Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Polen rustar upp kraftigt

NWT 2024-10-05

Under 2024 har utgifterna för försvar och beredskap ökat med osannolika 33 miljader kronor. Från cirka 96 miljarder kronor till 129 miljarder. En större ökning än så har Sverige nog aldrig sett, och ändå ska utgifterna öka ännu mer. Enligt budgetpropositionen som regeringen presenterade häromveckan ska det samlade anslaget för samhälles försvar och beredskap under nästa år uppgå till 170 miljarder kronor.

Det är svindlande siffror. Störst andel går till det militära försvaret och regeringen skriver stolt i propositionen att lagom till 2028 kommer Sverige att lägga 2,6 procent av sin BNP på denna del. Normen för Nato är att alla länder ska ligga på 2,0 och det målet nådde vi redan i år. Sverige kommer därför vara ett av de Natoländer som verkligen drar sitt strå till stacken.

Ändå bleknar den svenska finansiella kraftansträngningen om man tittar på vårt grannland Polen. Polen lägger idag 4,2 procent av sin BNP på det militära försvaret och kommer att nästa år vara uppe i 4,7 procent.

I veckan som gick var jag på Warsaw Security Conference, som är Polens stora årliga säkerhetspolitiska konferens. Sverige hade förmånen att vara inbjuden som partnerland i år och en delegation ur riksdagens utrikesutskott besökte därför konferensen.

Det var inte svårt att förstå vad värdarna ville att vi skulle ta med oss hem. Budskapet, som delas av alla politiska partier i Polen, var att alla måste rusta upp. Och det rejält! Natos riktlinje om 2 procent kan bara gälla i fredstid, menade man. Därför borde den nya normen vara 3 procent, nu när det är krig i Europa.

Polens nya roll som en av kontinentens ledande säkerhetspolitiska aktörer är mycket intressant. Förutom att Polen är det land som tagit störst ansvar för att på alla sätt hjälpa Ukraina har landet också sjösatt en unik försvarspolitik. Polen har beslutat att man ska ha kanske Europas största landarmé. Målet är att det ska vara omöjligt för en främmande här att tåga in och erövra riket. Och man ska kunna försvara sig själv. Polen är förvisso en varm anhängare av Nato, men man kan aldrig vara säker nog.

Polen har som bekant lidit mycket historiskt av att ha hamnat i kläm mellan Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen. Geografiskt består landet av stora jordbruksmarker som är lätta att ta sig fram över för invaderande arméer. Faller Ukraina kommer kriget härnäst till Polen och det går inte att räkna ut vad Vladimir Putin får för sig. Kriget i Ukraina har också visat att arméstridskrafter behövs. Flyg och luftvärn behövs även det men att ha många välutrustade och vältränade soldater, välfyllda ammunitionsförråd, stridsvagnar, kanoner och fordon är bra!

Många länder tittar därför nu nyfiket på vad Polen gör. För svensk del har vi också börjat röra oss i samma riktning. Försvarsminister Pål Jonson (M) brukar i sina anföranden om vad Ukrainakriget lärt oss på engelska ”scale, scale, scale”, det vill säga mer av allt. Där vi tidigare har tänkt oss att vi ska ha relativt små och tekniskt avancerade förband behöver vi istället stora resurser. I Ukraina har kriget hamnat i ett läge där de två sidorna försöker nöta ned varandra långsamt.

Men Polen är också intressant eftersom våra två länder gör samma analys vad gäller Ryssland och Ukraina. Det är Ryssland och dess aggression som är problemet och som därför till varje pris måste stoppas. Att tvinga på Ukraina förhandlingar är uteslutet och vi kan inte räkna med att Ryssland uppträder fredligt de närmsta decennierna. Denna verklighetsbild delar vi dessutom med övriga nordiska länder och de baltiska staterna.

Det finns länder inom EU som har börjat svaja när det gäller stödet för Ukraina, och även så borta i USA. Men Polen ger inte upp och det lär nog inte vi i Sverige heller göra. Det blir därför naturligt för oss att kroka arm med Polen inom EU och Nato för att driva en maximalt hård linje mot Ryssland.

Det enda som jag kan känna är problematiskt, i ett framtida nära samarbete med Polen, är att vi inte kommer upp till de där 3 procenten som Polen tycker ska vara lägstanivån för försvarsutgifterna. Precis när vi glädjande kan säga att vi är över tvåprocentsstrecket höjs ribban! Otur för oss. Men det är förmodligen Polen som har tänkt rätt.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Socialdemokratiska lögner och bortförklaringar

NT 2024-09-30

Det är tråkigt att behöva säga detta — jag gillar inte den nya hårda retoriken som finns i svensk politik — men det behövs sägas: Socialdemokraterna ljuger om sitt lotteri. Ja, ljuger, jag använder just det ordet. De har inte friserat sanningen lite, gjort en kreativ tolkning av något vagt uttalande, utan rätt och slätt ljugit.

När Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas spelbolag Kombispel AB sålt lotter med ovanligt aggressiva metoder riktat mot gamla människor framträdde partiets gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren från Kalmar län, i SVT:s Aktuellt (12/9) och sa följande:

”Vi har inte gett verksamheten uppdraget att sälja lotter till vilket pris, och med vilka metoder som helst. Tvärtom.”

Försäljningsmetoden som går ut på att ringa upp gamla människor och tjata hål i huvudet på dem tills de går med på att köpa ett lotteriabonnemag skulle alltså varit något som det upphandlade telemarketingbolaget själva hade kommit på.

Men det tog inte lång tid för granskande medier, i det här fallet Expressen, att konstatera att det var just socialdemokratiska Kombispel AB som hade beställt den aggressiva telefonförsäljningen. Så här skriver Expressen (20/9):

”…enligt flera tidigare säljledare som Expressen varit i kontakt med, var försäljningen hela tiden starkt styrd av S-lotteriets bolag Kombispel. Bolagets representant kom på besök i Barcelona med jämna mellanrum — det talas om varje till varannan månad — för att kvalitetssäkra försäljningen, lyssna på säljsamtalen men också för att puscha på säljorganisationen att leverera bättre resultat”.

Lena Hallengrens påstående och Expressens rapport säger diametralt olika saker. Båda kan inte vara sanna samtidigt. Antingen ljuger Hallengren eller så har Expressen missförstått alla sina intervjupersoner.

Att jag dömer till Expressens fördel är för att ytterligare en granskning av Dagens Nyheter visade att andra telemarketingföretag har avböjt att ha Kombispel AB som kund på grund av företaget ställt orimliga krav på vad de ska uppnå. De har inte velat ha socialdemokratiska Kombispel AB som kund för att risken att träda över moraliska gränser i försäljningen.

Strategin att rikta in sig mot gamla är av allt att döma också en idé sprungen hur Kombispel AB. Det är Socialdemokraterna och deras lotteriföretag som har försett telemarketingföretaget med telefonnummer att ringa upp. Själva idén att ringa och trakassera äldre är alltså något som härstammar ur Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna genom sin gruppledare i riksdagen har ljugit för svenska folket är därmed utom rimligt tvivel bevisat.

Något som gör saken än värre för partiledningen är att den även på sämsta vis försökt lägga skulden för det inträffade på någon annan än den själv. Förutom att felaktigt påstå att det är telemarketingföretaget som självmant valt de aggressiva försäljningsmetoderna valde man att sparka VD:n för lotteriföretaget och hela styrelsen.

Problemet är bara att partistyrelsens verkställande utskott hela tiden har haft direkt insyn i lotteriverksamheten genom partikassören. Två andra styrelseledamöter i bolaget är rikdagsledamöter där den ene XXX dessutom är vice gruppledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Att ljuga är aldrig en bra idé eftersom sanningen oftast vinner. Att skylla ifrån sig är inte heller bra eftersom man då endast framstår som okänslig och ansvarslös. Men det är tyvärr där vi är nu. Räkna därför inte med att partiet kommer att be om ursäkt eller kommer att betala tillbaka något av de pengar som det har roffat åt sig. Haveriet har gått för långt. Insikten om ansvar och moral lär nog först komma tillbaka med en ny partiledning.

Norrköpings-Tidningar

Vanvård av barn som vi känner igen från förr

NT 2024-09-24

I veckan som gick meddelades att polisen granskat ett antal HVB-hem (hem för vård eller boende) eftersom det fanns misstanke om att det kunde finnas människor med kriminell bakgrund som ägare eller som personal. Av 715 ackrediterade boenden fann polisen 18 som var problematiska.

Givetvis blev det rubriker och en fly förbannad minister, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M), avkrävde IVO, Inspektionen för vård och omsorg, besked om vad den tänkte göra för att räta upp situationen.

Ja, det är inte utan att man tar sig för pannan. Hur i hela fridens namn kan över huvudtaget en enda kriminell människa få arbeta med utsatta barn? Och hur kan kommuner upphandla HVB-boenden utan att veta vem som äger dem?

HVB-hem är de hem där kommunerna placerar ungdomar som omhändertagits av socialtjänsten. Det kan röra sig om unga med missbruksproblem eller som har påbörjat ett liv som kriminella, och där föräldrarna själva inte klarar av att hantera situationen. Vi talar här om unga människor som verkligen behöver samhällets stöd för att klara sig i livet.

Men vad än värre är är att man dessutom får en obehaglig känsla av deja vu. Har vi inte hört historier om dåliga boenden för barn förr?

Jodå, det har vi. För inte allt för länge sedan tillsattes en utredning som gick till botten med de fall av vanvård som många utsattes för under olika delar av 1900-talet. Utredningen fick det passande namnet ”Vanvårdsutredningen”. Detta var 2009.

Bakgrunden till utredningen var att det fanns människor som långt upp i åren fortfarande hade psykiska problem på grund av saker de tvingats uppleva som barn. Berättelserna var tillräckligt många och hemska för att svenska staten ansåg sig nödgad att reda ut vad som faktiskt hade hänt.

Ett exempel: ”Christer bodde fem år i ett fosterhem. Han berättar att det var de värsta åren under hans barndom. Han berättar att vid ett tillfälle mordhotades han och de andra barnen i familjen. Fosterfadern hade ställt upp dem på gårdsplanen och stod med en laddad älgstudsare och förklarat att han skulle skjuta dem. Fosterfadern lugnade så småningom ner sig och fyrade inte av några skott.”

Det mesta av den gamla tidens offentliga barnuppfostran var förvisso inte av dålig kvalitet men de svarta fläckarna var alltför besvärande för att man inte skulle kunna ignorera dem. Till följd av utredningen genomfördes en ceremoni där staten bad om ursäkt för hur barnen hade blivit behandlade och ekonomisk kompensation utgick till offren.

Efter denna historiskt nödvändiga städinsats tänkte sig nog många att något sådant inte skulle kunna ske igen. 

Men vad är det nu vi ser? Som nämnts framgår det av polisens rapport att kriminella har nästlat sig in i HVB-verksamheten. Det är inte förvånande eftersom boendena är upphandlade och vem som helst får starta ett HVB-företag. Det går att tjäna pengar på barnen, vilket även var fallet förr i tiden. Ännu ett exempel ur Vanvårdsutredningen:

”Solveig berättar att hon hörde en bonde på trakten som berättade att han hade ringt till Stockholms barnavårdsnämnd och bett om ’stora starka sängvätare, för dom får jag bra betalt för’.”

Majoriteten av HVB-hemmen är välskötta, men man häpnar ändå när man får höra hur boenden till och med kan ägas av kriminella. Tyvärr ser det ut som att svenska staten inte har lärt sig ett endaste dyft. 

Nya Wermlands-Tidningen

Avreglera arbetstiden

NWT 2024-08-24

Idag är den normala arbetstiden 40 timmar i veckan. Bör den siffran sänkas? Inom vänstern har frågan länge legat och bubblat, men ingen har vågat lägga fram ett seriöst förslag. Det är först nu som detta sker, i och med att Socialdemokraterna av allt att döma tänker göra kortare arbetstid till ett vallöfte i nästa riksdagsval. En arbetsgrupp inom partiet föreslår att reformen ska genomföras successivt, men lagom till 2035 ska vi vara nere i 35 timmars arbetsvecka.

Från borgerligt håll, och även från näringslivet, sågas inte oväntat förslaget. Om svenska folket ska arbeta färre timmar varje vecka minskar skatteintäkterna och nyrekrytering måste ske i branscher där det redan är svårt att hitta folk. Vi har inte råd med denna lyx. 

Det är upplagt för ett större bråk alltså. Vänster mot höger.

Som högerman har min ingång i denna debatt alltid varit att jag är mot en lagstadgad sänkning av arbetstiden eftersom alla skisser jag har sett har byggt på rena fantasier, där man tänker sig att anställda ska kunna gå ner i arbetstid med bibehållen lön. På frågan om vem som ska betala för kalaset har man fått som svar att det ska den rika arbetsgivaren göra, som om det i källaren hos varje företag fanns ett stort kassavalv fyllt med guld redo att tömmas.

Men även jag kan se att det finns yrken där arbetsveckan är tyngre än vad den är för andra, att 40 timmar för en undersköterska inte är likadana som 40 timmar för en universitetsprofessor. Och det finns alltid en viss produktivitetsökning i samhällsekonomin som skulle kunna växlas in mot ledig tid.

Vad jag undrar är emellertid varför det ska vara one size fits all? Varför ska vi ha en statlig norm för hur mycket vi ska arbeta i veckan? 

Den historiska bakgrunden till den lagstiftade arbetstiden är att industriägare i kapitalismens barndom kunde kräva orimligt långa arbetsdagar. Man arbetade ju då även på lördagar. Det fanns därför anledning för staten att gå in och förbjuda slavkontrakt. Och industrin kom sedan att sätta sin prägel på samhället i stort. Det var inte bara arbetarna som stämplade in, i den klassiska stämpelklockan, utan tjänstemännen också.

Men tiderna förändras. Arbetsuppgifter förändras, teknik förändras, levnadsvanor förändras, värderingar förändras.

1800-talets fabriksarbetare som behövde statens hjälp för att skydda sig mot oansvariga industriägare finns inte längre. Industriarbetaren är idag i många fall en person som övervakar en datorstyrd maskin istället för den gamla sortens kroppsarbetare. Arbetsgivaren kan inte byta ut sina maskinoperatörer från den ena dagen till den andra om det uppstår missnöje med arbetsvillkor och löner. Tvister löses därför i förhandlingar mellan parterna och kollektivavtalen har blivit de verkliga regelverken för arbetsvillkor och arbetstider.

För tjänstemännen är det framför allt datoriseringen som har förändrat arbetslivet. Arbetsuppgifter som tidigare behövde utföras på en viss plats därför att pärmarna med papper och arbetstelefonen fanns där kan idag utföras var som helst. Räkningar kan granskas och attesteras hemma i soffan, och det spelar ingen roll när på dygnet det sker. Kanske är det enklaste att hämta barnen efter fritids vid 15-tiden, vara med dem en stund, och sedan när de har lagt sig sätta sig en stund med datorn?

Så varför inte tänka nytt? Istället för att säga att normalarbetsveckan är 40 eller 35 timmar (eller 30 som fackförbundet Kommunal vill), varför inte säga att staten inte längre har någon uppfattning om den saken. Arbetsgivare och arbetstagare får förhandla om arbetstiderna beroende på vad det är som ska göras.

Leder då inte det till att arbetsgivaren kommer att tvinga på arbetstagaren scheman på kanske 60 eller 70 timmar i veckan? 

Nej, jag är inte säker på det. Den gamla sortens arbetsgivare som hade makt att tvinga arbetare att acceptera vilka villkor som helst finns inte längre. Arbetstagare som är missnöjda kommer att hitta andra jobb. Att erbjuda vettiga arbetstider är redan idag ett av de viktigaste sätten att konkurrera om arbetskraft.

Det stora undantaget heter emellertid offentlig sektor där många anställda tyvärr inte har någon annan arbetsgivare att gå till än kommunen eller regionen. Men det är en annan historia. Det är historien om de offentliga monopolen och hur livegen man blir i offentlig tjänst. Om detta får jag återkomma i en annan krönika.

Norrköpings-Tidningar

Den nya HBT-aktivismen leder inte till framsteg

NT 2024-08-05

Måste man ställa upp på de nya teorierna om att kön endast är en upplevelse, en självupplevd identitet snarare än ett biologiskt faktum, om det är så att man vill behandla transpersoner med medmänsklig respekt? Måste man börja använda ordet hen istället för han eller hon för att ta hänsyn till att någon upplever sig som “icke binär”, det vill säga tillhöra varken det ena eller andra könet?

Nej, det måste man inte. Och man är inte heller transfob eller någon annan form av “fob” för att man inte ställer upp den nya radikala ideologin.

Det enda man behöver göra som vanlig hederlig människa är att använda sig av de regler för umgänge människor emellan som varit kända i årtusenden. Behandla din nästa som dig själv. Respektera olikheter. Ta hand om varandra. Var generösa. Döm inte. 

Vi känner alla till historien om hur HBT-personer varit uteslutna ur samhällsgemenskapen och förbjudna att leva som de själva vill. Det var först under 1980- och 1990-talen som isen började tinas upp. Homo- och bisexuella trädde fram och berättade om sig själva, och samhället gick från att fördöma dem till att omfamna dem. Idag kan de leva som de vill. Vi har också börjat att förstå vad transpersoner är och att också dessa ska kunna leva som de vill och vara respekterade.

Den drivande faktorn bakom allt har varit modiga aktivister som öppet visat vilka de är. De har gjort det med förståelse för att vi andra inte alls är fientliga utan snarare ovana att tänka på ett nytt sätt. Dialogen har varit respektfull och successivt har vi hittat en ömsesidig förståelse.

Det är därför trist att det nu kommit in människor på scenen med en helt annan ideologi, som kräver att var och en närmast hjärntvättar sig själv. De säger att vi måste rensa tavlan helt. Begrepp som man och kvinna ska inte finnas. Han och hon ska ersättas med “hen”. Kön är en subjektiv upplevelse, något som man fått lära sig att man har under sin uppväxt. Samma sak med sexualiteten. Den är ett val, ej en biologisk drift. 

De säger att de gamla begreppen är tillkomna för att befästa sociala maktförhållanden. Man och kvinna är ord som används för att människor med penis ska ha större makt än människor med livmoder. Människans befrielse inträder därför först när vi slutar använda dessa ord. Och ställer man inte upp på det är man istället för ett fortsatt förtryck.

Det är inte första gången en teori av detta slag dyker upp. På 1960-talet var det istället marxisterna som resonerade på samma vis. Då handlade allt om klass. Köpte man inte den marxistiska tolkningen av historien som historien av klasskamp, att makten låg hos dem som ägde produktionsmedlen (storföretagen), att privat ägande var grunden för allt förtryck och att räddningen kom först med revolutionen och införandet av proletariatets diktatur, var man en folkets fiende.

Den nya könsideologin är en kopia på marxismen. Klass har bytts mot kön, men i grunden är det samma sätt att tänka.

Viktigt är därför att ej låta sig dras med och tro att man måste sjunga med i kören om man vill vara en god människa och verkligen visa transpersoner den mänskliga omsorg som alla människor förtjänar. Marxisterna sade sig vara arbetarklassens sanna förespråkare men var i slutändan dess värsta förtryckare. Vad dagens knasbollar kommer att försöka med återstår att se men inget talar för att de ska lyckas den här gången heller.

En klok person nöjer sig därför med att bara vara vänlig mot alla, oavsett vem det än handlar om. Det räcker långt.

Nya Wermlands-Tidningen

Alkohol behöver ingen mat

NWT 2024-07-13

En av de löjligaste lagarna Sverige har haft var regeln som sa att den som beställde alkohol på krogen också måste beställa mat. Regeln var till för att minska alkoholkonsumtionen, men kringgicks genom att restaurangerna bar in och ut en soppa som gästerna aldrig rörde.

Regeln försvann 1955 i samband med att ransoneringssystemet, mer känt som motboken, avskaffades.

Men visste ni att vi trots det ändå har regler för alkoholservering kvar som är lika larviga och som kringgås på samma sätt?

Vi är nu framme vid 2024 och vi lever i ett helt annat samhälle än Sverige som det var när vi hade en utpräglad brännvinskultur, där fylleriet var en samhällsplåga som drabbade alla. Idag går vi kurser i vinprovning. Vi brygger eget öl och även ungdomar, som verkligen dricker sig fulla bara för berusningens skull, har slutat med det rena råsupandet.

Ändå utgår svensk alkohollagstiftning ifrån att varje svensk är en potentiell alkoholist vars tillgång till alkohol strikt måste begränsas.

Detta har gjort att vi i svensk lagstiftning har ett krav på att pubar och restauranger måste kunna servera mat om de också ska servera alkohol.

Kravet kan verka rimligt ända tills man kommer till nattklubbarna. De måste nämligen också servera mat trots att det sällan är någon som beställer mat mitt i natten.

När jag fick höra om problemet gjorde jag därför ett studiebesök på två av Stockholms mest kända nattklubbar, Spy Bar och Sturecompagniet. Jag var där kl 02 på natten, pratade med de anställda, frågade hur menyn såg ut och om det var någon som beställde något från den.

Som väntat blev svaret att ingen beställer något. Lagen säger att den som har nattöppet kan ha en enklare meny, och klubbarnas menyer bestod därför bara av tre rätter. Det var uppenbart att menyerna fanns bara för syns skull.

Jag fick även komma in i köken och där fanns inte en tillstymmelse till matlagning, än mindre någon kock. Om ingen beställer mat finns såklart inte heller någon kock.

Varför är det på detta vis? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Det finns idag företagare som vill satsa på andra former av serveringar än just den klassiska restaurangen. De vill pröva vinbarer eller drinkbarer där drycken är själva huvudnumret.

Det omöjliggörs på grund av att alkhollagen kräver av alla som vill servera alkohol att de kan erbjuda ett varierat utbud av maträtter, vilket i praktiken betyder att man ska kunna erbjuda flera förrätter, flera varmrätter och flera efterrätter. Maten ska också tillredas i restaurangens eget kök.

Reglen om att man kan tillhandahålla en begränsad meny inträder först kl 23. En kaféägare som har öppet fram till kl 18 på dagen kan därför inte servera alkohol, om denne inte också kan servera fullvärdiga restaurangmenyer.

Frågan om matkravet har varit föremål för en statlig utredning alldeles nyligen. Det finns en önskan hos flera partier i riksdagen att reformera lagen. Likväl är förslaget från utredningen att matkravet ska vara kvar. Den enda reform man rekommenderar är att ändra tidpunkten då restauranger och pubar ska kunna ha en enklare meny till kl 22.

Skillnaden mot idag skulle alltså endast vara att hyckleriet med nattklubbarnas menyer kommer att börja en timme tidigare. En meningslös reform.

Vad svenska folket behöver göra är istället att fråga sig om vi alltjämt är ett brännvinssupande folk eller inte. Är vi det?

Här kan det vara intressant att se på den alkoholpolitiska utvecklingen i Finland. Vi har samma historia av överdrivet supande historiskt. Men Finland har reformerat sin lagstiftning och numera är det tillåtet för detaljhandeln att sälja starköl med styrka upp till 5,5 procent. Ett förslag ligger på riksdagens bord att höja den gränsen till 8 procent.

Därtill har Finland inget krav på att den som serverar alkhol också måste servera mat.

Möjligen är det därför nu även dags för Sverige att fråga sig om också vi ska ändra på grunderna för vår alkoholpolitik. Att servering av alkohol måste omgärdas av regler är det ingen som ifrågasätter, men det tycks mig som att reglerna är rotade i en syn på alkhohol som är flera decennier gammal. Det tycks mig även som att vi har gått in i en helt annan alkoholkultur, en modernare, mer sofistikierad och ansvarstagande. Alkohollagen borde därför anpassas efter det.

Norrköpings-Tidningar

Barn bör födas på sjukhuset

NT 2024-07-07

Är det säkert att föda hemma? Nej, det är det inte. I årtusenden var hemmet den givna platsen att föda på och kvinnor dog som flugor. Med tillgång till modern sjukvård flyttade därför förlossningarna in på sjukhusen. Resultatet blev överväldigande. I början av 1900-talet dog omkring 200 kvinnor per 100 000 invånare i samband med förlossningen. Nu är vi nere på kanske 4. I ett historiskt perspektiv är förlossningsvården en braksuccé.

Ändå har vi fått en debatt där en grupp kvinnor understödda av delar av barnmorskekollektivet rekommenderar folk att föda hemma.

Det hela är ytterst märkligt och har skapat debatt inom svensk sjukvård. Nu senast är det i Region Uppsala som frågan diskuteras. Den socialdemokratiskt ledda majoriteten har i strid med förlossningsläkarna på Akademiska sjukhuset beslutat att regionen ska erbjuda hemförlossningar.

Inte helt överraskande är stora delar av den medicinska professionen upprörd, inte bara för att det saknas vetenskapligt stöd för att hemförlossningar på något vis skulle vara bättre, utan även för att politikerna klampar in på det som rimligen bör vara en rent medicinsk fråga.

Varifrån kommer då idén om att hemförlossning skulle vara bättre? I en debattartikel i Svenska Dagbladet (2/7) förklarar en grupp barnmorskor att det handlar om att skapa en ”fysiologiskt naturlig födsel”. Det skulle alltså vara mer ”naturligt” och därmed bättre att föda hemma och därtill även undvika medicinska interventioner.

Men felet barnmorskorna gör är att de utgår ifrån att allt som är ”naturligt” också är gott. Så är det ju inte för naturen är varken god eller ond. Naturen innehåller även cancer och malaria. Många gånger behöver vi därför skydda oss från det ”naturliga” istället för att släppa fram det.

Det beklagliga med människans natur är att hennes förlossningar är riskfyllda. Människans evolutionsbiologiska konkurrensfördel är hennes intelligens. Det är det som gör att hon dominererar planeten. De riskfyllda födslarna verkar istället i motsatt riktning. De är evolutionsbiologiskt sett något som försämrar för artens överlevnad på grund av att kvinnor riskerar att dö när de ska förlösas.

Den ”naturliga” födseln är på så vis inte nödvändigtvis god eftersom den ”naturligt” kan sluta med döden.

Ska då inte kvinnor som redan har fött barn utan komplikationer kunna välja att föda hemma ändå?

Jovisst, ingen patient är ju tvungen att ta emot vård. Men den politiska frågan är om skattepengar ska avsättas för att stödja det som är en mer riskfylld form av förlossning eller inte.

Det finns studier som visar att hemförlossningar kan vara lika säkra som sjukhusförlossningar, men förutsätter att den födande kvinnan har två, istället för en, barnmorska hos sig, samt har nära till ett akutsjukhus. Det går alltså att skapa säkra hemförlossningsförhållanden givet att man avsätter dubbla mängden barnmorskor för uppdraget.

Ett val måste därför göras. Ska vi satsa på hemförlossningar därför att vissa menar att detta är ett mer ”naturligt” sätt att föda på eller ska vi fortsätta att satsa på förlossningsvården på sjukhusen?

Här blir mitt råd som före detta regionpolitiker att vi ska fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga fortsätta att satsa på att sjukhusförlossningar. Det är modern sjukvård som har gjort att kvinnor idag inte behöver riskera livet för att föda barn. För i slutändan är det bara inne på sjukhuset som det går att göra ett akut kejsarsnitt och det är bara sjukhuset som kan erbjuda intensivvård för nyfödda som inte kan andas själva. Det är bara sjukhuset som kan rädda liv.

Norrköpings-Tidningar

Ge sjuksköterskorna chansen att vara just det

NT 2024-06-10

Vad handlar sjuksköterskestrejken om? Jag tror mig ha svaret, även om jag är inte säker på att vare sig Vårdförbundet eller regionerna håller med mig. Men jag var regionråd under sex år i Region Uppsala och det gick knappt en dag utan att man rev sig i håret för att försöka komma på vad problemet med sjuksköterskebristen var. Jag grävde därför i frågan så djupt jag kunde och till sist tyckte jag att jag ändå hittade ett svar.

Min bild av situationen är att det normala arbetspasset för en sjuksköterska inne på en vårdavdelning på ett större sjukhus är för tungt. Kamelen kan bara en viss mängd last. Det sista halmstråt knäcker ryggen på henne.

Lösningen är därför varken att höja löner eller korta arbetsveckan. Inte heller att nyanställa. För Sverige har i internationell jämförelse inte färre sjuksköterskor per invånare än andra länder, och vi lägger inte heller mindre resurser på sjukvård.

Istället är det som behövs en insikt i att en sjuksköterska inte kan göra vad som helst under en arbetsdag utan bara ska göra det som en sjuksköterska ska göra. Inget annat. Sjuksköterskor är inte heller en oändlig resurs. Man kan inte slita ut dem och sedan tro att man kan åka till Biltema och köpa nya. Utan det är en begränsad resurs som man måste hushålla med strategiskt. 

Att tänka på detta sätt är inte främmande i tillverkningsindustrin där ingenjörer räknar på varje produktionsmoment för att optimera resursanvändningen. Den ingenjör som läser vad jag skriver nu känner igen sig.

Det är dock långt ifrån så svensk sjukvård fungerar. En sjuksköterska på en vårdavdelning är en allt i allo, fixaren som förutom sina sysslor som just sjuksköterska även ska göra allt annat som dyker upp. Om det exempelvis saknas materiel eller medicin på en avdelning så är det sjuksköterskans ansvar att se till att prylarna är på plats. Vissa sjuksköterskor använder därför sin tid åt att hämta utrustning. Blir det trassel mellan sjukhuset och kommunen om vem som har ansvar för när en patient ska skickas hem är det sjuksköterskan som får lösa det. Sjuksköterskan sköter patienternas vårdplanering, bemanning, handledning av nya sjuksköterskor och tusen andra saker som dyker upp.

När hon inte orkar mer och går ner arbetstid, eller säger upp sig, bryr sig inte arbetsgivaren, för denne är övertygad som att det ändå står hundra nya sjuksköterskor utanför dörren och väntar på att få jobba. Och när det visar sig att det inte är så, att ingen svarar på platsannonserna, blir arbetsgivaren arg och börjar tala om att det är för lite tåga i sjukssköterskorna nuförtiden. Dessutom har de för generösa ersättningar för arbete på kvällar och helger!

Varför har det blivit på detta sätt? Den bakomliggande orsaken är vårdens utveckling där vårdtyngden hos inneliggande patienter har ökat. En sjuksköterska ska under ett arbetspass på en vårdavdelning kunna hantera kanske sex patienter. Längre tillbaka fungerade detta väl eftersom åtminstone tre av patienterna var relativt friska. De låg inne bara för stunden, klarade av att sköta sig själva. 

Den medicinska utvecklingen strävar emellertid mot att inte behöva lägga in patienter. Förr lades en patient som skulle operera ett knä in över natten men idag behövs inte det. Han skickas hem samma dag. Istället har sängarna inne på sjukhusen fyllts av patienter som alla är svårt sjuka. Det rör sig ofta om gamla människor som har fyra eller fem diagnoser samtidigt: bruten höftled, hjärtsvikt, diabetes och senildemens.

Ökad vårdtygnd i kombination med föråldrade arbetssätt där sjukhusen tror att sjuksköterskan är en oändlig resurs som man aldrig behöver hushålla med är således vad jag menar är huvudorsaken. Och jag är lite glad över att strejken har brutit ut. Det behövdes en urladdning. Nu kanske vi kan få en seriös diskussion om hur en sjuksköterskas arbetsdag faktiskt ser ut.

Nya Wermlands-Tidningen

Ingen motsättning mellan cyklar och bilar

NWT 2024-06-01

Om man älskar att cykla måste man då också hata bilar? Ja, man kan få det intrycket i den klimatpolitiska debatten. Vi måste försöka använda mindre fossila bränslen och därmed använda fossildrivna bilar mindre samtidigt som cykeln endast drivs med muskelkraft.

Cykeln har därför kommit att älskas av Miljöpartiet. Det är fullt förståelig och full rimligt, men verkar också ha fått den negativa konsekvensen att det verkar som att om man vill främja cyklandet så vill man även försvåra för bilåkandet.

I Miljöpartiets värld är cykel och bil ett motsatspar. Antingen cyklar man eller så åker man bil. Främjar man framkomlighet för cyklar måste man samtidigt minska framkomligheten för bilar.

Tyvärr verkar det inte bara vara Miljöpartiet som resonerar på detta vis, för jag har noterat att det inom mitt parti, Moderaterna, finns motsvarande resonemang fast till bilens förmån. Det vill säga att satsningar på bättre biltrafik förutsätter minskade satsningar på cykeltrafik, och om det uppstår framkomlighetsproblem i trafiken så är orsaken att politikerna har favoritserat cyklingen.

Varför tänker både höger och vänster på samma sätt, att cykeln och bilen är i konflikt? Jag skulle säga att detta är ett exempel på att vänstern, i det här fallet lilla Miljöpartiet, har vunnit ”problemformuleringsprivilegiet” i frågan.

Begreppet problemformuleringsprivilegiet myntades av författaren Lars Gustafsson på 1980-talet. Han använde begreppet för att förklara hur Socialdemokraterna hade kommit att dominera samtalet så till den milda grad att även borgerliga partier börjat tala på ett liknande sätt. Den som äger privilegiet att få bestämma hur en fråga ska karaktäriseras, vad som är själva problemställningen, har på förhand vunnit halva debatten. Den som har problemformuleringsprivilegiet är den som får sätta ramarna för diskussionen, den som får bestämma vad ingångsvärdena är.

Så vad skulle då ett annat sätt att karaktärisera cykling och bilåkning vara? Jag själv använder alla färdmedel och brukar oftast inte tänka på om de står i motsatsställning mot varandra. Jag bor i en liten stad där cykeln är överlägset snabbast på korta distanser. Bil är knöligt för man måste hitta parkering. Men ska jag handla mycket och hämta tunga lådor är givetvis bilen bättre. Det moraliska dilemmat med att bilar har utsläpp av koldioxid har jag löst genom att skaffa en elbil. Till riksdagen i Stockholm, där jag har min dagliga gärning, åker jag tåg.

Jag är på så vis varken cyklist eller bilist. Jag kan därför inte heller säga om jag föredrar politiska satsningar på cykling eller bilism. Jag föredrar både och, och om det någon gång uppstod ett behov av extra satsningar på cykelvägar skulle jag inte finansiera det genom att plundra kontot för vägunderhåll. Jag skulle istället flytta pengar från någon annan del av budgeten. Jag skulle heller aldrig om jag ansvarade för vägnätet i en stad stänga av bilvägar för att göra dem tillgängliga bara för cyklar utan istället se till att cyklar och bilar kan använda samma utrymme.

För mig finns det ingen motsättning mellan att älska cyklar och att älska bilar. Jag tror mig därför leva utanför de ramar som Miljöpartiet har lyckats sätta för diskussionen.

Kruxet med problemformuleringsprivilegiet är annars att det gör alla som deltar i diskussionen fångar inom en och samma ram. Politiker som drabbar samman i heta debatter går ändå inte utanför ramen, och den fria och öppna diskussionen blir inte så fri som man hade önskat.

Att ta sig ur de definerande ramarna går att göra, men man måste tänka efter och vara självkritisk. Spelar jag på motståndarens villkor eller inte? 

Vi kommer att under många år diskutera hur vi ska transportera oss nu när vi alla är överens om att vi inte längre kan använda fossila bränslen. Att främja cyklandet kommer därför att vara något som de flesta kommuner gör, men ett råd är att aldrig göra bilen till cykelns fiende. Eller tvärtom cykeln till bilens fiende. Hamnar diskussionen där vinner nämligen Miljöpartiet oavsett om de sitter vid makten eller inte.

Norrköpings-Tidningar

Alkoholagstiftningen är förlegad och löjeväckande

NT 2024-05-13

Det fanns goda skäl att reglera svenska folkets alkoholdrickande en gång i tiden. Brännvinssupandet var utbrett. Supkulturen hängde i länge och kanske finns den kvar på sina håll. Men i stora delar av landet har en helt annan alkoholkultur satt sig. Borta är det rena råsupandet och istället dricker vi vin, drinkar och exklusiv hantverksöl från lokala bryggerier.

Ändå är själva grundprincipen för statens alkohollagstiftning att allt drickande leder till sämsta sortens superi och därför måste regleras hårt. Resultatet har blivit att alkoholagen inte längre fungerar med hur människor faktiskt beter sig.

Ett övertydligt exempel på det är lagens krav att den restauratör som vill servera alkohol också måste kunna servera mat. Reglerna säger att en restaurang måste kunna ha ett varierat utbud av mat som tillreds i ett eget fullt utrustat restaurangkök. Med varierat matutbud betyder att man kan servera trerättersmenyer. Restaurangen måste också hålla köket öppet med fullt utbud fram till kl. 23. Först därefter får man ha en begränsad meny.

Detta är inget konstigt för en restaurang som har som syfte att just vara bara en restaurang, men passar inte för pubar eller nattklubbar som vill hålla öppet in på natten.

För att undersöka hur kravet på att servera mat faktiskt fungerar gjorde jag ett studiebesök på några av nattklubbarna och pubarna vid Stureplan i Stockholm. Jag var där vid tvåtiden på natten.

Det var fullt med folk överallt men var det någon som satt och åt? Nej, självklart inte, för vem beställer mat mitt i natten? Om man festar på en klubb eller en pub på Stureplan är det inte maten som står i fokus.

Ändå måste nattklubbar och pubar ha en meny. Den kan då vara begränsad efter kl. 23. På den kända nattklubben Spy Bar bestod därför menyn endast av tre rätter: pasta, pizza och biff. På grannklubben Sturecompagniet bestod menyn av tre olika pastarätter. 

Några beställningar hade man inte och därför inte heller någon kock på plats. Jag fick intrycket att menyerna fanns där bara för att man måste ha dem.

Jag var själv inte med på motbokens tid men har hört berättelserna om hur det gick till när reglerna var ännu hårdare och restaurangerna aldrig fick servera dryck utan att samtidigt servera mat. Det fanns då maträtter som bars in och ut utan att någon rörde vid dem, bara för restaurangen skulle kunna säga att man följde reglerna.

Reglerna försvann eftersom alla insåg hur löjligt allt var. Men det löjliga lever ändå kvar i nattmenyerna på nattklubbarna som ingen beställer något från.

Vad är då en bättre lösning? Jag har inte svaret på det i alla delar, men det är inte bara nattklubbar som skulle vara förtjänta av ett nytt regelverk. I dagsläget är det inte tillåtet att öppna en enklare drinkbar eller vinbar utan att man också har matservering med varierat utbud, vilket då alltså betyder flera förrätter, flera varmrätter och flera efterrätter. 

Tänk er ett litet ställe där man efter jobbet en fredag kan ta sig ett glas vin och lite tapas med arbetskamraterna. Visst låter det trevligt? Men med dagens regler är det alltså inte tillåtet.

Därför vill jag avslutningsvis fråga er som läsare vad ni själva tycker att ni befinner i för alkoholkultur? Vad dricker ni till helgen? Köper ni en flaska renat och dricker brännvinet oblandat? Eller är det italienskt vin, skotsk maltwhisky och kanske en India Pale Ale?

Jag tror att alltfler har lämnat brännvinskulturen bakom sig. Det är därför hög tid att även alkohollagen gör det.

Textarkiv