Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Skolverket betalar utan koll

Nya Wermlands-Tidningen, 2021-06-05

Vad har Afrikanska dansföreningen, IOGT-NTO Jordbro och Kurdiska kulturföreningen i Borås gemensamt? Jo, gratis pengar. De är tillsammans med en stor mängd föreningar av alla sorter mottagare av läxhjälpspengar från Skolverket.

I veckan som gick avslöjade Stiftelsen Doku, som specialiserat sig på att granska islamismens utbredning i Sverige, att statliga bidrag för läxhjälp gått till salafistiska koranskolor. Salafismen är en av de extrema inriktningarna inom islam.

Avslöjandet är häpnadsväckande samtidigt som det inte är det för det är inte första gången en svensk myndighet betalar ut bidrag till islamistiska föreningar. Tidigare har det handlat om MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor.

När jag gjorde vänner i min bekantskapskrets uppmärksamma på problemet fick jag ett tips om att gå in på Skolverkets hemsida och kolla vad det egentligen är för föreningar som har fått bidrag. Min sagesman menade att det var generande enkelt att lura av verket pengar.

Listan över vilka föreningar som har fått bidrag för 2021 är onekligen intressant. Det verkar som att vilken förening som helst kan ansöka, men att det framför allt är föreningar med någon form av etnisk beteckning som gör det.

Några exempel: Vänskapsföreningen i Skåne, Afro Scandinavian Intellectual Association, Örebro framtidsförening, East African Relief Association, Bakaro Idrottsförening, Somaliska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Just somaliska föreningar har varit mycket aktiva att söka. Totalt sett är det 148 föreningar som beviljats bidrag och av dem anger 28 att de är somaliska i namnet. Men när jag sökte på för mig obekanta namn som Daarulcilmi Relief Organization och Alhadrara Advocacy Foundation visade det sig att de också var somaliska. Lägg därtill olika föreningar som anger att de arbetar med människor från östra Afrika och Afrikas horn. Jag har inte kunnat kolla alla, men man kan anta att också några av dessa har somaliska medlemmar.

Jag har ingen förklaring till varför just somaliska föreningar söker detta bidrag, men att det skulle finnas ett extra stort intresse för läxläsning i just denna etniska grupp tycks något märkligt.

Totalt betalar Skoverket ut 60 miljoner kronor i föreningsbidrag för 2021. Föreningarna får allt från omkring 100 000 kr upp till mer än en miljon.

För att komma ifråga för bidrag måste föreningen helt eller delvis arbeta med läxläsning och haft en verksamhet igång i minst två år. Redovisning av använda medel sker som brukligt är i dessa sammanhang genom att föreningen vid årets slut berättar vad man använt pengarna till.

Om det verkligen finns människor av kött och blod bakom varje förening är omöjligt att veta, och det verkar inte heller finnas något större intresse att ta reda på det heller. Skolverkets ”bidragskran” granskades redan 2019 av bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Hon konstaterade att många föreningar inte har någon hemsida, ingenting som visar att de skulle finnas annat än på pappret. Då var den totala summan som betalades ut 25 miljoner kr. Nu har den mer än fördubblats, och inkluderar bidrag till salafistiska koranskolor.

Läxhjälpsbidraget går tillbaka på den politiska diskussionen om läxornas roll i undervisningen. Barn som får stöd av sina föräldrar med läxorna lyckas bättre än de som inte får det. Undervisningen blir ojämlik. Från vänsterpolitiskt håll har det därför många gånger föreslagits att läxor i skolan ska vara förbjudna. Det finns inget stöd för det i väljarkåren eftersom de flesta förstår att det måste ingå i uppväxten att man lär sig studera på egen hand. Lösningen har varit att utveckla olika former av läxhjälp.

Läxhjälp i sig är bra och något som samhället bör lägga resurser på. Inte minst just för de barn som inte har svenskspråkiga föräldrar, eller som på grund av trångboddhet inte kan få arbetsro hemma. Men Skolverket har installerat en bankomat dit vem som helst kan gå och hämta ut pengar bara man har totat ihop en stadga och två års årsredovisningar. Det är något helt annat.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Mordisk diktatur utgör dilemma för västvärlden

Norrköpings Tidningar, 2021-05-31

Den 2 oktober 2018 mördades den saudiske journalisten Jamal Khashoggi på Saudiarabiens konsulat i Istanbul. Han var där för att hämta de dokument han behövde för att kunna gifta sig. Inne på konsulatet överfölls han av saudiska underrättelsetjänsten. Kroppen styckades inne på konsultatet och smugglades ut i en väska. Den har inte återfunnits.

Att vi vet att mordet gick till på detta sätt är för att turkiska underrättelsetjänsten avslyssnade konsulatet.

Vad säger detta om Saudiarabien som land? Styrs också denna stat av ett rövarband? Länge har vi ju trott att Saudiarabien är ett förvisso auktoritärt men stabilt kungadöme. Gäller inte det längre?

För den som vill uppdatera sig på det politiska läget i Saudiarabien och ta del av Jamal Khashoggis tragiska öde finns just nu tre mycket välgjorda dokumentärfilmer att ta del av. På SVT-play finns filmerna ”MBS den saudiske kronprinsen” och ”Varför mördades Jamal Kashoggi?”. Men därtill finns även filmen ”The Dissident” att hyra på SF Anytime eller Apple iTunes.

Khashoggis historia i korthet är att han under 30 år arbetade som en regimtrogen journalist. Saudiarabien är ingen totalitär stat likt Nordkorea utan har tillåtit en viss mängd pressfrihet, och Khashoggi var lojal med systemet.

Men kronprins Mohammad bin Salman, som tillträdde 2017 och blev landets egentliga regent bakom sin nu 85-årige far, behövde stärka sin makt internt. Arabiska våren hade satt sina spår även i Saudiarabien och en ny opposition hade vuxit fram. Kronprinsen ville därför sätta munkavle på Khashoggi och andra journalister.

För Khashoggi blev detta för mycket och han gick i exil. Han bosatte sig i Washington DC och där fick han sedan kontakt med den rörelse som arbetade mot regimen. Till sist bytte den i flera decennier regimlojale journalisten sida.

Historien om Khashoggi är förfärlig och saudierna har försökt skydda sin kronprins med allsköns bortförklaringar. Men blodfläckarna på Mohammad bin Salmans kaftan kommer aldrig att kunna tvättas bort.

Vad betyder det för oss i Sverige? Vi har sedan länge etablerade affärsrelationer med Saudiarabien och vi har till och med ansett landet pålitligt nog för att vi ska kunna exportera vapen dit.

Det är verkligen ett dilemma för Saudiarabien har alltjämt en nyckelroll i Mellanöstern, som gör landet till en stormakt i det lilla. Landet sitter på världens största oljereserver. Saudiarabien är militärt allierat med USA och därmed indirekt även till Europa. Landet har fredliga relationer med Israel. 

Saudiarabien har spelat en stabiliserande roll i regionen, vilket har varit värdefullt för alla, även Sverige. Den mest religiöst extrema staten i området har inte var det land som fört den mest aggressiva antivästliga politiken, och landet har inte som Libanon, Syrien, Irak och Libyen härjats av inbördeskrig.

Moraliska dilemman har inga perfekta lösningar. Saudiarabien borde på grund av sitt sätt att likvidera en framträdande journalist få samma omilda behandling som Vitryssland får just nu på grund av sitt beslut att tvinga ned ett civilt flygplan för att kunna gripa en dissident. Men vad riskerar vi? Att Saudiarabien blir en fiende istället för en vän?

Gängkriminalitet, Inrikespolitik, Invandringspolitik

Ett parallellsamhälle som letat sig in på kultursidorna

Svensk Tidskrift, 2021-05-28

”Att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” är ett uttryck som används i gängkrigets Rinkeby. Fyra år på ungdomshem är vad en tidigare ostraffad gärningsman under 18 år får för ett mord. Efter det har han bevisat att han är lojal med gänget och kan bli en ”hundragubbe”, en kille som går in för gänget på 100 procent.

Ungdomsrabatten i svensk straffrätt fungerar verkligen som en rabatt. Den lockar unga män att begå grova brott innan de hinner fylla 21. Det är billigare att begå brott medan man är ung. Det är då man ska passa på.

Den nya gängkriminaliteten som brutit ut i Sverige är ett av de stora sociala problemen som Sverige måste ta tag i de kommande åren. Regeringen påstår att dess nya politik redan börjar få resultat, men efter att ha läst de senast utkomna böcker om i ämnet får man nog konstatera att arbetet bara har börjat.

Fyra verk har kommit ut nyligen som på ett eller annat sätt berör den nya kriminaliteten.

Den bok som jag främst vill rekommendera till läsning är Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” (Mondial) som handlar om konflikten mellan de två gängen i Rinkeby. Men övriga böcker kan också rekommenderas: Lasse Wierup, ”Gangsterparadiset: Så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd” (Forum), Fredrik Kärrholm, ”Gangstervåld: Den nya brottsligheten” (Fri tanke) och Hanif Azizi och Markus Lutteman, ”Förortssnuten” (Albert Bonniers förlag).

Vad handlar gängkriminaliteten om? Går det att dra en slutsats? Mitt intryck är att problemet är otroligt komplext. Många faktorer samverkar: stora familjer som bor i för små bostäder, en polis som inte har haft de rätta verktygen att spana på de kriminella, rädsla att vittna hos dem som vet vilka som begått ett brott, dysfunktionella somaliska familjer, frånvarande fäder och en bisarr machokultur, narkotikahandeln, enskilda individer diagnostiserade med ADHD som kanske borde ha remitterats till BUP för länge sedan, en socialtjänst som inte räcker till, ungdomsvårdsanstalter som inte fungerar och sist men inte minst rapmusiken, som hyllas av kultureliten i Stockholm och som bara förvärrar allt.

Om man ska sammanfatta denna röra så kan man säga att det som händer är att unga killar, där många har någon form av neuropsykiatriskt problem i botten, lockas in i kriminella gäng därför att det är tufft och ger dem en mening i livet. Många av dem har sju eller åtta syskon i en familj med bara en mamma som försörjare. De bor i små lägenheter. Eget sovrum är inte att tänka på och därför blir det naturligt att man är ute med kompisarna istället. Killarna har svårt i skolan och är ofta frånvarande. Bruk av cannabis och Tramadol är en del av vardagen.

Att bli en gangster blir sedan en livsstil. Man lever på brott, främst narkotikaförsäljning, och pengarna spenderas på statusprylar som dyra Rolexklockor.

Förortskriminaliteten finns på många håll i landet idag, även om det vi oftast får läsa om är Rinkeby. Där finns nämligen sedan 2015 ett krig mellan två gäng, som kallas för Dödspatrullen och Shottaz. Från början var pojkarna i gängen vänner men när några rånade ett växlingskontor i Täby utan att andra fick vara med sköt de missnöjda en av rånarna, det vill säga sin kompis. Detta splittrade kompisgänget och sedan dess pågår en hämndspiral mellan falangerna. Hämndspiralen är till dags dato ännu inte bruten.

Något av det mest bisarra i denna kriminella subkultur är rapmusiken och det genomslag denna fått hos allmänheten i stort i Sverige, och främst då i kultureliten i Stockholm.

Gangsterrap finns sedan tidigare i USA och några av de gängkriminella i Rinkeby har lyckats etablera sig som rapmusiker. Den mest kända av dem är Yasin som för närvarande sitter häktad som misstänkt för människorov.

Yasins mest streamade låt på Spotify heter ”Ge upp igen” och är en samproduktion med popartisten Miriam Bryant. Den har 24 miljoner lyssningar. Yasin vann Sveriges Radios pris som årets artist och årets hip-hopare i mars i år.

Undertecknad kan inte yttra sig om den konstnärliga kvaliteten i Yasins musik, men det är inte såsom Sveriges Radio har hävdat att man kan skilja konstverket från människan.

Rapmusiken spelar en stor roll i gängkriget. Sångerna handlar om våldet och vissa texter är skrivna för att håna motståndarna i det andra lägret. Det är en del i krigspropagandan mellan gängen. Utan denna direkta koppling till gängkriget skulle Yasins poesi antagligen stå sig slätt. 

Autenticiteten i musiken sitter i den omedelbara kopplingen till verkligheten. Gangsterrappare som inte själva begår brott kallas föraktfullt för ”studiogangsters”. Det är också en konflikt om just detta som ligger bakom den kidnappning som Yasin är misstänkt för att ha varit delaktig i. Rapparen Einár (som till skillnad från övriga har helsvensk bakgrund) har av sina ”kamrater” inte ansetts värdig att vara en riktigt rappare, och skulle därför kidnappas och förnedras.

Att musiksjournalister på olika redaktioner i Stockholm inte förstått att sätta in musiken i sin sociala kontext är häpnadsväckande okunnigt. Bitvis går det inte ens att förstå innehållet om man inte också känner till vad som utspelar sig i gängkriget.

Sociala medier spelar också en mycket stor roll i denna miljö. De kriminella har Instagramkonton där de lägger ut bilder på exempelvis förnedringsaktioner, som inte bara drabbat rapparen Einár utan även en annan framträdande artist, Jaffar Byn.

Till detta kommer Youtubekanaler som rapporterar om konflikten mellan rapmusikerna.

Det finns som Fredrik Kärrholm skriver i sin bok en ”gangsterkultur”. Subkulturer finns i alla samhällen, men den här är kriminell och betydligt större och farligare än exempelvis den som finns i MC-gängen.

Den sociala kontext som orsakat framväxten av gängkriminaliteten är komplex och det finns ingen enskild åtgärd som löser problemet över en natt. Att den stora bakomliggande orsaken är Sveriges invandring är tämligen självklart, men ger inte svaret på vilka sociala mekanismer som är verksamma, och var man ska sätta in åtgärder.

Inom högern säger vi ofta att det behövs strängare straff, fler poliser och mer övervakning. Allt detta behövs, men kommer inte att räcka på långa vägar när. För det är uppenbart att de sociala miljöer som de unga killarna växer upp i kommer att fostra nya generationer gängkriminella om saker får fortgå som de har gjort hittills. 

Rättsväsendet kan exempelvis inte göra något åt trångboddheten. Lasse Wierup konstaterar i sin bok att det i alla bostadsområden, även välmående, finns problematiska individer som lockas av brottslighet. Men i Spångas villaförorter någon kilometer bort är de inte ute på gatorna. De träffar inte varandra och kan inte bilda gäng. I Rinkeby är ungdomarna inte hemma i sina lägenheter för där måste de trängas med sina syskon.

En fråga som både Wierup och Kärrholm lyfter är därför om man möjligen skulle avveckla Rinkeby, Tensta och andra förorter i sin nuvarande form. För varför ska vi samla alla sociala problem på samma ställe? I Wierups bok kan man läsa om att dessa förtorter aldrig var trivsamma ens från början. Segregationen i dessa områden började samma dag som de stod färdigbyggda.

Inte heller de vanliga vänsteridéerna hjälper. Vänstern vill alltid förklara allt med ökade klyftor i samhället och/eller rasitiska strukturer. Men vad som framkommer tydligt i författarnas beskrivningar av de individer som blir kriminella är att de ofta har en neuropsykiatrisk störning. 

Efrersom dessa personer vandrat ut och in i socialtjänst och domstolar hela sin uppväxt är de utredda på längden och tvären. De är redan vid tidig ålder identifierade som problematiska. Men gång efter annan konstaterar socialtjänsten att alla möjligheter att få den unge att bättra sig är uttömda.

De killar som hamnar i gängen väljer den kriminella livsstilen av fri vilja. De vill inte bli behandlade och utan motivation finns ingen möjlighet att ungdomsvården ska ha effekt. De vill bli gangsters och är gamla nog för att göra så som de vill. 

Man kan såklart ifrågasätta om en 16-åring har en fri vilja eller inte, för det verkar inte finnas en förmåga hos dem att planera framåt mer än till nästa dag, och de lever i en bubbla med sjuka värderingar som de tycks tro vara den riktiga världen. Men vi har inga omskolningsläger i vårt land, så det är högst oklart vad man faktiskt kan göra för att få killarna på rätt spår.

En möjlighet som Kärrholm diskuterar i sin bok är om inlåsning för deras eget bästa skulle vara ett alternativ. Om en 16-åring får sitta minst 10 år i fängelse för mord istället för som nu, fyra år på ungdomshem, kommer hans hjärna att ha hunnit utvecklas.

Samtidigt påpekar Kärrholm att straffrätten är utformad så att vi inte låser in folk för brott som de skulle kunna begå utan bara för brott som de har begått. Vi har inte en rättstradition där vi låser in folk som är farliga allmänt sett.

Att det svenska samhället behöver vara betydligt mer kreativt än nu för att komma tillrätta med gängkriminaliteten är uppenbart, och vi har inte heller försökt med allt än. Exempelvis konstaterar Wierup i sin bok att Minneapolis och Toronto nyligen haft liknande problem med gäng sprungna ur den somaliska invandrargruppen. I Rinkeby består de två rivaliserande gängen på samma sätt av unga killar från somaliska familjer, även om de är uppväxta i Sverige. Här finns uppenbarligen något att lära givet att det svenska samhället törs säga att det är den somaliska gruppen som behöver hjälp, vilket i dagens debattklimat tyvärr inte kommer att vara så lätt.

Slutligen vill jag rikta en uppmaning till det etniskt svenska samhället att bry sig mer om den här problematiken. Vi som bor i städade medelklassområden behöver inte konfronteras med gängkriminaliteten. Den lever sitt eget liv i miljonprogrammets enklaver. Men är det så vi vill att Sverige ska utvecklas? Nej, det är inte rimligt. Vi behöver ett nytt socialt program för dessa bostadsområden, som omfattar det mesta från bostäder och familjepolitik till lag och ordning. I annat fall kommer ännu fler unga män att dö. Det är den tragiska sanningen.

Nya Wermlands-Tidningen

Bygg mer i klassisk stil

Nya Wermlands-Tidningen, 2021-04-21

Upplands Väsby kommun bröt i veckan ny mark. Som första kommun i landet vågade man genomföra en arkitekttävling där man på förhand förklarade att husen som ska byggas ska vara i klassisk stil. Får ej vara betonglådor.

Tävlingen är unik. Den första i sitt slag i landet och det har krävts ett gediget arbete av kommunledningen för att ro den i land, för den har varit motarbetad från första stund.

Den svenska arkitektkåren är nämligen häpnadsväckande intolerant. De flesta arkitekter i Sverige arbetar inom den så kallade modernistiska skolan. Det är den inriktning som vi är mest vana vid. Typiska exempel i Karlstad är MSB-huset eller en del av de nya husen Inre hamn. Stilen domineras av betong, glas, aluminium och avskalade fasader. Klassisk stil är istället den äldre stilen där husen är av sten eller trä och med utsmyckade fasader. Ett välkänt exempel i Karlstad är Sockerslottet.

Modernismen kom som en ny och spännande stil under tidigt 1900-tal. I alla tider hade hus varit utsmyckade och nu plötsligt presenterades fyrkantiga block, utan ornament. Det var radikalt och förmodligen rätt kul när det begav sig. Men den nya stilen kom att bli så dominerande att den tog över helt och hållet.

Med tiden har därför allt fler kommit att tröttna på den, och den klassiska stilen har blivit mer omtyckt än den modernistiska. Det vet vi från opinionsmätningar och det syns även vid försäljning av bostadsrätter. Lägenheter i 1800-talshus är populära och dyra. Ändå byggs ingenting i klassiskt stil beroende på att svenska arkitekter inte gillar den.

Den politiska ledningen i Upplands Väsby bestämde sig därför att göra något åt problemet. Det kan ju inte vara rimligt att den stil som människor tycker bäst om ska behandlas som om den vore förbjuden, tyckte man, och utlyste en arkitekttävling (eller rättare sagt en marknadsanvisningstävling). I tävlingen fick bara hus i klassisk stil delta.

Omdömena från arkitektkåren blev de väntade. Fel på alla sätt. Politiker ska inte bestämma smak och stil. Gamla stilar funkar inte i en ny tid. Olyckligt, farligt, populistiskt och kanske till och med nazistiskt.

Men politikerna höll kursen och i torsdags avgjordes tävlingen. Tre vinnare korades, där förstaplatsen togs av en liten okänd firma, och nu ska tre kvarter i centrala Upplands Väsby få hus som liknar 1800-talshusen i Karlstads innerstad.

Vad beror egentligen den svenska arkitektkårens motstånd mot klassisk arkitektur på? Samma motstånd finns inte utomlands. Där erkänner man att det rör sig om två skilda traditioner som utvecklats åt varsitt håll. Den ena är inte överlägsen den andra och nybyggnation i klassisk stil är mycket vanligt. Jag tror att förklaringen hänger ihop med hur svensk arkitektur kom att utvecklas i samklang med den stora moderniseringen av Sverige.

Den modernistiska skolan tog Sverige med storm i mitten på 1930-talet och det var också då som Sveriges resa bort från det fattiga bondesamhället tog ny fart. Från denna tidpunkt till mitten av 1970-talet genomgick Sverige stora förändringar på i stort sett alla områden i samhället. Välfärdsstaten byggdes ut. Skolan reformerades i grunden. En ny författning togs fram. Och framför allt byggdes Lortsverige bort.

Med en kraftig tillväxt i ekonomin efter andra världskriget kunde vi riva och bygga nytt. På 1960-talet kom därför skövlingen av innerstäderna. Man kallade det för att de ”sanerades”. Stenhus som bara var 50 år gamla, men som saknade rinnande vatten, dömdes ut som obeboeliga. De revs och ersattes av ”moderna” betonghus.

Det var också då som miljonprogrammet sjösattes. Enorma bostadsområden växte fram där alla hus byggdes helt i enlighet med den modernistiska skolans principer. Fyrkantiga höghus. Betong och avskalade fasader. Allt detta var ett stort ideologiskt moderniseringsprojekt och arkitekturen spelade en framträdande roll. Sedan dess har samhället vandrat vidare, men inte Sveriges arkitekter. Hos dem är det fortfarande 1978.

Det Upplands Väsby gör nu kan alla andra kommuner också göra. Knepet att använda är att utlysa en markanvisningstävling anpassad efter invånarnas önskemål. Ingen politiker som bygger hus som folk faktiskt vill ha blir straffade för det av sina väljare. Ett litet tips inför nästa års val.

Nya Wermlands-Tidningen

Så dör demokratier

NWT 2021-03-13

2021 började inte bra för demokratin.

Stormningen av kongressbyggnaden i Washington DC den 6 januari var ett lågvattenmärke för det republikanska partiet i USA. När Donald Trump hällde en dunk bensin på en redan uppeldad folkmassa visste hans så klart vad han gjorde.

Men faktum är att även vi i Sverige just nu har ett parti som beteer sig på likartat sätt, och det är inte våra egna trumpister i SD utan självaste Socialdemokraterna.

Ingen kan ha undgått kampanjen där man i debattinlägg av ledande företrädare hävdar att Sverigedemokraterna inte är demokratiskt pålitliga.

Socialdemokraterna har till och med gått så långt att man låtit försvarsminister Peter Hultqvist i en krönika i Dala-Demokraten likna SD vid svin. Man kan inte sminka en gris, var uttrycket han använde.

Är Trumps och Hultqvists beteende av samma art?

Ja, om vi får tro de amerikanska statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. 2018 kom de ut med en mycket omtalad bok som nu även finns på svenska ”Så dör demokratier” (Studentlitteratur). 

Författarna är två av världens främsta forskare på demokratiseringsprocesser. Levitsky är expert på Latinamerika och Ziblatt på Europa. När de upptäckte hur Donald Trump agerade som president sammanfattade de tillsammans sina kunskaper om hur det går till när demokratier dör, för det finns många historiska exempel.

Här finns nu inte plats att gå igenom hela deras gedigna sammanfattning av vad forskningen faktiskt vet utan vi får nöja oss att uppmärksamma de två typer av beteenden som de menar är början till allt. Dels är det att spela ett utmanande konstitutionellt spel (på engelska constitutional hardball), dels är det bristande respekt för politiska motståndare.

Deras poäng är att det till syvende och sist är politikernas beteende som avgör om demokratin överlever eller inte. Ingen konstitution håller om politikerna börar att bete sig illa.

Ett av deras främsta exempel på utmanande konstitutionellt agerande är intressant nog Franklin D Roosevelt. Han räknas förvisso som den av den amerikanska historiens hjältar, men gillade att spela fult. När hans reformer inom krispaktetet New Deal stötte på motstånd i högsta domstolen svarade han med att lägga fram ett lagförslag där han ville utöka antalet ledamöter i domstolen. Konstitutionen säger inte hur många de ska vara, men sedvänjan har landat i att domarna ska vara nio till antalet. Roosevelt ville utöka dem ända upp till 15. Eftersom det är presidenten som nominerar nya ledamöter skulle han på så sätt få domstolen under sin kontroll.

Förslaget gick inte igenom i kongressen på grund av bristande stöd hos det egna partiet. Senare lyckades emellertid Roosevelt med en annan kupp. Han ställde upp för omval en tredje mandatperiod 1940 och blev omvald. Först därefter infördes regeln om att en president bara ska kunna sitta i två mandatperioder. Dessförinnan hade även detta bara varit sedvänja.

För svensk del finns inga liknande intressanta konstitutionella berättelser, men väl om författarnas andra punkt om hur politiker bör bete sig mot sina opponenter. Författarna nämner Sverige som ett exempel på hur ett land kan demokratiseras under ordnade former just på grund av ett civiliserat uppträdande mellan dem som konkurrerade om makten.

Jag som själv skrev min doktorsavhandling om just detta instämmer till fullo. Den politiska kampen var hård. Debatterna mellan Socialdemokraterna, som krävde allmän och lika rösträtt, och högern som vägrade ge efter var hårda. Men det fanns en hövlighetens gräns som båda sidor respekterade. Det är inte säkert att de själva förstod att detta var nyckeln till den svenska demokratins överlevnad, men de hade ändå en förståelse för att det är så man måste göra för att få systemet att hålla ihop.

I min forskning läste jag tonvis med material. Ingenstans läste jag att man kallade sina motståndare för grisar.

Boken rekommenderas varmt. Den handlar i huvudsak om USA, och Trump är redan bortröstad, men både amerikansk och svensk demokrati behöver fräschas upp. Levitsky och Ziblatt ger visar med vetenskap vad som är lämpligt och olämpligt att göra. Det är faktiskt bara att läsa och bocka av vad som ska göras.

Norrköpings-Tidningar

En nyttig varning mot för mycket nostalgi

NT 2021-03-01

Jag är en människa som är sjukt nostalgisk. Min längtan efter det förflutna är så svår att jag känner av den fysiskt. Jag brukar ibland köra omkring i det område där jag växte upp som barn, bara för att kunna stilla mitt inre. Min barndom var alltigenom lycklig, och när jag framkallar minnesbilder var det snö på jularna och det var långa, varma soliga somrar.

Men min nostalgi slutar inte där. Den tror också att det långt innan jag föddes fanns en tid då allt var bra i samhället, då allt var i balans, och jag har fått för mig att det var på 1890-talet när Oscar II var kung. Folk var klädda i fina kostymer och klänningar. I städerna kunde man åka i små söta spårvagnar med konduktörer i uniform som klippte biljetter.


Jag vet att allt detta bara är en sagovärld. Både jular och somrar regnade bort i Rotebro på 1970-talet även om jag har förträngt det. Och vem hade jag varit på 1890-talet? En arbetare i en fabrik med tolv timmars arbetsdag, sex dagar i veckan?

Som konservativ politiker har jag därför bestämt mig för att aldrig låta min tro att ”det var bättre förr” vara min politiska agenda. ”Förr” är för mig ett förråd med många bra förslag som kan återanvändas, men inte ett samhälle som ska rekonstrueras.

En person som uppmärksammat problemet med nostalgi inom den politiska högern är den amerikanska journalisten och historikern Anne Applebaum i sin nya bok ”Demokratins skymning”.

Applebaum räknar sig själv till högern, men är djupt besviken över den utveckling som konservatismen tagit de senaste 20 åren. Hon är bosatt i Polen och gift med den polske politikern Radosław Sikorski som varit landets utrikesminister och företrädare för partiet Medborgarplattformen.

Boken börjar därför med att beskriva den konflikt som kommit att utvecklas mellan Polens två stora högerpartier. Idag är Lag och rättivsa regeringsparti och Medborgarplattformen är i opposition. Båda partierna är konservativa men i konflikt med varandra.

I sin bok beskriver sedan Applebaum hur en liknande utveckling tagit plats i Ungern, med Viktor Orbans parti Fidesz, med Brexit-rörelsen i Storbritannien och med Donald Trumps väljarframgångar i USA.

Applebaum som själv tillhör ena sidan i denna konflikt menar att den andra sidan infekterats av auktoritära och populistiska idéer. Konspirationsteorier, antisemitism och osund nationalism har åter kommit i ropet och ledande företrädare ger sig på den liberala demokratiska statens institutioner.

Förklaringen skulle vara att den auktoritära delen av högern drivs av det hon kallar för ”restaurativ nostalgi”, tron på att det förflutna går att återskapa. Exempelvis skulle Brexit vara en följd av en önska att återupprätta Storbritannien som en världsmakt, ägare av ett imperium.

Applebaums bok är läsvärd, men hon är själv en del i en pågående kamp inom högern, och boken är skriven i vredesmod. Det är en anklagelseakt mer än en objektiv analys. Men ilska ska inte underskattas som drivkraft för att piska fram sanningen. För sanningen är ju att en del av högern i västerlandet har hamnat fel. 

(Boken finns så klart även på originalspråk. Jag nämner detta som konsumentupplysning. Albert Bonniers förlag har tyvärr inte gjort en bra svensk översättning.)

Nya Wermlands-Tidningen

Att vara konservativ

NWT 2021-01-30

Det är klart att man funderar på varför man är själv är konservativ. Är det rimligt?

När jag ställer den frågan till mig själv är det alltid samma sak jag kommer tillbaka till. Jag tror på det som äldre genrationer har byggt upp. Jag litar på det.

Jag lyssnar på alla som vill bygga ett bättre samhälle. Det finns ju att göra, verkligen. Men nästan allt de föreslår bygger på en idé om att allt gammalt är dåligt. Ta skolan som exempel. ”Katederundervisning” anses vara urmodigt. Istället ska man använda ”moderna” undervisningsmetoder, som är sprungna ur något slags vag idé om att äldre undervisning förbjöd barn att tänka fritt och därför inte kreativt.

Att konservativa är för friskolor har inte bara med valfrihet att göra utan med en tro att socialdemokratisk skolpolitik i grunden är dålig. Friskolor blir då ett sätt att skapa vettiga skolor i traditionell stil. Internationella engelska skolan startades på grund av att grundaren Barbara Bergström hade en annan, och äldre, uppfattning om hur skola ska bedrivas. Nu är det den av de mest populära skolorna i landet. En slump? Knappast.

Vi har precis firat jul och snart börjar fastan. Jag brukar skoja med mina vänner och säga att det är strikt förbjudet att äta semlor före fastlagssöndagen, eftersom semlan är den söta och feta bulle man åt precis innan fastan började. Jag hävdar att jag är utsänd av staten för att kontrollera att alla gör rätt, vilket jag vet att ingen gör eftersom semmelkalaset redan är igång.

Skämtet går hem i bekantskapskretsen eftersom semmelätandet är en kär tradition. Vi diskuterar vilket konditori som har den bästa semlan och om det är OK med varianter som Wienersemla eller semmelwraps. Vi gör så för att vi har en bild av att det finns ett traditionellt sett att äta semla, och att det är det rätta sättet. Vi vill att allt ska kännas på rätt sätt.

Traditioner är känslosamma på detta sätt, men är långt mer än bara en fråga om känslor. För hur ska vi se på en sådan sak som som domstolsväsendet? Det är också en tradition.

Vem uppfann domstolsväsendet i Sverige? Vem tänkte ut hur vi skulle ha lagar och domstolar? Vem designade systemtet?

Ingen så klart! Ja, så är det, men hur kom det till då? Om ingen desingade det, hur uppstod det?

Det skapades av årtusenden av erfarenhet. Domstolar har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Domstolarna är en tradition. Ingen visste vad det var från början. Ingen designade dem. De växte fram av sig självt.

Är det bara konservativa som förstår att erfarenheter växer fram genom trial and error? Nej, inte alls, för det är ju mänsklighetens normala sätt att lära sig, men det är bara konservativa som systematiskt påpekar att detta är något som måste beaktas i politiken.

För det finns som sagt en allmänt utbredd idé om att traditioner inte är nedärvd visdom utan nedärvda fördomar.

Detta menar jag är en fördom i sig. I min ”Handbok i konservatism” skriver jag om ”Sagan om upplysningen”. Upplysningen är som bekant en period på 1700-talet då man intresserade sig för vetenskap på ett mycket friare sätt än tidigare. Ovanpå det kom franska revolutionen.

Efter det finns en föreställning om att bara den är ”upplyst” som bryter med allt som är gammalt. Allt gammalt är fördomsfullt. Allt nytt är upplyst.

Jag tror helt enkelt inte på något av detta. Jag ser inte att samhället blir bättre av att ständigt avfärda allt som känns gammalt på något vis.

Istället kan jag notera hur människor varje gång de tycker sig hamna i en ny tid av osäkerhet söker efter det som är gammalt och beprövat. Exempel: Vi har ökade problem med kriminalitet. Nuvarande metoder har inte funkat. Vad göra? Den gamla metoden är att låsa in de som begår brott. Funkar det? Ja, äldre generationer menar att det funkade för dem. Vad ska vi då tro? Att äldre generationer förstod något av vad de gjorde?

Norrköpings-Tidningar

Varför ska vi i Sverige ta ansvar för Donald Trump?

NT 2021-01-18

I varje familj finns det en morbror, som man helst inte vill bjuda in till den stora familjemiddagen. Han dricker sig full och är allmänt jobbig. På bröllop och 50-årsmiddagar måste man sitta och ursäkta sig. ”Ja, han är en del av vår familj … tyvärr. Men vad ska vi göra? Hemskt ledsna att ni ska behöva uppleva det här.”

Men vilket ansvar har man egentligen för sin morbror? Han är väl en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv?

Den socialdemokratiska partiledningen har i ett antal debattinlägg skrivit om händelserna i Washington DC den 6 januari, då kongressbyggnaden, Kapitolium, stormades av en folkmassa. Folkmassan manades på av USA:s president Donald Trump, som kan beskrivas som en högerpopulistisk politiker. 

I Sverige är det Sverigedemokraterna som är högerpopulister. Sverigedemokraterna säger sig vara ett konservativt parti. Moderaterna är också ett konservativt parti, så även till stora delar Kristdemokraterna. Alltså, menar Socialdemokraterna, är Moderaterna och Kristdemokraterna ansvariga för Donald Trumps allmänt oredliga beteende.

Det är så associationskedjan ser ut som Socialdemokraterna nu försöker pådyvla svenska folket.

Man gör så för att skrämmas och fösa in väljarna i den socialdemokratiska fållan där varm choklad och bullar väntar.

Men allt bygger på en tanke om att vi som är konservativa i Sverige är skyldiga att ta ansvar för vad den bisarre morbrodern i USA gör.

Denna tanke är fel. Den är lika fel som när människor tror att de måste ta ansvar för alla sina släktingar.

Moderaterna är förvisso ett parti besläktat med de amerikanska republikanerna, och många moderater skulle om de flyttade till USA rösta republikanskt. Samma sak gäller för många kristdemokrater. Men släktskap betyder inte gemenskap, samtycke eller ens ömsesidig förståelse. Och den republikanska familjen är dessutom djupt splittrad, där ett antal konservativa kongressledamöter röstat för att ställa sin egen president inför riksrätt.

Här finns en historiskt intressant parallell. Ursprungligen ingick socialdemokrater och kommunister i en och samma rörelse. Då kallades alla för socialdemokrater.

Även Vladimir Lenin var således socialdemokrat, men han var i konflikt med den reformistiska grenen. Framför allt var han kritisk mot den tyska socialdemokratin som han tyckte var för kompromissvillig. Endast med revolution skulle den sanna socialismen kunna förverkligas.

Med ryska revolutionen 1917 blev splittringen definitiv och Lenin och hans kamrater började kalla sig kommunister istället.

I Sverige skedde motsvarande splittring samma år när den socialdemokratiska vänsterfalangen tvingades lämna moderpartiet. De anslöt sig till Lenins rörelse och antog senare namnet Sveriges kommunistiska parti (idag Vänsterpartiet).

Dessa händelser ligger mer än hundra år bort, men är sedelärande. Vi tänker idag aldrig på att den socialdemokratiska rörelsen och den kommunistiska har samma ursprung. Vi påstår inte heller att dagens socialdemokrater är ansvariga för kommunismens brott mot mänskligheten. Inte heller att Socialdemokraterna har något gemensamt med förtryckarregimerna i Kina eller Nordkorea. 

Det förhåller sig inte annorlunda med de olika inriktningar som finns bland högerpartier världen över. Den oredlighet som Donald Trump uppvisat är ingenting som någon i Sverige behöver ta ansvar för. Om det han har gjort är konservatism så är det en annan form än den som hör hemma i vårt land. Släktskap och gemenskap kan som sagt vara två helt skilda ting.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Avskräckning är viktigast

NWT 2020-12-19

När andra världskriget bröt ut förklarade sig Belgien, Luxemburg och Nederländerna neutrala för att undvika att bli indragna i kriget. Det gjorde även Danmark och Norge. Hur gick det? Tyskland ockuperade dem.

I Sverige påstås ofta att det var neutraliteten och alliansfriheten som gjorde att vi inte drogs in i vare sig första eller andra värdlskriget. Men det är bara nonsens. Tyskland ockuperade Norge därför att landet har en lång Atlantkust. Det har inte Sverige.

I veckan som gick fattade riksdagen ett nytt så kallat försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut lägger fast inriktningen för Sveriges försvarspolitik för de närmaste fem åren, men planeringshorisonten brukar sträcka sig åtminstone 10 år framåt i tiden. Beslutet innehåller massor med detaljer om nya vapensystem och nya regementen. Men för att veta hur mycket av allt vi ska investera i behöver vi också bestämma vilken hotbild vi ska skydda oss mot.

Här säger riksdagen att målet ska vara att Sverige ska kunna försvara landet i tre månader. Detta tänker man sig ska vara tillräckligt för att en angripare ska väga för- och nackdelar mot varandra och konstatera att priset för att angripa Sverige militärt blir för högt.

Ordet ”tröskeleffekt” finns inte med i riksdagens beslut men används flitigt i de underlagsrapporter som försvarsberedningen tagit fram, det vill säga den parlamentariska kommitté som förberett den nya försvarspropositinen.

Denna strategi låter rimlig, men är faktiskt inte det. Sverige tänker tyvärr fortfarande som om krig skulle utspela sig som på 1940-talet, där en stormakt kommer med landstigningsfartyg och vill besätta svenskt territorium.

Det scenariot kommer inte att inträffa, eftersom den enda granne i vårt närområde som skulle kunna göra en sådan sak är Ryssland. Ryssland har visat att man inte drar sig för att starta krig, och är därför ett farligt land, men det finns inget vettigt skäl för Ryssland att ockupera just svenk mark. 

Ryssland har en helt annan ambition. Rysslands mål är att kunna kontrollera det man kallar för sin intressesfär. Med det menas Vitryssland, Ukraina och även de baltiska staterna. Som stormakt tycker man sig ha rätt att dominera andra länder. Det var därför som man startade ett upprorskrig i Ukraina för att förhindra att landet anslöt sig till EU och Nato.

Om utvecklingen i Vitryssland går åt samma hålla kan man lugnt räkna med att Moskva ingriper även där. De baltiska staterna är redan medlemmar i EU och Nato, men är ständigt utsatta för påtryckningar från rysk sida. Det finns stora rysktalande befolkningar i dessa länder och Moskva drar sig inte för att försöka infiltrera dem.

Sverige är inte ett neutralt land i denna maktkamp för vi är med i EU och är ett av de länder som tillsammans med Polen och de baltiska staterna driver den hårdaste linjen när det gäller sanktioner mot Ryssland. Sverige samarbetar också mycket nära med Nato. Vi är en del av väst.

För Rysslands del handlar det därför att hålla Sverige borta från inblandning i Ukraina eller Vitryssland och skrämma oss att inte gå med i Nato.

Ett sätt att göra detta är att skrämmas och bete sig illa, påminna lilla Sverige om att om vi är allt för stöddiga så åker vi på stryk, eller om en konflikt i Baltikum inträffar kanske göra en mindre väpnad insats mot Sverige för att få oss ur fattningen.

Mot detta hjälper det inte med en ”tröskel” utan det som behövs är avskräckning. Det var den läxan som Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Danmark och Norge fick lära sig i och med andra världskriget. De förstod att det inte går att vädja till moral och heder hos stormakterna utan det gäller att bli lika mäktiga som dem. För dessa länder blev det därför självklart att gå med i Nato, den stora försvarsalliansen som backas upp av amerikanska kärnvapen.

Det är såklart välkommet att Sverige nu återtar sin försvarsförmåga men den svenska strategin bör vara att precis som de andra små länderna i Europa satsa på avskräckning. Budskapet ska inte vara att det blir dyrt att angripa Sverige utan budskapet ska vara att det inte ens är möjligt. För detta krävs så klart tillgång till en försvarsmakt som är mycket större än den den potentiella angriparen har. Denna finns i Nato, som är den enda militärmakt Ryssland fruktar på riktigt. När Sverige nu rustar upp bör vi därför också be om att få ingå i alliansen.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Gyllene medelväg mellan assimilering och integration

NT 2020-12-07

Dags för en kort lektion. Det finns några nya begrepp som jag tror att varje röstberättigad medborgare behöver lära sig. Ett av dem är ”funktionell anpassning”. Det handlar om invandringspolitik, och vilken väg Sverige ska ta i framtiden.

Det var på 1950-talet som Sverige började bli ett invandrarland. Industrin ropade efter arbetskraft efter andra världskriget.

Staten hade då som officiell politik att alla invandrare skulle assimileras. Man använde verkligen detta ord och tänkte sig att invandrarna skulle bli svenskar. De skulle omformas, bli som majoriteten. Börja tala svenska, äta svensk mat, följa svenska seder och kanske till och med bli lutheraner.

På 1970-talet skiftade dock inställningen från statens sida. Nu blev uppfattningen istället den motsatta. Invandrarna skulle så långt som möjligt ges möjlighet att bevara sin ursprungliga identitet och kultur. Det svenska skulle inte tvingas på dem alls. Offentliga bidrag började delas ut till etniska föreningar. Ordet assimilation utmönstrades helt.

Vad som var målet med integrationspolitiken var mycket oklart, men tanken var att alla skulle kunna behålla sin kultur och identitet och ändå leva sida vid sida. Det är en ganska fin tanke, men är också orealistisk, för om man verkligen ska tala om integration som måste ju en kultur integreras i en annan.

Denna politik har emellertid ändå fått vara den ledande, fram till nu. Det har ju visat sig att den inte ger resultat.

Så vad gör man då om man inte vill att invandrarna ska behöva omprogrammeras så att de blir kopior av de etniska svenskarna, men ändå vill att de ska integreras i det etniskt svenska samhället?

Här finns det de som har sagt att integrationen måste vara en ”dubbelriktad process”. Det etniskt svenska majoritetssamhället och invandrarna ska mötas på halva vägen.

Det är emellertid en modell som bygger på ett tankefel. Det finns nämligen inte en enda invandrarkultur som den svenska majoritetskulturen kan möta. Invandrarna kommer ju från många olika länder. Syrier, afghaner, iranier, vietnameser, eritreaner, kurder eller somalier är alla olika folk. Den etniska svenska gruppen kan inte anpassa sig till alla dem samtidigt.

En lösning som har föreslagits är därför begreppet ”funktionell anpassning”. Tanken är mycket enkel. Det är inte rimligt att kräva av en iranier som har flytt från förtrycket i sitt hemland att han ska sluta vara iranier, om han själv inte vill, men man kan kräva av honom att han ska lära sig hur majoritetssamhället fungerar. Förutom språket och grundläggande samhällskunskap bör alla också lära sig hur svenskarna är. Det är omvittnat att mycket i den svenska kulturen är underförstådd. Chefen på jobbet säger inte ”Du ska ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00” utan han säger ”Skulle du kunna tänka dig ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00?”. Orden faller annorlunda i Sverige jämfört med andra länder men betyder ändå samma sak.

Att som invandrare lära sig detta är i någon form en assimilering till majoritetssamhället, men inte en hjärntvätt. Det är ett sätt att bli en fungerande medlem i ett samhälle som sedan gammalt består av en stor etnisk grupp svenskar.

Textarkiv