Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Taiwan är vår tids svar på det fria Västberlin

NT 2023-08-28

Minns ni Västberlin? Staden som låg som en ö av frihet mitt i det kommunistiska Östeuropa.

Det nya Västberlin heter Taiwan, också detta en ö av frihet precis intill den totalitära Folkrepubliken Kina.

Jag ska villigt erkänna att mitt intresse för Taiwan tidigare var ganska lågt. Detta har för min del vänts till motsatsen. Det är i Taiwansundet gränsen mellan förtryck och frihet går, gränsen mellan diktatur och demokrati, ont och gott. Att Taiwan överlever som demokrati är avgörande för om vi i också ska kunna fortsätta att leva i frihet. 

Kanske delar jag denna något nymornade insikt med andra? I så fall är det dags för oss att engagera oss för detta land.

Det är kriget i Ukraina som har gjort att Taiwan hamnat i fokus. Allt fler tycks förstå att om Ryssland vinner kriget kommer även Kina att vilja utmana världsordningen. Kina gör anspråk på Taiwan på ungefär samma sätt som Ryssland gör anspråk på Ukraina. Faller Ukraina kan därför även Taiwan falla, och ett land med 24 miljoner invånare plötsligt tvångsanslutas till den kinesiska diktaturen. Kampen om Taiwan är på detta sätt en repris av kampen om Västberlin.

Nu ligger Taiwan väldigt långt bort, tänker ni. För Sverige är det ju Ryssland som är det stora problemet. 

Visst är det så, men världen har genom globaliseringen blivit mindre. Det finns inget fjärran östern längre. Om den kinesiska diktaturen ska få fritt spelrum att attackera mindre grannar utan att vi bryr oss kommer världen förr eller senare att dras in i ett globalt krig. Det finns ingenstans där Sverige kan dra sig undan och inte vara en del av världen. 

Vad kan Sverige göra för att stödja Taiwan? När denna text skrivs befinner jag mig på en studieresa med riksdagens vänskapsförening för Taiwan. Resan är till för att vi ska lära oss mer om landet generellt sett och knyta kontakter.

Ett stående tema i alla samtal, och då menar jag verkligen alla samtal, som vi har haft med folkvalda och myndighetspersoner har handlat om hotet från Kina. Nästan all politik kretsar omkring hur Taiwan ska förhålla sig till Folkrepubliken och hur man ska skydda sig mot ett eventuellt angrepp.

Kina är ett av världens mest folkrika länder med en av världens största arméer. Landets leds av en diktator, Xi Jinping, som lyckats koncentrera all makt i sina egna händer. Vad händer den dagen han vaknar upp och får en knäpp, precis som Putin, och får för sig att starta en invasion?

Det vore förvisso oklokt för Kina att invadera Taiwan eftersom länderna är stora handelspartners till varandra. Taiwan har som ny industrination lyckats specialisera sig på halvledare och halvledarna monteras i datorer och telefoner i Kina. Om detta handelsutbyte försvinner på grund av ett krig saboteras båda ländernas ekonomier samtidigt.

Men vi vet från invasionen av Ukraina att det inte finns någon garanti för att diktatorer fattar rationella beslut! Man kan inte lita på att Kina agerar i sitt eget intresse. Kina kan precis som Ryssland har gjort ställa till med ett krig av ren dumhet. Att taiwaneserna tänker på hotet från Kina dag och natt är därför inte att förundras över.

I våra samtal med taiwanesiska företrädare har vi kommit att tala om allt möjligt: hur de diplomatiska relationerna kan utvecklas, hur Taiwan ska kunna bli mindre beroende av Kina i sin handel, hur Sverige kan lära av Taiwan när det gäller cybersäkerhet och informationskrigföring, om nya affärsmöjligheter för svenska och taiwanesiska företag. 

Den känsla jag har när jag nu inom några timmar ska flyga hem igen är att vi bara står i början av ett närmare samarbete mellan våra länder. Väldigt mycket mer både kan och behöver göras.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

När demokratin kan bli ett hot mot rättsstaten

NT 2023-07-31

Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.

Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?

Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.

När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.

Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.

Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.

James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.

Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?

Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.

Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen. 

Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.

Religion, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Återinförda hädelselagar i Sverige löser inte problemet

UNT 2023-07-19

Att Sverige utsätts för kritik inom den muslimska världen för att våra myndigheter inte ingriper mot demonstranter som bränner Koraner är givetvis ett problem, eftersom det riskerar att skada våra handelsrelationer med dessa länder samt att det kan öka risken för terrorattentat på svensk mark, eller attentat riktade mot svenska ambassader.

Åtgärder behöver därför vidtas för att dämpa kritikstormen, men det bör göras på den internationella arenan och inte genom att inskränka den svenska yttrandefriheten genom att införa hädelselagar.

Det vi upplever nu är inte första gången olika aktörer inom den muslimska världen är upprörda över vad de uppfattar som skamfyllda angrepp på sin religion. 2005 uppstod ett omfattande gräl på grund av karikatyrerna av islams profet Muhammed som publicerades i danska Jyllandsposten. 2007 kom denna händelse att följas upp med kontroversen omkring konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.

Den franska tidningen Charlie Hebdo hade i sin tur också brukat avbilda profeten i olika karikatyrer, vilket inte uppskattades. 2015 utsattes därför tidningen för ett terrorattentat där flera av redaktionens medlemmar mördades.

Frankrike drabbades på nytt av ett terrorattentat 2020 när läraren Samuel Paty mördades på grund av att han i sin undervisning om yttrandefrihet hade visat bilder från Charlie Hebdo.

Men det mest kända av alla fall där det kommit till konflikt mellan västerlandets ideal om yttrandefrihet och vissa muslimers uppfattning om vad som är tillåtet att säga om islam är författaren Salman Rushdie som 1988 publicerade boken Satansverserna, och för detta fick en stående dödsdom utfärdad mot sig av Iran. Efter att ha undkommit döden i mer än tre decennier utsattes Rushdie ändå till sist för ett attentat så sent som förra året i USA. Han överlevde med förlorade synen på ena ögat.

Alla dessa fall är olika till sin karaktär men visar sammantaget hur problemet ser ut. Kontroverser omkring islam uppstår mer eller mindre slumpvis och i olika länder vid olika tillfällen.

Att återinföra hädelselagar i just Sverige löser därför inte problemet. Vi vet inte när och av vilken anledning nästa gräl ska uppstå. Rushide brände ju ingen bok utan skrev en. Jyllands-Posten tänkte sig att karikatyrer av Muhammed skulle vara mer underhållande än kränkande. Läraren Paty ville endast undervisa sina elever om yttrandefrihet. Ingen kunde förutsäga att just dessa fall skulle anses som kontroversiella. En hädelselag kommer därför inte att kunna fånga in de händelser som anses som kränkande mot islam. 

Det bör också påpekas att en hädelselag förmodligen inte heller kommer att kunna implementeras av polisen på ett effektivt sätt.

Ett talande exempel är de fredsdemonstranter i Ryssland som framträdde med tomma plakat. Plakaten sakndade text eftersom det är förbjudet att kritisera ryska armén. Ändå greps demonstranterna av polisen eftersom det tomma budskapet i sig var nog för att alla skulle förstå vad de ville ha sagt. Exemplet visar att kreativiteten ofta är större hos demonstranterna än hos lagstiftaren. Hur en hädelselag än formuleras kommer aktivister att hitta på ett sätt att kringgå den.

Istället för att inskränka den svenska yttrandefriheten bör Sverige agera på den internationella arenan för att få en global diskussion till stånd där vi från demokratiernas sida tydligt förklarar att yttrandefriheten är en omistlig del av vårt samhällsliv. Detta kan Sverige som ett litet land inte göra ensamt, men vi är medlemmar i EU och när medlemsstaterna talar med en röst brukar andra länder vilja lyssna.

Lämpligt är därför att vår regering tillsammans med våra Europaparlamentariker lyfter frågan i Europeiska rådet och i parlamentet. Vi vet inte i vilket land nästa kontrovers om islam kommer att uppstå, men medlemsstaterna bör kunna värna yttrandefriheten tillsammans bättre än om varje enskilt land som drabbas ska behöva införa hädelselagar.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot för Uppsala län, ledamot av utrikesutskottet

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ska svensk trupp försvara Taiwan?

NWT 2023-05-20

Bör Sverige vara berett att skicka trupp till Taiwans försvar?

Jag tror det är ytterst få som har ställt sig den frågan i Sverige, men allt fler gör det.

Jag har nyligen varit på den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn, som kan sägas vara Nordeuropas främsta säkerhetspolitiska konferens. Den samlar experter från hela världen, men särskilt dem med intresse för försvaret av Nordeuropa.

Det är estniska staten som står bakom konferensen och skälet här till är ej svårt att förstå. Esterna vet att de hade blivit uppätna till frukost av den aggressiva regimen i Moskva om det inte hade varit för att man har skaffat sig många vänner i väst.

Konferensens huvudtema var självklart kriget i Ukraina, men något som alla talade om både på scen och i fikapauserna var situationen borta i Stilla havet. 

Under det år som har gått med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har de flesta återigen kunnat konstatera att det är USA som är ledaren för försvaret av Europa. Och USA är även ledaren för försvaret av demokratierna på andra sidan jordklotet. Det finns ingen motsvarighet till Nato för Stilla havet, men demokratierna, USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland, Australien och Taiwan, håller ihop.

Om då USA behöver hjälp med att förstärka försvaret av Taiwan är det måhända rimligt att vi hjälper till för vi vill ju att USA ska hjälpa oss i Europa.

Jag förstår om många tycker att denna slutsats känns främmande. För Sverige har genom sin 200-åriga alliansfrihet mest fokuserat på sig självt. Vår säkerhetspolitik har varit att undvika krig genom att inte ha med andra länder att göra. Men nu ska vi göra tvärtom, vara med i världens största försvarsallians, där vi förväntas engagera oss i vad som inte bara är bäst för oss utan för alla.

De flesta säkerhetspolitiska bedömare räknar med att Kina kommer att ersätta Ryssland som den främste utmanaren av den internationella rättsordningen. Ryssland kommer att förtvina långsamt på grund av det misslyckade kriget i Ukraina. Landet kommer att vara kvar som kärnvapenmakt, men kommer knappast tillbaka som global spelare igen.

Kina kontrolleras alltjämt av kinesiska kommunistpartiet och sedan länge är det fria Taiwan en nagel i ögat på regimen i Peking. Det finns bara ”ett Kina” säger man och vi kan utgå ifrån att Folkrepubliken för länge sedan hade försökt sig på att erövra ön om det inte hade varit för närvaron av amerikanska flottan.

Nästa stora globala dragkamp kommer därför att stå i Stilla havet. Ett nytt kallt krig kan vara under uppsegling och USA kommer att behöva vara mer engagerat i den konflikten än försvaret av Europa.

Varför kan då inte vi i Europa ansvara för vårt eget försvar? Det är det många som frågar sig, men det är för att vi alltjämt är för splittrade. 

EU kan sägas ledas av Tyskland med Frankrike som främsta partner, men bara när det gäller ekonomi och handel. De europeiska stater som levde under det sovjetiska oket har alltid vetat att det är USA med sina styrkor och kärnvapen som utgör den yttersta garantin för friheten. De baltiska staterna, Polen, Tjeckien med flera följer USA, men inte Tyskland eller Frankrike. 

Häromveckan var franske presidenten Emmanuel Macron på besök i Kina. På väg hem lyckades han i en tidningsintervju förklara att han tyckte att det var på tiden att Europa självt tog ledningen för sitt försvar utan USA:s hjälp. Vad menade han med det! undrade många. Ska han själv och Frankrike leda försvaret? Aldrig i livet!

Storbritannien är det enda europeiska land som skulle kunna ta på sig en sådan ledarroll. Storbritannien var ju ledande västeuropeiska land i kampen mot Nazityskland.

Jag tror därför att många länder mycket väl skulle kunna tänka sig att följa Storbritannien i händelse av skarp militär konflikt, det vill säga brinnande krig. Men de flesta internationella maktkamper utkämpas på den politiska arenan. Här är EU det forum i vilket majoriteten av Europas länder samlas för att skapa sin gemensamma utrikespolitik. Storbritannien har olyckligtvis utträtt ur EU och har därför inte längre tillträde till de rum där dessa beslut fattas.

Till sist blir det bara USA kvar som kan leda försvaret av Europa, och hur ställer vi oss den dagen ledaren ber oss hjälpa till i försvaret av Taiwan? Det är något att fundera över när man tar sig en kopp kaffe på lördagförmiddagen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Den brokiga historia som lett fram till dagens Ukraina

Norrköpings Tidningar 2023-03-13

Känner ni till kung Valdemar i Gårdarike som gifte bort en av sina söner med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, och som uppfostrade Olaf Tryggvasson som senare blev kung i Norge?

Om inte så har ni en spännande uppgift framför er när ni efter att ha läst denna text sätter er och googlar på denne fascinerande vikingakung. Han var även gift med den östromerske kejsarens syster och lät döpa sig. En tid efter sin död blev han helgonförklarad.

Jag talar naturligtvis om Vladimir I av Kiev även kallad Vladimir den helige, furste i Kiev-riket år 977–1015. Som många känner till är Valdemar samma namn som Volodymyr på ukrainska och Vladimir på ryska.

Att jag kallar honom för kung Valdemar är för att det förmodligen var så han kallades av sin samtid. Valdemar var nämligen till börden svensk. Han var inte född i Sverige, men hans släkt kom därifrån, och som furste i Kiev var han antagligen lika omtalad som andra kända vikingakungar som Harald Blåtand eller Harald Hårfager.

Det är först när man säger hans namn på svenska, och inser att han är en viking, som man på något sätt verkligen förstår hur den första östslaviska statsbildningen såg ut. Valdemars farfars farfar var den Rörek (Rurik) som tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard lämnade Sverige för att bosätta sig i slavernas land. Riket hade då inget namn, men kom att kallas Rus, efter namnet på vikingarna, ”ruserna”. Vikingarna kallade landet för Gårdarike och de två främsta städerna för Könugård (Kiev) och Holmgård (Novgorod).

Banden mellan Rus och Skandinavien var täta. Man arrangerade äktenskap över havet för att säkerställa politiska allianser och svenska vikingar gjorde närmast regelbundet tjänst som soldater borta i öst. 
Valdemar själv var tvungen att fly till Sverige efter sin fars död eftersom det blev strid mellan sönerna om makten i riket. I Sverige fick han hjälp att samla en här med vilken han senare besegrade sin bror och erövrade Kiev.

Visst är det fascinerande att det som senare blev Ryssland, och dagens Ukraina och Belarus, grundades av svenskar?

Ännu svårare att greppa är att Valdemar också är Rysslands och Ukrainas gemensamma nationalhelgon! Som helgon finns han avporträtterad på ikoner. Helgonbilderna visar en gammal, ödmjuk och vis man med skägg. En snäll farbror. Kan han verkligen varit en svensk viking?

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för att en ny Valdemar, hemmahörande i Moskva, har startat ett anfallskrig mot dagens Kiev-rike Ukraina.

Ett av flera skäl till varför Vladimir Putin har ansett sig ha rätt att invadera Ukraina är att han anser att landet alltid varit en del av Ryssland. Han menar att Ukraina aldrig varit ett eget land utan är en del av det ryska imperiet. Att det inte är så idag beror på misstag som skedde när Sovjetunionen upplöstes och på grund av att västmakterna systematiskt har underblåst den ukrainska nationalismen för att bryta sönder Ryssland.

Det kan därför vara bra att känna till hur den ryska statsbildningen faktiskt kom till en gång i forntiden. Det började med det fornslaviska riket Rus som grundades av vikingarna. Riket gick under när mongolerna erövrade området på 1200-talet. Först på 1500-talet när ryssarna befriade sig från mongolerna etablerades Moskva som rikets nya maktcentrum. Då hade stora delar av det som idag är Ukraina redan hunnit hamna under den polsk-litauiska kronan istället.

Putins idé om att han ska återupprätta ett historiskt rike som i alla tider samlat de östslaviska folken bygger på en felaktig föreställning om hur historien har sett ut. Det svenska inslaget visar hur brokig historien har varit.

Till sist: Vilket språk talade Vladimir den helige av Kiev? Förmodligen var han tvåspråkig med fornslaviska som första språk. Han var fjärde generationens invandrare och det är känt att vikingarna var snabba att assimilera sig. Men jag tror nog ändå att hans farmor, Helga (Olga), ändå höll fast vid det gamla språket. Hon kallade nog sin lilla pojke Valdemar på klingande fornnordiska.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ett sätt att återuprätta moder Ryssland

NWT 2023-01-14

Jag tror det finns tre sätt att beskriva tiden efter Sovjetunionens fall fram till förra årets invasion av Ukraina.

Det ena är berättelsen som vi i väst har trott på: Berättelsen om att Sovjetunionens sammanbrott var demokratins seger och ryska folkets befrielse, och att man tyvärr bara har haft otur med sina politiska ledare.

Den andra berättelsen är den som Vladimir Putin och hans gelikar gärna talar om: Sovjetunionens fall var århundrades geopolitiska katastrof, västmakternas seger och inledningen på en kamp som där det ryska riket ska betvingas.

Men därutöver tycks det också finnas en tredje, som kanske är mer sann än de båda andra.

Den lyder ungefär så här: När Sovjetunionen föll 1991 var det aldrig ett platt fall. Det var ingen revolution. Den gamla regimen överlevde och sedan dess har den kontinuerligt arbetat för att återställa sitt imperium.

För vad har egentligen hänt sedan 1991? Vid sammanbrottet bröt sig de baltiska staterna loss, och på samma sätt Ukraina, Georgien, Armenien, Uzbekistan och många fler. Detta skedde med centralmaktens goda minne.

Men mycket tidigt fanns också en motsatt trend. Moldavien blev aldrig riktigt självständigt i och med att ryska trupper besatte Transnistrien, som är en del av Moldavien men har en stor etnisk rysk befolkning. Detta skedde redan 1992 och konflikten är fortfarande olöst.

På samma sätt var centralmakten ovillig att släppa taget om Tjetjenien, vilket ledde fram till det första Tjetjenienkriget 1994–1996. President under denna tid var Boris Jeltsin.

Första kriget i Tjetjenien landade emellertid inte i en stabil fred. Tjetjenska rebeller trängde in i Dagestan och därmed såg centralmakten sin chans att slå tillbaka med full kraft. Året  var 1999. Vladimir Putin var premiärminister och utvald att efterträda Jeltsin. Han var vid den tiden ganska okänd som politiker och behövde stärka sin ställning. Kriget i startades om på nytt 1999–2000.

Åtta år senare, 2008, invaderade Ryssland Georgien efter att oroligheter brutit ut i Abchasien och Sydossetien. Områdena tillhör Georigen och har en blandad etnisk befolkning med abchasier respektive ossetier som största folkgrupper. Ryssland har sedan dess ”fredsbevarande” trupper stationerade i områdena.

Därefter följde ockupationen av Krim 2014 och det av Ryssland initierade upprorskriget i Luhansk och Donetsk vilket efter åtta år av lågintensiv krigföring gick över i den storskaliga invasion som kom förra året.

Denna berättelse kan sägas vara berättelsen om centralmaktens vilja att hålla samman det ryska imperiet. Man bör påminna sig om att det gamla Tsarryssland inte var en nationalstat utan ett mångetniskt rike. Under tsaren lydde förutom ryssar: uzbeker, finnar, polacker, tyskar, tjetjener, armenier, kazaker, ukrainare, tartarer, litauer, ingusjier och många fler, ja till och med även svenskar (i Finland).

Är måhända detta den allra viktigaste drivkraften bakom Putins, men även Jeltsins, många krig?

Historikern Kristian Gerner visar i boken ”Sovjetunionens skendöd” hur dagens politiska ledning i Ryssland medvetet försöker binda samman de olika perioderna i Rysslands historia till en helhet. Sovjetunionen är i den berättelsen bara en period i landets historia. Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen är epoker i ryska folkets historia. Eller som det också kallas: ”Den ryska världens” (russkij mir) historia.

Om detta är hur vi ska förstå det nya Rysslands natur får vi tyvärr dra slutsatsen att kriget i Ukraina riskerar att bli långvarigt. För om Moskva kämpar för sin överlevnad kommer man att slåss hårt och länge.

Räkna därför inte med att kriget kommer att ta slut snart. Där vi ser invasionen av Ukraina som ett sätt för Putin att erövra territorium som inte är hans är det mycket möjligt att han själv ser det som att han kämpar för att inte förlora territorium som han menar tillhör honom. Om det är så kommer han inte att vika ned sig förrän han är slagen i grunden. Han kämpar ju inte för makt och ära utan för att inte bli utplånad från jordens yta.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Biståndet ska inte särbehandlas

NWT 2022-12-03

Som ny ledamot av utrikesutskottet i riksdagen har jag för första gången i mitt liv läst regeringens budgetproposition rad för rad. Inte hela propositionen så klart men utgiftsområde 7 – biståndspolitiken.

Texten är inte längre än 54 sidor plus en kort bilaga, men det är lättare att ta sig igenom profeten Jeremias texter i Gamla testamentet, och faktiskt förstå något, än den ordmassa som utgör budgetpropositionen.

Biståndet består av hundratals samarbetsprojekt. De är alla behjärtansvärda och vart och ett av dem kan säkerligen uppvisa goda resultat. Men på högsta nivå, där jag sitter som företrädare för allmänheten, är allt ett sammelsurium. Jag kan inte ur budgetpropositionen, som är statens viktigaste styrdokument, bedöma hur väl biståndspolitiken fungerar. Jag kan inte se om våra skattepengar har varit till nytta eller inte. Jag kan inte ens skilja bra från dåligt. Allt är en dimma.

När regeringen redovisar vad Sverige har uppnått listas en lång rad projekt. Under rubriken ”Motståndskraft och anpassningsförmåga mot klimatförändringar, miljöpåverkan och naturkatastrofer samt minskade utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar” får vi läsa om: Världsbankens fond för de fattigaste länderna (IDA), Global Center on Adaptation (GCA), investeringsfonden CRAFT, Globala miljöfonden (GEF), nordiska utvecklingsfonden (NDF) och Zimbabwe Resilience Building Fund (ZRBF).

Sida upp och sida ned beskrivs olika initiativ där Sverige samarbetar med diverse organisationer. Allt verkar relevant och nyttigt på något vis, men hur vet vi att projekten fungerar? Varför har dessa projekt valts ut framför andra? Varför har inte mottagarländerna möjlighet att arbeta med dessa frågor utan vårt stöd? Hur länge har projekten pågått?

Jag är förvisso helt ny på min post. Det här är första gången jag med förstoringsglas tar mig an biståndspolitiken. Kanske ser jag bara träd där jag egentligen borde se en skog? Jag kanske lär mig så småningom?

Samtidigt har jag ändå många års erfarenhet av politisk styrning av ett annat komplext område. Jag har femton års erfarenhet som landstings-/regionpolitiker varav sex år som regionråd i Region Uppsala, och sjukvård är inte mindre svårbegripligt än bistånd. Men svensk sjukvårdspolitik går att följa upp. Det finns kvalitetsregister, statistik över väntetider och kompetensförsörjning. Det finns årsredovisningar och revisionsberättelser. Det går att se hur skattepengarna används och om de verkligen kommer till nytta. Det kan jag inte se i budgetpropositionen.

Varför har biståndspolitiken blivit så annorlunda? Jag tror att det finns två samverkande orsaker. Den ena är att alla är uppfyllda av att hjälpa mindre utvecklade länder. Det saknas inte själ och hjärta. Men det leder till att ingenting ifrågasätts. Alla projekt bedöms som bra eftersom de har ett gott syfte.

Den andra orsaken är enprocentsmålet. Sverige har haft som mål att biståndets totala volym ska motsvara en procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Eftersom BNI växer för varje år har det gjort att biståndet också har vuxit varje år oavsett vad pengarna har använts till.

Det finns ingen annan offentlig verksamhet som har anslag som på samma sätt ökar med två eller tre procent per år. Det har gjort att det alltid finns nya pengar. Och vad händer i en verksamhet där man alltid vet att det kommer ökade anslag? Det är inte svårt att räkna ut. Man ifrågasätter inte något i den redan pågående verksamheten. Nya initiativ behöver aldrig konkurrera med gamla. Allt bara växer.Som tur är har vi fått en ny regering som tänker ändra på detta. Nytt för denna mandatperiod är att enprocentsmålet ersätts med ett fast anslag. Förslaget är att biståndet ska omfatta 56 miljarder kronor per år i tre år. Varken mer eller mindre. Det är inte den enda reform som behövs men ett bra första steg till att göra biståndsverksamheten till ett politikområde som andra. 

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Putin – en girighetens överstepräst

NWT 2022-05-07

Varför har Ryssland invaderat Ukraina? Tre nycklar att förstå (om än inte att ursäkta) Putinregimen är: sårad nationell stolthet, USA-hat och en monstruös korrpution.

De två första av dessa är i någon mån begripliga. Historiskt sett är Ryssland en stormakt, och även om Sovjetunionen kom att ersätta tsarväldet var det samma rike. Ryska federationen reste sig ur spillrorna av kommunismens sammanbrott men förlorade Ukraina och andra landområden som traditionellt sett varit en del av det gamla Storryssland.

Antagonist i denna berättelse är USA som skapade det kalla kriget och som enligt Putin inte slutade med sin politik att försöka underkuva Ryssland bara för att Sovjetunionen upplöstes.

Kriget i Ukraina är i det perspektivet ett krig mot USA, en fortsättning på kalla kriget som egentligen aldrig tog slut.

Narrativet är bisarrt ur ett västperspektiv men i alla falla någorlunda sammanhängande.

Den tredje nyckeln till att förstå Putinregimens väsen är emellertid närmast omöjlig att ta in. Det finns ingen regim i världen som så systematiskt har plundrat den egna befolkningen på dess tillgångar. Ryssland är ett av världens mest korrupta länder med Vladimir Putin som ett slags girighetens överstepräst.

En författare som på ett uttömmande sätt sammanfattar Putins resa till makten är den brittiske journalisten Cathrine Belton i sin bok ”Putins krets: Maktkampen om det moderna Ryssland”. Boken kom ut redan 2020 (på svenska 2021) men läses av förståeliga skäl av många just nu.

Den beskriver detaljerat med ett rikt källmaterial hur KGB åren före Sovjetväldets upplösning alltmer intensivt ägnade sig åt smuggling av teknologi från väst och andra skumraskaffärer för att skaffa hårdvaluta åt staten. När Sovjetunionen brakade samman var därför Putin och många KGB-agenter med honom väl tränade i korruption.

Vad som hände när Sovjetunionen upplöstes i augusti 1991 kan beskrivas som en kamp mellan två läger. KGB och kommunistpartiet. Boris Jeltsin, som blev det nya Rysslands första president, kom från kommunistpartiet och i hans krets samlades de nya företagare som med hjälp av sina kontakter från kommunisttiden lyckades lägga beslag på landets stora råvaruindustrier. De så beryktade oligarkerna kom mestadels just från kommunistpartiet.

KGB i sin tur var inte lika snabba på att roffa åt sig industriföretag men var desto mer drivna i att spela fult.

Putin lyckades bana sig en väg i denna miljö genom att först arbeta med ohederligheter hos S:t Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak för att därefter hamna i tjänst hos Jeltsin.

Varför Putin rekryterades till Moskva är oklart men mycket talar för att det var för att Jeltsins familj behövde någon som hjälpte den med sina affärer. Boris Jeltsin var presidenten som ville leda Ryssland mot demokrati, men också han hade del i rofferiet.

Cathrine Belton berättar sedan historien om hur Putin först framträder som den som ska skydda familjen Jeltsin och fortsätta bygget av demokratin, men visar sig vara en ulv i fårakläder, en KGB:are i själ och hjärta.

För vad som hände var att Putin med hjälp av gamla vänner från KGB-tiden beslöt sig för att underkuva oligarkerna men samtidigt också göra sig själva rika. Oligarkerna fick välja mellan att vara lojala med Putin eller få sina företag stulna, drivna i exil och/eller satta i fängelse.

Striden är sedan många år vunnen av Putin och hans KGB-gäng, som nu utgör den nya ekonomiska eliten. De oligarker som valde att vara lojal med den nye ledaren fick behålla sina rikedomar men fungerar i praktiken idag som vasaller med Putin som tsar.

Korrputionen förklarar inte varför Putin har försökt vilja erövra Ukraina, för det är nog i första hand motiverat av en föreställning om att Rysslands storhet ska återupprättas, men pengar är blodet som rinner i regimens ådror. Putin verkar vara övertygad om att han är Rysslands räddare, men när pusslet läggs är det en annan berättelse som träder fram. Rysslands moderna historia är ett 30-årigt långt plundringståg av det gamla KGB.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Vilken framtid finns för Ryssland?

NWT 2022-03-26

Vad kommer att hända med Ryssland? Vladimir Putins krigsäventyr i Ukraina har gått åt skogen både militärt och politiskt. Inga framgångar har skördats och hela väst – Rysslands alla viktigaste handelsländer – har vänt sig mot landet.

Nu vet vi inte hur kriget kommer att sluta. Det mesta verkar som att allt är påväg att övergå i ett ställningskrig. Och någon snabb fredsförhandling lär det inte bli eftersom Ukraina rimligen inte kan gå med på något av Rysslands orimliga krav. Putin i sin tur kan knappast vända hem från sitt fälttåg med mindre än att ha någon form av trofé att visa upp.

Den isolering som väst nu utsatt Ryssland för kommer därför att behöva fortsätta. Hur länge? Och vad får det för konsekvenser?

Vi som levde under kalla kriget minns hur Sovjetunionen var. Det var ett land som försökte bygga upp ett helt eget samhälle. Självförsörjande på alla sätt. Nästan inga produkter importerades. Rubeln var inte ens en konvertibel valuta. Medborgarna fick inte heller resa utomlands. Opposition mot kommunistregimen var inte tillåten. Dissidenter hamnade i fängelse eller försvann spårlöst.

Är det så det ska bli för ryska folket igen? Frågan är inte alls orimlig att ställa för just nu går utvecklingen verkligen åt det hållet. Oppositionspolitiker sitter i fängelse. Demonstrationer är förbjudna och de sista resterna av en fri press har stängts ned. 

Faktum är att Ryssland för tillfället är mer isolerat än vad Sovjetunionen var. Då gick det ändå turistresor från väst till öst. Och sovjetiska medborgare kunde om de var skötsamma åka utomlands åtminstone till andra kommuniststater. Men just nu går inga flygförbindelser alls mellan Ryssland och övriga Europa.

Sovjetunionen var heller aldrig utestängt från idrottsevenemang. Även om det rådde ett kallt krig respekterades Sovjetunionen som en stat, jämlik alla andra stater. Idrottsmän från Sovjetunionen deltog därför i alla tävlingar på samma villkor som andra. Så är inte fallet nu för i vredesmod har övriga länder kastat ut Ryssland från många internationella idrottstävlingar.

Vad kommer att ske härnäst? Kommer vi att återigen få se ”avhoppare” rymma från Ryssland? Begreppet ”avhoppare” användes som bekant för de få personer som lyckades ta sig ut från någon av öststaterna.

Redan har den ryska balettstjärnan Olga Smirnova berättat att hon sagt upp sig från Bolsjojteatern i Moskva för att istället ta anställning hos nederländska nationalbaletten. Ofrånkomligen påminns man om andra ryska balettdansörer som gjort likadant, som Michail Barysjnikov som passade på att söka politisk asyl i Kanada under en turné 1974.

När Sovjetunionen föll 1991 och Ryska federationen reste sig ur ruinerna hoppades alla att landet skulle bli en del av det demokratiska Europa. Så blev det inte utan istället fick vi Vladimir Putins låtsasdemokrati. Att den ändå gick att leva med var för att den inte var lika repressiv som Sovjetdiktaturen. Den tillät ändå en viss opposition. Människor fick resa in och ut ur landet som de själva ville, och Ryssland är idag en marknadsekonomi som är integrerad i den europeiska ekonomin i övrigt.

Många har därför bara väntat på att Putin ska gå i pension och att ny mer demokratisk ledare ska komma. Hoppet om att Ryssland äntligen ska bli ett normalt land har funnits där hela tiden.

Men nu ser allt mycket mörkt ut. Inget talar för att Putin och hans närmaste kommer att vilja erkänna att invasionen av Ukraina var ett misstag. Även om han själv träder tillbaka kommer han med all sannolikhet ersättas av någon ur samma personkrets som redan styr landet. Putinregimen med sina siloviker (starka män från säkerhetstjänsterna och militären) och oligarker påminner mer och mer om politbyrån i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Putinregimen kommer alltså att överleva på ett eller annat sätt trots att stora delar av världen inte vill ha med den att göra. Det kommer att vara till en enorm skada för det ryska samhället på alla sätt, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt. Ryska musiker, konstnärer och författare kommer inte längre att bjudas in till andra länder. Det kommer att bli som med Iran och Venezuela. Regimen kommer att överleva men driva sitt land till ruinens brant. 

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mot alla odds väntar en ljus framtid Ukraina

NT 2022-03-21

Det kan låta konstigt nu när vi varje dag möts av nyheter om terrobombningar mot civila, men jag tror att de kommande 20 åren kommer att bli de bästa i Ukrainas historia.

Hur kan jag tro det?

Jag tror så på grund av att Ryssland är på väg att förlora kriget. Kanske inte militärt, men politiskt. Därmed återfår Ukraina sin frihet och kommer med all sannolikhet stå mer fritt från härskarna i Moskva än någonsin tidigare.

Många har vittnat om hur Ukraina efter självständigheten trädde in i ett limbo där befolkningen var ovan vid att sköta sig självt demokratiskt och hamnade i ett träsk av korruption och oligarkvälde, men att Maidandemonstrationerna 2013 blev en pånyttfödelse.

I och med det finns den livskraft Ukraina behöver för att återta sin fulla frihet när kriget väl är över.

När det väl blåses eldupphör och ska fredsförhandlas kommer Vladimir Putin att vara en bruten man. Kriget är en politisk katastrof för hans del. Han ville tvinga ukrainska folket till lydnad, men svetsade samman det till en formidabel motståndsrörelse. Han ville splittra EU och Nato men lappade istället ihop den spricka som alla visste varit ett långvarigt problem. Han ville förhindra att nya länder anslöt sig till Nato men både Finland och Sverige överväger nu att ansöka om medlemskap, vilket skulle ge Ryssland en ny 134 mil lång landgräns till den så hatade alliansen. Han har dragit på Ryssland ekonomiska sanktioner av historiska dimensioner, där många internationella företag helt frivilligt valt att avsluta sina affärer i landet. Ryssland står utskämt inför världen.

För Volodymyr Zelenskij är det tvärtom. Ukrainsk inrikespolitik har länge varit instabil och Zelenskij har med sin bakgrund som komiker och skådespelare inte riktigt tagits på allvar av den internationella publiken. Men nu är han den ohotade och självklare ledaren i en kamp för Ukrainas överlevnad. En frihetshjälte.

Jag tror därför att även om Ukraina tvingas underteckna ett förnedrande fredsavtal där landet förbjuds att gå med i Nato och förlorar kontrollen över Luhansk, Donetsk och Krim, kommer detta avtal aldrig ha legitimitet i världens ögon.

Det kommer att bli som det avtal Sovjetunionen tvingade på Finland efter andra världskriget, den så kallade vänskaps- och biståndspakten, 1948.

I avtalet tvingades Finland att acceptera att dess territorium aldrig skulle kunna användas i en attack mot Sovjetunionen (av Nato).

Finland tvingades därmed till neutralitet, och Sovjetunionen utnyttjade detta till att till och med intervenera i den finländska inrikespolitiken.

Avtalet avskaffades i samma stund som Sovjetunionen föll. Det var aldrig någon som såg vänskaps- och biståndspakten som frivillig från Finlands sida.

Putin kommer inte att vara president i Ryssland för evigt, kanske inte ens ett decennium till, och när han är borta kan ”fredsavtalet” kastas i soporna.

Under tiden kan Ukraina göra allt vad man kan för att meritera sig för medlemskap i EU. Med tanke på det dåliga samvete som finns hos EU-länderna på grund av att de inte har kunnat bistå Ukraina militärt lär anslutningsprocessen gå smidigt. Men Ukraina har här en hemläxa att göra. I antikorrputionsorganisationen Transparency Internationals rankning ligger Ukraina på 122 plats av 180. EU kan inte ta in en medlem så hög korrpution.

Är jag för optmistisk? Nej, jag tror verkligen inte det. Alternativet skulle vara att Ukrainas 44 miljoner invånare frivilligt underkastar sig Putin som diktator. Låter det som en mer sannolik utveckling? Knappast.