Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Antisemitismen och Vänsterpartiet

NWT 2025-05-03

Det är nu hög tid att Vänsterpartiet förklarar sig. Är det förenligt med partiets politik att torgföra antisemitiska åsikter?

I sitt partiprogram förklarar Vänsterpartiet klart och tydligt att man är ett antirasistiskt parti. Samtidigt har flera olika företrädare gett uttryck för tydliga antisemitiska åsikter, det vill säga antijudisk rasism.

Under hösten visade det sig att ett antal kommunalpolitiker i Landskrona, Malmö och Göteborg hade gjort olika uttalanden som på ett eller annat sätt kan sägas vara antisemitiska. Två av fallen ledde till uteslutning ur partiet. 

En debatt följde om huruvida det kunde finnas ännu fler fall och om partiets ledning verkligen tog problemet på allvar. Partiledningen försäkrade alla att den verkligen hade rensat upp.

Men nu under våren delar plötsligt riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas en uppenbart antisemitisk bild på den sociala mediaplattformen X. Bilden visar en hand som manipulerar andra händer med trådar. Handen är märkt med en israelisk flagga, och budskapet är att Israel styr andra länder.

Uppståndelsen gör att ledamoten ”tar paus” från riksdagsarbetet, och har mig veterligen inte ännu återkommit i tjänst.

Men inte nog med det. För samtidigt som debatten om Delgado Varas agerande rasar anordnar Vänsterpartiet i Stockholm ett möte på Odenplan. En av talarna, som filmas och vars anförande senare sprids på X, väljer att gå till angrepp mot ordföranden i Judiska centralrådet i Stockholm, Aron Verständig. Skälet är att Verständig polisanmält Delgado Varas för hets mot folkgrupp.

Att kritisera Verständig för det är naturligtvis inget brott i sig, men talaren menade dessutom att Verständig är så mäktig att han till och med kontrollerar statsministern.

Vidare talade han om att det även fanns andra som också hette Aron som på något sätt hade del i det hela. Den ene var komikern och debattören Aron Flam och en den andre en Aron i Vänsterpartiet, med vilken menas Aron Etzler, V:s nyligen avgångne partisekreterare. Etzler ansvarade för den utrensning av antisemiter som gjordes i höstas. ”Aron, Aron och Aron” var några som man skulle se upp med.

Det är inte svårt att förstå vad talaren menade. Aron är ett typiskt judiskt namn. Återigen påstås att judarna har slutit sig samman för att kontrollera oss andra.

Myten om den judiska konspirationen är en av de mest seglivade inom antisemitismen. Alla judar påstås känna varandra och samarbeta. Judar i Sverige, USA eller Israel. Alla sägs ingå i sammansvärjningen.

Myten är inte bara seglivad utan även farlig. Det är genom att på detta sätt koppla samman den ena juden med den andra som har legat till grund för pogromer historiskt.

Det ska också tilläggas att även om Aron är ett typiskt judiskt namn är det långt ifrån bara judar som heter så. Samma sak gäller för många andra namn: Johan, Anna, Maria, David, Samuel, Simon, Elisabeth eller Jakob. Detta är också judiska namn. Det går inte att på förnamnet avgöra om en människa är jude eller inte.

Att Vänsterpartiet har antisemiter inom sina led är alltså ett bevisat faktum, och man kan fråga sig varför det är så.

En tanke är att Vänsterpartiet kanske har valt att se mellan fingrarna när det gäller antisemitismen eftersom man vill vara Israels främsta kritiker. Vänsterpartiet gjorde kriget i Gaza till en stor fråga i EU-valrörelsen och det gick också mycket bra för partiet i det valet. 

Hur det än är med den saken är det i alla fall hög tid att Vänsterpartiet börjar svara på frågor om varför det finns antisemitism i partiet.

Mitt intryck är att partiet allmänt sett ändå inte alls är antijudiskt. Som riksdagsledamot sitter jag i utrikesutskottet. Där sitter även Håkan Svenneling, som inte bara är riksdagsledamot för Värmlands län utan även Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor.

Jag har därför många gånger lyssnat till anföranden av honom i riksdagen. Hans kritik av Israel är tuff, men ingen gång har jag hört honom påstå att Israel manipulerar andra länder eller att alla med judiska namn är suspekta. Vänsterpartiets officiella linje är inte antisemitisk.

Men sedan när jag lämnar riksdagshuset och hör vad andra av Svennelings kamrater säger börjar jag fundera. Vem företräder egentligen Vänsterpartiet i dessa frågor? Svenneling i riksdagen? Delgado Varas på X? Den antisemitiske talaren på Odenplan?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför är Donald Trump så förtjust i höjda tullar

NT 2025-04-14

Närmast ingen i Sverige förstår någonting av USA:s nya politik med tullar. Så låt oss göra ett försök att förstå. Vi kommer kanske aldrig att förstå fullt ut, men USA kommer att vara en viktig handelspartner alldeles oavsett. Om vi ska kunna ha en dialog med USA måste vi i alla fall försöka.

Efter att ha läst och lyssnat tror jag att man enklast kan beskriva Donald Trumps handelspolitiska världsbild som att det är en form av ideologi, en annan ideologi än den vi tror på i Sverige. Vi är ju principfasta frihandlare. Svensk industri är sedan länge internationaliserad och vi kan inte se någon poäng med tullar över huvud taget. Men Trumps handelsideologi lyder istället ungefär så här:

Frihandel är en god idé om alla följer samma regler och om vinsterna av handeln kommer alla till del. Så har dock utvecklingen inte varit. De förändringar som har skett i världshandeln under de senaste decennierna är att amerikanska tillverkare har flyttat många av sina industrier utomlands där arbetskraften är billigare. Främst till Kina. Detta har visserligen genererat stora vinster för företagen, och givit konsumenterna billiga varor, men följden har blivit att fabriksjobben har försvunnit. Människor som livnär sig på tjänsteproduktion eller olika former av akademiska yrken, som främst finns på öst- och västkusten, har inte märkt av detta.

Annat är det för mindre orter på landet. Det har gått bra för ”Wall street” men inte för ”Main street”. I nästan varje liten stad i USA finns ett huvudgata, main street, som i likhet med svenska orter som har haft stor utflyttning kan se ganska deppig ut med stängda butiker.

Därtill spelar inte USA:s handelspartners enligt reglerna. Ursprungstanken var att alla skulle vara så ickeprotektionistiska som möjligt, men undan för undan har alla fuskat mer och mer. Värst är Kina men EU respekterar inte heller reglerna. 

Detta har försatt USA i en situation där handelsbalansen har varit negativ ända sedan 1970-talet. USA köper mer från utlandet än vad utlandet köper av USA. Och många leveranskedjor med komponenter som är livsviktiga för amerikansk försörjning har blivit beroende av andra länder, och ibland länder vars regimer inte är pålitliga. 

Den stora amerikanska importen har gjort att USA därmed hamnat i en beroendeställning till producenter i Kina, vilket ur beredskapssynpunkt inte är hållbart.

Viktigast av allt är därför att få tillbaka fabrikerna till USA. Tullarna i sig är inte målet. Tanken är att de gradvis ska försvinna genom att varorna produceras inom USA. Orter med arbetslöshet ska därigenom återigen kunna blomstra.

Vi i Sverige tror som sagt inte på denna ideologi. Vi pratar aldrig om den svenska handelsbalansen. Också vår tillverkningsindustri har flyttat utomlands i stor utsträckning. Kläder och brödrostar tillverkas i Bangladesh eller Kina, men vi är inte lika oroliga över det.

Men finns det någon punkt där vi ändå kan gå USA till mötes? För skilda ideologier till trots måste vi ändå kunna prata med varandra. 

Exempel på sådana punkter skulle kunna vara att vi enas om att handeln mellan USA och EU ska vara kliniskt fri från tullar och dolda handelshinder i form av omotiverade miljö- och hälsoregler. Vår handelsrelation har inte sett ut så. Båda sidor har diverse tullar mot varandra och båda fuskar med dolda handelshinder.

Vi borde också kunna erkänna att USA har en poäng i att ingen av oss bör vara beroende av Kina för produktion av essentiella varor. Exempelvis har Kina specialiserat sig på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Kanske vi kan samarbeta om att utvinna det själva? Att kräva att Kina slutar med sina hejdlösa statssubventioner av exempelvis elbilstillverkningen är också något vi borde kunna enas om.

Med detta sagt tror jag dock att vi nog aldrig kommer att enas om själva ideologin. Trump verkar vilja återskapa ett fabrikssamhälle som inte har funnits på mer än 50 år. Det är nog ett projekt som det blir svårt att hjälpa honom med även om vi ska försöka få handeln över Atlanten att ske så smidigt som möjligt.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Ibland har till och med Musk rätt att göra vad han vill

NT 2025-03-17

I början på förra veckan svarade jag på en enkät utsänd till oss riksdagsledamöter av TT. Den handlade om huruvida jag hade ett konto på mediaplattformen X, om jag var aktivt där eller övervägde att lämna, samt om det var ett problem att ägaren, den amerikanske entreprenören och politikern Elon Musk, använder denna för att påverka innehållet.

Jag svarade att jag har ett konto, inte har för avsikt att avsluta det och inte har några bekymmer med att Elon Musk — om han nu gör det — styr vad jag får läsa.

Elon Musk är som bekant en inte helt okontroversiell politiker och det har riktats kritik mot honom för att han ”manipulerar” innehållet på plattformen. Kritiken har gått så lång att röster höjts för att myndigheterna måste ingripa. Musk kommenterar ju även politiken i andra länder än hans eget.

Att jag inte instämmer i denna kritik, även om jag inte på något vis räknar mig som någon Muskanhängare, är för att det egentligen inte är någon större principiell skillnad mellan plattformen X och vanliga tidningar.

Norrköpings Tidningar ägs av koncernen NMT som i sin tur ägs av Erik & Asta Sundins stiftelse. Det är ägaren som har bestämt att tidningen ska ha en moderat ledarsida. Ägaren kan ändra på det om den vill. Den kan tvärtom lägga ned nyhetsförmedlingen helt och bara publicera opinionsbildande material om den vill. Den kan även helt ensidigt bara publicera debattartiklar och insändare som överensstämmer med ägarens egna åsikter.

Det är så vår svenska tradition med tidningar ser ut. Ägaren bestämmer innehållet. Det är även så det ser ut i andra demokratiska länder. Vi har inte politiskt färgade TV-kanaler i vårt land med det finns också. På Youtube finns däremot kanaler som kan sägas vara som traditionella TV-kanaler som uteslutande producerar opinioinsbildande material som Riks som står Sverigedemokraterna nära.

Vad Elon Musk gör med X skiljer sig därför inte från vad andra mediaägare gör. Han publicerar själv väldigt mycket, och det verkar som att han har programmerat det så att hans egna inlägg för hög prioritet när folk skrollar igenom flödet. Jag vet inte om det är så, men det spelar ingen roll för det är hans rätt i så fall.

Men är det då inte problematiskt att han använder denna plattform för att lägga sig i inrikespolitiken i andra länder? Nej, inte heller det tycker jag är ett bekymmer för det enda som är unikt med detta medium är att det är globalt. X är som en tidning som finns i hela världen. Låt säga att han ägde en papperstidning som folk i hela världen prenumererade på, skulle han då inte ha rätt att ha en ledarsida i den och kommentera inrikespolitiken i olika länder? En sådan tidning finns ju redan, även om den har en mer begränsad publik. Det är brittiska The Economist. Tidningen har en ledarsida och brukar just kommentera olika länders inrikespolitik

X är ett relativt nytt medium. Det bygger på att användarna själva publicerar materialet. Men ska i grunden ses som en tidning. Det är till övervägande delen alltjämt en plattform som publicerar text och bild.

Det som har blivit kontroversiellt är att ägaren heter Elon Musk, är politiker i USA, och har gjort sådana saker som att ha hjälpt extrema Alternativ für Deutschland i senaste tyska valet. Men själva mediet i sig är inte det.

Gillar man inte X och saker som Elon Musk publicerar får man därför göra på samma sätt som när man inte längre gillar vad en tidning publicerar. Man får säga upp prenumerationen och anlita en annan tjänst istället.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Israel kan inte besegra Hamas med bara militära medel

Norrköpings Tidningar 2021-01-20

När det blev känt att Hamas hade kommit överens med Israel om en vapenvila gick många av dess sympatisörer ut på stan och firade. Varför? Hamas har ju i reella termer förlorat kriget, och civilbefolkningen, som man säger sig försvara, har lidit något oerhört.

Förklaringen är denna: Hamas visste att Israel skulle slå tillbaka med full styrka. Det kan kanske även ha varit avsikten. 

Man kan “vinna” ett krig genom att inte bli utplånad, genom att ha erbjudit ett hårdnackat motstånd. Redan i början av striderna var det många som nämnde att Hamas förmodligen skulle utropa sig som segrare om det så bara fanns en enda Hamasoldat kvar.

När det gäller de civila förlusterna får man konstatera att Hamas inte värderar människoliv på samma sätt som vi gör. För dem är det oproblematiskt att offra oskyldiga. De blir ju martyrer och får komma till himlen.

Dessutom är många civila döda en strategisk resurs eftersom västvärlden reagerar negativt på dem. Varje civilt dödsoffer gör att pressen från väst mot Israel ökar. Hamas har därför inte haft några problem med att använda sig av civilbefolkningen som en mänsklig sköld.

Låter detta groteskt? Javisst, men mänsklighetens historia är full av liknande övergrepp. Det är först i våra dagar som vi kommit att värdera människoliv som det mest dyrbara.

En intressant parallell går även att göra till kriget mellan Israel och Egpyten 1973, Yom Kippurkriget. Kriget började med att Egypten anföll Israel, som vid den tiden ockuperade Sinai. Även den gången hade den israeliska underrättelsetjänsten helt missat vad som var i görningen. Men Israel var ändå starkare och lyckades vända anfallet till en effektiv motoffensiv. Offensiven gick till och med så bra att vägen fram till Kairo plötsligt stod fri för de israeliska pansartrupperna.

Men kriget slutade med förhandlingar. Egypten lovade att erkänna Israel som stat och Israel lovade att lämna tillbaka Sinai. Egypten förlorade tekniskt sett kriget men nådde sitt mål att vinna tillbaka Sinai och lyckades på så sätt också upprätta sin heder.

Därmed kan man fråga sig om det är klokt av Israel att gå med på en vapenvila? Kanske den palestinska befolkningen nu kommer att tolka det som att Hamas vann?

Jag tror ju ändå att det är det, för kriget har pågått i 15 månader och det har inte varit möjligt för Israel att utplåna Hamas militära förmåga på det sätt som man hade tänkt sig. Hamas har lidit enorma förluster men det finns, som sagt, hela tiden minst en soldat kvar.

Hamas är en gerilla där soldaterna ena dagen är civila och andra dagen kombattanter. Hamassoldaterna har alltid en möjlighet att bara kasta sin kalashnikov åt sidan och blanda sig med befolkningen. Den sista terroristen kommer Israel aldrig att få tag på hur länge man än försöker.

Det som måste ske nu är istället att Israel tillsammans med omkringliggande arabstater tar över Gaza och ser till att befolkningen där vänder sig mot Hamas. Den krigsvetenskapliga litteraturen om hur man bekämpar en gerilla säger att det framför allt är detta som får en gerilla att ge upp. Civilbefolkningens samarbete är gerillans livsblod. Gerillan dör i samma ögonblick som civilbefolkningen hellre samarbetar med staten. Men där är vi ännu inte när det gäller Gaza eller Palestina i övrigt. Det finns ännu inte en fungerande palestinsk stat.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Därför är det många krig

Nya Wermlands-Tidningen 2024-12-28

Jag är ledamot av riksdagens utrikesutskott. För några år sedan var det något av en parkeringsplats för en riksdagspolitiker. Det hände inte så mycket i världen med stor betydelse för Sverige. Annat är det nu. När jag lite snabbt skummar av rubriker i ledande svenska nyhetsmedierna är det fullt med krig.

Vad är det som händer egentligen? Hur ska man förstå oron i världen? Jag tänkte med hjälp av statsvetenskapen ge några nycklar till förståelse.

Ett sätt att förstå världen är att se länderna som himlakroppar i ett solsystem eller som bollar på ett biljardbord. En fysiker kanske skulle kunna beskriva det som ett fysikaliskt system. Systemet är i balans så länge någon inte rubbar det, men för man in en störning får det kedjereaktioner.

Detta sätt att betrakta världen kallas inom statsvetenskapen för den realistiska skolan. I fokus är ländernas relativa makt.

Utifrån detta perspektiv är det kriget i Ukraina som har skapat en obalans. Putinregimen har sedan länge varit missnöjd med hur balansen har sett ut. Han har menat att västländerna med USA i ledningen har varit alltför dominerande. Världen har varit ”unipolär” men borde vara ”multipolär”, har han sagt.

Med invasionen i Ukraina vågade han sig på att försöka rubba denna balans. Nu har han inte lyckats förändra den, men ändå fått den i gungning. 

Följden har blivit att andra diktaturer, som inte heller gillar de demokratiska västländernas dominans, också flyttar fram sina positioner. Vi vet inte om det verkligen var Iran som hetsade fram Hamas terrorattentat mot Israel men det är inte osannolikt. Iran har alltid försökt stärka sin makt i området.

Hizbollahs angrepp på Israel var däremot direkt kontrollerat av Iran, eftersom Hizbollah är Irans skapelse redan från början.

Rysslands anfall på Ukraina skapade på så vis en kedjereaktion. Balansen rubbades och Iran och Hamas såg en chans att försöka ge sig på Israel. Hizbollahs attack lyckades emellertid inte utan ledde till att Israel iscensatte en sedan länge välplanerad motattack som slog ut hela Hizbollahs politiska och militära ledning. Detta gjorde i sin tur att ett av de ben som Assadregimen vilade på plötsligt bröts av, och så, pladask, faller hela regimen ihop.

I Syrien finns därför nu också ett maktvakuum som för tillfället har fyllts ut av en islamistisk före detta terrorklassad gerilla. Om den överlever återstår att se för Syrien ligger ju mittemellan två stora militärmakter, Turkiet och Israel. Om man tänker sig länder som himlakroppar med egen gravitation är det möjligt att dessa större ”planeter” fyller ut tomrummet istället.

Den realistiska skolan har sina poänger när den ska förklara vad som händer. Man kan därför alltid använda den som ett slags första tolkningsram, men vetenskapliga teorier är förenklingar och kan därför aldrig förklara allt.

För det finns också en förklaring till varför västländerna har etablerat sin dominans i världen. Här förklarar inte makt allt utan det finns också ett ideellt inslag. Västländerna ogillar krig.

Det som hände efter andra världskriget var att de västliga segrarmakterna uttröttade och besvikna över mänsklighetens tillkortakommanden inrättade FN, och förklarade att det hädanefter fick vara nog med krig.

Ledande land i tillskapandet av den nya världsordningen var USA, som även finansierade Europas återuppbyggnad och skapade ett helt nytt system för valutahandel, det så kallade Bretton Woods-systemet.

Hela detta paket med regler för hur världens länder skulle umgås, där FN-stadgans förbud mot konfliktlösning med våld är i centrum, är unikt för mänskligheten. Mänsklighetens historia är våldsam och ständiga krig har varit normaltillståndet oavsett vilken historisk epok vi pratar om.

Så om man ska sammanfatta världsläget kan man säga att vi sedan 1945 har haft en världsordning, skapad och upprätthållen av de demokratiska länderna i väst, som har byggt på att alla former av våld ska minimeras, att alla länder, även de allra minsta, har rätt att bestämma över sin egen utrikespolitik, att det finns en sådan sak som mänskliga rättigheter som måste respekteras samt att vi bör idka handel med varandra, men att den nu har kommit att utmanas av diktaturerna.

För svensk del har denna världsordning var helt avgörande för vårt sätt att leva. Vi är ett litet fredligt och frihetsälskande folk vars välstånd helt och hållet bygger på handel med andra länder. Vi har utan tvekan varit vinnare på västlig dominans och balans. Om man får önska sig något inför 2025 så är det att balansen återkommer.

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

När dimmorna skingras

Svensk Tidskrift 2024-11-08

Ett val är som en morgondimma. Det är först när solen går upp och dimslöjorna skingras som man kan urskilja vad som faktiskt har hänt.

Dagarna före amerikanska presidentvalet visade alla opinionsmätningar att det var absolut jämt. Donald Trump hade en liten fördel, men den låg inom felmarginalen. Men nu när rösterna är räknade vet vi: Trump vann en tydlig och klar seger. Han vann såväl majoriteten i hela väljarkåren som alla vågmästarstater. Därtill vann republikanerna båda kamrarna i kongressen. En intensiv valrörelse slutade i en brakseger för högern.

Så hur förklarar man segern? Det kommer att komma många analyser, och mitt bidrag ska därför inte ses som något definitiv slutsats. Det finns dock ett par saker som jag menar verkar ha varit avgörande.

En första notering jag gjorde när jag fick se CBS News vallokalundersökning var att det var en ovanligt stor skillnad mellan vad demokratiska och republikanska väljare menade var den viktigaste frågan. För de demokratiska väljarna var det demokratin, men för de republikanska väljarna ekonomin.

Här tror jag därför att Kamala Harris kampanj gjorde ett misstag. Mitt intryck av att ha lyssnat på flera av hennes anföranden och intervjuer är att hon bestämde sig för att satsa allt på att försöka övertyga väljarna om att Donald Trump är ett hot mot demokratin. Det argumentet är förvisso mycket starkt i beaktande av hans agerande efter valförlusten 2020, och det gick ju också hem hos de egna väljarna. Men om man ska vinna ett val är det inte för kören man ska predika utan för dem man vill locka till sig. Och här vet vi från vallokalundersökningarna att de republikanska väljarna först och främst ville veta vad kandidaterna skulle göra åt den amerikanska ekonomin. Uppenbarligen satsade Harris, och hela den enorma apparat som stödde henne med nyhetsredaktioner, Hollywoodkändisar och världsartister, på fel spår. Om de hade velat vinna republikanska röster skulle de ha pratat ekonomi istället.

Nu är förvisso en amerikanska ekonomin i grunden god. USA har högre tillväxt och lägre arbetslöshet än Europa, men man har också haft inflation. När matpriserna sticker iväg märks det. Republikanerna noterade detta och gjorde det därför till sin huvudfråga.

En annan aspekt som jag tror kan ha vägt tungt är valet av Kamala Harris som presidentkandidat för Demokraterna. Redan från början tyckte jag att något ej kändes rätt här. Harris blev ju presidentkandidat på ett bananskal. När partiet konstaterade att Joe Biden inte skulle kunna ta sig igenom en valrörelse helskinnad och petade honom genomförde man inte ett nytt primärval. Vad som hände var istället att partitopparna bara inom några dagar efter att Biden hade meddelat att han drar tillbaka sin kandidatur ställde sig bakom Harris.

Med egen partibakgrund vet jag hur det kan gå till när en ny ledare ska väljas. Inflytelserika personer talar med varandra enskilt och gör upp inbördes om vem man vill ha. När partitopparna sedan är eniga är det omöjligt för någon annan att ens försöka kandidera. Han eller hon görs ned snabbt med argumentet att det finns risk för splittring om man inte sluter upp bakom den nya ledaren utan protester.

Harris genomgick därför aldrig det eldprov som alla andra presidentkandidater har måst gå igenom. Hon blev presidentkandidat därför att hon råkade sitta på vicepresidentposten i den stund partiet kom på att man skulle göra sig av med Biden. Huruvida hon fick sin kandidatur på egna meriter eller som en följd av rena tillfälligheter har nog många funderat över.

Det visade sig sedan under kampanjen också att hon var svag i olika intervjusammanhang. Något stämde inte. Det är svårt att förklara vad men det var som att det fanns ett filter mellan henne och väljarna. Trots välförberedda talepunkter var det något som saknades.

Inte blev det heller bättre av att Barack Obama bereddes plats att hjälpa till i kampanjen. Obama är alltjämt en av amerikansk politiks mest lysande talare. Problemet var bara att Harris därmed framstod som ännu mer blek.

Mot henne stod då Trump som är den raka motsatsen. Han har inga filter överhuvudtaget. Retoriskt kan han vara hur vulgär som helst, men i det vulgära finns också något rått och därför äkta. Man kan säga vad man vill om Trump men han spelar inte teater.

Men utöver detta måste ytterligare en intressant aspekt lyftas fram, och det är Trumps enorma framgång i alla valdistrikt utanför städerna och i gruppen vita väljare.

Även om ekonomin verkar ha varit den avgörande sakfrågan när väljarna själva får förklara sitt val finns en större kulturell klyfta mellan land och stad. Det ser likadan ut i alla delstater, även de som man vid en första anblick tror är helröda eller helblå. I den röda delstaten Tennessee vann Trump med omkring 60–70 procent på landsbygden men förlorade i Memphis och Nashville till Harris där hon fick över 60 procent. På samma sätt vann Harris stort i Los Angeles och San Fransisco men förlorade stort på den kaliforniska landsbygden. Uppenbarligen går det att vinna ett val trots att man inte satsar allt på att vinna trendiga storstadsväljare.

Det är också slående hur den stora gruppen vita väljare mycket tydligt har föredragit Trump framför Harris. Enligt CNN:s vallokalundersökning vann han i åldersgruppen 45–64 år 60 procent. En anmärkningsvärt hög siffra. Och han vann även majoriteten av vita kvinnliga väljare, trots att abortfrågan förmodligen var ett sänke för Republikanerna.

Här finns frågor som man gärna vill gräva i ytterligare i. Det tycks mig som att den större frågan som splittrar det amerikanska folket ligger på det kulturella planet, och varken har med kandidater eller enskilda sakfrågor att göra. I nästan varje tal Trump har hållit har han exempelvis talat om hur sjukt det är att män får tävla i kvinnoklassen i idrott, och lovat att sätta stopp för detta. Den typen av frågor brukar sägas tillhöra ”kulturkriget”, och är på inget sätt en ny strid. Möjligen är det första gången denna typ av frågor får plats i en presidentvalskampanj. Vad den kulturella klyftan består i så finns den där och verkar svår att överbrygga.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Alla kommer att förlora på en “alternativ” världsordning

2024-10-28

När denna text skrivs befinner jag mig i Washington DC på Internationella valutafondens, IMF:s och Världsbankens gemensamma årsmöte. Institutionerna kom till efter andra världskriget när Bretton Woods-systemet för valutasamarbete kom till. Valutasamarbetet har förändrats sedan dess men institutionerna finns kvar. Idag arbetar de med att skapa finansiell stabilitet i medlemsländerna och med utveckling.

Men det var inte bara dessa organisationer som kom till efter andra världskriget utan även FN och alla organ kopplade dit, som WTO (handel), OCHA (humanitär hjälp) eller UNICEF (barn) med flera.

Med FN etablerades även dagens gällande regler för folkrätten, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och inte minst rätten till fri sjöfart som är en förutsättning för att kunna bedriva handel.

Hela detta system med så kallade multilaterala organisationer grundades i en anda av fred, demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och en tilltro till vetenskap och framåtskridande.

Tillsammans kom allt detta att bli ett globalt system, en ordning för hur vi ska bete oss i världen.

Denna ordning har gjort att vi under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar har kunnat leva i en värld präglad av frihet och välstånd. Inte minst har just Sverige tjänat på detta. Vi är ett litet land men vi har tillgång till världsmarknaden för våra produkter.

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för hela systemet, med alla dessa internationella institutioner och organisationer, bygger ytterst på att västmakterna, som skapade dem, har ett militärt och ekonomiskt övertag.

När de installerades var USA ledande nation och övriga länder, förutom kommunistländerna, följde efter. USA var överlägset starkast och fick bestämma reglerna.

Så vad skulle då hända om västmakterna förlorade makten över systemet? Jag har aldrig reflekterat över det tidigare, eftersom det har varit så självklart att det systemet har funnits där.

Men med Rysslands angrepp på Ukraina har det fått sig en törn. En spricka finns nu och glipan kan vi se hur världen skulle utveckla sig om diktaturerna tog över ledningen.

Ryssland och Kina har en helt annan syn på internationellt samarbete. För dem är allt ett nollsummespel där det till varje pris går ut på att främja det egna snäva egenintresset.

Historiskt sett är det unikt att länder samarbetar fredligt inom ramen för internationella organisationer. Normaltillståndet har varit evig maktkamp med ständiga krig, och det är till den ordningen vi återvänder om Ryssland och Kina får sin vilja fram.

Det krig som Ryssland för i Ukraina är ett avsiktligt försök att bryta ned den liberala världsordningen. Lyckas Ryssland med det förändras villkoren för nästan allt. IMF blir inte längre ett stöd för länder som brottas med sina ekonomier utan ett politiskt verktyg för Kina och Ryssland att göra andra länder till lydstater. Världsbanken slutar att arbeta som en engagerad investeringsbank för fattiga länder och blir en penningutlånare, en ockrare.

Det är därför som det är så centralt att västmakterna behåller sitt militära och ekonomiska övertag. Det är den samlade militära och ekonomiska styrkan som har gjort att alla internationella samarbetsorgan fungerar, att de inte kan manipuleras av Kina och Ryssland. Så låt oss därför se till att det även är så i framtiden.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mellankrigstiden är slut

NWT 2024-01-27

Den goda tiden är slut. Den varade från 1991 till 2022. Tre decennier fick vi med relativt lugn i världen, och särskilt i vårt hörn i norra Europa. Den började med Sovjetuionens fall och slutade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Tyvärr, jag önskar att jag kunde komma med ett bättre budskap, men det är slutsatsen jag drar efter en arbetsvecka i Stockholm som riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet. Vi har de senaste dagarna fått flera förnäma föredragningar av världsledande experter på Ryssland och kriget i Ukraina, och det sammanfattande perspektivet är mörkt.

Om man ska dra någon parallell till historien så är vi inte längre vid 1918 utan vid 1939. Vi lever inte längre i en tid som präglas av fred, utan av krig. Världen rustar inte ned, den rustar upp. Diktaturerna faller inte samman utan flyttar fram sina positioner. Mellankrigstiden är över.

Först och främst är det kriget i Ukraina som avgör hur det ska gå, där det tyvärr inte ser bra ut just nu. Om kriget är som en fotbollsmatch leder Ryssland med 1-0 och spelar mot klockan.

Läget är så, vilket alla experter är överens om, att ingen av parterna kan göra något större genombrott i frontlinjen. Ryssland har effektivt satt stopp för den ukrainska offensiven, som vi alla hade satt vårt hopp till. Man gjorde det med att gräva ned miljontals minor. Den ockuperade terrängen omringas idag av en mur bestående av minfält som bitvis kan vara flera kilometer tjock.

Kriget blivit en tävling om vem som kan mönstra störst resurser under längst tid. Det rör sig om krigsmateriel, ammunition och soldater. Vem har mest? Vem orkar hålla ut längst?

Ukraina är här den svagare parten, som är helt utlämnad åt västmakternas stöd. Västmakterna har resurser som vida överstiger de som Ryssland har, men har vi viljan?

Kriget vid fronten har blivit infanterisoldaternas krig, inte flygplanens och stridsvagnarnas. Ryssland har fler infanterister än Ukraina, och kommer om ingenting görs för att öka västmakternas stöd i form av militär tekonologi, att vinna. Ryssland kommer att vinna på samma sätt som Röda armén vann kriget mot Tyskland, genom att sända våg efter våg med soldater tills motståndaren får slut på ammunition.

Men oavsett om Ryssland vinner eller förlorar kommer vi i Sverige att behöva leva granne med denna aggressiva och imperialistiska diktatur.

Ingen expert kan nämligen se någon som helst ljusning när det gäller Putinregimen. Om Putin själv försvinner kommer han att ersättas av någon annan med samma ambitioner. Den demokratiska oppositionen i Ryssland är eliminerad. 

Och vi vet att regimen vill återupprätta det ryska imperiet. Vi vet detta eftersom Putin själv förklarade det i sina tal före invasionen. Det är förmodligen enda gången i livet som den mannen har talat sanning.

Det Ryssland som reste sig ur ruinerna efter Sovjetunionen hoppades vi skulle utvecklas till en demokrati. Så blev det inte, och vi får helt enkelt därför bara konstatera att även det kapitlet är avslutat. Istället har vi fått ett Sovjetunionen 2.0. Mindre och svagare än den förra upplagan, men i kärnan samma ruttna rike.

Lägg därtill alla de militära konflikter ute i världen som är direkt kopplade till Ukrainakriget: Nagorno-Karabach, Gaza, Houthirebellernas attacker på fartyg i Röda havet, Irans missilattacker mot mål i Irak och Pakistan.

Vad betyder då allt det här för Sverige? Att det vi nu gör när vi går med i Nato och rustar upp försvarsmakten, bygger ut totalförsvaret, utvidgar värnplikten och på olika sätt stöder Ukraina med pengar och krigsmateriel inte är tillfälligt utan det nya normala. 

Det är så här det kommer att vara från och med nu. Vi kommer att avsätta betydligt större resurser för vårt militära och civila försvar, kanske tre eller fyra procent av BNP. Att göra värnplikt kommer inte att vara något som man väljer eller inte väljer att utan något som alla förväntas ställa upp på.

Men även om allt jag skriver låter dystert är jag ändå hoppfull, för om vi verkligen gör vår läxa kommer kriget inte till Sverige. Det förutsätter dock att vi verkligen tar oss samman och just nu gör allt vi kan för att bistå Ukraina. Det är inte längre en fråga om att bara rädda Ukraina utan oss själva. 

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ukrainastödet är värt varje krona

NWT 2023-12-16

Vad skulle hända om Ryssland vinner kriget i Ukraina? Vad skulle hända om Hamas tillåts komma tillbaka i Palestina? Vad skulle hända om Iran ger order till Hizbollah att attackera Israel?

Jag ryser när jag tänker på vilka krafter som vill ta över världen. Tänk på de bilder ni har sett från Butja i Ukraina och massakern på civila i södra Israel.

Urskillningslöst dödande. Våldtäkter. Kidnappningar. Inte bara Hamas har kidnappat folk utan ni minns väl att Ryssland har rövat undan ett stort antal barn från de områden de har ockuperat?

Om Ryssland och Irans två krigshundar Hamas och Hizbollah släpps loss kommer detta att bli krigets nya natur. Krig kommer inte att utkämpas mellan arméer utan mellan primitiva folkhopar. Den vinner som kommer att begå de mest bestialiska illdåden. Den som går längst i sin vidrighet och mördar flest, våldtar flest, lemlästar och torterar mest, vinner.

Jag är tyvärr tämligen säker på att det så det blir för det är så de flesta krig i historien har sett ut. Ta vilken historiebok som helst och läs. Det kan vara om vikingarnas härjningar, Napoleonkrigen eller andra världskriget. Det spelar ingen roll. Alla krig föder oceaner av ondska.

Att vi som lever i Sverige idag inte har några egna erfarenheter av denna brutalitet är för att vi är uppväxta i en tid då mänskligheten till sist fick nog och inrättade ett system med respekten för människovärdet som ledande princip. Det skedde 1945 när Tyskland och Japan besegrades.

Segrarmakterna enades om att vi aldrig mer skulle behöva genomlida ett motsvarande helvete igen. Nürnbergrättegångarna ställde de nazistiska mördarna inför rätta. FN skapades för att förhindra att länder försökte lösa konflikter med våld, och det slogs fast att det finns mänskliga rättigheter, rättigheter som tillkommer alla, i alla stater, som måste respekteras. Och det slogs fast att om det ändå måste föras krig så ska det ske med civiliserade metoder. Världens länder undertecknade Genèvkonventionerna om krigets lagar för att för att göra krigen så lindriga som möjligt.

Det råder därför sedan andra världskriget ett betydligt större lugn i världen än vad det gjorde dessförinnan. Människor kan leva friare och tryggare, vilket också har gjort att de har kunnat utveckla ett aldrig tidigare skådat välstånd.

Att denna betydligt mer människovärdiga miljö har kunnat utvecklas beror på att västvärlden stått ekonomiskt och militärt starkt och kunnat bestämma vilka regler som ska gälla för världen.

Som bekant fanns det ju även en annan segrarmakt efter andra världskriget, Sovjetunionen, som inte stod för dessa värderingar, men denna makt fick aldrig samma inflytande i världen som det enade väst, och gick dessutom under efter fyra decennier.

Vi som har vuxit upp i denna värld uppfattar alla dessa normer som självklara, som de enda anständiga, de enda mänskliga. Men det är som sagt viktigt att påminna sig om att denna epok faktiskt bara har varat i 78 år, en försvinnande liten del av mänsklighetens historia.

Den här texten publiceras i Nya Wermlands-Tidningen och läsekretsen finns därför i Värmland. Jag vet att många som hur håller tidningen i sin hand undrar om allt detta som händer i världen har med oss att göra. Värmlänningarna är ändå en ytterst liten del av världsbefolkningen och vad kan en enskild människa i ett så litet land som Sverige göra? Är det inte mer meningsfullt att skriva om vårdköerna på Centralsjukhuset i Karlstad?

Nej, faktiskt inte. För det världspolitiska beslut som varje enskild medborgare måste ta ställning till är hur mycket pengar vi är villiga att avsätta för att stödja Ukraina i jämförelse med hur mycket vi vill spendera på just sjukvård eller andra angelägna ändamål. Den avvägningen kommer inte att avgöras i en förhandling i Bryssel eller Washington utan avgörs här hemmavid.

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 satt av 29 miljarder kronor i civilt och militärt stöd. Slår man ut det på de 22 månader som kriget har pågått blir det ungefär 1,3 miljarder kronor i månaden som vi stödjer Ukraina med.

Det är 1,3 miljarder som vi skulle ha kunnat lägga på sjukvård, skola, omsorg, kollektivtrafik, gröna investeringar eller något annat ändamål.

Har det varit värt det? Mitt svar är entydigt ja. För alternativet, att Ukraina går under, skulle betyda att barbariet släpps loss i världen igen. Det kommer i slutändan att kosta oss inte bara ett par miljarder kronor per år att bli av med utan biljoner och tusentals människoliv.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vårt bistånd till Palestina måste börja om från noll

NT 2023-11-20

Förra året gav Sverige 452 miljoner kronor i bistånd till Palestina. 2021 gav vi 604 miljoner och 2020 gav vi 543 miljoner kronor.

Låter det mycket det är ändå bara en smula om man ser till det totala inflödet. Enligt OECD:s statstik tog Palestina emot 597 miljoner dollar under 2021 och 546 miljoner dollar under 2020, från de länder som ingår i OECD:s biståndssamarbete DAC. EU-länderna är de största givarna.

Vad får vi för pengarna? Ja, det kan man verkligen fråga sig för när det gäller biståndet till Palestina har det funnits ett tydligt mål som alla har varit eniga om ska nås. Syftet har varit att bygga en demokratisk palestinsk stat som ska kunna vara en stabil och fredlig motpart till Israel, så att vi kan få fred och en fungerande tvåstatslösning.

Det var 1993 som Israel och PLO kom överens om Osloavtalet, grundplattan för byggandet av den palestinska staten.

Efter tre decennier får vi emellertid konstatera att väldigt lite har hänt och att pengarna vi har spenderat inte har gjort någon större nytta.

Palestinierna är politiskt delade i två läger. På Västbanken dominerar Fatah (det parti som Yassir Arafat grundade) och i Gaza dominerar Hamas. Fatah är på pappret en demokratisk organisation och innehar presidentposten, men törs inte av rädsla för att förlora utlysa val. Det stöder Olsoavtalet och har erkänt Israels rätt att existera. Hamas i sin tur är en islamistisk terrororganisation. Den är totalitär, erkänner inte Osloavtalet och vill utplåna Israel. Båda hatar varandra. 

Låter detta som något att bygga en demokratisk stat på? Nej, knappast.

Något som gör det än värre är att Fatah nu efter 7-oktoberattentatet inte har förmått sig fördöma attacken. 

Så sent som denna vecka i Dagens Nyheter kunde vi läsa i en intervju med Palestinas ambassdör, som är utsänd av den Fatah-dominerade regeringen på Västbanken, att hon vägrar kalla någon palestinier för terrorist! Inte ens Hamas.

Var står vi då i det palestinska statsbygget? I dagsläget skulle jag säga att ingen vet. När företrädare för det som skulle vara den goda demokratiska sidan inte tydligt kan ta avstånd från Hamas terrorism finns inte de rätta värderingarna på plats.

Som riksdagsledamot bad jag riksdagens utredningstjänst sammanställa de opinionsmätningar som görs bland palestinier. Vilken är deras inställning till Hamas? Vilken är deras inställning till terrorattacker riktade mot den israeliska civilbefolkningen? 

Resultatet visade att så mycket som kanske en femtedel av den palestinska befolkningen, även på Västbanken, sympatiserar med Hamas. Mer än hälften av befolkningen uppfattar attacker mot civila israeler som acceptabla.

Sammantaget visar detta att den palestinska demokratin, om den alls finns, är i ett bedrövligt skick. Sämre än vad man hade kunnat tro.

Nu kanske detta uppfattas som en antipalestinsk text, som ska smutsa ned palestinierna för att få Israel att framstå i god dager. 

Det är det inte. Det är en text skriven i en känsla av besvikelse. Jag har som många andra hoppats att det verkligen ska växa fram en demokratisk palestinsk stat. Men jag måste ju konstatera att de senaste 30 årens biståndspolitik är fiasko.

Vad gör vi då härnäst? Lägger ned biståndspolitiken helt? Nej, men vi behöver en omstart. Den där demokratiska palestinska staten måste fram på ett eller annat sätt, även om den så måste födas fram med kejsarsnitt. Palestinierna på Västbanken och Gaza är över 5 miljoner. De delar samma geografiska yta med Israel. På Västbanken bor de två folken dessutom bitvis huller och buller om varandra. Det blir därför aldrig fred om det inte finns en seriös motpart som Israel kan göra upp med.