Nya Wermlands-Tidningen

Alkohol behöver ingen mat

NWT 2024-07-13

En av de löjligaste lagarna Sverige har haft var regeln som sa att den som beställde alkohol på krogen också måste beställa mat. Regeln var till för att minska alkoholkonsumtionen, men kringgicks genom att restaurangerna bar in och ut en soppa som gästerna aldrig rörde.

Regeln försvann 1955 i samband med att ransoneringssystemet, mer känt som motboken, avskaffades.

Men visste ni att vi trots det ändå har regler för alkoholservering kvar som är lika larviga och som kringgås på samma sätt?

Vi är nu framme vid 2024 och vi lever i ett helt annat samhälle än Sverige som det var när vi hade en utpräglad brännvinskultur, där fylleriet var en samhällsplåga som drabbade alla. Idag går vi kurser i vinprovning. Vi brygger eget öl och även ungdomar, som verkligen dricker sig fulla bara för berusningens skull, har slutat med det rena råsupandet.

Ändå utgår svensk alkohollagstiftning ifrån att varje svensk är en potentiell alkoholist vars tillgång till alkohol strikt måste begränsas.

Detta har gjort att vi i svensk lagstiftning har ett krav på att pubar och restauranger måste kunna servera mat om de också ska servera alkohol.

Kravet kan verka rimligt ända tills man kommer till nattklubbarna. De måste nämligen också servera mat trots att det sällan är någon som beställer mat mitt i natten.

När jag fick höra om problemet gjorde jag därför ett studiebesök på två av Stockholms mest kända nattklubbar, Spy Bar och Sturecompagniet. Jag var där kl 02 på natten, pratade med de anställda, frågade hur menyn såg ut och om det var någon som beställde något från den.

Som väntat blev svaret att ingen beställer något. Lagen säger att den som har nattöppet kan ha en enklare meny, och klubbarnas menyer bestod därför bara av tre rätter. Det var uppenbart att menyerna fanns bara för syns skull.

Jag fick även komma in i köken och där fanns inte en tillstymmelse till matlagning, än mindre någon kock. Om ingen beställer mat finns såklart inte heller någon kock.

Varför är det på detta vis? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Det finns idag företagare som vill satsa på andra former av serveringar än just den klassiska restaurangen. De vill pröva vinbarer eller drinkbarer där drycken är själva huvudnumret.

Det omöjliggörs på grund av att alkhollagen kräver av alla som vill servera alkohol att de kan erbjuda ett varierat utbud av maträtter, vilket i praktiken betyder att man ska kunna erbjuda flera förrätter, flera varmrätter och flera efterrätter. Maten ska också tillredas i restaurangens eget kök.

Reglen om att man kan tillhandahålla en begränsad meny inträder först kl 23. En kaféägare som har öppet fram till kl 18 på dagen kan därför inte servera alkohol, om denne inte också kan servera fullvärdiga restaurangmenyer.

Frågan om matkravet har varit föremål för en statlig utredning alldeles nyligen. Det finns en önskan hos flera partier i riksdagen att reformera lagen. Likväl är förslaget från utredningen att matkravet ska vara kvar. Den enda reform man rekommenderar är att ändra tidpunkten då restauranger och pubar ska kunna ha en enklare meny till kl 22.

Skillnaden mot idag skulle alltså endast vara att hyckleriet med nattklubbarnas menyer kommer att börja en timme tidigare. En meningslös reform.

Vad svenska folket behöver göra är istället att fråga sig om vi alltjämt är ett brännvinssupande folk eller inte. Är vi det?

Här kan det vara intressant att se på den alkoholpolitiska utvecklingen i Finland. Vi har samma historia av överdrivet supande historiskt. Men Finland har reformerat sin lagstiftning och numera är det tillåtet för detaljhandeln att sälja starköl med styrka upp till 5,5 procent. Ett förslag ligger på riksdagens bord att höja den gränsen till 8 procent.

Därtill har Finland inget krav på att den som serverar alkhol också måste servera mat.

Möjligen är det därför nu även dags för Sverige att fråga sig om också vi ska ändra på grunderna för vår alkoholpolitik. Att servering av alkohol måste omgärdas av regler är det ingen som ifrågasätter, men det tycks mig som att reglerna är rotade i en syn på alkhohol som är flera decennier gammal. Det tycks mig även som att vi har gått in i en helt annan alkoholkultur, en modernare, mer sofistikierad och ansvarstagande. Alkohollagen borde därför anpassas efter det.

Norrköpings-Tidningar

Barn bör födas på sjukhuset

NT 2024-07-07

Är det säkert att föda hemma? Nej, det är det inte. I årtusenden var hemmet den givna platsen att föda på och kvinnor dog som flugor. Med tillgång till modern sjukvård flyttade därför förlossningarna in på sjukhusen. Resultatet blev överväldigande. I början av 1900-talet dog omkring 200 kvinnor per 100 000 invånare i samband med förlossningen. Nu är vi nere på kanske 4. I ett historiskt perspektiv är förlossningsvården en braksuccé.

Ändå har vi fått en debatt där en grupp kvinnor understödda av delar av barnmorskekollektivet rekommenderar folk att föda hemma.

Det hela är ytterst märkligt och har skapat debatt inom svensk sjukvård. Nu senast är det i Region Uppsala som frågan diskuteras. Den socialdemokratiskt ledda majoriteten har i strid med förlossningsläkarna på Akademiska sjukhuset beslutat att regionen ska erbjuda hemförlossningar.

Inte helt överraskande är stora delar av den medicinska professionen upprörd, inte bara för att det saknas vetenskapligt stöd för att hemförlossningar på något vis skulle vara bättre, utan även för att politikerna klampar in på det som rimligen bör vara en rent medicinsk fråga.

Varifrån kommer då idén om att hemförlossning skulle vara bättre? I en debattartikel i Svenska Dagbladet (2/7) förklarar en grupp barnmorskor att det handlar om att skapa en ”fysiologiskt naturlig födsel”. Det skulle alltså vara mer ”naturligt” och därmed bättre att föda hemma och därtill även undvika medicinska interventioner.

Men felet barnmorskorna gör är att de utgår ifrån att allt som är ”naturligt” också är gott. Så är det ju inte för naturen är varken god eller ond. Naturen innehåller även cancer och malaria. Många gånger behöver vi därför skydda oss från det ”naturliga” istället för att släppa fram det.

Det beklagliga med människans natur är att hennes förlossningar är riskfyllda. Människans evolutionsbiologiska konkurrensfördel är hennes intelligens. Det är det som gör att hon dominererar planeten. De riskfyllda födslarna verkar istället i motsatt riktning. De är evolutionsbiologiskt sett något som försämrar för artens överlevnad på grund av att kvinnor riskerar att dö när de ska förlösas.

Den ”naturliga” födseln är på så vis inte nödvändigtvis god eftersom den ”naturligt” kan sluta med döden.

Ska då inte kvinnor som redan har fött barn utan komplikationer kunna välja att föda hemma ändå?

Jovisst, ingen patient är ju tvungen att ta emot vård. Men den politiska frågan är om skattepengar ska avsättas för att stödja det som är en mer riskfylld form av förlossning eller inte.

Det finns studier som visar att hemförlossningar kan vara lika säkra som sjukhusförlossningar, men förutsätter att den födande kvinnan har två, istället för en, barnmorska hos sig, samt har nära till ett akutsjukhus. Det går alltså att skapa säkra hemförlossningsförhållanden givet att man avsätter dubbla mängden barnmorskor för uppdraget.

Ett val måste därför göras. Ska vi satsa på hemförlossningar därför att vissa menar att detta är ett mer ”naturligt” sätt att föda på eller ska vi fortsätta att satsa på förlossningsvården på sjukhusen?

Här blir mitt råd som före detta regionpolitiker att vi ska fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga fortsätta att satsa på att sjukhusförlossningar. Det är modern sjukvård som har gjort att kvinnor idag inte behöver riskera livet för att föda barn. För i slutändan är det bara inne på sjukhuset som det går att göra ett akut kejsarsnitt och det är bara sjukhuset som kan erbjuda intensivvård för nyfödda som inte kan andas själva. Det är bara sjukhuset som kan rädda liv.

Norrköpings-Tidningar

Ge sjuksköterskorna chansen att vara just det

NT 2024-06-10

Vad handlar sjuksköterskestrejken om? Jag tror mig ha svaret, även om jag är inte säker på att vare sig Vårdförbundet eller regionerna håller med mig. Men jag var regionråd under sex år i Region Uppsala och det gick knappt en dag utan att man rev sig i håret för att försöka komma på vad problemet med sjuksköterskebristen var. Jag grävde därför i frågan så djupt jag kunde och till sist tyckte jag att jag ändå hittade ett svar.

Min bild av situationen är att det normala arbetspasset för en sjuksköterska inne på en vårdavdelning på ett större sjukhus är för tungt. Kamelen kan bara en viss mängd last. Det sista halmstråt knäcker ryggen på henne.

Lösningen är därför varken att höja löner eller korta arbetsveckan. Inte heller att nyanställa. För Sverige har i internationell jämförelse inte färre sjuksköterskor per invånare än andra länder, och vi lägger inte heller mindre resurser på sjukvård.

Istället är det som behövs en insikt i att en sjuksköterska inte kan göra vad som helst under en arbetsdag utan bara ska göra det som en sjuksköterska ska göra. Inget annat. Sjuksköterskor är inte heller en oändlig resurs. Man kan inte slita ut dem och sedan tro att man kan åka till Biltema och köpa nya. Utan det är en begränsad resurs som man måste hushålla med strategiskt. 

Att tänka på detta sätt är inte främmande i tillverkningsindustrin där ingenjörer räknar på varje produktionsmoment för att optimera resursanvändningen. Den ingenjör som läser vad jag skriver nu känner igen sig.

Det är dock långt ifrån så svensk sjukvård fungerar. En sjuksköterska på en vårdavdelning är en allt i allo, fixaren som förutom sina sysslor som just sjuksköterska även ska göra allt annat som dyker upp. Om det exempelvis saknas materiel eller medicin på en avdelning så är det sjuksköterskans ansvar att se till att prylarna är på plats. Vissa sjuksköterskor använder därför sin tid åt att hämta utrustning. Blir det trassel mellan sjukhuset och kommunen om vem som har ansvar för när en patient ska skickas hem är det sjuksköterskan som får lösa det. Sjuksköterskan sköter patienternas vårdplanering, bemanning, handledning av nya sjuksköterskor och tusen andra saker som dyker upp.

När hon inte orkar mer och går ner arbetstid, eller säger upp sig, bryr sig inte arbetsgivaren, för denne är övertygad som att det ändå står hundra nya sjuksköterskor utanför dörren och väntar på att få jobba. Och när det visar sig att det inte är så, att ingen svarar på platsannonserna, blir arbetsgivaren arg och börjar tala om att det är för lite tåga i sjukssköterskorna nuförtiden. Dessutom har de för generösa ersättningar för arbete på kvällar och helger!

Varför har det blivit på detta sätt? Den bakomliggande orsaken är vårdens utveckling där vårdtyngden hos inneliggande patienter har ökat. En sjuksköterska ska under ett arbetspass på en vårdavdelning kunna hantera kanske sex patienter. Längre tillbaka fungerade detta väl eftersom åtminstone tre av patienterna var relativt friska. De låg inne bara för stunden, klarade av att sköta sig själva. 

Den medicinska utvecklingen strävar emellertid mot att inte behöva lägga in patienter. Förr lades en patient som skulle operera ett knä in över natten men idag behövs inte det. Han skickas hem samma dag. Istället har sängarna inne på sjukhusen fyllts av patienter som alla är svårt sjuka. Det rör sig ofta om gamla människor som har fyra eller fem diagnoser samtidigt: bruten höftled, hjärtsvikt, diabetes och senildemens.

Ökad vårdtygnd i kombination med föråldrade arbetssätt där sjukhusen tror att sjuksköterskan är en oändlig resurs som man aldrig behöver hushålla med är således vad jag menar är huvudorsaken. Och jag är lite glad över att strejken har brutit ut. Det behövdes en urladdning. Nu kanske vi kan få en seriös diskussion om hur en sjuksköterskas arbetsdag faktiskt ser ut.

Nya Wermlands-Tidningen

Ingen motsättning mellan cyklar och bilar

NWT 2024-06-01

Om man älskar att cykla måste man då också hata bilar? Ja, man kan få det intrycket i den klimatpolitiska debatten. Vi måste försöka använda mindre fossila bränslen och därmed använda fossildrivna bilar mindre samtidigt som cykeln endast drivs med muskelkraft.

Cykeln har därför kommit att älskas av Miljöpartiet. Det är fullt förståelig och full rimligt, men verkar också ha fått den negativa konsekvensen att det verkar som att om man vill främja cyklandet så vill man även försvåra för bilåkandet.

I Miljöpartiets värld är cykel och bil ett motsatspar. Antingen cyklar man eller så åker man bil. Främjar man framkomlighet för cyklar måste man samtidigt minska framkomligheten för bilar.

Tyvärr verkar det inte bara vara Miljöpartiet som resonerar på detta vis, för jag har noterat att det inom mitt parti, Moderaterna, finns motsvarande resonemang fast till bilens förmån. Det vill säga att satsningar på bättre biltrafik förutsätter minskade satsningar på cykeltrafik, och om det uppstår framkomlighetsproblem i trafiken så är orsaken att politikerna har favoritserat cyklingen.

Varför tänker både höger och vänster på samma sätt, att cykeln och bilen är i konflikt? Jag skulle säga att detta är ett exempel på att vänstern, i det här fallet lilla Miljöpartiet, har vunnit ”problemformuleringsprivilegiet” i frågan.

Begreppet problemformuleringsprivilegiet myntades av författaren Lars Gustafsson på 1980-talet. Han använde begreppet för att förklara hur Socialdemokraterna hade kommit att dominera samtalet så till den milda grad att även borgerliga partier börjat tala på ett liknande sätt. Den som äger privilegiet att få bestämma hur en fråga ska karaktäriseras, vad som är själva problemställningen, har på förhand vunnit halva debatten. Den som har problemformuleringsprivilegiet är den som får sätta ramarna för diskussionen, den som får bestämma vad ingångsvärdena är.

Så vad skulle då ett annat sätt att karaktärisera cykling och bilåkning vara? Jag själv använder alla färdmedel och brukar oftast inte tänka på om de står i motsatsställning mot varandra. Jag bor i en liten stad där cykeln är överlägset snabbast på korta distanser. Bil är knöligt för man måste hitta parkering. Men ska jag handla mycket och hämta tunga lådor är givetvis bilen bättre. Det moraliska dilemmat med att bilar har utsläpp av koldioxid har jag löst genom att skaffa en elbil. Till riksdagen i Stockholm, där jag har min dagliga gärning, åker jag tåg.

Jag är på så vis varken cyklist eller bilist. Jag kan därför inte heller säga om jag föredrar politiska satsningar på cykling eller bilism. Jag föredrar både och, och om det någon gång uppstod ett behov av extra satsningar på cykelvägar skulle jag inte finansiera det genom att plundra kontot för vägunderhåll. Jag skulle istället flytta pengar från någon annan del av budgeten. Jag skulle heller aldrig om jag ansvarade för vägnätet i en stad stänga av bilvägar för att göra dem tillgängliga bara för cyklar utan istället se till att cyklar och bilar kan använda samma utrymme.

För mig finns det ingen motsättning mellan att älska cyklar och att älska bilar. Jag tror mig därför leva utanför de ramar som Miljöpartiet har lyckats sätta för diskussionen.

Kruxet med problemformuleringsprivilegiet är annars att det gör alla som deltar i diskussionen fångar inom en och samma ram. Politiker som drabbar samman i heta debatter går ändå inte utanför ramen, och den fria och öppna diskussionen blir inte så fri som man hade önskat.

Att ta sig ur de definerande ramarna går att göra, men man måste tänka efter och vara självkritisk. Spelar jag på motståndarens villkor eller inte? 

Vi kommer att under många år diskutera hur vi ska transportera oss nu när vi alla är överens om att vi inte längre kan använda fossila bränslen. Att främja cyklandet kommer därför att vara något som de flesta kommuner gör, men ett råd är att aldrig göra bilen till cykelns fiende. Eller tvärtom cykeln till bilens fiende. Hamnar diskussionen där vinner nämligen Miljöpartiet oavsett om de sitter vid makten eller inte.

Norrköpings-Tidningar

Alkoholagstiftningen är förlegad och löjeväckande

NT 2024-05-13

Det fanns goda skäl att reglera svenska folkets alkoholdrickande en gång i tiden. Brännvinssupandet var utbrett. Supkulturen hängde i länge och kanske finns den kvar på sina håll. Men i stora delar av landet har en helt annan alkoholkultur satt sig. Borta är det rena råsupandet och istället dricker vi vin, drinkar och exklusiv hantverksöl från lokala bryggerier.

Ändå är själva grundprincipen för statens alkohollagstiftning att allt drickande leder till sämsta sortens superi och därför måste regleras hårt. Resultatet har blivit att alkoholagen inte längre fungerar med hur människor faktiskt beter sig.

Ett övertydligt exempel på det är lagens krav att den restauratör som vill servera alkohol också måste kunna servera mat. Reglerna säger att en restaurang måste kunna ha ett varierat utbud av mat som tillreds i ett eget fullt utrustat restaurangkök. Med varierat matutbud betyder att man kan servera trerättersmenyer. Restaurangen måste också hålla köket öppet med fullt utbud fram till kl. 23. Först därefter får man ha en begränsad meny.

Detta är inget konstigt för en restaurang som har som syfte att just vara bara en restaurang, men passar inte för pubar eller nattklubbar som vill hålla öppet in på natten.

För att undersöka hur kravet på att servera mat faktiskt fungerar gjorde jag ett studiebesök på några av nattklubbarna och pubarna vid Stureplan i Stockholm. Jag var där vid tvåtiden på natten.

Det var fullt med folk överallt men var det någon som satt och åt? Nej, självklart inte, för vem beställer mat mitt i natten? Om man festar på en klubb eller en pub på Stureplan är det inte maten som står i fokus.

Ändå måste nattklubbar och pubar ha en meny. Den kan då vara begränsad efter kl. 23. På den kända nattklubben Spy Bar bestod därför menyn endast av tre rätter: pasta, pizza och biff. På grannklubben Sturecompagniet bestod menyn av tre olika pastarätter. 

Några beställningar hade man inte och därför inte heller någon kock på plats. Jag fick intrycket att menyerna fanns där bara för att man måste ha dem.

Jag var själv inte med på motbokens tid men har hört berättelserna om hur det gick till när reglerna var ännu hårdare och restaurangerna aldrig fick servera dryck utan att samtidigt servera mat. Det fanns då maträtter som bars in och ut utan att någon rörde vid dem, bara för restaurangen skulle kunna säga att man följde reglerna.

Reglerna försvann eftersom alla insåg hur löjligt allt var. Men det löjliga lever ändå kvar i nattmenyerna på nattklubbarna som ingen beställer något från.

Vad är då en bättre lösning? Jag har inte svaret på det i alla delar, men det är inte bara nattklubbar som skulle vara förtjänta av ett nytt regelverk. I dagsläget är det inte tillåtet att öppna en enklare drinkbar eller vinbar utan att man också har matservering med varierat utbud, vilket då alltså betyder flera förrätter, flera varmrätter och flera efterrätter. 

Tänk er ett litet ställe där man efter jobbet en fredag kan ta sig ett glas vin och lite tapas med arbetskamraterna. Visst låter det trevligt? Men med dagens regler är det alltså inte tillåtet.

Därför vill jag avslutningsvis fråga er som läsare vad ni själva tycker att ni befinner i för alkoholkultur? Vad dricker ni till helgen? Köper ni en flaska renat och dricker brännvinet oblandat? Eller är det italienskt vin, skotsk maltwhisky och kanske en India Pale Ale?

Jag tror att alltfler har lämnat brännvinskulturen bakom sig. Det är därför hög tid att även alkohollagen gör det.

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det en sjukvårdskris?

NWT 2024-04-20

Med den så kallade vårändringsbudgeten, som regeringen presenterade i måndags, tillförs regionerna ytterligare sex miljarder kronor för innevarande budgetår. Oppositionen förklarade i samma stund att detta var på tok för lite och att sjukvården har hamnat i en kris. Man talar om ”sjukvårdskrisen” som om det vore ett självklart begrepp.

Så hur är det? Är sjukvården i kris?

På den frågan skulle jag svara nej om det handlar om det ekonomiska läget just nu under 2024. Men ja om vi talar om sjukvården i stort, åtminstone de senaste 20 åren, och kanske ännu längre tillbaka än så. Finns det en kris är den kronisk.

Att regionerna har ont om pengar i år beror på inflationschocken och det inflationssäkrade pensionsavtal som regionerna har tecknat. Denna kostnadspuckel är vi snart förbi.

Värre är det med de riktiga problemen: väntetider, rekrytering, utsliten personal och återkommande jätteunderskott hos de stora universitetssjukhusen. Jag har började min karriär som landstings-/regionpolitiker 2006 och problembilden var densamma då som nu.

När man efter ett tag verkligen har kämpat för att få ner väntetiderna och lyckas med nyrekryteringen och ser att ingenting egentligen förändras börjar man fundera. Det verkar som att något är fel i grunden. Det verkar finnas ett systemfel, ett designfel, ett fel som aldrig försvinner. Vad?

Till sist trillade polletten ned. Det tog ett tag men nu när ögonen har öppnats på mig kan jag inte se något annat.

Svaret på varför svensk sjukvård är fast i ett ständigt krisläge heter planekonomi. Svensk sjukvård är organiserad efter samma princip som Sovjetunionen.

Enkelt uttryckt fungerar det så här: Sjukvården får varje år ett fast anslag av finansiären, regionfullmäktige. För dessa pengar producerar man sjukvård tills pengarna är slut. Om det sedan kommer ytterligare en patient som behöver vård ställer man henne i kö.

Man tar sig inte an henne för om man gör det kommer man att dra över sin budget. Det blir röda siffror i bokföringen.

Politikerna i sin tur är också i första hand intresserade av att verksamheterna håller sin budget. Varje månad får de en resultatrapport och det första de granskar är siffrorna på sista raden.

Kötiderna får inte samma uppmärksamhet. Det får inte heller kvalitetsmått som förekomst av överbeläggningar eller liggsår. Budgetdisciplin är A och O, början och slutet på allt.

Det blir därför fullt rationellt för verksamheterna att säga nej till nya patienter. Varje patient är ju en kostnad. Varje patient är ett hot mot budgetdisciplinen.

Sjukvården blir som ett företag som inte vill ha kunder.

På en fri marknad med konkurrerande företag fungerar det tvärtom. Där slåss man istället om kunderna. Står det plötsligt en ny kund utanför dörren tar man sig an den. Kunden är inte en kostnad utan en intäkt.

Att det verkligen fungerar på detta sätt är jag själv vittne till. Jag var under sex år regionråd i Region Uppsala och har tjänstgjort i såväl majoritet som i opposition. Jag har både själv medverkat till beslut som jag vet leder till längre kötider och sett andra göra det. Och jag har sett hur olika delar av sjukvården försöker skyffla över patienter på varandra eftersom de inte vill sitta med kostnaden för dem.

Det är denna perversa logik, där sjukvården försöker undvika att ta hand om patienter, som förtjänar att kallas sovjetisk planekonomi.

Hur tar vi oss härifrån? Denna fråga har jag såklart också funderat mycket över, men det svenska systemet för styrning av sjukvård är inte det enda. Välfungerande sjukvård finns även i Tyskland och Nederländerna. Där finansieras vården genom obligatoriska sjukvårdsförsäkringar.

Den tyska och nederländska sjukvården är inte sämre än den svenska på något vis och på samma sätt som i Sverige finansieras den solidariskt genom skatten. Den med små medel behöver inte betala mer än den som är rik.

Här finns nu inte utrymme att förklara fördelarna med en försäkringsfinansierad sjukvård. Om detta får jag återkomma i en annan krönika. Det finns i alla fall en värld utanför Sverige som man kan lära sig av. Vi är inte tvungna att för alltid ha kris i sjukvården. Vi är inte dömda att leva i en planekonomi om vi inte vill.

Norrköpings-Tidningar

Europa behöver en helt ny kärnvapendebatt

NT 2024-03-18

Ni som är gamla nog för att ha varit med under kalla krigets dagar på 1980-talet minns kanske debatten om utplacering av medeldistansrobotar i Europa. Ronald Reagan var president i USA och Nato tyckte att man behövde jämna ut kärnvapenbalansen med Sovjetunionen.

Frågan skapade en väldig debatt i Europa med omfattande demonstrationer mot kärnvapen. Vad som då inte var känt men som vi vet idag var att fredsrörelsen var infiltrerad av KGB.

Allt detta är historia idag, men kan komma att utspela sig igen. För på grund av Donald Trumps svajiga inställning till Nato har politiker i främst Tyskland och Polen börjat ställa frågor om Natos förmåga till kärnvapenavskräckning. För att kärnvapendiktaturerna Ryssland, Kina och Nordkorea inte ska kunna idka utpressning mot Nato har Natoländerna enats om att man som yttersta hot alltid ska kunna slå tillbaka med kärnvapen.

Problemet är emellertid att det inte är Natos kärnvapen vi talar om utan USA:s. USA har ensamrätt på att besluta om hur man vill använda sina kärnvapen. Detsamma gäller för de betydligt mindre kärnvapenstaterna Storbritannien och Frankrike, som ju också är Natomedlemmar.

Om då Donald Trump väljs till president i USA och får för sig att den amerikanska förmågan till kärnvapenavskräckning inte längre ska omfatta Europa står Europa naket inför det ryska kärnvapenhotet. Och Ryssland leds som bekant av en diktator som inte drar sig för att starta krig.

Ryssland i ett sådan scenario ett kraftigt militärt övertag gentemot övriga Europa. Ryssland skulle i ett nafs kunna ockupera Estland och förklara att om någon försöker ta tillbaka området blir det kärnvapenkrig.

Ryssland behöver då inte ens hota med sina mest kraftfulla interkontinentala ballistiska missiler utan det räcker med de relativt små ”taktiska” kärnvapnen, med vilka man inte utplånar hela städer men tusentals soldater på slagfältet i en enda smäll.

Vi behöver därför en kärnvapendebatt på nytt i Europa. Vi behöver kunna stå emot det ryska kärnvapenhotet utan USA:s hjälp.

Hur detta låter sig göras är ingen enkel fråga, för det finns ett värde i att hålla antalet kärnvapenländer på en så låg nivå som möjligt. De flesta länder har ju även undertecknat icke-spridningsavtalet, och är därmed folkrättsligt skyldiga att inte utveckla egna kärnvapen. 

Möjligen kan vi samarbeta med Frankrike och Storbritannien för att utveckla en egen europeisk avskräckningsförmåga som är stark nog för att hålla tillbaka Ryssland.

Men det är när jag skriver detta som jag inser att vi därmed också kommer att ge näring åt den ”fredsrörelse” som lät sig användas som Sovjetunionens nyttiga idioter.

Redan nu driver Svenska Freds en kampanj mot att Nato ska kunna placera kärnvapen i Sverige. Sverige har i och med Natoanslutningen ensidigt deklarerat att vi inte vill ha kärnvapen på svensk mark, men vi har ingen lag som förbjuder det.

Räkna därför med att det drar ihop sig till en kärnvapendebatt igen, och räkna med att Ryssland kommer att lägga sig i på ett eller annat sätt. Som alla torde veta vid det här laget arbetar Ryssland intensivt med desinformation och de som blir lurade av denna förstår det inte alltid själva. De kan likt fredsaktivisterna på 1980-talet demonstrera mot kärnvapen i Europa utan att ställa motsvarande krav på Ryssland. Det hände då och kan hända igen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför ska vi gå ned till Röda havet

NT 2024-02-12

De senaste veckorna har jag gått omkring och gnolat på en snapsvisa: ”Vi gingo ned till Röda havet…”. Varför? För Sverige är på väg ned till Röda havet för att försvara den civila sjöfarten mot Houthirebellerna.

Hur detta ska göras är inte bestämt än utan måste beslutas av riksdagen, men att Sverige kommer vara med i någon form kommer det att finnas en bred majoritet för.

Inget är beslutat ännu, men Sverige kommer förmodligen att delta både i den operation som leds av USA som heter Operation Prosperity Guardian och den EU-ledda insats som heter Aspides.

Röda havet är inte Sveriges närområde, och någon kanske tänker att vi behöver koncentrera oss på det krig som ligger betydligt närmre oss, kriget i Ukraina.

Men tyvärr, världen är så besvärlig att den kräver av oss att vi är med i den internationella insats som nu samlar sig.

Skälen till detta är flera. Så mycket som tolv procent av all sjöburen frakt i världen går igen Suezkanalen. Svenska exportvaror som stål och trä kan inte transporteras runt hela Afrika om våra industrier inte ska gå med förlust.

Sverige har ingen flotta som kan patrullera världshaven. Vi är helt beroende av goda relationer med andra länder med större resurser än de vi har. Om de därför ber oss ställa upp med någon form av styrka, hur liten den än är, kan vi rimligen inte säga nej.

De länder som nu samlar ihop styrkor är också samma länder som hjälpt oss in i Nato. Det är USA, Tyskland och Frankrike med flera. Vi står i stor tacksamhetsskuld till dem.

Därtill finns det även regionala geopolitiska skäl till varför insatsen behövs. Sjöfartstrafiken genom Suezkanalen är en av Egyptens viktigaste näringar. Stannar verksamheten av utbryter ekonomisk kris i arabvärldens folkrikaste land.

Men vad än viktigare är är att sätta stopp för Iran. För det är egentligen inte Houthirebellerna som ligger bakom attackerna utan dess herrar i Teheran. Houthierna är shiamuslimer och försörjda med vapen av Iran. Attackerna mot sjöfarten är sammankopplade med det krig i miniatyr som pågår mellan USA och iranskstödda miliser i Irak och Jordanien.

Jag har full förståelse för alla som känner oro för att Sverige ska dras in vad som skulle kunna bli ytterligare en större konflikt i Mellanöstern. Sverige har visserligen en lång historia av att delta i internationella insatser, men det har då varit främst av fredsbevarande karaktär.

Vi brukar inte tänka på oss själva som en av parterna. Men det är just så det är i det här fallet. Det är visserligen inte vårt territorium som attackeras, men våra varutransporter.

Exakt vad Sverige kommer att ställa upp med för resurser är ännu inte bestämt. Frågan beredes fortfarande av regeringen.

Min enda skepsis mot det hela är att jag är rädd för att insatsen kommer att vara för liten. Både den amerikanska insatsen och den EU-ledda kommer att vara defensiva och inte attackera Houthierna inne i Jemen på det sätt som gjorts tidigare i år av USA och Storbritannien. Inriktningen ska bara vara att avvärja missilangrepp och försök till kapningar.

Kommer detta vara tillräckligt för att få Houthierna att sluta? Det kan vi tyvärr inte vara säkra på. Själva säger de att de slutar i samma stund som det blir fred i Gaza, men varför ska vi tro det? Ansvariga politiker bakom attackerna finns ju i Iran och driver sedan många år en aggressiv politik inte bara mot Israel utan mot hela världen.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mellankrigstiden är slut

NWT 2024-01-27

Den goda tiden är slut. Den varade från 1991 till 2022. Tre decennier fick vi med relativt lugn i världen, och särskilt i vårt hörn i norra Europa. Den började med Sovjetuionens fall och slutade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Tyvärr, jag önskar att jag kunde komma med ett bättre budskap, men det är slutsatsen jag drar efter en arbetsvecka i Stockholm som riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet. Vi har de senaste dagarna fått flera förnäma föredragningar av världsledande experter på Ryssland och kriget i Ukraina, och det sammanfattande perspektivet är mörkt.

Om man ska dra någon parallell till historien så är vi inte längre vid 1918 utan vid 1939. Vi lever inte längre i en tid som präglas av fred, utan av krig. Världen rustar inte ned, den rustar upp. Diktaturerna faller inte samman utan flyttar fram sina positioner. Mellankrigstiden är över.

Först och främst är det kriget i Ukraina som avgör hur det ska gå, där det tyvärr inte ser bra ut just nu. Om kriget är som en fotbollsmatch leder Ryssland med 1-0 och spelar mot klockan.

Läget är så, vilket alla experter är överens om, att ingen av parterna kan göra något större genombrott i frontlinjen. Ryssland har effektivt satt stopp för den ukrainska offensiven, som vi alla hade satt vårt hopp till. Man gjorde det med att gräva ned miljontals minor. Den ockuperade terrängen omringas idag av en mur bestående av minfält som bitvis kan vara flera kilometer tjock.

Kriget blivit en tävling om vem som kan mönstra störst resurser under längst tid. Det rör sig om krigsmateriel, ammunition och soldater. Vem har mest? Vem orkar hålla ut längst?

Ukraina är här den svagare parten, som är helt utlämnad åt västmakternas stöd. Västmakterna har resurser som vida överstiger de som Ryssland har, men har vi viljan?

Kriget vid fronten har blivit infanterisoldaternas krig, inte flygplanens och stridsvagnarnas. Ryssland har fler infanterister än Ukraina, och kommer om ingenting görs för att öka västmakternas stöd i form av militär tekonologi, att vinna. Ryssland kommer att vinna på samma sätt som Röda armén vann kriget mot Tyskland, genom att sända våg efter våg med soldater tills motståndaren får slut på ammunition.

Men oavsett om Ryssland vinner eller förlorar kommer vi i Sverige att behöva leva granne med denna aggressiva och imperialistiska diktatur.

Ingen expert kan nämligen se någon som helst ljusning när det gäller Putinregimen. Om Putin själv försvinner kommer han att ersättas av någon annan med samma ambitioner. Den demokratiska oppositionen i Ryssland är eliminerad. 

Och vi vet att regimen vill återupprätta det ryska imperiet. Vi vet detta eftersom Putin själv förklarade det i sina tal före invasionen. Det är förmodligen enda gången i livet som den mannen har talat sanning.

Det Ryssland som reste sig ur ruinerna efter Sovjetunionen hoppades vi skulle utvecklas till en demokrati. Så blev det inte, och vi får helt enkelt därför bara konstatera att även det kapitlet är avslutat. Istället har vi fått ett Sovjetunionen 2.0. Mindre och svagare än den förra upplagan, men i kärnan samma ruttna rike.

Lägg därtill alla de militära konflikter ute i världen som är direkt kopplade till Ukrainakriget: Nagorno-Karabach, Gaza, Houthirebellernas attacker på fartyg i Röda havet, Irans missilattacker mot mål i Irak och Pakistan.

Vad betyder då allt det här för Sverige? Att det vi nu gör när vi går med i Nato och rustar upp försvarsmakten, bygger ut totalförsvaret, utvidgar värnplikten och på olika sätt stöder Ukraina med pengar och krigsmateriel inte är tillfälligt utan det nya normala. 

Det är så här det kommer att vara från och med nu. Vi kommer att avsätta betydligt större resurser för vårt militära och civila försvar, kanske tre eller fyra procent av BNP. Att göra värnplikt kommer inte att vara något som man väljer eller inte väljer att utan något som alla förväntas ställa upp på.

Men även om allt jag skriver låter dystert är jag ändå hoppfull, för om vi verkligen gör vår läxa kommer kriget inte till Sverige. Det förutsätter dock att vi verkligen tar oss samman och just nu gör allt vi kan för att bistå Ukraina. Det är inte längre en fråga om att bara rädda Ukraina utan oss själva. 

Försvarspolitik, Norrköpings-Tidningar

Svenska medborgare som försvarar sitt land

NT 2024-01-15

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen förra veckan sa Sveriges statsminister Ulf Kristersson att viljan hos medborgarna att försvara landet är avgörande för beredskapen. Det är vad Ukraina har lärt oss. ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.”

Uttalandet drog kritik till sig från oppositionsledaren Magdalena Andersson som menade att detta var splittrande, eftersom det antydde att invandrare inte skulle känna samma lojalitet mot Sverige som infödda.

Jag håller inte alls med. Jag skulle istället säga att om det är något som verkligen svetsar samman ett folk så är det viljan att försvara det egna landet. Historiskt sett har den snabbaste vägen till medborgarskap i ett nytt land varit att tjänstgöra i armén. Är man villig att dö för sitt nya folk så har man visat sig värdig att tas upp i gemenskapen. Att landets statsminister påminner oss om denna urgamla regel är därför allt annat än splittrande.

Sverige ska till att bygga upp totalförsvaret igen och alla som bor i vårt land, först och främst alla medborgare, måste vara beredda att offra sig för varandra i trängt läge. Och människor är bara beredda att sätta livet på spel om man känner att man ingår i ett lag där alla gör likadant.

Därtill har Sverige samtidigt ett stort integrationsprojekt framför sig. På grund av den stora invandringen som har varit måste vi förstärka sammanhållningen som nation. De som invandrat kommer från så många olika länder att det enda som förenar dem sinsemellan och med oss som är födda här är att vi på ett eller annat sätt är svenskar, att vi uppfattar oss som ett folk, en nation, en gemenskap, en grupp av människor som håller ihop i vått och torrt.

Jag har inget problem med den som flyttar till Sverige men som hellre vill behålla sin gamla nationalitet. Har man flyttat till Sverige därför att det är krig i hemlandet, som ju är fallet med många ukrainare, bor man här som gäst. Det är inget konstigt med det. Vissa utlänningar som bosätter sig i Sverige ansöker därför aldrig om medborgarskap även om de bor här under mycket lång tid, kanske hela livet.

Men att vara medborgare är något mer än att bara råka bo inom det geografiska område som heter Sverige. Att vara medborgare är som att ingå ett kontrakt med alla andra runt omkring sig där man accepterar en rad skyldigheter, men i gengäld också åtnjuter ett flertal rättigheter, bland annat rätten att få rösta och rätten att kandidera till politiska poster.

Jag vet inte vad det är Andersson tänker sig att medborgarskapet står för. Är det bara en juridisk definition som säger vilken stat som ansvarar för en viss person? I socialdemokratins barndom hette det att ”arbetaren inte har något hemland”. Solidariteten med samhällsklassen antogs vara viktigare.

Men det var länge sedan så jag tror snarare att det handlar om väljarmaximering. Socialdemokraterna är numera det stora invandrarpartiet och jag gissar att hon är rädd för att denna väljargrupp ska känna sig förolämpad. Invandrare utan medborgarskap har ju rätt att rösta i kommunala val redan efter två års fast vistelse i landet.

I så fall tror jag att hon gör en felaktig bedömning. Invandrare är inte en enhetlig grupp där alla skulle ha en kluven inställning till om de verkligen är svenskar eller inte. Många som har invandrat har gjort Sverige till sitt nya fosterland. De blickar tillbaka på sina ursprungsländer och konstaterar att de aldrig någonsin kan tänka sig att flytta tillbaks. Denna grupp har inga som helst problem att med vapen i hand försvara Sverige. De kommer till och med att gå i första ledet.

Textarkiv