj. ”Hitler gjorde inget fel” blev ett eget tema. Tanken var att testa gränser och skriva det som man visste var absolut omöjligt att säga offentligt.

Problemet vara bara att det som förmodligen började som skämt successivt övergick till att också bli allvar. För i den tillåtande och skaojfriska miljön dök även riktiga nazister upp, och det gick inte att skilja skämt från allvar.

Denna subkultur var en värld för sig ända tills den knöts samman med motsvarande sociala forum för den breda allmänheten såsom Facebook och Twitter. 

Till skillnad från de äldre forumen förväntades användarna i de nya breda forumen agera under eget namn. Dessa forum växte snabbt och internetdiskussioner gick från att vara något som sysselsatte några få till att vara något för alla.

Därmed var det upplagt för en konflikt mellan två kulturer. En gammal, liten men intensiv, där man var van att få säga vad man ville, inklusive sprida nazism, och en som helt följde normerna för det vanliga majoritetssamhället.

Lundberg berättar i sin bok hur det i den äldre skapades olika nätverk som hackergruppen Anonymous, som när det gått till attack mot myndigheter och stater har varit mycket effektivt. Inom miljön har också stödet för Donald Trump varit stort eftersom man sett honom som en företrädare för alla dem som inte är en del av den ”politiskt korrekta eliten”. För dem har Trump varit en frihetskämpe. Men i denna sfär utvecklades även konspirationsteorin om det satanistiska och kannibalistiska pedofilnätverket.

I samband med att Trump försökte stoppa sammanräkningen av rösterna i presidentvalet kom det till en uppgörelse mellan de två kulturerna. Trump gjorde precis som sina följare på internet, skrev vad han för stunden kände och tyckte, men hamnade i konflikt med dem som menade att en statsman måste väga sina ord mycket mer noggrannt och inte underblåsa stämningar som kan slå över i våldshandlingar. Han stängdes därför av från Twitter och Facebook.

Lundbergs bok är rekommenderad läsning för den som vill förstå en viktig del av det moderna samhällets opinionsbildning. För frågan som författaren ställer i slutet i boken är otroligt viktig att försöka förstå sig på. Det är inte rimligt att folk stormar parlamentsbyggnader på grund av konspirationsteorier som de hittat i obskyra diskussionsforum på internet, men är det rätt att försöka bli av med dem genom censur? Censur tvingar ut folk i kylan där de blir bittra och ännu mer hämndlystna.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ryssland utövar reflexiv kontroll

NWT 2021-11-20

Att något fuffens är i görningen i och med migrantkrisen längs med gränsen mellan Polen och Vitryssland har nog alla förstått. De irakier och syrier som försöker korsa gränsen har inte hamnat där av en tillfällighet utan är resultatet av att Vitryssland släppt på viseringskraven. Oseriösa resebolag, kanske till och med statskontrollerade sådana, har sedan sålt biljetter med argumentet att det skulle vara ett sätt att ta sig in i EU.

Krisen är skapad av den vitryska regeringen, och Vitryssland samarbetar med Ryssland så man kan anta att det är Moskva som orkestrerat det hela. Vad syftet med krisen är är oklart, men det är inte långsökt att tro att det finns någon form av koppling till den stora ansamlingen av ryska trupper intill ukrainska gränsen som sker samtidigt.

Det finns i dag en större vaksamhet mot saker som Ryssland hittar på. När Krim erövrades 2014 gick det mycket snabbt och västvärlden hängde inte med. Därmed skulle man kanske kunna slå sig till ro? Har vi lyckats att inte bli lurade?

Jag gissar att många regeringar och militära ledare tänker så, men så lätt är det inte för faktum är ju att migrationskrisen i Vitryssland ändå har tagit mycket stor plats i europeisk politik i veckan som gick. Jag skulle därför säga att denna ”hybridattack” är framgångsrik, trots att EU och Nato sitter på helspänn och inte viker en tum gentemot kraven på att Polen ska öppna gränsen.

För sannolikt var målet med denna påverkansoperation, som är en bättre term att använda än hybridkrig, att skapa just bråk, inte att uppnå någonting substantiellt. Om vi antar att det är Kreml som ligger bakom operationen, vilket är det mest sannolika, agerar man förmodligen i enlighet med den ryska doktrin för psykologisk krigföring som kallas ”reflexiv kontroll”.

Ryssland har en lång tradition av att arbeta med påverkansoperationer där man kartlägger motståndarens mentala världsbild i detalj för att hitta svagheter. Man sätter sig in i motståndarens psyke och försöker påverka honom redan innan han ens har hunnit fatta ett beslut. De kallas för att ”reflektera” motståndaren. Genom att utnyttja motståndarens psykiskt sett svaga punkter kan man komma innanför hans beslutsagenda. Man kan då styra hans beslut.

Detta utnyttjades av Ryssland 2014 när Krim erövrades. Ryssland visste att det skulle skapa förvirring i nyhetsrapporteringen i väst om soldaterna som tog över halvön inte hade några nationalitetsbeteckningar på uniformen. Journalisterna skulle inte bli lurade av det, men förvirring skulle uppstå. Och när det uppstår förvirring i rapporteringen i väst uppstår det också förvirring i politiken eftersom västvärldens politiker lever i en medial värld.

I det här fallet utnyttjar Ryssland och Vitryssland EU-ländernas rädsla för en ny flyktingvåg. De vet att vi i EU inte vill se en repris av flyktingkrisen från 2015. Samtidigt vet de att det finns flyktingaktivister i alla EU-länder som direkt rycker ut och ska hjälpa de migranter som vill komma in i EU.

En ansamling av irakier och syrier vid gränsen mot Polen blir därför ett självspelande piano. Journalister flockas dit. Frågor ställs till politiska ledare om vad det är som händer och vad de vill göra åt det. Debattprogrammen i radio och tv fylls med aktivister och tyckare. Till sist måste EU:s utrikesministrar åka till Bryssel för bara denna enda sak. Hur ska man förklara det? Är det Vitryssland och Rysslands agerande som förklarar eller är det att EU-länderna själva som orsakat allt ståhej?

Vad nu syftet med informationsoperationen verkligen är lär vi aldrig få veta. Det kan vara vad som helst. Det kan vara en intern politisk kris inne i Ryssland som man vill dölja. Det var ju länge sedan vi hörde något från oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Kanske har han precis dött i fängelse utan att vi vet om det? Det är omöjligt att veta.

Men lärdomen av den fejkade flyktingkrisen i Vitryssland är som sagt inte att vi lyckats undgå att bli lurade. För det är inte sant. Vi har blivit spelade. Migrationspolitiken är verkligen en öm punkt hos oss, och det blev en uppståndelse, förmodligen precis den som Vitryssland och Ryssland hade tänkt sig. Vi vet bara inte vad syftet är.

Gängkriminalitet, Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Tillitskultur möter Klankultur

Nya Wermlands-Tidningen 2021-10-09

Om vi lägger åtsidan gängkriminaliteten för en stund och funderar på ett par andra oroande nyheter som rapporterats om på senare tid så märks det tydligt att Sverige förändras. Sveriges Radio hade i veckan ett inslag om att skolpersonal i Hjulsta utanför Stockholm övar sig i hur de ska agera om det blir en skjutning i närheten av skolan. Onekligen ett nytt inslag i det svenska samhället.

Ett annat exempel är den debattartikel som företrädare för fackföreningarna Akavia och Vision också publicerade i veckan i Svenska Dagbladet där de skriver om hot, våld och trakasserier som drabbar offentliganställda inom rättsväsendet och den kommunala socialtjänsten.

Lägg därtill rapporten om tystnadskultur i den kommunala förvaltningen i Göteborgs kommun i vilken kommunanställda berättar om hur kriminalitet och annat asocialt beteende som hederskultur tillåts påverka den offentliga förvaltningen.

Att detta på ett eller annat sätt går tillbaka till den stora invandringen i Sverige är uppenbart, men vad drar vi för slutsatser utöver detta?

Två författare som skrivit om problemet i olika sammanhang är Mustafa Panshiri och Per Brinkemo.

Panshiri har nyligen kommit ut med en bok som heter ”7 råd till Mustafa”, som är en lärobok för den som invandrat och vill bli en del av det svenska majoritetssamhället. Boken vänder sig även till oss etniska svenskar och han påpekar ganska skarpt att vi faktiskt inte är centrum i världen. Sverige är i vissa avseenden extremt, säger han. Det är inget fel på svenska värderingar. De är mycket bra, men de är inte självklara.

Samma sak har också Per Brinkemo konstaterat i ett antal artiklar i tidskriften Bulletin. Brinkemo har tidigare skrivit böcker om klaner och hur de funkar. Han konstaterar att det i södra Italien där maffian har en stark ställning i samhället också finns en uppfattning hos allmänheten att det är OK att stjäla från staten. Den som inte passar på när tillfället ges uppfattas som en förlorare.

Var för sig konstaterar författarna att det etniska Sverige måste höja blicken och förstå att den egna kulturen är annorlunda jämfört med resten av världen, och att om den ska kunna bevaras så måste den skyddas.

Med skyddas menar de inte att den ska avskärmas från utländska influenser. Författarna är inte Sverigedemokrater. De menar snarare att svenskar i gemen måste förstå att de är lyckligt lottade som lever i ett samhälle som är mycket välordnat från början, med en hög tillit medborgare emellan och en hög tillit till myndigheterna. Myndigheterna är i sig är välskötta, fria från korruption, rättssäkra och på det hela taget vänligt inställda mot landets invånare.

Denna förvaltningskultur, som Sverige delar med andra länder som exempelvis våra nordiska grannar, har visat sig vara genialisk. Den skapar fria och välmående samhällen.

Andra länder har inte samma kultur. Man behöver som sagt inte åka längre än till Syditalien för att inse det. Rapporterna om hur hot och våld, hederskultur med mera växer fram i samhället ska nog därför inte ses som att något nytt och ovanligt har inträffat utan att det är den stora världen utanför Sveriges gränser som färgar av sig.

Därför är det rimligt att ta Panshiris, Brinkemos och andras varningsord på allvar och rusta upp landet så att det klarar av att hantera mer av det som faktiskt är normaltillstånd i andra länder. I många länder är det helt normalt, och moraliskt acceptabelt, att anställa sin brorson i den myndighet man själv jobbar i som chef. Och i vissa andra länder är det normalt för en myndighetsperson att ta hänsyn till familjöverhuvudens vilja att kontrollera sina döttrars sociala liv i detalj.

Krisberedskap för att kunna hantera skjutningar är så klart extremt och ingenting som jag tror att ens skolorna i Hjulsta verkligen behöver, men ökad beredskap för att hantera hot och trakasserier mot anställda i socialtjänsten är definitivt befogat. Vi ska inte heller tro att våra vanliga svenska normer räcker till för att stoppa hederskultur och korruption i farstun. Att sätta hela den kommunala tjänstemannaskaran, oavsett om den är född i Sverige eller inte, i skolbänken en dag för att gå igenom vad det är som gör att vårt land har en unik och kompetent offentlig förvaltning är inte så dumt. Vi är bra på offentlig förvaltning, men vi vet inte alltid varför vi är det.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Tolkarna kunde evakuerats tidigare

Nya Wermlands-Tidningen, 2021-08-28

Evakueringen från Kabul har avbrutits. Säkerhetsläget är för dåligt. Det är fullt förståeligt.

Tyvärr betyder det att många som arbetat för svenska myndigheter inte kommer ut ur landet och riskerar att avrättas som kollaboratörer.

Det går inte att rikta någon kritik mot alla i utrikesförvaltningen och Försvarsmakten som arbetat dygnet runt. De är alla förtjänta av ett varmt tack.

Högsta ansvariga myndighet har dock en del att förklara. Regeringen har haft flera år på sig att agera, men har konsekvent vägra att ta tag i problemet. 

Frågan om de afghanska tolkarna har varit en långkörare i svensk debatt. Den har blossat upp mer än en gång. Varför?

Om detta kan jag berätta för jag var en av dem som startade debatten och sedan skapade kampanjen ”Tolkarna”.

Jag var inte först med att uppmärksamma problemet med att svenska staten höll på att lämna sina lokalanställda tolkar vind för våg när den första stora militära insatsen, ISAF, International Security Assistance Force, skulle avvecklas. Först ut var skribenten Thomas Gür i Svenska Dagbladet. Senare uppmärksammade även före detta krigskorrespondenten och författaren Johanne Hildebrandt samma sak i en krönika.

När jag fick nys om saken blev jag mycket förvånad för normalt sett sköter sig Sverige mycket väl när vi avvecklar militära insatser. Eftersom jag då var chef för den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld bestämde jag mig för att det skulle bråkas om saken i pressen. Vi gav ut en rapport och en debattartikel. Debattartikeln fick en enorm uppmärksamhet och landets redaktioner kastade sig över regeringen. Detta var våren 2013.

Uppmärksamheten gjorde att regeringen gav Försvarsmakten, UD och Migrationsverket i uppgift att lösa problemet. Det gjorde man men bara till hälften. Av de cirka 40 tolkar som Sverige hade anlitat under perioden 2002–2014 lät man bara halva gruppen komma till Sverige som kvotflyktingar. 

Ytterst märkligt tyckte vi som arbetade med kampanjen. Vilka fick komma och vilka fick inte? Två jurister som engagerade sig i saken lyckades till sist, genom att JO-anmäla Försvarsmakten, få reda på att det endast var tolkar anställda 2013 och 2014 som hade fått komma ifråga för bosättning i Sverige.

När vi fick detta klart för oss intensifierade vi kampanjen med stöd av Svenska Veteranförbundet. Vi samlade in pengar för att driva processen vidare och juristerna lyckades vinna en avgörande seger i Migrationsdomstolen. Tolkar som hade varit i tjänst för svenska försvarsmakten i Balkhprovinsen hade laglig rätt till uppehållstillstånd i Sverige.

Kruxet var bara att de var tvungna att lösa allt de byråkratiska själva och åka till Teheran, New Delhi eller Islamabad på intervju. UD hade nämligen fiffigt nog täppt till alla möjligheter att få migrationsärenden lösta på ambassaden i Kabul. (Varför? Det vet vi inte men UD har inte velat hantera afghanska migrationsärenden på ambassaden i Kabul i flera år.)

Lokalanställda tolkar som tjänstgjorde med svenska försvarsmakten 2002–2013 var därför alltjämt kvar i Mazar-e-Sharif när allting brakade samman nu i augusti.

Varken jag eller min medkumpan Callis Amid hade tänkt starta om kampanjen på nytt just den här sommaren, men så plötsligt fick vi se en intervju med Moderaternas riksdagsledamot Pål Jonsson, som började ställa frågor till regeringen om hur man skulle göra med de kvarlämnade tolkarna.

Sedan gick allt mycket fort. Försvarsminister Peter Hultqvist och justitieminister Morgan Johansson försökte länge hålla fast vid den gamla linjen att Sverige redan hade gjort allt vad vi hade kunnat. Men när MP meddelade att de också ville att tolkarna skulle få hjälp ändrade sig S-ministrarna.

Tyvärr inträffade denna vändning ungefär samtidigt som talibanerna erövrade Mazar-e-Sharif och Kabul.

Evakuering via Kabuls flygplats är inte längre möjlig, men Afghanistan är ett land med porösa landgränser. Det kommer att finnas andra vägar ut. På presskonferensen på fredagen var beskedet från regeringen och myndigheterna tydligt att alla ska ut. Vi i kampanjen kommer självklart att följa varje steg för att se att det verkligen blir gjort.

Gängkriminalitet, Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Maffiamorden har kommit till Sverige

Nya Wermlands-Tidningen, 2021-07-17

Den 25 oktober 1957 stegade ett antal beväpnade män in på barberarsalongen på Park Sheraton Hotel på Manhattan i New York och sköt ihjäl Albert Anastasia, boss för den ledande maffiafamiljen i stan. Mordet fick stor uppmärksamhet. Pressbilder med liket av maffialedaren på golvet i salongen spreds över världen.

Mordet var precis så teatraliskt som morden är i Hollywoods maffiafilmer.

För oss som bor i Sverige är gangsterfilmerna en sagovärld. Om de alls haft någon koppling till verkligheten har det varit verkligheten i USA, ett land med hög kriminalitet och gott om vapen. Hos oss, i lilla obetydliga Sverige, händer inget sådant.

Tills nu. För nu har exakt samma scen som i New York på 1950-talet utspelat sig i Göteborg.

Det senaste av gängmorden inträffade på en frisörsalong och spelades in av en övervakningskamera i lokalen. Filmen visar hur gärningsmännen dyker upp och skjuter offret medan han sitter i frisörstolen. Vi har nu egna svenska maffiamord.

Hur illa ställt är det egentligen?

Den 30 juni i år trodde man att kulmen skulle vara nådd när en polis mördades i Biskopsgården i Göteborg. Man trodde att statsmakterna ansåg att måttet nu var rågat och att alla ansvariga politiker la andra mindre prioriterade uppgifter – som att bråka om vem som ska sitta regeringen – åt sidan. Men det var inte vad som hände.

Istället har det gängrelaterade våldet eskalerat. Sedan mordet på polismannen har ytterligare tre mord begåtts: Flemingsberg, Rinkeby och Göteborg. Samt fyra mordförsök: Upplands Väsby, Haninge, Upplands Väsby igen och Tensta.

Därtill har skottlossningar med någon form av kopplingar till gängkriminaliteten utbrutit i: Västerås, Malmö, Vällingby, Limhamn, Linköping, Västerås igen, Helsingborg och Malmö igen.

Inalles 15 incidenter inom ett tidsspann på endast två veckor. Och när denna text går i tryck har förmodligen ytterligare någon skjutning inträffat.

Detta är en våldsnivå som saknar motstycke i vårt land. 

Vi befinner oss i ett läge där staten tappat greppet om lag och ordning inom delar av samhället. De som dras in i gängen är inte rädda för polisen. De lever i en värld för sig med egna regler där de är likgiltiga inför människoliv och inte heller fruktar långa fängelsestraff. Inte ens risken att bli skjuten själv skrämmer dem.

Kriminella gäng etablerades i Sverige på 1990-talet med MC-gäng som Hells Angels och Bandidos. Det var dock aldrig ett större problem för samhället i stort än att man kunde leva med det. De fanns där men hölls tillbaka av ordningsmakten.

Det vi upplever nu är något annat. De nya gängen är till skillnad från MC-gängen rotade i sina bostadsorter. De är löst sammansatta. De består nästan uteslutande av unga killar med invandrarbakgrund. De kommer från dysfunktionella familjer och de flesta av dem har varit föremål för omfattande insatser från socialtjänsten. Många av dem har också någon form av neurospykiatrisk diagnos i botten som ADHD. Killarna är unga och lever i en fantasivärld där brottslighet är en livsstil, där man vinner status och respekt genom att äga dyra Rolexklockor, vara rapmusiker, köra dyra bilar och vara macho. Huvudnäringen är narkotikaförsäljning.

Denna sjuka miljö är betydligt större än bara en handfull individer. Polisen berättar att det sker nyrekrytering hela tiden.

Det kommer att behövas mer än bara polisiära metoder för att komma tillrätta med gängkriminaliteten. Den sociala problematiken i utanförskapsområdena som lett fram till allt är svår och svenska myndigheter har ingen tidigare erfarenhet av att bekämpa gängkriminalitet på den nivå som vi har idag.

Om vi inte vill ha fler spektakulära mord i Hollywoodstil måste vi lära oss mer om gängkriminaliteten. Det gäller alla och inte bara myndigheterna. Två nyutkomna böcker kan rekommenderas. Dels Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” som handlar om det fleråriga gängkriget i Rinkeby, dels Lasse Wierups bok ”Gangsterparadiset” som ger en inblick i gängmiljön i olika delar av Sverige. Båda författarna är kriminalreportar och mycket pålästa.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Skolverket betalar utan koll

Nya Wermlands-Tidningen, 2021-06-05

Vad har Afrikanska dansföreningen, IOGT-NTO Jordbro och Kurdiska kulturföreningen i Borås gemensamt? Jo, gratis pengar. De är tillsammans med en stor mängd föreningar av alla sorter mottagare av läxhjälpspengar från Skolverket.

I veckan som gick avslöjade Stiftelsen Doku, som specialiserat sig på att granska islamismens utbredning i Sverige, att statliga bidrag för läxhjälp gått till salafistiska koranskolor. Salafismen är en av de extrema inriktningarna inom islam.

Avslöjandet är häpnadsväckande samtidigt som det inte är det för det är inte första gången en svensk myndighet betalar ut bidrag till islamistiska föreningar. Tidigare har det handlat om MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor.

När jag gjorde vänner i min bekantskapskrets uppmärksamma på problemet fick jag ett tips om att gå in på Skolverkets hemsida och kolla vad det egentligen är för föreningar som har fått bidrag. Min sagesman menade att det var generande enkelt att lura av verket pengar.

Listan över vilka föreningar som har fått bidrag för 2021 är onekligen intressant. Det verkar som att vilken förening som helst kan ansöka, men att det framför allt är föreningar med någon form av etnisk beteckning som gör det.

Några exempel: Vänskapsföreningen i Skåne, Afro Scandinavian Intellectual Association, Örebro framtidsförening, East African Relief Association, Bakaro Idrottsförening, Somaliska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Just somaliska föreningar har varit mycket aktiva att söka. Totalt sett är det 148 föreningar som beviljats bidrag och av dem anger 28 att de är somaliska i namnet. Men när jag sökte på för mig obekanta namn som Daarulcilmi Relief Organization och Alhadrara Advocacy Foundation visade det sig att de också var somaliska. Lägg därtill olika föreningar som anger att de arbetar med människor från östra Afrika och Afrikas horn. Jag har inte kunnat kolla alla, men man kan anta att också några av dessa har somaliska medlemmar.

Jag har ingen förklaring till varför just somaliska föreningar söker detta bidrag, men att det skulle finnas ett extra stort intresse för läxläsning i just denna etniska grupp tycks något märkligt.

Totalt betalar Skoverket ut 60 miljoner kronor i föreningsbidrag för 2021. Föreningarna får allt från omkring 100 000 kr upp till mer än en miljon.

För att komma ifråga för bidrag måste föreningen helt eller delvis arbeta med läxläsning och haft en verksamhet igång i minst två år. Redovisning av använda medel sker som brukligt är i dessa sammanhang genom att föreningen vid årets slut berättar vad man använt pengarna till.

Om det verkligen finns människor av kött och blod bakom varje förening är omöjligt att veta, och det verkar inte heller finnas något större intresse att ta reda på det heller. Skolverkets ”bidragskran” granskades redan 2019 av bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Hon konstaterade att många föreningar inte har någon hemsida, ingenting som visar att de skulle finnas annat än på pappret. Då var den totala summan som betalades ut 25 miljoner kr. Nu har den mer än fördubblats, och inkluderar bidrag till salafistiska koranskolor.

Läxhjälpsbidraget går tillbaka på den politiska diskussionen om läxornas roll i undervisningen. Barn som får stöd av sina föräldrar med läxorna lyckas bättre än de som inte får det. Undervisningen blir ojämlik. Från vänsterpolitiskt håll har det därför många gånger föreslagits att läxor i skolan ska vara förbjudna. Det finns inget stöd för det i väljarkåren eftersom de flesta förstår att det måste ingå i uppväxten att man lär sig studera på egen hand. Lösningen har varit att utveckla olika former av läxhjälp.

Läxhjälp i sig är bra och något som samhället bör lägga resurser på. Inte minst just för de barn som inte har svenskspråkiga föräldrar, eller som på grund av trångboddhet inte kan få arbetsro hemma. Men Skolverket har installerat en bankomat dit vem som helst kan gå och hämta ut pengar bara man har totat ihop en stadga och två års årsredovisningar. Det är något helt annat.