Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Putin – en girighetens överstepräst

NWT 2022-05-07

Varför har Ryssland invaderat Ukraina? Tre nycklar att förstå (om än inte att ursäkta) Putinregimen är: sårad nationell stolthet, USA-hat och en monstruös korrpution.

De två första av dessa är i någon mån begripliga. Historiskt sett är Ryssland en stormakt, och även om Sovjetunionen kom att ersätta tsarväldet var det samma rike. Ryska federationen reste sig ur spillrorna av kommunismens sammanbrott men förlorade Ukraina och andra landområden som traditionellt sett varit en del av det gamla Storryssland.

Antagonist i denna berättelse är USA som skapade det kalla kriget och som enligt Putin inte slutade med sin politik att försöka underkuva Ryssland bara för att Sovjetunionen upplöstes.

Kriget i Ukraina är i det perspektivet ett krig mot USA, en fortsättning på kalla kriget som egentligen aldrig tog slut.

Narrativet är bisarrt ur ett västperspektiv men i alla falla någorlunda sammanhängande.

Den tredje nyckeln till att förstå Putinregimens väsen är emellertid närmast omöjlig att ta in. Det finns ingen regim i världen som så systematiskt har plundrat den egna befolkningen på dess tillgångar. Ryssland är ett av världens mest korrupta länder med Vladimir Putin som ett slags girighetens överstepräst.

En författare som på ett uttömmande sätt sammanfattar Putins resa till makten är den brittiske journalisten Cathrine Belton i sin bok ”Putins krets: Maktkampen om det moderna Ryssland”. Boken kom ut redan 2020 (på svenska 2021) men läses av förståeliga skäl av många just nu.

Den beskriver detaljerat med ett rikt källmaterial hur KGB åren före Sovjetväldets upplösning alltmer intensivt ägnade sig åt smuggling av teknologi från väst och andra skumraskaffärer för att skaffa hårdvaluta åt staten. När Sovjetunionen brakade samman var därför Putin och många KGB-agenter med honom väl tränade i korruption.

Vad som hände när Sovjetunionen upplöstes i augusti 1991 kan beskrivas som en kamp mellan två läger. KGB och kommunistpartiet. Boris Jeltsin, som blev det nya Rysslands första president, kom från kommunistpartiet och i hans krets samlades de nya företagare som med hjälp av sina kontakter från kommunisttiden lyckades lägga beslag på landets stora råvaruindustrier. De så beryktade oligarkerna kom mestadels just från kommunistpartiet.

KGB i sin tur var inte lika snabba på att roffa åt sig industriföretag men var desto mer drivna i att spela fult.

Putin lyckades bana sig en väg i denna miljö genom att först arbeta med ohederligheter hos S:t Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak för att därefter hamna i tjänst hos Jeltsin.

Varför Putin rekryterades till Moskva är oklart men mycket talar för att det var för att Jeltsins familj behövde någon som hjälpte den med sina affärer. Boris Jeltsin var presidenten som ville leda Ryssland mot demokrati, men också han hade del i rofferiet.

Cathrine Belton berättar sedan historien om hur Putin först framträder som den som ska skydda familjen Jeltsin och fortsätta bygget av demokratin, men visar sig vara en ulv i fårakläder, en KGB:are i själ och hjärta.

För vad som hände var att Putin med hjälp av gamla vänner från KGB-tiden beslöt sig för att underkuva oligarkerna men samtidigt också göra sig själva rika. Oligarkerna fick välja mellan att vara lojala med Putin eller få sina företag stulna, drivna i exil och/eller satta i fängelse.

Striden är sedan många år vunnen av Putin och hans KGB-gäng, som nu utgör den nya ekonomiska eliten. De oligarker som valde att vara lojal med den nye ledaren fick behålla sina rikedomar men fungerar i praktiken idag som vasaller med Putin som tsar.

Korrputionen förklarar inte varför Putin har försökt vilja erövra Ukraina, för det är nog i första hand motiverat av en föreställning om att Rysslands storhet ska återupprättas, men pengar är blodet som rinner i regimens ådror. Putin verkar vara övertygad om att han är Rysslands räddare, men när pusslet läggs är det en annan berättelse som träder fram. Rysslands moderna historia är ett 30-årigt långt plundringståg av det gamla KGB.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Vilken framtid finns för Ryssland?

NWT 2022-03-26

Vad kommer att hända med Ryssland? Vladimir Putins krigsäventyr i Ukraina har gått åt skogen både militärt och politiskt. Inga framgångar har skördats och hela väst – Rysslands alla viktigaste handelsländer – har vänt sig mot landet.

Nu vet vi inte hur kriget kommer att sluta. Det mesta verkar som att allt är påväg att övergå i ett ställningskrig. Och någon snabb fredsförhandling lär det inte bli eftersom Ukraina rimligen inte kan gå med på något av Rysslands orimliga krav. Putin i sin tur kan knappast vända hem från sitt fälttåg med mindre än att ha någon form av trofé att visa upp.

Den isolering som väst nu utsatt Ryssland för kommer därför att behöva fortsätta. Hur länge? Och vad får det för konsekvenser?

Vi som levde under kalla kriget minns hur Sovjetunionen var. Det var ett land som försökte bygga upp ett helt eget samhälle. Självförsörjande på alla sätt. Nästan inga produkter importerades. Rubeln var inte ens en konvertibel valuta. Medborgarna fick inte heller resa utomlands. Opposition mot kommunistregimen var inte tillåten. Dissidenter hamnade i fängelse eller försvann spårlöst.

Är det så det ska bli för ryska folket igen? Frågan är inte alls orimlig att ställa för just nu går utvecklingen verkligen åt det hållet. Oppositionspolitiker sitter i fängelse. Demonstrationer är förbjudna och de sista resterna av en fri press har stängts ned. 

Faktum är att Ryssland för tillfället är mer isolerat än vad Sovjetunionen var. Då gick det ändå turistresor från väst till öst. Och sovjetiska medborgare kunde om de var skötsamma åka utomlands åtminstone till andra kommuniststater. Men just nu går inga flygförbindelser alls mellan Ryssland och övriga Europa.

Sovjetunionen var heller aldrig utestängt från idrottsevenemang. Även om det rådde ett kallt krig respekterades Sovjetunionen som en stat, jämlik alla andra stater. Idrottsmän från Sovjetunionen deltog därför i alla tävlingar på samma villkor som andra. Så är inte fallet nu för i vredesmod har övriga länder kastat ut Ryssland från många internationella idrottstävlingar.

Vad kommer att ske härnäst? Kommer vi att återigen få se ”avhoppare” rymma från Ryssland? Begreppet ”avhoppare” användes som bekant för de få personer som lyckades ta sig ut från någon av öststaterna.

Redan har den ryska balettstjärnan Olga Smirnova berättat att hon sagt upp sig från Bolsjojteatern i Moskva för att istället ta anställning hos nederländska nationalbaletten. Ofrånkomligen påminns man om andra ryska balettdansörer som gjort likadant, som Michail Barysjnikov som passade på att söka politisk asyl i Kanada under en turné 1974.

När Sovjetunionen föll 1991 och Ryska federationen reste sig ur ruinerna hoppades alla att landet skulle bli en del av det demokratiska Europa. Så blev det inte utan istället fick vi Vladimir Putins låtsasdemokrati. Att den ändå gick att leva med var för att den inte var lika repressiv som Sovjetdiktaturen. Den tillät ändå en viss opposition. Människor fick resa in och ut ur landet som de själva ville, och Ryssland är idag en marknadsekonomi som är integrerad i den europeiska ekonomin i övrigt.

Många har därför bara väntat på att Putin ska gå i pension och att ny mer demokratisk ledare ska komma. Hoppet om att Ryssland äntligen ska bli ett normalt land har funnits där hela tiden.

Men nu ser allt mycket mörkt ut. Inget talar för att Putin och hans närmaste kommer att vilja erkänna att invasionen av Ukraina var ett misstag. Även om han själv träder tillbaka kommer han med all sannolikhet ersättas av någon ur samma personkrets som redan styr landet. Putinregimen med sina siloviker (starka män från säkerhetstjänsterna och militären) och oligarker påminner mer och mer om politbyrån i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Putinregimen kommer alltså att överleva på ett eller annat sätt trots att stora delar av världen inte vill ha med den att göra. Det kommer att vara till en enorm skada för det ryska samhället på alla sätt, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt. Ryska musiker, konstnärer och författare kommer inte längre att bjudas in till andra länder. Det kommer att bli som med Iran och Venezuela. Regimen kommer att överleva men driva sitt land till ruinens brant. 

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mot alla odds väntar en ljus framtid Ukraina

NT 2022-03-21

Det kan låta konstigt nu när vi varje dag möts av nyheter om terrobombningar mot civila, men jag tror att de kommande 20 åren kommer att bli de bästa i Ukrainas historia.

Hur kan jag tro det?

Jag tror så på grund av att Ryssland är på väg att förlora kriget. Kanske inte militärt, men politiskt. Därmed återfår Ukraina sin frihet och kommer med all sannolikhet stå mer fritt från härskarna i Moskva än någonsin tidigare.

Många har vittnat om hur Ukraina efter självständigheten trädde in i ett limbo där befolkningen var ovan vid att sköta sig självt demokratiskt och hamnade i ett träsk av korruption och oligarkvälde, men att Maidandemonstrationerna 2013 blev en pånyttfödelse.

I och med det finns den livskraft Ukraina behöver för att återta sin fulla frihet när kriget väl är över.

När det väl blåses eldupphör och ska fredsförhandlas kommer Vladimir Putin att vara en bruten man. Kriget är en politisk katastrof för hans del. Han ville tvinga ukrainska folket till lydnad, men svetsade samman det till en formidabel motståndsrörelse. Han ville splittra EU och Nato men lappade istället ihop den spricka som alla visste varit ett långvarigt problem. Han ville förhindra att nya länder anslöt sig till Nato men både Finland och Sverige överväger nu att ansöka om medlemskap, vilket skulle ge Ryssland en ny 134 mil lång landgräns till den så hatade alliansen. Han har dragit på Ryssland ekonomiska sanktioner av historiska dimensioner, där många internationella företag helt frivilligt valt att avsluta sina affärer i landet. Ryssland står utskämt inför världen.

För Volodymyr Zelenskij är det tvärtom. Ukrainsk inrikespolitik har länge varit instabil och Zelenskij har med sin bakgrund som komiker och skådespelare inte riktigt tagits på allvar av den internationella publiken. Men nu är han den ohotade och självklare ledaren i en kamp för Ukrainas överlevnad. En frihetshjälte.

Jag tror därför att även om Ukraina tvingas underteckna ett förnedrande fredsavtal där landet förbjuds att gå med i Nato och förlorar kontrollen över Luhansk, Donetsk och Krim, kommer detta avtal aldrig ha legitimitet i världens ögon.

Det kommer att bli som det avtal Sovjetunionen tvingade på Finland efter andra världskriget, den så kallade vänskaps- och biståndspakten, 1948.

I avtalet tvingades Finland att acceptera att dess territorium aldrig skulle kunna användas i en attack mot Sovjetunionen (av Nato).

Finland tvingades därmed till neutralitet, och Sovjetunionen utnyttjade detta till att till och med intervenera i den finländska inrikespolitiken.

Avtalet avskaffades i samma stund som Sovjetunionen föll. Det var aldrig någon som såg vänskaps- och biståndspakten som frivillig från Finlands sida.

Putin kommer inte att vara president i Ryssland för evigt, kanske inte ens ett decennium till, och när han är borta kan ”fredsavtalet” kastas i soporna.

Under tiden kan Ukraina göra allt vad man kan för att meritera sig för medlemskap i EU. Med tanke på det dåliga samvete som finns hos EU-länderna på grund av att de inte har kunnat bistå Ukraina militärt lär anslutningsprocessen gå smidigt. Men Ukraina har här en hemläxa att göra. I antikorrputionsorganisationen Transparency Internationals rankning ligger Ukraina på 122 plats av 180. EU kan inte ta in en medlem så hög korrpution.

Är jag för optmistisk? Nej, jag tror verkligen inte det. Alternativet skulle vara att Ukrainas 44 miljoner invånare frivilligt underkastar sig Putin som diktator. Låter det som en mer sannolik utveckling? Knappast.

Nya Wermlands-Tidningen

Ideologiska tokerier förstör idrotten

NWT 2022-02-12

I tisdags vann Jonna Sundling OS-guld i längdskidåkning i grenen sprint. Hon kom in på tiden 3:09. Samma dag tävlade även herrarna i samma gren. Bäste svensk blev Oskar Svensson som kom in på tiden 3.04, vilket räckte till en sjätteplats. Sträckan är densamma för damer och herrar, 1,5 km.

Om Oskar Svensson hade hävdat att han var en kvinna och ställt upp i damklassen hade det varit han som hade tagit guldet.

Men det är ju en löjlig tanke! tänker ni som läser denna text.

Javisst, den är urlöjlig, men tro inte att det löjliga inte kan bli verklighet för det har redan hänt, inte i OS i Peking men i amerikansk collegeidrott.

På andra sidan Atlanten härjar just nu en debatt om damidrottens framtid. Bakgrunden är att en simmare som tävlar för University of Pennsylvania, tidigare var en man och tävlade som en man, men nu har bytt kön och tävlar som kvinna istället. Hon vinner överlägset och slår alla rekord.

Debatten handlar om hon ska få fortsätta tävla eller inte. Det kan tyckas som självklart att hon inte ska det, men vi lever i en tid då det anses ofint att ifrågasätta en persons självdefinierade könstillhörighet.

Den organisation som bestämmer reglerna för collegeidrotten, NCAA, National Collegiate Athletic Association, har försökt lösa problemet så att testosteronhalten får avgöra. En man som bytt kön till kvinna får tävla i damklassen om han under ett år har genomgått en hormonbehandling för att trycka ned testosteronhalten.

Men förvandlas en biologisk man till en biologisk kvinna av detta? Nej, knappast, för när man tittar på fotografier av atleten ifråga så ser man biologisk man. Hon är längre och bredare än sina medtävlare. Att trycka ned testosteronhalten gör att musklerna blir svagare men det går inte att reversera en människas hela biologiska utveckling. Hon har en mans fullvuxna kropp.

Det är naturligtvis mycket bra att vi lever i en tid då vi erkänner att en människa kan ha en könsidentitet som är skild från hennes biologiska kön. Tidigare behandlades könsbytare med förakt på samma sätt som homosexuella. Men idag tror jag de flesta går med på att kalla en person för “hon” även om hon var en “han” tidigare och därför har ett manligt yttre. Vårt samhälle har på denna punkt blivit värdigare.

Men det går ju inte att ha damidrott med manliga tävlande. Det har inte med bristande respekt att göra utan om biologi.

Varför blir det så här? Varför uppstår diskussionen ens?

Svaret ligger i den radikala identitetspolitiken, den ideologi som ifrågasätter alla traditionella begrepp och hävdar att de är förtryckande. Ord som “kvinna” och “man” är tillkomna för att sortera människor i fack som de inte själva har valt. Fri från förtryck blir en människa först när hon slutar att definiera sig själv och andra som kvinnor och män, säger denna ideologi. Att orden “kvinna” och “man” tillkommit för att det verkligen finns två typer av människor (som fysiska realiteter) och som är distinkt olika varandra i flera avseenden, bryr den sig inte om.

I USA är denna ideologi stark, särskilt på universiteten, och i Sverige har vi en tendens att kopiera vad som händer i detta land utan närmare eftertanke. Vi får därför räkna med att det kommer att hända här också. Jämför exempelvis med hur det uppstod stora Black lives matter-demonstrationer i Sverige, sommaren 2020, efter att amerikansk polis i Minneapolis dödat en svart man när de skulle gripa honom. Det hände i USA och det finns inga liknade fall i Sverige. Ändå skulle det demonstreras.

Damidrotten kommer såklart att överleva även detta, för intresset för idrott är stort och alla kommer att vilja ha rättvisa regler. Ideologiska tokerier kommer förr eller senare alltid till vägs ände. Jag gissar därför att det till slut blir förbjudet för före detta män att tävla som kvinnor. Men jag gissar att det kommer att ske först efter ordentliga bråk, och jag gissar att biologiska män kommer att försöka fuska sig fram i damklassen.

Ironiskt nog förlorade simmaren från Pennsylvania nyligen i en tävling mot en annan könsbytare, en man som är född som kvinna. På bild ser denne ut som en man men han har inte genomgått någon hormonbehandling och får därför enligt reglerna tävla som den biologiska kvinna han är. Det finns ju kvinnor med naturligt mycket hög testosteronhalt.

Ja, det är komplicerat. Jag har nog inte svar på alla frågor men det blir verkligen ingen glädje i idrotten om kvinnor inte ska får tävla på rättvisa villkor.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Infrastrukturen måste anpassas till fler elbilar

NT 2022-02-07

Ett nät av snabbladdare för elbilar växer nu fram i landet, men görs det på rätt sätt? Jag är inte säker på det. Jag är själv elbilsägare sedan tre år tillbaka och det var inte självklart för mig hur livet med elbil skulle te sig.

Jag köpte en elbil när jag konstaterade att det fanns snabbladdare längs min vanligaste långa sträcka, Uppsala–Idre. Det är 43 mil och Dalakraft hade varit förutseende och försett bygden med snabbladdare utmed de viktigaste vägarna.

Ännu fler laddmöjligheter har sedan dess kommit till och det finns nu minst en snabbladdare i varje tätort jag passerar: Sala, Avesta, Hedemora, Säter, Borlänge, Djurås, Insjön, Leksand, Rättvik, Mora, Älvdalen och Särna.

Med ett batteri på 45 mil borde jag därför vara nöjd. Jag behöver ju bara stanna en gång längs med vägen för att ladda vilket kombineras med fikapaus. Ändå är jag bekymrad.

För vad som händer nu när försäljningen av elbilar ökar kraftigt är att det blir kö, eller finns risk för att bli kö, vid laddstationerna. Problemet är att det ofta bara finns ett eller två uttag per laddstation och att en laddning tar som minst 30 minuter. Det gör att jag inte med säkerhet kan veta vilken ort jag ska stanna till vid för att ladda. Mest lämpligt är kanske att stanna till i Leksand. Men vad gör jag om det är upptaget där? Fortsätter jag till Rättvik eller ska jag stanna till i Insjön strax före Leksand istället? Eller kanske redan i Djurås?

Så är inte livet med bensinbil eftersom om det är kö på den bensinmack man svänger in på så kan man vänta ut bilen framför. Det tar aldrig mer än någon minut.

Finns det en lösning? Ja, jag tror att elleverantörerna tillsammans med bilindustrin behöver tänka om. Istället för att på många orter sätta upp enskilda snabbladdare där man endast kan ladda en bil i taget kan det vara bättre med färre och större laddstationer med många uttag.

Jag vet inte hur Tesla har tänkt med sina superchargers (som är unika för Teslas egna bilar), men när jag kör förbi företagets anläggning i Borlänge ser jag ett 20-tal snabbladdare bredvid varandra. De flesta är lediga såklart eftersom de är många. Det kan uppfattas som onödigt, men det ger bilägaren trygghet. Han vet att det alltid går att ladda där. Han behöver inte chansa.

Snabbladdare är den typ av laddare elbilar behöver på långa sträckor. De laddar med likström till skillnad från de eluttag man använder sig av hemma över natten som laddar med växelström. De tillhandahålls av elbolag som Vattenfall och Fortum på kommersiella grunder. Att lösa snabbladdningens problematik är alltså inte ett politiskt problem egentligen utan något som marknaden själv måste lösa.

Emellertid är landets kommuner alltid med i all planläggning av infrastruktur, och det är viktigt att rätt frågor ställs till de företag som planerar att sälja el.

Förr var bensinmacken den tillfälliga rastplatsen där man tankade och köpte godis eller tog en kopp kaffe för den fortsatta resan. I framtiden gissar jag att laddplatsen är dess motsvarighet. Jag gissar att bensinmacken som närbutik/kiosk ersätts av en restaurang eller ett fik, som gör att bilägaren kan slå sig ned under den tid bilen laddar, vilket kan vara upp till en timme. Och jag gissar att det finns 10-20 uttag för snabbladdning som gör att en bilägare alltid kan vara säker på att få plats. Det är inte så laddinfrastrukturen ser ut idag, men jag tror att det är vad vi kommer att behöva.

Nya Wermlands-Tidningen

Så spreds konspirationer på Internet

NWT 2021-12-31

För snart ett år sedan stormades Kapitolium, Förenta staternas parlamentsbyggnad i Washington D.C., av en grupp demonstranter som menade att den politiska och byråkratiska eliten i landet hade snuvat Donald Trump på en given seger i presidentvalet. Vi vet inte hur många men vissa i gruppen trodde på allvar att det funnits en satanistisk sammansvärjning av pedofiler och kannibaler som rövat bort små barn, och som familjen Clinton varit inblandad i eller åtminstone skyddat. De tycks ha trott att Trump var sammansvärjningen på spåren och att det var därför som man var tvungen att ta valsegern ifrån honom.

Ursprunglig källa till konspirationsteorin är en anonym skribent på internetforumet 4chan som går under namnet QAnon, och som gjorde anspråk på att vara en högt placerad tjänsteman i Vita huset.

Hur kan en konspirationsteori av detta slag får en sådan kraft? En författare som försöker ta sig an frågan är Jonathan Lundberg i boken ”Från världskrig till nätkrig: Hundra år som formade internet”.

Som bekant är internet en amerikansk uppfinning som skapades för att alla världens datorer ska kunna kommunicera med varandra. Ord och tankar skulle flöda fritt.

En grupp som tidigt förstod att utnyttja den nya tekniken var unga män som alla hade det gemensamt att de inte tyckte att de passade in i sina sociala sammanhang. Man kan kalla dem för ”nördar” i brist på bättre benämning. De fann istället varandra på internet i olika diskussionforum.

Det har funnits och finns fortfarande många olika sådana forum där 4chan är det mest (illa)beryktade. Användarna är anonyma.

I dessa forum rådde full yttrandefrihet och tidigt utvecklades en motståndskultur mot det rådande ”politiskt korrekta” majoritetssamhället. I forumen kunde man säga vad man ville helt ostraffat och hitta likasinnande.

En särskild genre som utvecklades var att säga provocerande saker på skoj. ”Hitler gjorde inget fel” blev ett eget tema. Tanken var att testa gränser och skriva det som man visste var absolut omöjligt att säga offentligt.

Problemet vara bara att det som förmodligen började som skämt successivt övergick till att också bli allvar. För i den tillåtande och skaojfriska miljön dök även riktiga nazister upp, och det gick inte att skilja skämt från allvar.

Denna subkultur var en värld för sig ända tills den knöts samman med motsvarande sociala forum för den breda allmänheten såsom Facebook och Twitter. 

Till skillnad från de äldre forumen förväntades användarna i de nya breda forumen agera under eget namn. Dessa forum växte snabbt och internetdiskussioner gick från att vara något som sysselsatte några få till att vara något för alla.

Därmed var det upplagt för en konflikt mellan två kulturer. En gammal, liten men intensiv, där man var van att få säga vad man ville, inklusive sprida nazism, och en som helt följde normerna för det vanliga majoritetssamhället.

Lundberg berättar i sin bok hur det i den äldre skapades olika nätverk som hackergruppen Anonymous, som när det gått till attack mot myndigheter och stater har varit mycket effektivt. Inom miljön har också stödet för Donald Trump varit stort eftersom man sett honom som en företrädare för alla dem som inte är en del av den ”politiskt korrekta eliten”. För dem har Trump varit en frihetskämpe. Men i denna sfär utvecklades även konspirationsteorin om det satanistiska och kannibalistiska pedofilnätverket.

I samband med att Trump försökte stoppa sammanräkningen av rösterna i presidentvalet kom det till en uppgörelse mellan de två kulturerna. Trump gjorde precis som sina följare på internet, skrev vad han för stunden kände och tyckte, men hamnade i konflikt med dem som menade att en statsman måste väga sina ord mycket mer noggrannt och inte underblåsa stämningar som kan slå över i våldshandlingar. Han stängdes därför av från Twitter och Facebook.

Lundbergs bok är rekommenderad läsning för den som vill förstå en viktig del av det moderna samhällets opinionsbildning. För frågan som författaren ställer i slutet i boken är otroligt viktig att försöka förstå sig på. Det är inte rimligt att folk stormar parlamentsbyggnader på grund av konspirationsteorier som de hittat i obskyra diskussionsforum på internet, men är det rätt att försöka bli av med dem genom censur? Censur tvingar ut folk i kylan där de blir bittra och ännu mer hämndlystna.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Parlamentariskt limbo gör Magdalena Andersson unik

NT 2021-12-27

Från den 1 januari styr statsminister Magdalena Andersson Sverige med en budget som inte är hennes. Situationen är unik. Både historiskt och internationellt.

Huvudprincipen i parlamentarismen är att regeringen ska lägga fram förslag för den lagstiftande församlingen som den gillar. Parlamentet ska ha förtroende för regeringen.

Men Sverige har hamnat i ett limbo där riksdagen säger sig ha förtroende för statsministern men inte hennes politik. 

Vad är bakgrunden till att Sverige har parlamentarism? 

Historien är densamma i alla europeiska monarkier. Under 1800-talet växte parlamenten i makt och samtidigt blev det allt svårare för kungarna att styra sina riken personligen.

De kom därför att förse sig själva med ämbetsmän som kunde hjälpa dem att lotsa igenom lagförslag i parlamenten. Dessa kallades ministrar (det vill säga tjänare) och den främste av dem premiärminister eller statsminister. 

Statsministerämbetet växte på detta sätt fram som ett stöd för kungamakten, och statsministern ansågs vara kungens minister och inte parlamentets.

Men med tiden demokratiserades även de politiska systemen och liberaler och socialdemokrater tog plats i parlamenten. I och med det ifrågasattes monarkernas ställning ytterligare. Vad skulle egentligen monarkens roll vara? Skulle han träda tillbaka och bara ha hand om de ceremoniella uppgifterna eller skulle han vara landets verkliga exekutiva makt?

I Sverige avgjordes striden om monarkins politiska ställning under 1900-talets första decennier.

När rösträtten till andra kammaren utsträcktes till alla skattebetalande män skiftade majoriteten till vänsterpartiernas fördel i valet 1911. Detta gjorde att Gustav V tvingades utse liberalernas ledare Karl Staaff till statsminister.

Gustav V gillade aldrig Staaff och 1914 kom det till öppen konflikt när kungen höll ”borggårdstalet” i samband med den försvarsvänliga demonstrationen som gick under namnet ”bondetåget”. Kungen avgick med segern men läget var ett helt annat tre år senare, 1917, när liberaler och socialdemokrater tillsammans vann majoriteten i andra kammaren.
Då pågick första världskriget och Sverige hade precis skakats av hungerkravallerna då människor demonstrerade för att det inte fanns tillräckligt med mat i landet.

Kungen fick gå med på att utse en liberal och socialdemokratisk regering. Han ville inte det men inte ens högern, dvs. dagens motsvarighet tiil Moderaterna, valde att hjälpa honom.

1917 blev så året då parlamentarismen stadsfästes i Sverige, men på samma sätt som i länder som Danmark och Storbritannien, behöll Sverige sin gamla författning där det stod att kungen var landets formella regeringschef.

Sverige antog en ny författning först 1974.
Det är i detta perspektiv som Magdalena Andersson är unik. Premiärministerns uppgift har historiskt varit att knöla igenom lagförslag i parlamentet för monarkens räkning. Själva genomknölandet har varit poängen med uppdraget. Men nu har vi alltså en statsminister som ska styra på en statsbudget som istället oppositionen knölat igenom. Det är onekligen rätt udda.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ryssland utövar reflexiv kontroll

NWT 2021-11-20

Att något fuffens är i görningen i och med migrantkrisen längs med gränsen mellan Polen och Vitryssland har nog alla förstått. De irakier och syrier som försöker korsa gränsen har inte hamnat där av en tillfällighet utan är resultatet av att Vitryssland släppt på viseringskraven. Oseriösa resebolag, kanske till och med statskontrollerade sådana, har sedan sålt biljetter med argumentet att det skulle vara ett sätt att ta sig in i EU.

Krisen är skapad av den vitryska regeringen, och Vitryssland samarbetar med Ryssland så man kan anta att det är Moskva som orkestrerat det hela. Vad syftet med krisen är är oklart, men det är inte långsökt att tro att det finns någon form av koppling till den stora ansamlingen av ryska trupper intill ukrainska gränsen som sker samtidigt.

Det finns i dag en större vaksamhet mot saker som Ryssland hittar på. När Krim erövrades 2014 gick det mycket snabbt och västvärlden hängde inte med. Därmed skulle man kanske kunna slå sig till ro? Har vi lyckats att inte bli lurade?

Jag gissar att många regeringar och militära ledare tänker så, men så lätt är det inte för faktum är ju att migrationskrisen i Vitryssland ändå har tagit mycket stor plats i europeisk politik i veckan som gick. Jag skulle därför säga att denna ”hybridattack” är framgångsrik, trots att EU och Nato sitter på helspänn och inte viker en tum gentemot kraven på att Polen ska öppna gränsen.

För sannolikt var målet med denna påverkansoperation, som är en bättre term att använda än hybridkrig, att skapa just bråk, inte att uppnå någonting substantiellt. Om vi antar att det är Kreml som ligger bakom operationen, vilket är det mest sannolika, agerar man förmodligen i enlighet med den ryska doktrin för psykologisk krigföring som kallas ”reflexiv kontroll”.

Ryssland har en lång tradition av att arbeta med påverkansoperationer där man kartlägger motståndarens mentala världsbild i detalj för att hitta svagheter. Man sätter sig in i motståndarens psyke och försöker påverka honom redan innan han ens har hunnit fatta ett beslut. De kallas för att ”reflektera” motståndaren. Genom att utnyttja motståndarens psykiskt sett svaga punkter kan man komma innanför hans beslutsagenda. Man kan då styra hans beslut.

Detta utnyttjades av Ryssland 2014 när Krim erövrades. Ryssland visste att det skulle skapa förvirring i nyhetsrapporteringen i väst om soldaterna som tog över halvön inte hade några nationalitetsbeteckningar på uniformen. Journalisterna skulle inte bli lurade av det, men förvirring skulle uppstå. Och när det uppstår förvirring i rapporteringen i väst uppstår det också förvirring i politiken eftersom västvärldens politiker lever i en medial värld.

I det här fallet utnyttjar Ryssland och Vitryssland EU-ländernas rädsla för en ny flyktingvåg. De vet att vi i EU inte vill se en repris av flyktingkrisen från 2015. Samtidigt vet de att det finns flyktingaktivister i alla EU-länder som direkt rycker ut och ska hjälpa de migranter som vill komma in i EU.

En ansamling av irakier och syrier vid gränsen mot Polen blir därför ett självspelande piano. Journalister flockas dit. Frågor ställs till politiska ledare om vad det är som händer och vad de vill göra åt det. Debattprogrammen i radio och tv fylls med aktivister och tyckare. Till sist måste EU:s utrikesministrar åka till Bryssel för bara denna enda sak. Hur ska man förklara det? Är det Vitryssland och Rysslands agerande som förklarar eller är det att EU-länderna själva som orsakat allt ståhej?

Vad nu syftet med informationsoperationen verkligen är lär vi aldrig få veta. Det kan vara vad som helst. Det kan vara en intern politisk kris inne i Ryssland som man vill dölja. Det var ju länge sedan vi hörde något från oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Kanske har han precis dött i fängelse utan att vi vet om det? Det är omöjligt att veta.

Men lärdomen av den fejkade flyktingkrisen i Vitryssland är som sagt inte att vi lyckats undgå att bli lurade. För det är inte sant. Vi har blivit spelade. Migrationspolitiken är verkligen en öm punkt hos oss, och det blev en uppståndelse, förmodligen precis den som Vitryssland och Ryssland hade tänkt sig. Vi vet bara inte vad syftet är.

Norrköpings-Tidningar

S-märkt hatkärlek till kapitalismen

NT 2021-10-15

När Magdalena Andersson höll sitt installationstal som Socialdemokraternas nya partiledare ramade hon in det genom att angripa näringslivet i inledning och avslutning.

Vinstdrivande bolag i välfärden ska bort. Vinst sägs vara rent slöseri. Det är pengar som hamnar i fickorna på aktieägarna, som inte gör någon nytta. Ägarna sägs vara stora globala riskkapitalbolag. Anonyma blodsugande monster.

Men mitt i talet var tonen en annan. Svensk industri, förklarade hon, är världsledande när det gäller att anpassa sig till klimatet och naturen. Det pågår en omställning till grön industri och staten ska skynda på den utvecklingen.

Hur kan en ledare för Socialdemokraterna på detta sätt både baktala och hylla näringslivet samtidigt?

Det har att göra med historien. Socialdemokraterna har en hat-kärlek till näringslivet, som härstammar från att man aldrig genomförde det som var ursprungsplanen, som var att införa planekonomi.

Socialdemokraterna skapades som en motrörelse mot det ekonomiska och politiska system som växte fram under industrialiseringens första tid. Detta skedde i Sverige på slutet av 1800-talet. Industrierna växte snabbt och drog arbetskraft till sig, men inkomstskillnaderna vara stora. Arbetarna stod utan politiska rättigheter och levde i fattigdom. 

Socialdemokraterna trodde därför på riktigt, i likehet med många andra europeiska socialistiska partier vid den här tiden, att planhushållning skulle vara bättre. Marknaden var rörig och orättvis. Staten skulle vara effektivare och om den demokratiserades skulle rikedomarna kunna fördelas på ett annat sätt.

Idéerna om planekonomins fördelar levde kvar i partiet ända in på 1940-talet. Under krigsåren var statens inblandning i ekonomin stor och många socialdemokrater tänkte sig att detta system skulle kunna fortgå. Det möttes dock av ett starkt folkligt motstånd. Företagarna själva ville självklart inte se sina egendomar förstatligade, men arbetarrörelsens bredare lager hade vid det här laget börjat lära sig att marknadsekonomin kanske inte var helt dum ändå.

För samtidigt byggdes välfärdsstaten ut och det var ju egentligen bristen på social trygghet som var skälet till varför man var socialdemokrat och inte ekonomiska teorier. Därtill kunde man även se att planekonomin i Sovjetunionen inte överglänste marknadsekonomierna på något sätt.

Socialdemokraterna kom därför att omvärdera sin syn på näringslivet, och särskilt de stora industriföretagen som de från början hade tyckt så illa om. De konstaterade att det var här som den ekonomiska tillväxten låg. Den nya socialistiska politiken blev istället att ta ut höga skatter för att på så vis omfördela det överskott som industrin skapade. Välfärdsstaten blev kapitalismens krockkudde.

Äldre socialdemokrater som Tage Erlander och Gunnar Sträng förstod detta mycket väl och var därför aldrig några antikapitalister. Det var ju kapitalisterna som försåg dem med pengar.

Så när Magdalena Andersson blåser på med en 1800-talsretorik där företag beskrivs som ohederliga profitörer trots att hon egentligen är beroende av dem så skorrar det visserligen falskt, men det är så det har låtit de senaste 80 åren. En socialist måste gå till storms mot kapitalisterna. Särskilt en nybliven partiledare. Men göra allvar av saken? Verkligen förbjuda profithungern? På riktigt? Nej, det kommer inte att hända. Det är lönsamheten i näringslivet som finansierar välfärdsstaten. 

Gängkriminalitet, Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Tillitskultur möter Klankultur

Nya Wermlands-Tidningen 2021-10-09

Om vi lägger åtsidan gängkriminaliteten för en stund och funderar på ett par andra oroande nyheter som rapporterats om på senare tid så märks det tydligt att Sverige förändras. Sveriges Radio hade i veckan ett inslag om att skolpersonal i Hjulsta utanför Stockholm övar sig i hur de ska agera om det blir en skjutning i närheten av skolan. Onekligen ett nytt inslag i det svenska samhället.

Ett annat exempel är den debattartikel som företrädare för fackföreningarna Akavia och Vision också publicerade i veckan i Svenska Dagbladet där de skriver om hot, våld och trakasserier som drabbar offentliganställda inom rättsväsendet och den kommunala socialtjänsten.

Lägg därtill rapporten om tystnadskultur i den kommunala förvaltningen i Göteborgs kommun i vilken kommunanställda berättar om hur kriminalitet och annat asocialt beteende som hederskultur tillåts påverka den offentliga förvaltningen.

Att detta på ett eller annat sätt går tillbaka till den stora invandringen i Sverige är uppenbart, men vad drar vi för slutsatser utöver detta?

Två författare som skrivit om problemet i olika sammanhang är Mustafa Panshiri och Per Brinkemo.

Panshiri har nyligen kommit ut med en bok som heter ”7 råd till Mustafa”, som är en lärobok för den som invandrat och vill bli en del av det svenska majoritetssamhället. Boken vänder sig även till oss etniska svenskar och han påpekar ganska skarpt att vi faktiskt inte är centrum i världen. Sverige är i vissa avseenden extremt, säger han. Det är inget fel på svenska värderingar. De är mycket bra, men de är inte självklara.

Samma sak har också Per Brinkemo konstaterat i ett antal artiklar i tidskriften Bulletin. Brinkemo har tidigare skrivit böcker om klaner och hur de funkar. Han konstaterar att det i södra Italien där maffian har en stark ställning i samhället också finns en uppfattning hos allmänheten att det är OK att stjäla från staten. Den som inte passar på när tillfället ges uppfattas som en förlorare.

Var för sig konstaterar författarna att det etniska Sverige måste höja blicken och förstå att den egna kulturen är annorlunda jämfört med resten av världen, och att om den ska kunna bevaras så måste den skyddas.

Med skyddas menar de inte att den ska avskärmas från utländska influenser. Författarna är inte Sverigedemokrater. De menar snarare att svenskar i gemen måste förstå att de är lyckligt lottade som lever i ett samhälle som är mycket välordnat från början, med en hög tillit medborgare emellan och en hög tillit till myndigheterna. Myndigheterna är i sig är välskötta, fria från korruption, rättssäkra och på det hela taget vänligt inställda mot landets invånare.

Denna förvaltningskultur, som Sverige delar med andra länder som exempelvis våra nordiska grannar, har visat sig vara genialisk. Den skapar fria och välmående samhällen.

Andra länder har inte samma kultur. Man behöver som sagt inte åka längre än till Syditalien för att inse det. Rapporterna om hur hot och våld, hederskultur med mera växer fram i samhället ska nog därför inte ses som att något nytt och ovanligt har inträffat utan att det är den stora världen utanför Sveriges gränser som färgar av sig.

Därför är det rimligt att ta Panshiris, Brinkemos och andras varningsord på allvar och rusta upp landet så att det klarar av att hantera mer av det som faktiskt är normaltillstånd i andra länder. I många länder är det helt normalt, och moraliskt acceptabelt, att anställa sin brorson i den myndighet man själv jobbar i som chef. Och i vissa andra länder är det normalt för en myndighetsperson att ta hänsyn till familjöverhuvudens vilja att kontrollera sina döttrars sociala liv i detalj.

Krisberedskap för att kunna hantera skjutningar är så klart extremt och ingenting som jag tror att ens skolorna i Hjulsta verkligen behöver, men ökad beredskap för att hantera hot och trakasserier mot anställda i socialtjänsten är definitivt befogat. Vi ska inte heller tro att våra vanliga svenska normer räcker till för att stoppa hederskultur och korruption i farstun. Att sätta hela den kommunala tjänstemannaskaran, oavsett om den är född i Sverige eller inte, i skolbänken en dag för att gå igenom vad det är som gör att vårt land har en unik och kompetent offentlig förvaltning är inte så dumt. Vi är bra på offentlig förvaltning, men vi vet inte alltid varför vi är det.

Textarkiv