Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Skilj på islam och islamism

Norrköpings Tidningar 2020-10-26

Terrorattentatet i Frankrike, där en historielärare fick huvudet avkapat, har med rätta fördömts kraftfullt världen över. Det läraren hade gjort var att han hade visat en karikatyrbild på profeten Muhammed.

Vad motiverar en terrorist att begå ett så fruktansvärt brott? Är det hans religion eller är det hans politiska ideologi, som i det här fallet skulle vara det som går under benämningen islamism? Eller är det kanske både och, för det kanske inte är möjligt att inom ramen för islam att separera politik och religion åt?

Låt oss bena ut frågan.

Att många muslimer inte gör någon skillnad mellan sin religiösa övertygelse och sin politiska är uppenbart. Iran är ju en islamistisk diktatur där prästerskapet har den yttersta makten. Där är sammanblandningen total.

Det finns de som därför inte vill erkänna att islam är en religion utan endast en politisk ideologi, eftersom den politiska ambitionen är så framträdande.

Jag förstår varför man säger så, för det man vill göra är att kritisera islam där det ju bevisligen finns många utövare som kan tänka sig att främja sin religion med våld. Att då omdefiniera religionen till en politisk ideologi är ett sätt att nedgradera den. Den kan därefter jämställas med politiska ideologier och i den skaran finns ju de allra värsta avarter av mänskligt tänkande som kommunism och nazism.

Det är naturligtvis frestande att delegitimera islam på detta sätt för att kunna ge sig på religionen på samma sätt som man kritiserar politiska ideologier, men jag tror att man då tänker fel.

Först och främst är det fel att från början tänka sig att religioner är en finare form av mänskligt tänkande än politiska ideologier. Rätten att utöva sin religion är visserligen omgärdad av stränga regler i de flesta demokratiska länder, men det betyder inte att religionerna i sig ej ska kunna kritiseras.

Det är tvärtom viktigt att granska religioner lika noga som politiska ideologier just på grund av att de betyder så mycket för så många. Det är individernas rätt att utöva sin religion som ska vara skyddad, men religionerna i sig ska kunna nagelfaras, debatteras och förlöjligas på samma sätt som vi gör med politiska ideologier.

Därtill är det fel, och förmodligen kontraproduktivt, att inte vilja se att det vid sidan av de muslimer som vill göra politik av sin religion också finns de som inte vill det. Islam är kraftigt politiserat i länder som Iran eller Saudiarabien, men i ett land som Indien är det tvärtom. Där är muslimerna i minoritet och fruktar istället den radikala hinduismen. Där vill man inte se en sammanblandning av politik och religion. Det bor fler muslimer i Indien än vad det gör i Iran och Saudiarabien tillsammans.

Det är inte givet att majoriteten av världens muslimer tycker att det är bra idé blanda ihop politik och religion. De kanske vill göra som vi har gjort i Sverige och vara noga med att skilja de två åt. Det var inte uppenbart för alla kristna européer heller en gång i tiden att separationen av religion och politik var en bra sak. Det tog ett tag innan den lärdomen satte sig.

Att islam behöver ett reningsbad där politisk extremism tvättas bort är uppenbart. Men det är något svårt att förstå poängen som vissa gör att försöka nedsänka religionen till en politisk ideologi, och på så vis antyda att den är en sämre sorts religion. Är det inte bättre att öppet och ärligt gå rakt på religionen i sig, erkänna att religionen är en religion, ej en politisk ideologi, och säga att man inte gillar att den är politiserad? Det känns som ett mer ärligt argument.

Ge inte erdogan vatten på sin kvarn

(Debattartikel i Dagen, 2020-07-23)

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har meddelat att Hagia Sophia i Istanbul återigen ska bli en moské. Idag är det ett museum.

Beslutet har skapat kraftfulla reaktioner i den kristna världen. Hagia Sophia var fram till den turkiska erövringen av Konstantinopel Östroms stora katedral, motsvarigheten till S:t Peterskyrkan i Västrom. Efter erövringen tjänstgjorde byggnaden som moské fram till 1934 då den nya republiken Turkiets president Kemal Atatürk skulle avislamisera landet och göra staten sekulär. Den religiösa aktiviteten stängdes och byggnaden blev istället ett museum.

Är kritiken från de kristna rimlig? Nej, det hela rör sig om en fälla. Ju mer upprörd man är, desto mer utnyttjad blir man som nyttig idiot.

När Erdogan började sin karriär som politiker framstod han som en demokratisk islamist, med en beskedlig agenda som liknade den som europeiska kristdemokrater hade. Det skulle vara OK att vara religiös i en stat där militären haft makten och drivit en hårt sekulär politik.

Med tiden har Erdogan blivt en maktfullkomlig populist med en religiös väljarbas. Det tidigare arbetet för att göra Turkiet till en liberal demokrati har avbrutits. Istället driver Erdogan en antivästlig agenda, och det är i detta sammanhang som han nu provocerar fram en konflikt med det kristna Europa.

I denna konflikt bör man som kristen inte spela med.

För i hjärtat på varje kristen finns så klart en dröm om att Hagia Sophia återigen ska kunna bli en kristen katedral. Den var ortodoxins centrum under tusen år. Tänk sjäva hur vackert det skulle vara med en stor byzantisk katedral, fylld med ikoner och präster som svänger rökelsekar. Östkyrkan skulle få sitt naturliga och historiska centrum tillbaks. Det är ett sår i kristenheten att Östroms främsta kyrka gick förlorad.

Därför blir protesterna från de kristnas sida ihåliga. De säger att de vill bevara museet, men det är egentligen katedralen de vill ha tillbaks.

De framstår som ohederliga. Som lögnare.

Bilden av ohederliga kristna som ljuger om vad de egentligen vill är något som spelar Erdogan i händerna.

I den muslimska världen odlas dagligen myten om korsfararna som det stora hotet mot islam. Nu har det inte varit några korståg på flera hundra år, men det hindrar inte islamister i Mellanöstern att ändå tala om européer och amerikaner som korsfarare. När västvärlden gör militära interventioner i Mellanöstern ses det inte som humanitära insatser utan som ett krig mot islam.

Det är dessa stämningar som Erdogan spelar på. När kristna då inte på ett trovärdigt sätt kan hävda att Hagia Sophia bör vara ett museum, eftersom det är så uppenbart att de egentligen vill något annat, får han vatten på sin kvarn. Han kan måla ut dem som kolonisatörer, översittare och lögnare.

Hur bör vi istället reagera?

Det rimliga är att lägga känslorna åt sidan och konstatera att hur mycket det än smärtar gick katedralen förlorad i ett krig på 1400-talet.

Det är inte det enda krig som har utkämpats i historien och man gör klokt i att lägga gamla strider bakom sig.

Folkrätten har detta som en central princip. Landområden och andra krigsbyten som bytt ägare i krig som ligger hundratals år tillbaka får vara som de är. Exempelvis erövrade Sverige Skåne på 1600-talet. Vi kan inte säga att denna erövring gick schysst till med dagens mått mätt. Befolkningen fick ju inte rösta om saken. Men folkrättsligt sett är Skåne svenskt och Danmark har inte längre några anspråk på territoriet.

Ett annat exempel är de omfattande krigsbyten som Sverige tog från kontinenten under trettioåriga kriget. Uppsala universitetsbibliotek har unika boksamlingar som helt och hållet består av krigsbyten. Ibland görs framstötar från Tjeckien om att vi borde lämna tillbaks det Sverige erövrade i plundringen av Prag 1648, men enligt gällande rätt behöver vi inte göra det och har inte heller gjort så.

Anledningen till att folkrätten stipulerar att gamla krig får vara som de är, är för att de är för många. Det går inte att reda ut vem som hade rätt att göra vad i den oändligt långa raden av konflikter som historien rymmer. De regler som vi tillämpar idag fanns inte heller förr.

Vad som ska hända med Hagia Sophia i framtiden vet ingen. Idag finns en populistisk president som vill stärka sin makt genom att hetsa fram motsättningar mellan kristna och muslimer med moskén/katedralen som verktyg. Längre fram kanske Turkiet äntligen blir en demokrati. En ny ledare träder fram som låter byggnaden bli ett museum igen, eller om Gud vill, skänker byggnaden till de kristna igen.

I väntan på den dagen är det bästa man kan göra att hålla sig still, ej brusa upp, ej vara en nyttig idiot.

En kämpe för den fria världen

En kämpe för den fria världen

“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it…”

Den amerikanska självständighetsförklaringen sammanfattar bättre än något annat den amerikanske senatorn John McCains livsgärning.

I helgen kom budet, först att McCain avbrutit sin behandling mot den hjärncancer han drabbats av, och mycket kort därefter att han avlidit. Han blev 81 år och tjänade sitt land som senator ända till sin död.

McCain är en av få amerikanska senatorer som folk i andra länder känner till. Vem var han? Varför blev han så berömd? Varför säger man att han är en hjälte?

I sitt hemland kallas han för en ”maverick” i det att han visade sig ha en talang för det politiska spelet i Washington D.C. Men för omvärlden är det hans engagemang för demokratiska och frihetliga värderingar som gjort honom älskad och respekterad.

Hans bakgrund är känd för de flesta. Sonen till en känd amiral tog värvning som pilot i Vietnamkriget. Blev nedskjuten och tagen som krigsfånge. Eftersom han var son till en amiral ville den nordvietnamesiska regimen utnyttja honom i propagandasyfte. I fem år hölls han i fångenskap och fick genomlida tortyr. När han kom hem till USA valde han att som krigshjälte gå in vid politiken. Han valdes till representanthuset 1982 och till senaten 1986.

Mot slutet av sin karriär såg han en möjlighet att bli president och kandiderade i primärvalet mot George W Bush 2000 men misslyckades. Han återkom 2008, vann republikanska partiets nominering, men föll i valet mot Barack Obama.

Trots motgångarna i försöken att bli president blev McCain ju längre tiden gick en institution i sig själv. För McCain var det utrikes- och säkerhetspolitiken som var det centrala. Han var ordförande i senatens försvarsutskott. Med detta uppdrag reste han världen runt som ett slags alternativ amerikansk president.

Hans agenda var att alltid stå på deras sida som kämpade för frihet och demokrati. Således var det givet för honom att åka till Kiev under Majdandemonstrationerna för att stödja aktivisterna. Han hade inget mandat från sin regering, men gjorde det ändå. Ett annat typiskt exempel är hur han tidigt i kriget i Syrien krävde att USA hjälpte rebellsidan med vapen. Som han själv uttryckte det: ”Det skulle åtminstone vara en fair fight”.

Han var en interventionistisk politiker. En av dem som menade att USA skulle använda sin makt för att främja frihet och demokrati världen över.

När han nu gått bort lämnar han ett stort tomrum efter sig. Den amerikanska utrikespolitiken har alltid pendlat mellan dem som menar att USA ska spela en aktiv roll i alla demokratiseringsprocesser världen över och ska ingripa i konflikter för att skydda mänskliga rättigheter och dem som menar att USA inte ska lägga sig i andra folks krig långt bort i världen. McCain var ledaren för den första gruppen.

Föga överraskande blev därför heller aldrig McCain och Donald Trump vänner. Trots det delade partimedlemskapet kunde inte deras utrikespolitiska agendor vara mer olika. Där McCain såg det som USA:s viktigaste uppgift att vara ledaren för den fria världen är Trump idag istället ledare för…ja, det är oklart vad. Ledare för USA förvisso, men ingen samlande gestalt för resten av världens demokratier.

Att till varje pris värna USA och Västerlandets frihetliga samhällen var McCains stora utrikespolitiska uppgift. Det var så han blev känd och respekterad, och det är så vi kommer att minnas honom.

Varför älskar alla gamla gubbar?

Varför älskar alla gamla gubbar?

I måndags valde Mexiko en ny president, Andrés Manuel López Obrador, 64 år. Han är en gammal vänsteraktivist som brutit med de gamla partierna och startat eget. Till sist har hans nya rörelse tagit över makten.

Känns det igen? Nyligen vann Beppe Grillos Femstjärnerörelsen makten i Italien. Grillo, 69 år, är en skådespelare och komiker, och grundade sin framgång på att häckla den politiska eliten. Partiet är nu det största i landet.

Ett annat exempel är Jeremy Coburn, Labours ledare i Storbritannien. Han är 69 år. När han valdes till partiledare var det mot labourparlamentarikernas vilja. De tyckte att han var för radikal. Men det har gått oväntat bra för honom. Labour är nu jämsides med Tories i opinionsmätningarna.

Finns det fler exempel? Givetvis. Donald Trump, 72 år, behöver ingen närmare presentation, men lika intressant är Bernie Sanders, 72 år, den demokratiska presidentkandidat som förlorade mot Hillary Clinton i primärvalen. De opinionsmätningar som gjordes under våren 2016 visade att Sanders hade kunnat slå Trump i valet på hösten samma år trots att han stod långt till vänster om Clinton.

Även Filippinernas president, Rodrigo Durtete, 73 år, skulle kunna läggas till listan. Han är populär trots att han har kallat påven ”son till en hora”, och driver en osedvanligt brutal politik mot droghandeln i landet.

Till samlingen populära gubbar skulle även Viktor Orban i Ungern fogas med förbehållet att han bara är 55 år.

Men fenomenet populära gubbar tycks inte stanna vid demokratierna utan även därutanför finns det äldre män som det går bra för. Rysslands president Vladimir Putin, 65 år och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, 64 år, är som sagt inga demokrater men sitter ändå med någon form av folkligt stöd. Ytterligare ett exempel är Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, 63 år. Han tog makten i en kupp, men har sedan dess legitimerat denna genom att hålla val, om än inte ett helt demokratiskt sådant.

Med risk för att få skäll från dem som menar att jag blandar demokratiska ledare och odemokratiska så tycker jag mig ändå kunna se några gemensamma drag.

Det rör sig om män som leder sina politiska rörelser med sig själva som argument för varför man ska stödja dem och som lyckas med detta. Vissa av dem fuskar genom att manipulera valen, men faktum kvarstår att de har nått framgång genom att framhäva sig själva som ledare.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen omkring demokrati talar man ibland om plebescitär demokrati som en kontrast till konstitutionell demokrati. Det är när demokratin grundar sig i folkmajoritetens vilja men utan regler för hur maktövningen ska gå till. Till detta kan man även foga begreppet caesaristisk demokrati som handlar om när folket väljer ledare som de tror på snarare än en särskild politik. (Begreppen kommer från det gamla Rom. Plebejerna var Roms arbetarklass och Julius Caesar antas ha varit populär hos dem när han gjorde sig till envåldshärskare.)

Är det detta vi nu ser ske i världen? Att människor söker sig till ledare i misstro mot de konstitutionella och opersonliga liberala demokratiska systemen? Kanske. Men varför i så fall just män i 60- och 70-årsåldern? Undantaget skulle kunna vara Frankrikes president Emmanuel Macron, 40 år, som ju också lyckades grunda en egen rörelse. När kommer det en kvinna?

Trots allt har vi det ganska bra

Trots allt har vi det ganska bra

Världens liberala demokratier har problem, om det råder det inget tvivel. Det är oroligt i ledningen i många länder. USA har sin märkligaste president någonsin. Storbritannien lyckades rösta ut sig självt ur EU. I Tyskland måste de två stora konkurrerande partierna bilda regering tillsammans för att kunna styra landet. I Frankrike tog en helt nyskapad politisk rörelse över makten och det ser ut som att någonting liknande är på väg att ske i Italien med femstjärnerörelsen som ledande parti. Saker förändras och det är uppenbart att det hos stora delar av väljarkåren finns ett missnöje med de gamla eliterna.

Men är själva samhällsmodellen som sådan slut? Har det öppna samhället där politiker konkurrerar om makten i fria val, med lagstyrda myndigheter, individuella rättigheter, pressfrihet och marknadsekonomi tjänat ut?

Både till höger och vänster finns det människor som menar att det är så. Till höger finns den ”alternativa högern”. Den utmärks av att den är nationalistisk och invandrarfientlig med ett djupt misstroende mot etablissemanget, särskilt etablerade medier. Till vänster finns identitetspolitikerna som menar att snart sagt allt i samhället är förtryckande på ett eller annat sätt. Samhället är skapat av vita män i medelklassen för vita män i medelklassen. Är man inte vit, man och medelklass är man förtryckt.

Båda dessa strömningar är barn av sin tid och har nog uppstått på grund av att vi har det rätt bra i vårt samhälle. Vi har fred, mat för dagen och stor personlig frihet. Så har vi haft det länge och idag är det många som inte vet att inget av detta var självklart bara för en generation sedan.

Miljarder människor lever dessutom fortfarande under förtryck. De flyr hit till oss därför att de vet att här finns frihet och här finns välstånd. Länder som utvecklas vill bli som vi. De ser inte på oss som att vi skulle misslyckats.

De problem vi har i samhället beror inte på systemet. Den liberala demokratin är rörig. Bara det faktum att ett land kan ha en högerregering ena dagen och en vänsterregering andra dagen kan framstå som irrationellt. Kan folk verkligen vilja ha socialism ena dagen och marknadsekonomi nästa? Medialandskapet är också ett kaos. Stora mediabolag dominerar scenen, vilket retar både dem som tycker att det är odemokratiskt med privatägda medier och dem som menar att alla journalister är vänsteraktivitster. Mediabolagen själva avskyr sociala medier där enskilda personer, utan någon som helst journalistisk utbildning skapar sig egna plattformar.

Men det är röran som är själva systemet, och det levererar. Att vi lever med fred, frihet och välstånd är inte resultatet av att någon skicklig politiker fixat detta åt oss. Det kommer ur beprövad erfarenhet. Därför ska vi inte heller skämmas trots att gnällspikar klagar på den korkade makteliten eller på förtryckande strukturer. Våra maktägande elitgrupper sätter inte oppositionella i fängelse. Minoriteter hotas inte av total utplåning i dödsläger. Staten tillåter människor att äga och driva företag. Vårt samhälle är rätt OK på det hela taget.

Goda skäl att välkomna Kurdistan

Goda skäl att välkomna Kurdistan

I måndags genomförde kurderna i norra Irak en folkomröstning om självständighet. Tanken är att irakiska Kurdistan ska bli en egen stat.

Är det en bra idé? Det går inte att hävda att ett folk har ”rätt” till en egen stat, på samma sätt som vi talar om mänskliga rättigheter. Det är bara få stater i världen som är etniskt homogena nationalstater. Även det relativt sett etnisk homogena Sverige har inom sig minioritetsfolk som bott i landet sedan urminnes tider…

Det var Kreml som startade upptrappningen i Syrien-kriget

Det var Kreml som startade upptrappningen i Syrien-kriget

Det var på morgonen den 4 april som den senaste attacken med kemiska stridsmedel ägde rum i Syrien. Ett 70-tal personer dog, kvävda till döds av giftig gas. Många av dem var barn.

Bara tre dagar senare angrep USA Assad-regimen som straff för attacken. För USA är det ingen tvekan om att det är regimen som är ansvarig och att tidigare misstag inte ska upprepas när kemvapenattacker har utförts i Syrien.

Vad vet vi om attacken?

En snuskig spionhistoria

En snuskig spionhistoria

Nu kan det rimligen inte finnas någon tänkande människa kvar som inte förstår att Ryssland bedriver ett informationskrig mot oss i väst.

Förra veckan utspelade sig en farsartad historia när internetsajten Buzzfeed tillsammans med TV-kanalen CNN valde att publicera ett dokument som påstår att ryska underrättelsetjänsten har ett antal hållhakar på Donald Trump. Sin vana trogen kastade sig Trump ut i debatten själv direkt på Twitter och förnekade allt. Ett par dagar följde med diskussion om innehållet i dokumentet verkligen kunde vara sant…

Fred i Syrien – med klorgas?

Fred i Syrien – med klorgas?

Till Putins bomboffensiv i Syrien ska läggas Assad-regimens användning av klorgas, skriver Stefan Olsson i denna andra artikel om krigsläget där. Något som borde ha orsakat svarta rubriker i veckor över hela världen, men som endast gav upphov till några små notiser, är Assad-regimens senaste attacker med kemiska vapen mot civila…