Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Ingen bryr sig om stulen ammunition

(NWT 2020-08-15)

För drygt en vecka sedan stals 52 000 patroner från en lastbil i Bromölla. Ingen verkar bry sig. Har vi blivit så avtrubbade att vi bara rycker åt axlarna åt det som ju rimligen måste ses som en mycket allvarlig händelse? Sverige är ju ett land där kriminella gäng skjuter på varandra och där oskyldiga civila dödas, nu senast en 12-årig flicka.

Jag har försökt hitta ett uppföljande reportage där någon journalist intervjuar polisen eller inrikesminister Mikael Damberg, som är den minister som har ansvar för att bekämpa gängkriminaliteten. Men jag hittar inget. Det är mycket märkligt.

Den ammunition som stals var patroner av kaliber 9 mm som i första hand används för pistoler. Den kan även användas i vissa typer av automatvapen som exempelvis den gamla svenska k-pisten m/45.

En pistol av typen Glock 17, som är den typ av pistol försvarsmakten använder, har ett magasin som rymmer 17 patroner. 52 000 patroner räcker till 3 059 magasin. Den totala vikten uppskattas till ett halvt ton. Det är alltså ingen liten stöld vi talar om. 

Det framgår av den knapphändiga rapporteringen att tjuvarna hade kännedom om transporten. De visste att lastbilen skulle vara obevakad under natten och att det skulle vara enkelt att skära upp kapellet och lasta av lådorna. Ombord fanns även ammunition för jaktvapen som tjuvarna lämnade. De var bara ute efter lådorna med 9 mm.

Eftersom stölden var planerad är det sannolikt att polisen kommer att kunna lista ut vilka som ligger bakom. Förr eller senare brukar polisen hitta de skyldiga.

Men det mest bekymmersamma är att stölden sker samtidigt som Sverige har flera städer med gängkrig.

Nu vet vi inte vilka tjuvarna är och vem de tänker sälja ammunitionen till, men det är inte osannolikt att en stor del av ammunitionen hamnar på gatorna i våra förorter. Köpare finns ju. Och med en så stor stöld som denna kan man anta att det utökade utbudet av illegal ammunition gör att priset på svarta marknaden dyker.

I det läget vore det minst sagt rimligt om ledande ministrar och polischefer informerade allmänheten om hur det går med jakten på de stulna patronerna.

För inte alltför länge sedan, närmare bestämt i höstas, stals 6 pistoler och 300 patroner ur ett vapenskåp i Rosenbad, regeringskansliets huvudbyggnad. Då var det ingen brist på journalistisk bevakning och ingen brist på kommentarer från ledande ministrar. Alla var mycket allvarliga och upprörda. Expressen sände direkt utan för byggnaden.

Ointresset för händelsen kan så klart förklaras av att den skedde mitt under semestern. Folk är mer intresserade av att bada och äta kräftor. Nyhetsredaktionerna är befolkade av vikarier som inte kan eller törs ringa upp ansvariga ministrar.

Trots det får jag ändå känslan av att ingen bryr sig, och kanske inte hade gjort det även om händelsen hade utspelat sig en vardag i oktober. Den är udda och svårgripbar. 52 000 patroner. Vem har förmåga att stjäla och sedan avyttra en så stor mängd ammunition? Det kan ju rimligen inte vara någon av de vanliga småtjuvarna, utan måste vara en ”stöt” av en kriminell liga, med tänkande intelligenta tjuvar som har planerat insatsen i månader. Och Sverige är väl inte ett land med organiserad brottslighet? 

Det är som Tage Danielsson sade. Händelsen är så osannolik att den nog inte kan ha hänt för det som är sannolikt är ju bara likt sanningen. Det är inte sant på riktigt. Är det inte ovanligt varmt förresten? Man kanske skulle ta sig ett dopp…

Nya Wermlands-Tidningen

Värna det västerländska samhället

(NWT 2020-07-04)

Att påstå att den västerländska samhällstypen är korrupt och närmar sig sin undergång är fel. Tvärtom ska vi som bor i ett västerländskt land vara glada över det.

Med den västerländska samhällstypen brukar man mena ett fritt och demokratiskt samhälle, med oberoende domstolar, låg korruption, marknadsekonomi och i olika varianter någon form av social trygghet. Den uppstod först i väst. I Förenta staterna när de brittiska kolonierna bröt sig loss från moderlandet, och sedan i västra och norra Europa. Men modellen är inte kulturellt kopplad till just nordamerikaner och européer. Japan och Sydkorea har visat att den funkar för alla folk.

Idag finns det rörelser både till höger och vänster som gör sitt bästa för att försöka undergräva vår samhällsmodell. Till höger, bortom den gamla etablerade högern, finns populistiska rörelser som livnär sig på ett odefinierat förakt mot allt som är ”etablissemanget”. De misstror allt och menar att alla auktoriteter i samhället har förgiftats av vänsterpolitiska idéer: domstolar, myndigheter, medier, kyrkor. Ibland talar de om att de vill att någon kommer och röjer upp, och de röstar på personer som Jair Bolonsaro i Brasilien eller Victor Orban i Ungern.

Till vänster finns den s.k. antirasistiska rörelsen som hävdar att allt i samhället på något sätt är rasistiskt. För dem är inte rasism en idé, något som människor tror på, utan en systematik som är inbyggd i själva samhällsstrukturen. Enda sättet att frigöra sig från förtrycket är att riva statyer, rensa ut böcker i biblioteken, ta bort filmer från streamingtjänster och så vidare.

Hur fel har inte dessa grupper om hur vårt samhälle verkligen är? Det finns nämligen mätningar av alla möjliga slag som visar att länder med den västerländska samhällstypen presterar bättre än alla andra. Några exempel:

FN:s organ för utveckling tar årligen fram Human Development Index. Här lägger man samman mätkriterier för levnadslängd, utbildning och ekonomi. Därefter görs en rankningslista. Av top 20 är 18 demokratier av västerländsk typ. De andra två länderna på listan är Hong Kong (som inte är ett eget land) och Singapore. Sverige är på åttonde plats. Listan toppas av Norge.

En annan mätning är Environmental Performance Index, som tas fram av Yale University. Bland topp 20 finns bara demokratier av västerländsk typ. Etta på listan är Danmark med Sverige som nummer åtta.

Det finns också olika typer av frihetsindex. Ett exempel är det som tas fram av Cato Institute, en amerikansk tankesmedja. Cato Institute kan sägas vara nyliberalt och därför ”höger” i någon mening, men resultaten är inte vinklade. I deras lista kommer nämligen det mest nyliberala landet, USA, först på 15 plats. Världens friaste land är istället enligt Cato Institute Nya Zeeland. Endast fria demokratier är med på topp 20.

Låt oss ta ytterligare ett exempel. World Economic Forum mäter hur oberoende domstolarna är i olika länder. Med oberoende menas att domstolarna inte står under politiskt inflytande. Av topp 20 är 18 demokratier. De diktaturer som tagit plats i tätlistan är Förenade Arabemiraten (plats 16) och Singapore (plats 19). Ledande land är Finland och Sverige finns på 12 plats.

Orkar vi en till? Transparency International är en organisation som granskar korruption i världen. De gör också en rankningslista. Återigen är det nästan bara demokratier av västerländsk typ i topp. Singapore ligger på fjärde plats jämte Sverige. I täten ligger Danmark, Nya Zeeland och Finland.

När jag tittar på fakta, hård empiri, och ignorerar subjektiva upplevelser och personliga känslor, kan jag inte dra någon annan slutsats att det inte är något större fel på den västerländska samhällstypen. Vad därför gnällspikarna vill ha istället förstår man faktiskt inte. Ett land som Sverige som, alltså finns med på topp 20 i alla dessa mätningar, har välstånd, frihet, god miljö, utbildning, lång livslängd hos befolkningen, låg korruption samt oberoende domstolar som gör att man kan känna sig trygg med att få rättvisa om något skulle hända. 

Det betyder så klart inte att Sverige skulle vara världens bästa land helt utan behov av förändringar, men samhällssystemet som sådant är inte alls så sjukt som det sägs.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Public service inget villkor för demokrati

Public service inget villkor för demokrati
(NWT 2019-12-28)

Vissa säger att public service är nödvändigt för demokratin. Inte alls, säger jag. Det är tvärtom. Sverige är en demokrati trots public service, inte tack vare.

Huvudsyftet med public service, det vill säga de tre programbolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Ubildningsradion, är inte att ge folk tillgång till information utan att begränsa den. Den svenska staten har alltid, och är fortfarande, rädd för att svenska folket ska skaffa sig sina egna informationskällor.

Public service kom till på 1920-talet när radion kom till Sverige. Ett antal företagare började sända radio som de finansierade med reklam. Men politikerna tyckte att det verkade som att det nya mediet talade till folks känslor. Det fanns en risk för att folk lät sig manipuleras.

Därför såg man till att skapa Radiotjänst AB som fick ensamrätt på alla radiosändningar. Företaget ägdes då av pressen, radioindustrin och Tidningarnas telegrambyrå.

När TV kom på 1950-talet var det självklart att Radiotjänst skulle ha uppdraget. Ingen annan fick sända.

Radio- och TV-monopolet kom sedan intressant nog att utmanas på 1960-talet av Radio Syd. Ett danskt företag kom på att man kunde sända radio från en båt utan för svenskt territorialvatten. Försöket fick snabbt en uppföljare i Radio Nord som sände i höjd med Stockholm.

Radio Nord blev en succé. Kanalen spelade nämligen popmusik, vilket Sveriges Radio inte gjorde. Sändningarna var reklamfinansierade. Till sist hade Radio Nord fler lyssnare än Sveriges Radio.

Detta kunde staten inte smälta. En ny lagstiftning kom på plats och Radio Nord var tvunget att lägga ned.

I början av 1980-talet kom sedan parabolantennen och satellitsändningarna. Entreprenören Jan Stenbeck upptäckte att de brittiska lagarna för satellitsändningar såg helt annorlunda ut än de svenska. Han skapade därför TV3 som sände från London till Sverige via satellit.

Den här gången var staten mer avvaktande, för den insåg problemet att vem som helst ju kunde skaffa en parabolantenn. Men faktum är att vissa ledande socialdemokratiska kulturpolitiker, däribland Maj-Britt Theorin, argumenterade för att parabolanntener skulle vara förbjudna att äga.

Till sist var det uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla monopolet. På 1990-talet kom därför privata radiokanaler som tilläts vara reklamfinansierade och även TV4 som också tilläts att finansiera sin verksamhet med reklam. Reklamen fick emellertid bara sändas mellan programen och politiska partier fick inte annonsera.

Den partipolitiska reklamen ansågs på samma sätt som på 1920-talet vädja till folks känslor och därför inte vara bra för dem.

När internet kom hade staten emellertid lärt sig vad frihet är och valde att inte reglera innehållet.

Däremot har internet gjort att folk börjar överge public servicebolagen för streamingtjänster som Netflix och HBO.

Därför har staten i antiliberal anda valt att överge finansieringsmodellen med TV-licens och tvingat alla oavsett om de ägen en TV eller inte att vara med och betala via skattsedeln. Argumentet är detsamma som tidigare. Folket måste ha tillgång till TV- och radiosändningar av ”rätt sort”.

Är detta en historia om demokrati? Nej, verkligen inte. I en demokrati ska medborgarna kunna kommunicera med varandra fritt. Men svenska staten har vägrat låta dem ha tillgång till de viktigaste medierna som radio och TV, och man törs fortfarande inte släppa taget. Public service har aldrig funnits för demokratins skull utan för statens skull, för att staten ska kunna kontrollera medborgarna. Precis det rakt motsatta mot hur det bör fungera i en demokrati.

Nya Wermlands-Tidningen

Faran med att vilja röja upp

Faran med att vilja röja upp

Det är oroligt nu, både i Sverige och i världen. Det gör att många människor inte tycker sig kunna se tillräckligt med handlingskraft hos dem som styr och därför söker nya lösningar. Rejäla tag som röjer upp.

Jag kan förstå känslan, och jag kan också se hur ledande personer inte anstränger sig tillräckligt. De är inte tillräckligt lyhörda och inte tillräckligt ambitiösa. De smiter undan ansvar men är bra på att peka finger åt andra.

Men när jag hör en del förslag på vad som borde göras istället blir jag förskräckt.

Ett förslag som cirkulerar därute halvt på skämt halvt på allvar är Finspångrättegångarna. Det är en idé som fötts i extrema högerkretsar. Man tänker sig att de politiker och tjänstemän som orsakat den havererade invandringspolitiken ska dras in för rätta inför en specialdomstol. Så gjorde man ju i Nürnberg med nazisterna efter andra världskriget.

Häromdagen såg jag detta bisarra förslag i mitt Facebookflöde. Jag såg också hur vanligtvis förståndiga, och inte på något vis extrema, människor i min bekantskapskrets uppskattade inlägget.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om vad liknande förslag i historien har inneburit. 1900-talet innehöll det mesta.

Folktribunaler. Har testats. Nürnbergrättegångarna genomfördes med stor rättssäkerhet. Det samma kan man inte säga om de kinesiska folkdomstolarna. Det blev organiserad lynchning.

En stark ledare som röjer upp. Har också testats. Den starke ledaren röjer verkligen, men han brukar sedan inte vilja lämna makten ifrån sig. Förr hade de inga problem med att kalla sig för diktatorer och var antidemokrater. Idag är de demokrater på låtsas (Erdogan, Putin), men beter sig på samma sätt.

En statskupp där militären tar över tillfälligt och lämnar makten tillbaka när det ordnar upp sig. Har testats flera gånger i Latinamerika. Militärer kan inte hantera finanspolitik, socialpolitik eller jordbrukspolitik bättre än någon annan. Idag är därför nästan alla latinamerikanska länder demokratier.

Revolution. Det finns lyckade revolutioner, exempelvis sammetsrevolutionen 1989. Men det är ännu mer vanligt att revolutioner följs av inbördeskrig.

Politisk kontroll av medierna. Krav på att journalister ska ha legitimation, krav på ökad politisk styrning av public service, krav på ökade kontroll av vad som publiceras på sociala medier, allt detta är varianter på saker som har testas förr. Regimkontrollerade medier, vare sig de är privatägda eller statsägda, finns också sedan tidigare. Men politisk inblandning i det fria ordet har aldrig någonsin fungerat.

Politisering av domstolar och förvaltning. Idag förekommer politiska attacker mot domare och statstjänstemän. Inte heller detta är något nytt. Det är typiskt för revolutionära rörelser att de inte litar på någon i den gamla statsapparaten och därför ska rensa i leden. Problemet är bara att man då rensar ut all kompetens också.

Allt detta är saker som redan har testats och som har visat sig vara fullständigt värdelösa.

Det system som vi lever med nu, som brukar kallas den liberala demokratin, levererar inte alltid. Just nu har vårt land stora problem med ökad kriminalitet och man undrar varför de styrande inte redan har tagit tag i problemet. Ett annat exempel på hur rörigt det kan vara är den cirkus som utspelas i brittiska underhuset. I USA sitter en president och styr sitt land med Twitter.

Den liberala demokratin är en soppa. Så är det verkligen. Det är kaos varje dag.
Ändå äter jag hellre denna soppa än svälter i Gulag. För som sagt, alla dåliga alternativ har redan testats.

Nya Wermlands-Tidningen

Det går att köra elbil i glesbygd

Det går att köra elbil i glesbygd
(NWT 2019-07-29)

Glesbygd och elbil, funkar det ihop? Jag har testat. Under ett par dagar körde jag med min nya elbil från Särna i norra Dalarna upp längs med E45 i Norrlands inland till Gällivare. Det är en sträcka på 97 mil i Sveriges mesta glesbygd.

Det funkar. Man måste naturligtvis tänka på ett lite annorlunda sätt, men det var aldrig så att jag var rädd för att stå mitt i skogen med tomma batterier.

Förr eller senare måste alla bensinbilar ge plats för bilar med alternativa drivmedel. Mycket talar för att nya miljödieseln HVO100 kommer att vara huvudalternativet för glesbygden, i och med att bränslet i princip är identiskt med den nuvarande fossila dieseln.

Men även elbilen är ett alternativ, även om man inte tror det vid en första anblick. Man tänker sig ju att räckvidden inte alls är densamma och att laddställena i de djupa Norrlandsskogarna är för få.

Så är det ju också, men det jag upptäckte under min resa var att i och med att laddställena inte finns överallt var jag mer noga med var och när jag skulle ladda. Det fick till följd att ju glesare mellan byarna det blev, desto mer fulla batterier såg jag till att jag hade.

Bilen visar dessutom exakt hur många mil det finns kvar i batterierna. Mycket mer exakt än vad min gamla flexifuel-bil kunde göra.

Det omöjliga att köra elbil i glesbygd visade sig inte vara omöjligt alls, trots få laddställen. Knepet var att ladda under natten. När man sätter sig i sin bil på morgonen har man sedan ett fullt batteri. I mitt fall 43 mil.

Det man som elbilsägare måste vara försiktig med är laddning i hushållsuttag. Elsäkerhetsverket avråder på grund av att elsystemen i vanliga bostadshus inte alltid är robusta nog för den påfrestning det innebär att ladda en elbil. Rekommendationen är att använda en laddbox. Under resan laddade jag bara en gång i ett vanligt 220-voltsuttag. Ett av hotellen bjöd på laddningen och det var inga problem med elsäkerheten.

Vad betyder detta för infrastrukturen i glesbygden? Är det en klok politisk satsning att sätta upp fler laddstolpar?

Jag tror inte på så kallade destinationsladdare, men väl snabbladdare. Det finns i grunden två typer av laddning. Långsam och för bilen hälsosam laddning med växelström (destinationsladdare) samt snabb och för bilen mindre hälsosam laddning med likström (snabbladdare).

Det tar åtta timmar att ladda min bil med växelström och en timme med likström. Destinationsladdarna, som många kommuner har satt upp vid sina kommunhus, är i det perspektivet tämligen ointressanta. För varför skulle jag vilja ha min bil parkerad där i flera timmar?

Det är bättre att se till att alla elbilsägare kan ladda hemma över natten, och att sedan se till att det finns fler snabbladdare som komplement för längre resor. En normal laddpaus för att fylla på batteriet skulle jag uppskatta till ca 30 minuter, vilket då bara behövs på längre sträckor och kan kombineras med intagande av föda.

Det är som sagt inte givet vilken typ av bil som ska ersätta bensinbilen. Mycket talar för att biodiesel och el kommer att finnas parallellt. Diesel är ett välkänt drivmedel som inte kräver ny infrastruktur och motorerna fungerar bra i kyla. El är kostnadseffektivt, alla fastigheter kan enkelt utrustas med säker laddning, och elmotorer fungerar också utmärkt i kyla.

Det som är ett frågetecken är hur väl batterierna laddar i 30 minusgrader? Denna spännande fråga får jag återkomma till.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Tröskelförsvar avskräcker inte

Tröskelförsvar avskräcker inte
NWT 2019-06-29

Den ryska björnen kommer alltid att vara större än den svenska igelkotten. Om björnen vill slå ihjäl igelkotten kommer han att göra det. Han kommer inte att vara rädd för taggarna.

Försvarsberedningen lämnade nyligen sitt betänkande. Det orsakade rubriker på grund av att partierna inte kunde enas om hur det framtida försvaret ska finansieras, men partierna är ändå överens om inriktningen i stort. Idén är att Sverige ska ha ett ”tröskelförsvar”.

Ett tröskelförsvar betyder att försvarsmakten ska vara så stor att en överlägsen angripare avstår, inte för att han förstår att han kommer att misslyckas, utan för att priset blir för högt i förhållande till nyttan.Det är samma logik som igelkotten använder för att försvara sig mot rovdjur.

Det var även Sveriges strategi under kalla kriget.När Sovjetunionen fortfarande existerade ingick hela Östeuropa i Warszawapakten. Sovjetunionen var en supermakt vars styrkor stod mitt i Europa. Gränsen mellan öst och väst gick väster om Sverige. (Jag rekommenderar att titta på en karta när detta läses. Tyska hamnstaden Rostock låg i ”öst” på den här tiden, men staden ligger västerut från Sverige sett.)

Om ett tredje världskrig hade brutit ut hade Warsawapaktens styrkor anfallit på kontinenten med full kraft för att nå Atlantkusten. Nordeuropa hade varit en sidoarena. Det hade varit viktigt för Sovjetunionen att säkra vattenvägarna i Öresund och Ishavet samt att säkra att Nato inte kunde använda svenskt och finländskt territorium. Allt talade därför att Sovjetunionen aldrig skulle kunna avsätta mer än en begränsad styrka för att angripa Sverige och Finland.

Nu försöker Försvarsberedningen uppdatera denna strategi till vår tid. Det är ett misstag. För förhållandena ser helt annorlunda ut. Sovjetunionen finns inte längre, ej heller Warszawapakten.

Det som finns är ett Ryssland, som är långt svagare än Sovjetunionen, men som för en aggressiv utrikespolitik där man inte drar sig för att använda våld mot sina grannländer.

Det vi vet om Ryssland utrikespolitiska ambitioner är att regimen i Kreml vil kontrollera sina grannar som Georgien och Ukraina, och är förbittrade över att de baltiska staterna fick bli medlemmar i EU och Nato. Utbryter det krig i vårt närområde är det Rysslands och deras närmsta grannar det handlar om.

Blir det krig i vårt närområde har Ryssland inget intresse av att ockupera svenskt territorium. Men däremot att hålla Sverige borta från att sluta upp på Natos sida.

För detta krävs inte att man landsätter marktrupper i Sverige. Det räcker med att man skickar en kryssningsrobot mot Rosenbad.

Därefter skulle en inrikespolitisk debatt utbryta där en inte obetydlig del av den svenka allmänheten skulle kräva att Sverige var neutralt, och inte skulle göra någonting för att provocera Moskva till ytterligare våldsamheter.

Ryssland är som sagt inte lika stort som Sovjetunionen men dess stridskrafter är mycket större än Sveriges och vill man täppa till truten på oss så kommer man att kunna göra det. Den ”tröskel” som vi ska bygga upp kommer aldrig att bli hög nog för att stoppa några kryssningsrobotar.

Vad är alternativet? Det är massiv avskräckning. Det kan låta brutalt men det är så andra små stater gör. Norge, Danmark och de baltiska staterna har gått samman i en allians. Alliansen heter Nato. Om Ryssland är en brunbjörn på 300 kg är Nato en isbjörn på 600 kg. Det är avskräckande på riktigt.

Nya Wermlands-Tidningen

Avslut utan kristna inslag

Avslut utan kristna inslag
NWT 2019-05-04

Kyrkoherden i Sävare församling utanför Lidköping säger tydligt nej till skolavslutning i kyrkan. Motivet är att skolorna inte accepterar religiösa inslag i ceremonierna. Det är modigt och rätt. Kyrkan är en plats för religion.

Som traditionalist vill jag självklart försvara seden att ha skolavslutningar i kyrkorna, men det är inte kyrkans fel att kyrkorna måste säga nej. Det är statens. Det är staten som i en övernitisk anda har bestämt att allmänna skolor ska vara kliniskt rena från religion.

Den svenska traditionen med skolavslutningar är att den består av två delar. Först en ceremoni i klassrummet. Därefter en gudstjänst i kyrkan.

Sederna varierar så klart från ort till ort, men den tvådelade varianten kan sägas vara den klassiska svenska modellen.

I en tid där man inte längre kan utgå ifrån att alla elever är kristna och där det också finns många friskolor är det naturligt att sederna förändras. Om en stor del av barnen i en skola kommer från muslimska hem är det så klart orimligt att förvänta sig att de ska delta i en kristen gudstjänst. Då får gudstjänstdelen utgå.

Men i skolor med en stor majoritet barn från kristna hem så bör den gamla modellen kunna vara kvar oförändrad.

Idag är det förbjudet. Skolorna får skolinspektionen på sig om det kommer fram att de firar på det gamla sättet.

Kyrkoherden i Sävare församling berättar i olika nyhetsinslag att har det gått så lång att präster måste lämna in sina talmanus för granskning i förväg för att skolorna ska kunna säkerställa att det inte sägs något religiöst.

Detta är naturligtvis helt absurt. Censur är något man använder i diktaturer, inte i ett fritt land.

Att skolan inte ska vara religiös betyder att den inte ska ägna sig åt religiös påverkan på lektionstid. Men nu talar vi ju inte om undervisning utan om en avslutningsceremoni.

Det är en missuppfattning att den som tillhör en religiös minoritet skulle få sina mänskliga rättigheter kränkta om det är så att hon eller han närvarar vid en ceremoni från en annan religion. Det händer redan idag att muslimer är inbjudna till Svenska kyrkan för att närvara vid gudstjänster, inte för att delta i bönerna, men som gäster.

Svenska kyrkan är det största religiösa samfundet i landet och brukar bjuda in andra religiösa företrädare för att visa att olika religioner kan leva sida vid sida i fred. Detta skulle alls inte vara möjligt om det var så att det var ren tortyr för en muslim att sitta med på en kristen gudstjänst, vilket det ju inte alls är. Samma sak gäller för det omvända.

Idén om att människor från olika religioner måste hållas isär påminner mer om apartheid än om Sverige. Är det verkligen så vi vill att vårt land ska se ut?

Lagstiftningen måste ändras så att den gamla svenska skolavslutningen med gudstjänst kan leva kvar (gudstänst på riktigt alltså, med bön). Eftersom de lokala förhållandena är så skiftande är det klokaste att göra att låta varje skola själv bestämma hur den ska göra i samverkan med kommunens förtroendevalda. Det kommer att växa fram smarta lokala lösningar. Det kommer att finnas varianter både med och utan religiösa inslag allt beroende på vad som passar för eleverna i just den skolan och den orten.

Staten är en klumpeduns som omöjligt kan överblicka alla skolor och veta vad som försiggår i dem. Den bör därför helt enkelt hålla sig borta och sätta sin tillit till skolor och kyrkor i landet. Här finns inga människor som vill varandra illa. Låt dem bara vara ifred så kommer det här att lösa sig naturligt.

Nya Wermlands-Tidningen

Barn som sanningsvittnen

Barn som sanningsvittnen

Har barn större insikter i politiska frågor än vuxna? Nej, självklart inte. Hur kan det då komma sig att så många vuxna människor har fått för sig att barn skulle sitta inne med en djupare sanning när det gäller klimatfrågorna?

Det som vi har upplevt de senaste månaderna med skolstrejk och uppmärksamheten omkring Greta Thunberg är återigen ett bevis på att mänskligheten när den ska tänka i grupp kan få för sig vad som helst. Här har vi en samling barn, som samhället inte vill ge rösträtt, inte får köra bil, absolut inte får köpa alkohol, inte rekommenderas att se på sex och våld på Netflix, men som plötsligt ska anses vara de som bäst kan uttala sig om vad som bör göras i de klimatpolitiska frågorna.

Det tycks hos vissa vuxna finnas en tro på att barn kan säga sanningar på ett sätt som vuxna inte kan. Barn ljuger inte, heter det. Naket och ärligt säger de sanningen, eftersom de inte vet hur de ska fixa till budskapet så att det blir mer aptiligt.

Greta Thunberg är intressant nog inte först med sin stjärnstatus utan det var Xiuhtezcatl Martinez från USA. För fyra år sedan gjorde han en motsvarande världsturné som klimataktivist. Han var då 16 år och några särskilda meriter utöver sin ålder hade han inte. Ändå tyckte SVT/NRK och Fredrik Skavlan att han var så intressant att han borde intervjuas på bästa sändningstid.

Den som sätter sig ned och söker på nätet kommer att hitta fler exempel på barn som framställs som orakel. Historiens mest kända exempel är sannolikt Jeanne d’Arc. Hon började också sin karriär vid 16 års ålder då hon krävde att få träffa den franske kungen för att bistå honom i kriget mot England på 1430-talet. Jeanne d’Arc sades få uppenbarelser från Gud och myten om henne blev så stor att hennes fiender till slut var tvungen att ta henne tillfånga och avrätta henne.

H.C. Andersen utnyttjar också föreställningen om barnet som sanningsägare i sin saga Kejsarens nya kläder. I sagan är det ingen av de vuxna som törs säga det uppenbara, att kejsaren är naken.

Myten om det sanningssägande barnet har också använts i mindre ädla syften. Ett exempel är den fabricerade historien om Pavel Morozov som enligt den sovjetiska propagandan angav sina egna far efter att denne skulle ha hjälpt storbönderna när jordbruket skulle socialiseras. Pavel valde, enligt sagan, att offra sin egen far för revolutionen! I kommunismens värld hyllades han som en hjälte och föredöme.

Att barn sägs vara bättre vittnen än vuxna är inte ovanligt tyvärr. Häxprocesserna i Sverige på 1600-talet drevs fram med barn som vittnen. I vår tid finns ingen rädsla för häxor men för pedofilnätverk. Det har förekommit rättegångar där den enda bevisningen är fantasifulla vittnesmål från barn. (Därmed inte sagt att de inte skulle existera pedofilnätverk på riktigt, vilket det tyvärr gör. De brukar emellertid avslöjas genom att polisen spårar upp dem på internet.)

Det finns något djupt irrationellt bakom entusiasmen för alla barn som nu skolstrejkar för klimatet. Jag hoppas att någon psykolog kan förklara vad det beror på.

Att det är ett felslut att tro att barn skulle ha unika insikter i klimatfrågan visas även av att ingen tycks vilja veta vad de har att säga om finanspolitiken eller försvarspolitiken. Om nu barn kan säga unikt intelligenta saker om klimatpolitiken borde det ju gälla för alla andra politikområden också.

Med detta sagt ska ingen kritik riktas mot barnen i sig. De utnyttjar endast sina demokratiska fri- och rättigheter och visar engagemang i en samhällsfråga. Det är bra. Det är de vuxna som inte är riktigt kloka.


Nya Wermlands-Tidningen

Den sämsta av jultraditioner

Den sämsta av jultraditioner

Den sämsta av svenska jultraditioner är den som går ut på att förneka att de svenska jultraditionerna är svenska.

I år är det varuhuset Åhléns som auktionerar ut en väggbonad till förmån för Stadsmissionen. Texten på väggbonaden lyder: ”En riktigt svensk jul har tysk gran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”.

Bakom texten ligger den politiska ambitionen att motverka främlingsfientlighet genom att understryka att ursvenska jultraditioner är importerade från andra länder. Därmed ska vi ”förstå” att det inte finns något som är ursvenskt ”egentligen” och bli mer toleranta mot invandrare och deras seder.

Detta är inte första gången någon förklarar för oss att våra svenska traditioner ”egentligen” inte är svenska, men Åhléns väggbonad får sägas sätta svenskt rekord i dumhet.

Först och främst är det fel att påstå att exempelvis seden med julgran inte är svensk på grund av att seden härstammar från Tyskland (såvitt vi vet). För när väl svenska folket har tillägnat sig seden är den inte längre tysk utan svensk. Det är inte ursprunget som avgör utan hur väl inrotad seden är hos det folk som utövar den.

Ett lärorikt exempel är sången ”Nu är det jul igen”. Det är en polska, alltså en musikstil som urpsrungligen är hämtad från Polen. Är det någon som tror att man sjunger ”Nu är det jul igen” i Polen på julafton?

Svensk folkmusik, ofta spelad på fiol, är något av det allra svenskaste vi har. Någon gång för länge sedan importerades melodier från Polen, men sedan har melodierna förvaltats och utvecklats av den svenska allmogen. Kan man då verkligen säga att polskan ”egentligen” är polsk musik?

Men det är i påståendet att jultomten skulle komma från Turkiet som Åhléns går bort sig totalt.

Den mytiska figuren jultomten är som bekant en sammanblandning av folkliga föreställningar om tomtar och helgonet S:t Nikolaus. Sammansmältningen antas ha skett på 1800-talet eller möjligen på 1900-talet.

Den som skulle ha varit turk enligt Åhléns skulle i så fall varit S:t Nikoalus. Vem var han? Nikoalus föddes år 270 i staden Patara och blev senare ärkebiskop i Myra som båda ligger i Lykien på det som idag är Turkiets sydkust.

Detta var vid tillfället en grekisk stad inom Romerska riket. S:t Nikoalus var alltså grek, och inte turk. Den turkiska expansionen i området kom först på 1000-talet. Med turkarna kom också islam, men på 300-talet var denna religion ännu inte grundad.

Det är inte svårt att hitta enkla fakta om vem S:t Nikolaus var. En stunds googling ger alla svar som behövs.

Den ständigt återkommande viljan att förklara att allt som vi uppfattar som ursvenskt inte är det leder alltid tid till att människor känner sig förolämpade. I ett uppfostrande tonfall vill man förklara att det vi tror om oss själva är osant. Vi ska inte tro att vi är något när vi slår oss för bröstet och tycker att våra svenska jultraditioner är äktsvenska på djupet. Underförstått vill man förklara för oss att om vi ändå gör så är vi osunt nationalistiska och – hemska tanke – kanske Sverigedemokratiska…

För att slippa vara det ska vi därför förneka vår egen identitet och förstå att vi inte har några svenska seder alls. Allt är importerat.

Men argumentet håller inte eftersom det som en gång har importerats har försvenskats. Julgranen var tysk först, men svensk nu.

När man som Åhléns därtill moraliserar utan att ens ha koll på grundläggande fakta blir det uppfostrande tonfallet direkt pinsamt.

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det ett konservativt block?

Finns det ett konservativt block?

När riksdagen nyligen röstade om Ulf Kristersson som statsminister var det många som frågade sig om det håller på att blidas ett nytt ”konservativt block” i landet. De enda partierna som röstade för var Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De är också de enda partier som kan sägas vara konservativa i politisk mening.

Man ska inte dra för alltför långt gångna slutsatser av en enskild votering i riksdagen eftersom utfallet hade kunnat bli ett helt annat om alliansen hade gått fram med ett gemensamt regeringsförslag. Då hade SD sannolikt röstat nej, och då röstat nej till att få en konservativ statsminister.

Men frågan är ändå värd att utreda för visst var det länge sedan vi talade om konservatismen som ideologi?

Moderaterna kallar sig själva för ett liberalkonservativt parti, vilket kan uppfattas som en anomali. Kan man slå ihop två ideologier bara sådär? Kristdemokraterna i sin tur kallar sig egentligen inte konservativa alls, utan bara kristdemokrater och känner samhörighet med den kontinentala kristdemokratin. Saken är bara den att det är för alla uppenbart att tyska kristdemokraterna, CDU, är Tysklands konservativa parti.

Är då Sverigedemokraterna konservativa? Partiet kallar sig för ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Ordet ”socialkonservatism” har ingen i svensk politik använt sedan Herbert Tingstens dagar och han talade då om 1800-talets konservativa rörelser. Kopplingen till dagens Sverigedemokrater är mycket oklar.

Ändå är det rimligt att i någon mån kalla SD för ett konservativt parti, i alla fall när man hör Jimmie Åkesson längta tillbaka till det etniskt homogena folkhemmet.

Men betyder detta att alla som i någon mån är konservativa också är allierade?

Nej, inte alls. För konservatismen är en ideologi med olika inriktningar på samma sätt som liberalismen och socialismen är det.

Är alla liberaler överens? Knappast. En inrikning inom liberalismen är den som partiet Liberalerna, f.d. Folkpartiet, står för. Den kallas socialliberalism och bygger på att staten ska förse medborgarna med en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter. En annan liberal inriktning är nyliberalismen som menar att välfärdsstaten är ett hot mot individens frihet och avskyr höga skatter.

Likadant är det med socialisterna. Få tänker på detta men kommunismens grundare Vladimir Lenin var socialdemokrat från början. Han var en av många socialdemokratiska röster i Europa men var i strid med de mer återhållsamma tyska kollegerna. Lenin valde därför att gå sin egen väg när han fick chansen att ta över makten i Ryssland.

Splittringen mellan de gamla socialdemokraterna och utbrytarna ,som kom att kalla sig kommunister, blev djup. De svenska socialdemokraterna gick så långt att de till och med använde Säpo för att kartlägga kommunister i fackföreningsrörelsen.

Det är inte annorlunda med konservatismen. Sverigedemokraterna bildades 1988 med nationalism och invandringskritik som kärnan i sin ideologi. Kristdemokraterna bildades 1964 med värnandet om kristna värderingar som sin viktigaste uppgift. Moderaterna är äldst. Partiet bildades 1904 men det fanns en höger redan dessförinnan om än i oorganiserad form.

Ideologiskt släktskap behöver således inte betyda vänskap. Viktigare är snarare vilka sakpolitiska allianser man kan skapa för att få igenom sina prioriterade frågor. För Moderaterna har det varit att knyta band till socialliberalerna, fullt medvetna om att de står för en annan ideologi. För i slutändan är det ändå det politisk verksamhet går ut på, att få igenom sin politik.