Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Hur mycket våld får användas i krig?

NWT 2023-11-08

Hur mycket våld får man använda i ett krig? Finns det en övre gräns?

Internationellt är detta en av de mest debatterade frågorna just nu. I kriget mellan Israel och Hamas sägs att Israel använder ett övervåld som drabbar civilbefolkningen i onödan. Det sägs att våldet är oproportionerligt. 

Vissa israeler, och debattörer som stödjer den israeliska sidan, invänder mot detta och säger istället att ett krig mot terrorister inte kan vara ”proportionerligt”. Hamas attack den 7 oktober var den största slakten av oskyddade civila judar sedan andra världskriget. Hamas ska därför inte bara slås tillbaka lite lagom utan helt och hållet. Hamas ska utplånas.

Debatten böljar fram och tillbaka. Vem har rätt? Ingen av dem. Låt oss därför bena ut problemet.

Frågan om huruvida den israeliska våldsinsatsen är proportionerlig eller inte går tillbaka till den internationella humanitära rätten, det som vi brukar kalla krigets lagar. Krigets lagar säger ingenting om storleken på en våldinsats, utan fokuserar istället på att den ska vara ändamålsenlig samtidigt som den skyddar civila. Proportionerlig är den om den riktar sig mot ett tydligt militärt mål och om den som attackerar har gjort vad han har kunnat för att minimera mängden civila offer.

De exakta skrivningarna för hur detta ska göras hittar man i tilläggsprotokollet till fjärde Genévekonventionen, paragraferna 51 och 57, för den som vill granska formuleringarna.

Principen, att en våldsinsats ska vara ändamålsenlig och i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, kallas proportionalitetsprincipen, och är en grundläggande mänsklig regel för hur all våldanvändning bör gå till. Principen har ett obskyrt namn men är inget mysterium på något vis utan är egentligen bara ett att sätt att säga att man inte ska använda ”mer våld än nöden kräver”.

Eftersom de flesta känner igen detta talesätt vet alla också vad det handlar om. Vi vet att det finns situationer då vi som människor måste tillgripa våld. Polisen måste gripa brottslingar med våld. Försvarsmakten måste använda våld om vårt land hotas av främmande makt. Var och en har rätt dessutom rätt att använda våld i nödvärn för att försvara sig själv.

Men vi vet också att vi som människor kan ha svårt att besinna oss. Vreden inom oss kan ta över. Vi kan bli hämndlystna och vilja krossa vår fiende skoningslöst. Vreden kan få oss att tillgripa ett våld som är långt större än vad som faktiskt krävs. Vi kan vilja döda blint och urskillningslöst.

Det är för att undvika besinningslösa våldsinsatser som proportionalitetsprincipen har kommit till. Den finns till för att bromsa oss och få oss att tänka klart.

Syftet bakom proportionalitetsprincipen är således inte svårt att förstå. Problemet ligger i tillämpningen i de verkliga fallen. Det finns nämligen inget sätt att objektivt mäta vad som är militärt ändamålsenligt och på så sätt räkna ut hur många civila dödsoffer som ska kunna accepteras.

Särskilt svårt blir det i ett krig som det som nu utspelar sig i Gaza där Hamas använder sig av civila byggnader, som exempelvis sjukhus, som skydd.

Att attackera ett sjukhus för att slå ut bara en eller två fientliga soldater vore uppenbart oproportionerligt och därför olagligt. Men om fienden har förlagt sitt högkvarter i sjukhusets byggnad? Ja, då är det inte lika lätt att avgöra vad som är rätt, eftersom att slå ut fiendens högkvarter är högprioriterat i alla krig. Att slå ut högkvarteret kan betyda att kriget tar slut varvid dödandet upphör helt och hållet.

Problemet Israel har är således inte att dess våldsinsatser skulle vara oproportionerliga utan hur man ska förklara för världen att de attacker som görs där civila drabbas är ändamålsenliga. Varför just Israel har svårare än andra länder för att förklara detta beror sannolikt mer på en fientligt inställd opinion än att attackerna verkligen skulle vara omotiverade.

Avslutningsvis måste det till sist också sägas att även om Israel vid något tillfälle har använt mer våld än nöden kräver är fienden, Hamas, fullständigt likgiltig inför krigets lagar. Attacken den 7-oktober var just den form av uskillningslöst dödande av civila som Genévekonventionen säger inte får göras. Själva typexemplet på krigsbrott.

Därtill är det också ett krigsbrott att använda den egna befolkningen som mänsklig sköld. Även den försvarande sidan är skyldig att föra krig på ett sådant sätt att civila förluster minimeras. Att då göra som Hamas, förlägga sitt huvudkvarter i tunnlar under Gazas största sjukhus, som nu är överfullt med skadade civila, är också det ett uppenbart krigsbrott. De människor som Hamas på detta sätt offrar är dessutom den egna befolkningen. 

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

Hur löser man problemet Hamas?

Svensk Tidskrift, 2023-10-23

Israel drar nu sakteliga igång en större militär insats mot Hamas. När man läser igenom kommentarer och analyser är det framför allt fyra frågor som träder fram, och som ger en förståelse av vad som hänt.

En första fråga är om Israel verkligen kan slå ut Hamas en gång för alla? Problematiken med Hamas är ytterst besvärlig. Vi talar här om en rörelse som styr Gaza som en islamistisk diktatur. Den har som yttersta mål att förgöra Israel. Rörelsen är inte bara en terroristorganisation utan en social och religiös rörelse förankrad i civilsamhället. Den har en militär förmåga som visserligen inte kan jämföras med Israels men som ändå är betydande. Kanske 1 000 man deltog i terrorattacken. Det finns en siffra om 30 000 soldater i omlopp (enligt The Economist), vilket jag inte tror stämmer men ändå säger något om att Hamas är långt mindre bara en terrorgrupp.

Hamas har även förgreningar in på Västbanken och som kan ses på demonstrationer världen över en hel del sympatier även bland dem som inte är med i rörelsen.

Det gör att Israel står inför en formidabel uppgift. Hur slår man en väpnad rörelse som har många som vill strida för den, som är motiverade och som är förankrad i civilbefolkningen?

Det är inte lätt alls utan för tankarna till hur man bekämpar upprorsrörelser (kallas på engelska COIN, counterinsurgency).

Att militärt krossa en upprorsrörelse är inte svårt i termer av bomber och granater. Det är bara att ösa på. Det svåra är att få den att ge upp, eller rättare sagt, få civilbefolkningen att vända upprorsrörelsen ryggen istället för att skydda den.

Upprorsrörelser är seglivade. Storbritannien lyckades exempelvis aldrig krossa IRA helt och hållet utan fick till sist förhandla. Uppror kan vara i decennier.

En andra fråga som därför många ställer sig är varför Israel inte försökt kväsa Hamas tidigare.

Hamas har funnits länge och har efter att man slagit sig fri från Palestinska myndigheten upprättat en diktatur på Gaza. Därifrån har man gång efter annan skjutit raketer in över Israel.

Israel har gjort halvstora militära attacker mot Hamas vid flera tillfällen: 2008, 2009, 2012 och 2014. Men aldrig satsat på att slå ut rörelsen helt och hållet. Varför?

Om detta pågår just nu en diskussion i Israel. Kritikerna av Benjamin Netanyahu, som suttit som landets premiärminister i olika omgångar och under många år, menar att han har haft fokus på fel saker.

Fredsprocessen som är tänkt ska leda fram till en tvåstatslösning har stått still, och nu senast har Netanyahus parti Likud dessutom allierat sig med en grupp religiöst-nationalistiska partier. En svår inrikespolitisk konflikt har brutit ut omkring förslaget till författningsförändringar har tagit all uppmärksamhet.

Samtidigt har också problemen med de aggressiva bosättarna ökat och regeringen har haft svårt att hålla dem tillbaka. Bosättarna är Israels egna inhemska judiska extremister. Landstölder och våldsamheter från bosättarnas sida är tyvärr en del av vardagen på Västbanken och skapar stor ilska bland palestinierna.

Kritikerna har rätt i att Netanyahu varit tämligen ointresserad av fredsprocessen, men det ska även sägas att han inte var ett ensam om det. Israelisk politik har varit fokuserad på den inrikespolitiska kampen.

Inget har därför gjorts åt Hamas och Gaza annat än att man kontinuerligt hållit tillbaka Hamas med jämförelsevis små attacker och olika avtal om vapenstillestånd.

Vissa säger att det har funnits en förhoppning om att Hamas små småningom ska tröttna på den väpnade kampen och sakta omvandlas till en mer vanlig politisk rörelse. Tecken på en viss förändring inom Hamas har funnits med nya stadgar för organisationen bland annat. Det har därför även funnits funderingar i Israel på om man inte skulle kunna göra en deal med Hamas.

Andra säger att Netanyahu cyniskt har låtit Hamas växa för att försvaga palestinska myndigheten och Fatah. Palestinska myndigheten och Fatah är Israels motpart i de formella fredsförhandlingarna.

Nu visade det sig dock att Hamas utvecklats till ett groteskt monster, värre än vad någon hade förväntat sig. Politiken visavi Gaza och Hamas har därför verkligen inte burit frukt.

En tredje fråga som många därför naturligen ställer sig är hur stort stödet för de radikala rörelserna är bland palestinierna. Är stödet större än vad vi trott?

En opinionsmätning från september i år, från ”Palestinian Center for policy and survey research” visar att Fatah och Hamas är ungefär jämstora. Om valet bara står mellan dem vinner Hamas med 27 procent mot 24 med 44 procent som svarar att de inte vill ha någon av dem. Med möjlighet att välja mellan många alternativ vinner Fatah med 26 procent mot 22 för Hamas, där de flesta även där svarar att de inte vill ha någon av dem.

På Västbanken är stödet för Hamas 20 procent och Fatah 22 procent om valet står mellan bara dem. Om fler alternativ finns får Hamas 12 procent och Fatah 26 procent.

Av detta kan man dra slutsatsen att Hamas stöds av någonstans mellan 12 och 27 procent av palestinierna på Västbanken.

I samma mätning ställs även frågan om vad palestinierna tycker om attacker mot civila inne i Israel. Det visar sig så att så mycket som 31 procent uttrycker stöd för detta och 23 procent starkt stöd. Totalt 54 procent menar alltså att det är rätt att attackera civila israeler i kampen för ett självständigt Palestina.

Under arbetet med denna artikel bad jag som riksdagsledamot även riksdagens utredningstjänst att sammanställa vad olika attitydundersökningar visar. Bilden som kommer fram i dessa är densamma. Det finns undersökningar som visar att det folkliga stödet för de små rebellgrupper som finns på Västbanken når nivåer som 60–70 procent.

Detta stämmer också med vad Johan Berggren konstaterar i sin bok ”Den perfekta konflikten” att även om många palestinier ogillar Hamas brukar man ändå uttrycka ett starkt stöd när rörelsen genomför sina attacker.

Hur ska man tolka detta? Är det ett uttryck för att palestinierna stöder Hamas radikala ideologi eller att de applåderar Hamas eftersom man ser det som David som vågar utmana Goliat?

Jag låter den frågan vara obesvarad, men vi får ändå konstatera att det finns ett uppmätt stöd för såväl Hamas som för attacker mot civila israeler hos den palestinska befolkningen. Det är onekligen problematiskt.

Målet med Sveriges och EU:s politik för Palestina har varit att det så småningom ska växa fram en demokratisk stat som ska kunna ingå ett hållbart fredsavtal med Israel. Det kommer att blir svårt om ungefär en femtedel av befolkningen sympatiserar med en icke-demokratisk rörelse. Enighet om spelreglerna är en förutsättning för att en demokrati ska fungera.

Den fjärde fråga som det finns anledning att reflektera över är konfliktens geopolitiska dimension.

Hamas har aldrig tidigare genomfört en så väl förberedd operation som denna. Att Israel skulle komma att svara med full kraft torde ha funnits med i beräkningarna och kanske även varit ett av syftena.

Vem tjänar egentligen på det? Det går inte att låtsas som att Iran inte finns med i bilden på något sätt.

För logiken i Mellanöstern är att när det hettar till måste USA alltid stötta Israel och arabländerna alltid stötta palestinierna. Ett säkert kort att spela för den som vill slå split mellan USA och arabländerna är att förmå palestinierna att attackera Israel.

Under ett antal år har USA arbetat för att förbättra relationerna mellan Israel och arabländerna. Diplomatiska relationer finns mellan Israel och Förenade arabemiraten sedan 2020 och samtal har förts för att få Saudiarabien och Israel att göra samma sak.

Om detta sker förändras det politiska klimatet i Mellanöstern drastiskt. Det går då inte längre att säga att fiendskapen mellan Israel och världens alla araber är evig. Och om Israel och Saudiarabien dessutom krokar arm militärt hamnar Iran i underläge.

Vet vi om det är Iran som har övertalat Hamas att genomföra attacken? Är det här en iransk attack genomförd via ombud?

Nej, det vet vi inte utan som mycket annat när det gäller världspolitiken blir det tyvärr mest spekulationer. Men jag gissar att stämningen har varit god i Teheran den sista tiden.

Hur kriget kommer att gestalta sig framöver är mycket svårt att förutsäga. Ett av skälen till att Israel tidigare inte velat göra en markinvasion är för att det kräver strid i stadsbebyggelse vilket för en anfallare anses vara den svåraste formen av strid. Det kan inte uteslutas att det egentligen är denna strid Hamas verkligen har laddat upp inför.

I slutändan lär Israel vinna i kraft av militär överlägsenhet, men det blir då ändå inte slutet för vad ska komma efter Hamas? Vem ska styra Gaza? Ska Fatah erbjudas tronen? Hur då? Stödet för Fatah är svagt och det är inte säkert att befolkningen accepterar en ny regim som blir kontrollerad av Israel. Hur det problemet ska lösas har tyvärr ingen ett bra svar på ännu.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför krävs fortfarande en tvåstatslösning

NT 2023-10-23

Huvudförslaget till lösning på den palestinsk-israeliska konflikten har varit en tvåstatslösning i enlighet med Osloavtalet. Förslaget sägs vara dött på grund av det nya kriget. Alternativet skulle därför vara en enstatslösning. Hur realistiskt är det? Låt oss undersöka ett par varianter.

Lösning 1a: Alla judar deporteras. Palestina upprättas som en helt igenom arabisk stat. (Detta är vad Hamas strävar efter.) Förutom att förslaget strider mot folkrättens förbud mot storskaliga folkomflyttningar krävs det en omfattande våldsinsats mot den judiska befolkningen för att kunna genomföras. Det bor omkring 7,1 miljoner judar i området. Palestinierna har inte någon våldsmakt som kan genomföra detta utan måste ta hjälp utifrån, av exempelvis Iran. Eftersom Israel redan har förberett sig för en sådan eventualitet har man byggt upp en stark försvarsmakt som förmodligen även inkluderar kärnvapen. Scenariot slutar enligt min bedömning med kärnvapenkrig.

Förslaget förutsätter även att USA inte lägger sig i, vilket också förefaller orealistiskt.

Lösning 1b: Palestina upprättas som ny stat samtidigt som Israel avvecklas, men judarna får bo kvar. Detta är en mildare variant av 1a. 

Scenariot blir därför ungefär detsamma. Den judiska befolkningen menar att Israels existens är liktydigt med den egna folkgruppens överlevnad. Den kommer inte att avveckla statsbildningen frivilligt utan det kan bara ske med en omfattande våldsinsats. Även här blir då slutet kärnvapenkrig.

Lösning 2a: Alla palestinier deporteras. Israel annekterar Västbanken och Gaza, det vill säga hela det territorium som en gång i tiden utgjorde det historiska israeliska riket från gammaltestamentlig tid. 

Också denna lösning kräver en gigantisk folkförflyttning i strid med folkrätten. På Västbanken bor omkring 3,2 miljoner palestinier och i Gaza 2,2 miljoner.

Likaledes krävs även här en omfattande våldsinsats eftersom palestinierna sannolikt inte lär flytta på sig frivilligt. 

Till skillnad från palestinierna har Israel en våldsmakt som man skulle kunna använda för uppgiften, men palestinierna kommer att organisera ett motstånd i form av gerillakrig och/eller terrorism. Sprängningar av bussar och restauranger eller plötsliga knivöverfall har förekommit i det förflutna, men får nog anses bara vara förnamnet på vad som skulle komma om Israel började tömma hus efter hus på Västbanken och Gaza.

Folkrättsbrott gillas dessutom inte av världssamfundet varvid Israel kommer att bli utsatta för sanktioner. Israeliska politiker kommer att bli stämda i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och arresterade om de kommer till ett land som likt Sverige undertecknat Romstadgaen. USA som varande Israels yttersta säkerhetsgarant lär inte heller vara positivt inställt till omfattande folkrättsbrott.

Lösning 2b: Israel annekterar Västbanken och Gaza men deporterar ingen. Befolkningen i de tidigare ockuperade områdena blir medborgare i staten Israel på samma sätt som det redan idag finns omkring 2 miljoner israeliska araber med medborgarskap. Befolkningens sammansättning kommer därmed att bestå av i huvudsak två folkgrupper, judar och araber, som kommer att vara ungefär jämstora.

Detta förslag låter mer rimligt än alla andra men kommer ändå inte att sluta väl. För palestinierna på Västbanken och Gaza, som tillsammans utgör mer än 5 miljoner, vill inte bli medborgare i det som officiellt är en judisk stat med Davidsstjärnan som symbol i flaggan. De talar inte heller hebreiska. De vill istället ha just en palestinsk stat och en palestinsk flagga.

Även om Israel beviljar alla palestinier israeliskt medborgarskap kommer stora delar av palestinierna därför ändå att arbeta för självständighet. Nationalistiska palestinska rörelser kommer att uppstå och man kan inte utgå ifrån att de kommer att använda sig av demokratiska metoder i sin kamp. Världen är full av separatistiska rörelser som använder sig av terror. Att dagens våldsamma palestinska motståndsrörelser skulle omvandlas till fredliga demokratiska partier i utbyte mot att få bli medborgare i den stat de hatar förefaller ej som ett realistiskt scenario.

Min samlade bedömning landar därför i att även om tvåstatslösningen tycks ligga på dödsbädden framstår enstatslösningarna som rena fantasier. Omöjliga att genomföra.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Taiwan är vår tids svar på det fria Västberlin

NT 2023-08-28

Minns ni Västberlin? Staden som låg som en ö av frihet mitt i det kommunistiska Östeuropa.

Det nya Västberlin heter Taiwan, också detta en ö av frihet precis intill den totalitära Folkrepubliken Kina.

Jag ska villigt erkänna att mitt intresse för Taiwan tidigare var ganska lågt. Detta har för min del vänts till motsatsen. Det är i Taiwansundet gränsen mellan förtryck och frihet går, gränsen mellan diktatur och demokrati, ont och gott. Att Taiwan överlever som demokrati är avgörande för om vi i också ska kunna fortsätta att leva i frihet. 

Kanske delar jag denna något nymornade insikt med andra? I så fall är det dags för oss att engagera oss för detta land.

Det är kriget i Ukraina som har gjort att Taiwan hamnat i fokus. Allt fler tycks förstå att om Ryssland vinner kriget kommer även Kina att vilja utmana världsordningen. Kina gör anspråk på Taiwan på ungefär samma sätt som Ryssland gör anspråk på Ukraina. Faller Ukraina kan därför även Taiwan falla, och ett land med 24 miljoner invånare plötsligt tvångsanslutas till den kinesiska diktaturen. Kampen om Taiwan är på detta sätt en repris av kampen om Västberlin.

Nu ligger Taiwan väldigt långt bort, tänker ni. För Sverige är det ju Ryssland som är det stora problemet. 

Visst är det så, men världen har genom globaliseringen blivit mindre. Det finns inget fjärran östern längre. Om den kinesiska diktaturen ska få fritt spelrum att attackera mindre grannar utan att vi bryr oss kommer världen förr eller senare att dras in i ett globalt krig. Det finns ingenstans där Sverige kan dra sig undan och inte vara en del av världen. 

Vad kan Sverige göra för att stödja Taiwan? När denna text skrivs befinner jag mig på en studieresa med riksdagens vänskapsförening för Taiwan. Resan är till för att vi ska lära oss mer om landet generellt sett och knyta kontakter.

Ett stående tema i alla samtal, och då menar jag verkligen alla samtal, som vi har haft med folkvalda och myndighetspersoner har handlat om hotet från Kina. Nästan all politik kretsar omkring hur Taiwan ska förhålla sig till Folkrepubliken och hur man ska skydda sig mot ett eventuellt angrepp.

Kina är ett av världens mest folkrika länder med en av världens största arméer. Landets leds av en diktator, Xi Jinping, som lyckats koncentrera all makt i sina egna händer. Vad händer den dagen han vaknar upp och får en knäpp, precis som Putin, och får för sig att starta en invasion?

Det vore förvisso oklokt för Kina att invadera Taiwan eftersom länderna är stora handelspartners till varandra. Taiwan har som ny industrination lyckats specialisera sig på halvledare och halvledarna monteras i datorer och telefoner i Kina. Om detta handelsutbyte försvinner på grund av ett krig saboteras båda ländernas ekonomier samtidigt.

Men vi vet från invasionen av Ukraina att det inte finns någon garanti för att diktatorer fattar rationella beslut! Man kan inte lita på att Kina agerar i sitt eget intresse. Kina kan precis som Ryssland har gjort ställa till med ett krig av ren dumhet. Att taiwaneserna tänker på hotet från Kina dag och natt är därför inte att förundras över.

I våra samtal med taiwanesiska företrädare har vi kommit att tala om allt möjligt: hur de diplomatiska relationerna kan utvecklas, hur Taiwan ska kunna bli mindre beroende av Kina i sin handel, hur Sverige kan lära av Taiwan när det gäller cybersäkerhet och informationskrigföring, om nya affärsmöjligheter för svenska och taiwanesiska företag. 

Den känsla jag har när jag nu inom några timmar ska flyga hem igen är att vi bara står i början av ett närmare samarbete mellan våra länder. Väldigt mycket mer både kan och behöver göras.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

När demokratin kan bli ett hot mot rättsstaten

NT 2023-07-31

Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.

Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?

Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.

När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.

Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.

Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.

James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.

Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?

Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.

Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen. 

Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.

Religion, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Återinförda hädelselagar i Sverige löser inte problemet

UNT 2023-07-19

Att Sverige utsätts för kritik inom den muslimska världen för att våra myndigheter inte ingriper mot demonstranter som bränner Koraner är givetvis ett problem, eftersom det riskerar att skada våra handelsrelationer med dessa länder samt att det kan öka risken för terrorattentat på svensk mark, eller attentat riktade mot svenska ambassader.

Åtgärder behöver därför vidtas för att dämpa kritikstormen, men det bör göras på den internationella arenan och inte genom att inskränka den svenska yttrandefriheten genom att införa hädelselagar.

Det vi upplever nu är inte första gången olika aktörer inom den muslimska världen är upprörda över vad de uppfattar som skamfyllda angrepp på sin religion. 2005 uppstod ett omfattande gräl på grund av karikatyrerna av islams profet Muhammed som publicerades i danska Jyllandsposten. 2007 kom denna händelse att följas upp med kontroversen omkring konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.

Den franska tidningen Charlie Hebdo hade i sin tur också brukat avbilda profeten i olika karikatyrer, vilket inte uppskattades. 2015 utsattes därför tidningen för ett terrorattentat där flera av redaktionens medlemmar mördades.

Frankrike drabbades på nytt av ett terrorattentat 2020 när läraren Samuel Paty mördades på grund av att han i sin undervisning om yttrandefrihet hade visat bilder från Charlie Hebdo.

Men det mest kända av alla fall där det kommit till konflikt mellan västerlandets ideal om yttrandefrihet och vissa muslimers uppfattning om vad som är tillåtet att säga om islam är författaren Salman Rushdie som 1988 publicerade boken Satansverserna, och för detta fick en stående dödsdom utfärdad mot sig av Iran. Efter att ha undkommit döden i mer än tre decennier utsattes Rushdie ändå till sist för ett attentat så sent som förra året i USA. Han överlevde med förlorade synen på ena ögat.

Alla dessa fall är olika till sin karaktär men visar sammantaget hur problemet ser ut. Kontroverser omkring islam uppstår mer eller mindre slumpvis och i olika länder vid olika tillfällen.

Att återinföra hädelselagar i just Sverige löser därför inte problemet. Vi vet inte när och av vilken anledning nästa gräl ska uppstå. Rushide brände ju ingen bok utan skrev en. Jyllands-Posten tänkte sig att karikatyrer av Muhammed skulle vara mer underhållande än kränkande. Läraren Paty ville endast undervisa sina elever om yttrandefrihet. Ingen kunde förutsäga att just dessa fall skulle anses som kontroversiella. En hädelselag kommer därför inte att kunna fånga in de händelser som anses som kränkande mot islam. 

Det bör också påpekas att en hädelselag förmodligen inte heller kommer att kunna implementeras av polisen på ett effektivt sätt.

Ett talande exempel är de fredsdemonstranter i Ryssland som framträdde med tomma plakat. Plakaten sakndade text eftersom det är förbjudet att kritisera ryska armén. Ändå greps demonstranterna av polisen eftersom det tomma budskapet i sig var nog för att alla skulle förstå vad de ville ha sagt. Exemplet visar att kreativiteten ofta är större hos demonstranterna än hos lagstiftaren. Hur en hädelselag än formuleras kommer aktivister att hitta på ett sätt att kringgå den.

Istället för att inskränka den svenska yttrandefriheten bör Sverige agera på den internationella arenan för att få en global diskussion till stånd där vi från demokratiernas sida tydligt förklarar att yttrandefriheten är en omistlig del av vårt samhällsliv. Detta kan Sverige som ett litet land inte göra ensamt, men vi är medlemmar i EU och när medlemsstaterna talar med en röst brukar andra länder vilja lyssna.

Lämpligt är därför att vår regering tillsammans med våra Europaparlamentariker lyfter frågan i Europeiska rådet och i parlamentet. Vi vet inte i vilket land nästa kontrovers om islam kommer att uppstå, men medlemsstaterna bör kunna värna yttrandefriheten tillsammans bättre än om varje enskilt land som drabbas ska behöva införa hädelselagar.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot för Uppsala län, ledamot av utrikesutskottet

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ska svensk trupp försvara Taiwan?

NWT 2023-05-20

Bör Sverige vara berett att skicka trupp till Taiwans försvar?

Jag tror det är ytterst få som har ställt sig den frågan i Sverige, men allt fler gör det.

Jag har nyligen varit på den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn, som kan sägas vara Nordeuropas främsta säkerhetspolitiska konferens. Den samlar experter från hela världen, men särskilt dem med intresse för försvaret av Nordeuropa.

Det är estniska staten som står bakom konferensen och skälet här till är ej svårt att förstå. Esterna vet att de hade blivit uppätna till frukost av den aggressiva regimen i Moskva om det inte hade varit för att man har skaffat sig många vänner i väst.

Konferensens huvudtema var självklart kriget i Ukraina, men något som alla talade om både på scen och i fikapauserna var situationen borta i Stilla havet. 

Under det år som har gått med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har de flesta återigen kunnat konstatera att det är USA som är ledaren för försvaret av Europa. Och USA är även ledaren för försvaret av demokratierna på andra sidan jordklotet. Det finns ingen motsvarighet till Nato för Stilla havet, men demokratierna, USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland, Australien och Taiwan, håller ihop.

Om då USA behöver hjälp med att förstärka försvaret av Taiwan är det måhända rimligt att vi hjälper till för vi vill ju att USA ska hjälpa oss i Europa.

Jag förstår om många tycker att denna slutsats känns främmande. För Sverige har genom sin 200-åriga alliansfrihet mest fokuserat på sig självt. Vår säkerhetspolitik har varit att undvika krig genom att inte ha med andra länder att göra. Men nu ska vi göra tvärtom, vara med i världens största försvarsallians, där vi förväntas engagera oss i vad som inte bara är bäst för oss utan för alla.

De flesta säkerhetspolitiska bedömare räknar med att Kina kommer att ersätta Ryssland som den främste utmanaren av den internationella rättsordningen. Ryssland kommer att förtvina långsamt på grund av det misslyckade kriget i Ukraina. Landet kommer att vara kvar som kärnvapenmakt, men kommer knappast tillbaka som global spelare igen.

Kina kontrolleras alltjämt av kinesiska kommunistpartiet och sedan länge är det fria Taiwan en nagel i ögat på regimen i Peking. Det finns bara ”ett Kina” säger man och vi kan utgå ifrån att Folkrepubliken för länge sedan hade försökt sig på att erövra ön om det inte hade varit för närvaron av amerikanska flottan.

Nästa stora globala dragkamp kommer därför att stå i Stilla havet. Ett nytt kallt krig kan vara under uppsegling och USA kommer att behöva vara mer engagerat i den konflikten än försvaret av Europa.

Varför kan då inte vi i Europa ansvara för vårt eget försvar? Det är det många som frågar sig, men det är för att vi alltjämt är för splittrade. 

EU kan sägas ledas av Tyskland med Frankrike som främsta partner, men bara när det gäller ekonomi och handel. De europeiska stater som levde under det sovjetiska oket har alltid vetat att det är USA med sina styrkor och kärnvapen som utgör den yttersta garantin för friheten. De baltiska staterna, Polen, Tjeckien med flera följer USA, men inte Tyskland eller Frankrike. 

Häromveckan var franske presidenten Emmanuel Macron på besök i Kina. På väg hem lyckades han i en tidningsintervju förklara att han tyckte att det var på tiden att Europa självt tog ledningen för sitt försvar utan USA:s hjälp. Vad menade han med det! undrade många. Ska han själv och Frankrike leda försvaret? Aldrig i livet!

Storbritannien är det enda europeiska land som skulle kunna ta på sig en sådan ledarroll. Storbritannien var ju ledande västeuropeiska land i kampen mot Nazityskland.

Jag tror därför att många länder mycket väl skulle kunna tänka sig att följa Storbritannien i händelse av skarp militär konflikt, det vill säga brinnande krig. Men de flesta internationella maktkamper utkämpas på den politiska arenan. Här är EU det forum i vilket majoriteten av Europas länder samlas för att skapa sin gemensamma utrikespolitik. Storbritannien har olyckligtvis utträtt ur EU och har därför inte längre tillträde till de rum där dessa beslut fattas.

Till sist blir det bara USA kvar som kan leda försvaret av Europa, och hur ställer vi oss den dagen ledaren ber oss hjälpa till i försvaret av Taiwan? Det är något att fundera över när man tar sig en kopp kaffe på lördagförmiddagen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Den brokiga historia som lett fram till dagens Ukraina

Norrköpings Tidningar 2023-03-13

Känner ni till kung Valdemar i Gårdarike som gifte bort en av sina söner med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, och som uppfostrade Olaf Tryggvasson som senare blev kung i Norge?

Om inte så har ni en spännande uppgift framför er när ni efter att ha läst denna text sätter er och googlar på denne fascinerande vikingakung. Han var även gift med den östromerske kejsarens syster och lät döpa sig. En tid efter sin död blev han helgonförklarad.

Jag talar naturligtvis om Vladimir I av Kiev även kallad Vladimir den helige, furste i Kiev-riket år 977–1015. Som många känner till är Valdemar samma namn som Volodymyr på ukrainska och Vladimir på ryska.

Att jag kallar honom för kung Valdemar är för att det förmodligen var så han kallades av sin samtid. Valdemar var nämligen till börden svensk. Han var inte född i Sverige, men hans släkt kom därifrån, och som furste i Kiev var han antagligen lika omtalad som andra kända vikingakungar som Harald Blåtand eller Harald Hårfager.

Det är först när man säger hans namn på svenska, och inser att han är en viking, som man på något sätt verkligen förstår hur den första östslaviska statsbildningen såg ut. Valdemars farfars farfar var den Rörek (Rurik) som tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard lämnade Sverige för att bosätta sig i slavernas land. Riket hade då inget namn, men kom att kallas Rus, efter namnet på vikingarna, ”ruserna”. Vikingarna kallade landet för Gårdarike och de två främsta städerna för Könugård (Kiev) och Holmgård (Novgorod).

Banden mellan Rus och Skandinavien var täta. Man arrangerade äktenskap över havet för att säkerställa politiska allianser och svenska vikingar gjorde närmast regelbundet tjänst som soldater borta i öst. 
Valdemar själv var tvungen att fly till Sverige efter sin fars död eftersom det blev strid mellan sönerna om makten i riket. I Sverige fick han hjälp att samla en här med vilken han senare besegrade sin bror och erövrade Kiev.

Visst är det fascinerande att det som senare blev Ryssland, och dagens Ukraina och Belarus, grundades av svenskar?

Ännu svårare att greppa är att Valdemar också är Rysslands och Ukrainas gemensamma nationalhelgon! Som helgon finns han avporträtterad på ikoner. Helgonbilderna visar en gammal, ödmjuk och vis man med skägg. En snäll farbror. Kan han verkligen varit en svensk viking?

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för att en ny Valdemar, hemmahörande i Moskva, har startat ett anfallskrig mot dagens Kiev-rike Ukraina.

Ett av flera skäl till varför Vladimir Putin har ansett sig ha rätt att invadera Ukraina är att han anser att landet alltid varit en del av Ryssland. Han menar att Ukraina aldrig varit ett eget land utan är en del av det ryska imperiet. Att det inte är så idag beror på misstag som skedde när Sovjetunionen upplöstes och på grund av att västmakterna systematiskt har underblåst den ukrainska nationalismen för att bryta sönder Ryssland.

Det kan därför vara bra att känna till hur den ryska statsbildningen faktiskt kom till en gång i forntiden. Det började med det fornslaviska riket Rus som grundades av vikingarna. Riket gick under när mongolerna erövrade området på 1200-talet. Först på 1500-talet när ryssarna befriade sig från mongolerna etablerades Moskva som rikets nya maktcentrum. Då hade stora delar av det som idag är Ukraina redan hunnit hamna under den polsk-litauiska kronan istället.

Putins idé om att han ska återupprätta ett historiskt rike som i alla tider samlat de östslaviska folken bygger på en felaktig föreställning om hur historien har sett ut. Det svenska inslaget visar hur brokig historien har varit.

Till sist: Vilket språk talade Vladimir den helige av Kiev? Förmodligen var han tvåspråkig med fornslaviska som första språk. Han var fjärde generationens invandrare och det är känt att vikingarna var snabba att assimilera sig. Men jag tror nog ändå att hans farmor, Helga (Olga), ändå höll fast vid det gamla språket. Hon kallade nog sin lilla pojke Valdemar på klingande fornnordiska.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ett sätt att återuprätta moder Ryssland

NWT 2023-01-14

Jag tror det finns tre sätt att beskriva tiden efter Sovjetunionens fall fram till förra årets invasion av Ukraina.

Det ena är berättelsen som vi i väst har trott på: Berättelsen om att Sovjetunionens sammanbrott var demokratins seger och ryska folkets befrielse, och att man tyvärr bara har haft otur med sina politiska ledare.

Den andra berättelsen är den som Vladimir Putin och hans gelikar gärna talar om: Sovjetunionens fall var århundrades geopolitiska katastrof, västmakternas seger och inledningen på en kamp som där det ryska riket ska betvingas.

Men därutöver tycks det också finnas en tredje, som kanske är mer sann än de båda andra.

Den lyder ungefär så här: När Sovjetunionen föll 1991 var det aldrig ett platt fall. Det var ingen revolution. Den gamla regimen överlevde och sedan dess har den kontinuerligt arbetat för att återställa sitt imperium.

För vad har egentligen hänt sedan 1991? Vid sammanbrottet bröt sig de baltiska staterna loss, och på samma sätt Ukraina, Georgien, Armenien, Uzbekistan och många fler. Detta skedde med centralmaktens goda minne.

Men mycket tidigt fanns också en motsatt trend. Moldavien blev aldrig riktigt självständigt i och med att ryska trupper besatte Transnistrien, som är en del av Moldavien men har en stor etnisk rysk befolkning. Detta skedde redan 1992 och konflikten är fortfarande olöst.

På samma sätt var centralmakten ovillig att släppa taget om Tjetjenien, vilket ledde fram till det första Tjetjenienkriget 1994–1996. President under denna tid var Boris Jeltsin.

Första kriget i Tjetjenien landade emellertid inte i en stabil fred. Tjetjenska rebeller trängde in i Dagestan och därmed såg centralmakten sin chans att slå tillbaka med full kraft. Året  var 1999. Vladimir Putin var premiärminister och utvald att efterträda Jeltsin. Han var vid den tiden ganska okänd som politiker och behövde stärka sin ställning. Kriget i startades om på nytt 1999–2000.

Åtta år senare, 2008, invaderade Ryssland Georgien efter att oroligheter brutit ut i Abchasien och Sydossetien. Områdena tillhör Georigen och har en blandad etnisk befolkning med abchasier respektive ossetier som största folkgrupper. Ryssland har sedan dess ”fredsbevarande” trupper stationerade i områdena.

Därefter följde ockupationen av Krim 2014 och det av Ryssland initierade upprorskriget i Luhansk och Donetsk vilket efter åtta år av lågintensiv krigföring gick över i den storskaliga invasion som kom förra året.

Denna berättelse kan sägas vara berättelsen om centralmaktens vilja att hålla samman det ryska imperiet. Man bör påminna sig om att det gamla Tsarryssland inte var en nationalstat utan ett mångetniskt rike. Under tsaren lydde förutom ryssar: uzbeker, finnar, polacker, tyskar, tjetjener, armenier, kazaker, ukrainare, tartarer, litauer, ingusjier och många fler, ja till och med även svenskar (i Finland).

Är måhända detta den allra viktigaste drivkraften bakom Putins, men även Jeltsins, många krig?

Historikern Kristian Gerner visar i boken ”Sovjetunionens skendöd” hur dagens politiska ledning i Ryssland medvetet försöker binda samman de olika perioderna i Rysslands historia till en helhet. Sovjetunionen är i den berättelsen bara en period i landets historia. Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen är epoker i ryska folkets historia. Eller som det också kallas: ”Den ryska världens” (russkij mir) historia.

Om detta är hur vi ska förstå det nya Rysslands natur får vi tyvärr dra slutsatsen att kriget i Ukraina riskerar att bli långvarigt. För om Moskva kämpar för sin överlevnad kommer man att slåss hårt och länge.

Räkna därför inte med att kriget kommer att ta slut snart. Där vi ser invasionen av Ukraina som ett sätt för Putin att erövra territorium som inte är hans är det mycket möjligt att han själv ser det som att han kämpar för att inte förlora territorium som han menar tillhör honom. Om det är så kommer han inte att vika ned sig förrän han är slagen i grunden. Han kämpar ju inte för makt och ära utan för att inte bli utplånad från jordens yta.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Biståndet ska inte särbehandlas

NWT 2022-12-03

Som ny ledamot av utrikesutskottet i riksdagen har jag för första gången i mitt liv läst regeringens budgetproposition rad för rad. Inte hela propositionen så klart men utgiftsområde 7 – biståndspolitiken.

Texten är inte längre än 54 sidor plus en kort bilaga, men det är lättare att ta sig igenom profeten Jeremias texter i Gamla testamentet, och faktiskt förstå något, än den ordmassa som utgör budgetpropositionen.

Biståndet består av hundratals samarbetsprojekt. De är alla behjärtansvärda och vart och ett av dem kan säkerligen uppvisa goda resultat. Men på högsta nivå, där jag sitter som företrädare för allmänheten, är allt ett sammelsurium. Jag kan inte ur budgetpropositionen, som är statens viktigaste styrdokument, bedöma hur väl biståndspolitiken fungerar. Jag kan inte se om våra skattepengar har varit till nytta eller inte. Jag kan inte ens skilja bra från dåligt. Allt är en dimma.

När regeringen redovisar vad Sverige har uppnått listas en lång rad projekt. Under rubriken ”Motståndskraft och anpassningsförmåga mot klimatförändringar, miljöpåverkan och naturkatastrofer samt minskade utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar” får vi läsa om: Världsbankens fond för de fattigaste länderna (IDA), Global Center on Adaptation (GCA), investeringsfonden CRAFT, Globala miljöfonden (GEF), nordiska utvecklingsfonden (NDF) och Zimbabwe Resilience Building Fund (ZRBF).

Sida upp och sida ned beskrivs olika initiativ där Sverige samarbetar med diverse organisationer. Allt verkar relevant och nyttigt på något vis, men hur vet vi att projekten fungerar? Varför har dessa projekt valts ut framför andra? Varför har inte mottagarländerna möjlighet att arbeta med dessa frågor utan vårt stöd? Hur länge har projekten pågått?

Jag är förvisso helt ny på min post. Det här är första gången jag med förstoringsglas tar mig an biståndspolitiken. Kanske ser jag bara träd där jag egentligen borde se en skog? Jag kanske lär mig så småningom?

Samtidigt har jag ändå många års erfarenhet av politisk styrning av ett annat komplext område. Jag har femton års erfarenhet som landstings-/regionpolitiker varav sex år som regionråd i Region Uppsala, och sjukvård är inte mindre svårbegripligt än bistånd. Men svensk sjukvårdspolitik går att följa upp. Det finns kvalitetsregister, statistik över väntetider och kompetensförsörjning. Det finns årsredovisningar och revisionsberättelser. Det går att se hur skattepengarna används och om de verkligen kommer till nytta. Det kan jag inte se i budgetpropositionen.

Varför har biståndspolitiken blivit så annorlunda? Jag tror att det finns två samverkande orsaker. Den ena är att alla är uppfyllda av att hjälpa mindre utvecklade länder. Det saknas inte själ och hjärta. Men det leder till att ingenting ifrågasätts. Alla projekt bedöms som bra eftersom de har ett gott syfte.

Den andra orsaken är enprocentsmålet. Sverige har haft som mål att biståndets totala volym ska motsvara en procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Eftersom BNI växer för varje år har det gjort att biståndet också har vuxit varje år oavsett vad pengarna har använts till.

Det finns ingen annan offentlig verksamhet som har anslag som på samma sätt ökar med två eller tre procent per år. Det har gjort att det alltid finns nya pengar. Och vad händer i en verksamhet där man alltid vet att det kommer ökade anslag? Det är inte svårt att räkna ut. Man ifrågasätter inte något i den redan pågående verksamheten. Nya initiativ behöver aldrig konkurrera med gamla. Allt bara växer.Som tur är har vi fått en ny regering som tänker ändra på detta. Nytt för denna mandatperiod är att enprocentsmålet ersätts med ett fast anslag. Förslaget är att biståndet ska omfatta 56 miljarder kronor per år i tre år. Varken mer eller mindre. Det är inte den enda reform som behövs men ett bra första steg till att göra biståndsverksamheten till ett politikområde som andra.