Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Gyllene medelväg mellan assimilering och integration

NT 2020-12-07

Dags för en kort lektion. Det finns några nya begrepp som jag tror att varje röstberättigad medborgare behöver lära sig. Ett av dem är ”funktionell anpassning”. Det handlar om invandringspolitik, och vilken väg Sverige ska ta i framtiden.

Det var på 1950-talet som Sverige började bli ett invandrarland. Industrin ropade efter arbetskraft efter andra världskriget.

Staten hade då som officiell politik att alla invandrare skulle assimileras. Man använde verkligen detta ord och tänkte sig att invandrarna skulle bli svenskar. De skulle omformas, bli som majoriteten. Börja tala svenska, äta svensk mat, följa svenska seder och kanske till och med bli lutheraner.

På 1970-talet skiftade dock inställningen från statens sida. Nu blev uppfattningen istället den motsatta. Invandrarna skulle så långt som möjligt ges möjlighet att bevara sin ursprungliga identitet och kultur. Det svenska skulle inte tvingas på dem alls. Offentliga bidrag började delas ut till etniska föreningar. Ordet assimilation utmönstrades helt.

Vad som var målet med integrationspolitiken var mycket oklart, men tanken var att alla skulle kunna behålla sin kultur och identitet och ändå leva sida vid sida. Det är en ganska fin tanke, men är också orealistisk, för om man verkligen ska tala om integration som måste ju en kultur integreras i en annan.

Denna politik har emellertid ändå fått vara den ledande, fram till nu. Det har ju visat sig att den inte ger resultat.

Så vad gör man då om man inte vill att invandrarna ska behöva omprogrammeras så att de blir kopior av de etniska svenskarna, men ändå vill att de ska integreras i det etniskt svenska samhället?

Här finns det de som har sagt att integrationen måste vara en ”dubbelriktad process”. Det etniskt svenska majoritetssamhället och invandrarna ska mötas på halva vägen.

Det är emellertid en modell som bygger på ett tankefel. Det finns nämligen inte en enda invandrarkultur som den svenska majoritetskulturen kan möta. Invandrarna kommer ju från många olika länder. Syrier, afghaner, iranier, vietnameser, eritreaner, kurder eller somalier är alla olika folk. Den etniska svenska gruppen kan inte anpassa sig till alla dem samtidigt.

En lösning som har föreslagits är därför begreppet ”funktionell anpassning”. Tanken är mycket enkel. Det är inte rimligt att kräva av en iranier som har flytt från förtrycket i sitt hemland att han ska sluta vara iranier, om han själv inte vill, men man kan kräva av honom att han ska lära sig hur majoritetssamhället fungerar. Förutom språket och grundläggande samhällskunskap bör alla också lära sig hur svenskarna är. Det är omvittnat att mycket i den svenska kulturen är underförstådd. Chefen på jobbet säger inte ”Du ska ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00” utan han säger ”Skulle du kunna tänka dig ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00?”. Orden faller annorlunda i Sverige jämfört med andra länder men betyder ändå samma sak.

Att som invandrare lära sig detta är i någon form en assimilering till majoritetssamhället, men inte en hjärntvätt. Det är ett sätt att bli en fungerande medlem i ett samhälle som sedan gammalt består av en stor etnisk grupp svenskar.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Trumpväljare gör också rationella val

NWT 2020-11-14

Kan det vara så att det bara är rena idioter som röstar på Donald Trump? Det är i alla fall det intryck man kan få av i stort sett alla kommentarer som går att uppbringa, både i USA och i Sverige.

Men… Något stämmer inte riktigt här för även om Joseph Biden vunnit en tydlig majoritet med 74 miljoner röster så var det ingen jordskredsseger. 70 miljoner röstade på Trump.

Jag tror att man gör klokt i att lägga sina fördomar om Trumpväljarna åt sidan för att dyka ned i valstatistiken. Vilka är det som har röstat på Trump?

Det bästa materialet för stunden är den regionala statistiken. Ett mönster framträder mer tydligt än alla andra. Det är som att siffrorna hoppar ut ur skärmen och tar tag i en. Det är motsättningen mellan stad och land.

Mönstret syns på kartan över hela USA med blåa (demokratisk majoritet) och röda (republikansk majoritet) stater, men vad som är ännu mer intressant är att det även syns inom varje delstat. Röster rapporteras in per county. Countyn på landet röstar på Trump. Countyn i storstäder röstar på Biden.

Några exempel:

I Tennessee röstade 61 procent på Trump. Delstaten är knallröd utom i de två countyn där delstatens två stora städer, Memphis och Nashville, ligger.

I Kalifornien röstade 64 procent på Biden. Alla visste redan från början att Biden skulle vinna delstaten. Här ligger ju flera av USA:s främsta universitet, som Stanford och Berkeley. Här finns Silicon Valley och Los Angeles med hela underhållningsindustrin, som ju inte är känd för att vara vänligt inställd till Trump.

Men när man tittar i mikroskopet ser man att jordbruksbygderna i delstaten röstar på Trump.

Hur är det med de gamla svenskbygderna i Minnesota? Samma mönster. Våra ättlingar på landet röstar på Trump. I städerna gillar man Biden.

Typiskt är också att det är markanta skillnader i röstetal. Trump vinner jättemajoriteter på landet. Biden vinner jättemajoriteter i städerna.

När statsvetare ska försöka förklara hur väljare röstar brukar de titta på både objektiva och subjektiva faktorer.

Vi vet att röstning inte är en till hundra procent rationell handling. Vilka vi är, hur vi är uppfostrade, var vi bor, vad vi arbetar med, vilken ålder vi har eller vilket kön vi har, påverkar oss att rösta på ett visst sätt. Det är objektiva faktorer som vi inte helt och hållet kan frigöra oss ifrån.

Men statsvetarna frågar också väljarna om hur de själva förklarar sin röstning. Det är den subjektiva sidan av saken. För inom ramen för vem man är, vad man har påverkats av i sitt liv, kan man ändå som väljare göra ett rationellt val. Det är inte rationellt i den bemärkelsen att man som väljare har tillgång till all existerande information i hela världsrymden och dessutom är utrustad med ett superintellekt som gör att man inte drar några felaktiga slutsatser om någonting. Men det är en rationell kalkyl givet förutsättningarna på plats för individen vid röstetillfället.

Det finns en tendens hos kommentatorer att endast uppehålla sig vid de objektiva faktorerna. Man går för långt och väljaren upphör plötsligt att vara en rationell individ. Hon blir istället som ett djur eller en växt, en biologisk varelse utan förmåga att tänka själv.

Det är när detta händer som analytikerna konstaterar att alla som har röstat på Donald Trump måste ha lurats på något vis. Låg utbildning, arbetslöshet, inkomstklyftor och dåliga bostäder gör att hon inte kan tänka klart. Hade hon istället haft hög utbildning, ett bra jobb, en bra inkomst och en bra bostad så hade hon blivit en upplyst och förnuftig väljare och röstat på Biden.

Nu har jag själv inget bra svar på varför motsättningen mellan stad och land är så skarp i USA som den är, men den visar att det är mer än bara objektiva, för individen opåverkbara, faktorer som ligger bakom Trumpväljarnas val att stödja den sittande presidenten. Det finns hos dem som bor på landsbygden en genomtänkt och rationell valhandling. Vi talar ju om miljontals människor. Inte en flock kor som kan fösas åt ena eller andra hållet.

Dessa väljare menade att det vid röstetillfället var mer rationellt för dem, givet deras liv, deras intressen och behov, på sin ort, att rösta på Trump än på Biden. Det är något som måste respekteras, undersökas och förstås. Ej avfärdas som ett uttryck för kollektiv dumhet.

Norrköpings-Tidningar, Religion, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Skilj på islam och islamism

Norrköpings Tidningar 2020-10-26

Terrorattentatet i Frankrike, där en historielärare fick huvudet avkapat, har med rätta fördömts kraftfullt världen över. Det läraren hade gjort var att han hade visat en karikatyrbild på profeten Muhammed.

Vad motiverar en terrorist att begå ett så fruktansvärt brott? Är det hans religion eller är det hans politiska ideologi, som i det här fallet skulle vara det som går under benämningen islamism? Eller är det kanske både och, för det kanske inte är möjligt att inom ramen för islam att separera politik och religion åt?

Låt oss bena ut frågan.

Att många muslimer inte gör någon skillnad mellan sin religiösa övertygelse och sin politiska är uppenbart. Iran är ju en islamistisk diktatur där prästerskapet har den yttersta makten. Där är sammanblandningen total.

Det finns de som därför inte vill erkänna att islam är en religion utan endast en politisk ideologi, eftersom den politiska ambitionen är så framträdande.

Jag förstår varför man säger så, för det man vill göra är att kritisera islam där det ju bevisligen finns många utövare som kan tänka sig att främja sin religion med våld. Att då omdefiniera religionen till en politisk ideologi är ett sätt att nedgradera den. Den kan därefter jämställas med politiska ideologier och i den skaran finns ju de allra värsta avarter av mänskligt tänkande som kommunism och nazism.

Det är naturligtvis frestande att delegitimera islam på detta sätt för att kunna ge sig på religionen på samma sätt som man kritiserar politiska ideologier, men jag tror att man då tänker fel.

Först och främst är det fel att från början tänka sig att religioner är en finare form av mänskligt tänkande än politiska ideologier. Rätten att utöva sin religion är visserligen omgärdad av stränga regler i de flesta demokratiska länder, men det betyder inte att religionerna i sig ej ska kunna kritiseras.

Det är tvärtom viktigt att granska religioner lika noga som politiska ideologier just på grund av att de betyder så mycket för så många. Det är individernas rätt att utöva sin religion som ska vara skyddad, men religionerna i sig ska kunna nagelfaras, debatteras och förlöjligas på samma sätt som vi gör med politiska ideologier.

Därtill är det fel, och förmodligen kontraproduktivt, att inte vilja se att det vid sidan av de muslimer som vill göra politik av sin religion också finns de som inte vill det. Islam är kraftigt politiserat i länder som Iran eller Saudiarabien, men i ett land som Indien är det tvärtom. Där är muslimerna i minoritet och fruktar istället den radikala hinduismen. Där vill man inte se en sammanblandning av politik och religion. Det bor fler muslimer i Indien än vad det gör i Iran och Saudiarabien tillsammans.

Det är inte givet att majoriteten av världens muslimer tycker att det är bra idé blanda ihop politik och religion. De kanske vill göra som vi har gjort i Sverige och vara noga med att skilja de två åt. Det var inte uppenbart för alla kristna européer heller en gång i tiden att separationen av religion och politik var en bra sak. Det tog ett tag innan den lärdomen satte sig.

Att islam behöver ett reningsbad där politisk extremism tvättas bort är uppenbart. Men det är något svårt att förstå poängen som vissa gör att försöka nedsänka religionen till en politisk ideologi, och på så vis antyda att den är en sämre sorts religion. Är det inte bättre att öppet och ärligt gå rakt på religionen i sig, erkänna att religionen är en religion, ej en politisk ideologi, och säga att man inte gillar att den är politiserad? Det känns som ett mer ärligt argument.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Klansamhället tillbaka i Sverige

NWT 2020-09-26

I Första Mosebok finns en berättelse om patriarken Jakobs dotter Dina som blir våldtagen av Shekem, sonen till hivéernas hövding i Kanaan. Jakob som fruktar att hennes bröder ska hämnas kommer överens med hivéerna att de ska låta omskära sig och att Dina ska gifta sig med Shekem. På så sätt ska freden bevaras. Men bröderna Simon och Levi accepterar inte uppgörelsen utan attackerar hivéerna och dödar dem. Jakob blir arg och förklarar att det nu finns risk för att övriga stammar i Kanaan ska anfalla dem. Men bröderna försvarar sig: ”Ska man få behandla vår syster som en hora?”

Berättelsen är flera tusen år gammal, men samtidigt dagsaktuell. Den handlar om klanstrider och klanrättvisa. 

Vi är inte vana vid klanlogiken i Sverige för klansystemet är sedan länge avskaffat, men genom invandring från länder med starka klankulturer har vi märkligt nog fått tillbaka en del av detta urgamla sätt att organisera ett samhälle.

Just nu är Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen” aktuell, där hon berättar om hur en stor familj med härkomst från Libanon, har Angered utanför Göteborg i sitt grepp. Familjen är tillräckligt stor och tillräckligt sammansvetsad för att man ska kunna tala om en klan. Många av familjemedlemmarna är dessutom dömda för brott, och familjen har genom sin närvaro i lokalsamhället blivit som en andra statsmakt. Det går så långt att brottsoffer inte törs polisanmäla medlemmar i familjen av rädsla för repressalier.

Klaner är något som har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Även Sverige var en gång i tiden organiserat i ätter. Några av dessa ätter blev mäktigare än andra och kom sedan att kallas adliga.

Det är egentligen inte konstigt alls att det finns klansamhällen för det är ju inom familjen man kan påräkna hjälp om man skulle råka illa ut. I länder med svag eller obefintlig statsmakt är det släkten som får ställa upp, och därför blir klanen den sociala struktur som man som människa behöver för att klara sig. Här finns social trygghet och skydd mot våld.

Det mest intressanta och svårförståeliga enligt vårt nutida sätt att tänka är systemet med klanrättvisa.

För i klansamhället handlar inte rättsskipningen om att identifiera vilka enskilda individer som har begått brott och som ska ställas till svars, utan om att undvika släktfejder.

I Bäckström Lernebys bok kan man läsa om hur klanhövdingen i Angered menar att han ”hjälper” polisen genom att hålla ordning på orten. Som familjeöverhuvud är det han som ställer saker till rätta. När någon av hans familjemedlemmar hamnat i konflikt tar man kontakt med brottsoffret och erbjuder en förlikning.

Logiken är densamma som i Gamla testamentet. Med rättvisa menas att man skipar rätt mellan familjer för att inte trigga hämndspiraler.

För den som vill läsa hur samma sak gick till på vikingatiden kan de isländska sagorna rekommenderas. De handlar också om släktfejder, och en stor del av berättelserna beskriver de juridiska processer som följde på de många våldshandlingar som förekom i den tidens samhälle. Dråp var vanliga och istället för rättegångar ingicks förlikningar mellan familjerna. Ofta löste man det genom att den ena familjen betalade mansbot till den andra.

I en modern stat ska det så klart inte finnas någon klanrättvisa, utan rättvisan ska vara individuell. Men nu finns den där ändå, och då är det viktigt att vi lär oss hur klaner fungerar. Det finns både nya och gamla böcker att läsa: Bäckström Lernebys bok, de isländska sagorna eller Gamla testamentet. Det är bara att välja.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför brinner det i förorten

Norrköpings Tidningar 2020-09-14

Är det egentligen så överraskande att unga män från invandrarfamiljer hamnar i gängkriminalitet?

Jag tycker inte det, för som ett arfrikanskt uttryckssätt gör gällande: Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Inte ens bra föräldrar räcker. Det behövs fastrar, kusiner, mormödrar, grannar, fotbollstränare, scoutledare, körledare, lärare, präster, författare, musiker, målare och många många fler för att en människa ska lära sig att leva ett bra liv.

Särskilt just unga män är i stort behov av andra runt omkring sig för att kunna få styrsel på sina liv.

Män är av naturen mer intensiva och våldsamma än kvinnor, och just i tonåren när hormonerna rusar igenom kroppen och de genetiskt nedärvda reflexerna konkurrerar med vad äldre säger är gott uppförande, är det inte helt lätt att veta vad man ska göra. Man vill göra sig fri från sina föräldrar – det är naturligt – men hur ska man hantera sin frihet?

Det finns en utbredd uppfattning om att människan till sitt ursprungliga väsen är lugn och harmonisk, att hon med de rätta yttre förutsättningarna är förnuftig och god. Hon begår inte onda handlingar om hon på något sätt inte tvingats till dem.

I den föreställningsvärlden beror alltid kriminalitet på omständigheter som inte har med individen att göra. Det är samhället som tvingat fram beteendet. En fri människa väljer aldrig att göra något ont.

Denna föreställning började spridas i samband med Upplysningen i Europa och förstärktes senare under romantiken på 1800-talet. Man talade om ”den ädle vilden”, som i ett avlägset förflutet levde i ett förciviliserat samhälle där han var lycklig. Alla levde i fred med varandra.

Förtrycket kom senare med samhällsinstiutioner som kungamakten och kyrkan. Krig, kriminalitet och fattigdom blev resultatet.

Denna föreställning lever alltjämt kvar idag. Fortfarande är det många som tror att om vi bara förser alla som bor i så kallade utsatta områden med välstånd så kommer all kriminalitet att försvinna. Gängkriminaliteten som har vuxit fram är inte en följd av en fri vilja utan av utsattheten. Avskaffa den och problemet är löst.

Som konservativ tror jag inte på denna teori. Människor är mycket mer komplicerade än så.

Den bästa skildringen av vad som händer när unga människor måste klara sig själva är alltjämt William Goldings roman Flugornas herre. Den handlar som bekant om barn som blir strandsatta på en ö i söderhavet. De överlever för det finns gott om mat, men de faller offer för människans inneboende ondska. Barnen är halvvuxna och vet i teorin vad som är rätt och fel, men har ingen självdisciplin. Precis som i en annan berömd historia, den om Adam och Eva i Edens lustgård, frestas de av att välja den onda vägen, och gör det.

Så är det med de unga männen i förorterna som väljer att ansluta sig till kriminella gäng. De har fått lära sig vad som är rätt och fel av sina föräldrar. Men uppryckta från sina gamla samhällen, där det fanns människor av alla sorter, och mängder av berättelser i litteratur, poesi och musik om hur det går till att leva, har de drivit i land på en öde ö och ska klara sig själva.

Det är inte enkelt. En del gör då dåliga val.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Ingen bryr sig om stulen ammunition

(NWT 2020-08-15)

För drygt en vecka sedan stals 52 000 patroner från en lastbil i Bromölla. Ingen verkar bry sig. Har vi blivit så avtrubbade att vi bara rycker åt axlarna åt det som ju rimligen måste ses som en mycket allvarlig händelse? Sverige är ju ett land där kriminella gäng skjuter på varandra och där oskyldiga civila dödas, nu senast en 12-årig flicka.

Jag har försökt hitta ett uppföljande reportage där någon journalist intervjuar polisen eller inrikesminister Mikael Damberg, som är den minister som har ansvar för att bekämpa gängkriminaliteten. Men jag hittar inget. Det är mycket märkligt.

Den ammunition som stals var patroner av kaliber 9 mm som i första hand används för pistoler. Den kan även användas i vissa typer av automatvapen som exempelvis den gamla svenska k-pisten m/45.

En pistol av typen Glock 17, som är den typ av pistol försvarsmakten använder, har ett magasin som rymmer 17 patroner. 52 000 patroner räcker till 3 059 magasin. Den totala vikten uppskattas till ett halvt ton. Det är alltså ingen liten stöld vi talar om. 

Det framgår av den knapphändiga rapporteringen att tjuvarna hade kännedom om transporten. De visste att lastbilen skulle vara obevakad under natten och att det skulle vara enkelt att skära upp kapellet och lasta av lådorna. Ombord fanns även ammunition för jaktvapen som tjuvarna lämnade. De var bara ute efter lådorna med 9 mm.

Eftersom stölden var planerad är det sannolikt att polisen kommer att kunna lista ut vilka som ligger bakom. Förr eller senare brukar polisen hitta de skyldiga.

Men det mest bekymmersamma är att stölden sker samtidigt som Sverige har flera städer med gängkrig.

Nu vet vi inte vilka tjuvarna är och vem de tänker sälja ammunitionen till, men det är inte osannolikt att en stor del av ammunitionen hamnar på gatorna i våra förorter. Köpare finns ju. Och med en så stor stöld som denna kan man anta att det utökade utbudet av illegal ammunition gör att priset på svarta marknaden dyker.

I det läget vore det minst sagt rimligt om ledande ministrar och polischefer informerade allmänheten om hur det går med jakten på de stulna patronerna.

För inte alltför länge sedan, närmare bestämt i höstas, stals 6 pistoler och 300 patroner ur ett vapenskåp i Rosenbad, regeringskansliets huvudbyggnad. Då var det ingen brist på journalistisk bevakning och ingen brist på kommentarer från ledande ministrar. Alla var mycket allvarliga och upprörda. Expressen sände direkt utan för byggnaden.

Ointresset för händelsen kan så klart förklaras av att den skedde mitt under semestern. Folk är mer intresserade av att bada och äta kräftor. Nyhetsredaktionerna är befolkade av vikarier som inte kan eller törs ringa upp ansvariga ministrar.

Trots det får jag ändå känslan av att ingen bryr sig, och kanske inte hade gjort det även om händelsen hade utspelat sig en vardag i oktober. Den är udda och svårgripbar. 52 000 patroner. Vem har förmåga att stjäla och sedan avyttra en så stor mängd ammunition? Det kan ju rimligen inte vara någon av de vanliga småtjuvarna, utan måste vara en ”stöt” av en kriminell liga, med tänkande intelligenta tjuvar som har planerat insatsen i månader. Och Sverige är väl inte ett land med organiserad brottslighet? 

Det är som Tage Danielsson sade. Händelsen är så osannolik att den nog inte kan ha hänt för det som är sannolikt är ju bara likt sanningen. Det är inte sant på riktigt. Är det inte ovanligt varmt förresten? Man kanske skulle ta sig ett dopp…

Norrköpings-Tidningar

UTan laddstationer blir det inte fler elbilar

(NT 2020-03-08)

Jag brukar inte upprepa mig i mina krönikor utan försöker alltid hitta ett nytt budskap. Den här gången gör jag ett undantag. För ungefär ett år sedan skrev jag på denna plats om problemet med att vi har en för dåligt utbyggd infrastruktur för laddning av elbilar.

Nu har ett år gått och allt fler köper elbil, men ingenting händer när det gäller laddningen.

Branschorganisationen Bil Sweden ser hur intresset för elbilar växer, och växer snabbt. Man tror att 30 procent av de nya bilarna under 2020 kommer att vara laddbara, det vill säga antingen rena elbilar eller laddhybrider. Till år 2030 tror man att siffran kommer att landa på 80 procent. Om bara tio år räknar man alltså med att det nya normala är någon form av elbil.

Det jag lyfte fram förra året, efter att själv ha blivit med elbil, var att det måste vara möjligt att ladda bilen hemma över natten även för oss som bor i lägenhet.

Kruxet är nämligen att vi som inte har en parkeringsplats eller ett garage med en laddbox måste förlita oss på snabbladdarna istället. Men snabbladdarna är få och det kommer att bli långa köer vid dem om inte de som bor i lägenhet kan ladda över natten precis som villaägare.

Skillnaden mellan snabbladdare och långsamladdare är att den första laddar med likström och den andra med växelström. Växelström är säkrare och mindre slitsamt för batteriet och den metod man bör välja om man har gott om tid, till exempel när man laddar över natten.

Vem har då ansvaret för att se till att vi som bor i lägenhet ska kunna få tillgång till laddning under natten? Först och främst är det jag själv så klart för det är jag själv som har valt att äga en elbil.

Men alternativet för mig hade varit att äga en dieselbil. Jag hade då skaffat en bil som kan köra på miljödieseln HVO 100, som är ett klimatneutralt alternativ.

Problemet är bara att det pågår en politisk kamp mot dieselbilen. Dieselbilarna släpper ut kväveoxid och partiklar och är idag inte lika rena som elbilarna (även om de förmodligen blir det i framtiden).

Med regleringar, skatter och hot om förbud föser politikerna bilköparna mot att köpa elbilar. I det läget är det rimligt att kräva av samma politiker att de också tar ansvar för hur laddningen ska gå till.

Jag tror att vägen framåt måste vara att kommunerna tar initiativet och insisterar på att när flerfamiljshus byggs ska det finnas med laddmöjligheter för elbilar. Kommunerna är genom sina bostadsbolag landets främsta hyresvärdar och kan därigenom visa vägen även för privata värdar. Kommunerna är också de enda som kan kräva av de stora byggföretagen att de ska tillskapa laddplatser när de bygger hus med bostadsrätter.

Elbilen är ingen framtidsgrej längre. Det är inte en heller en bil bara för den som är rik och kan köpa den allra mest exklusiva Tesla. Alla biltillverkare ser nu till att ta fram elbilar, och de kommer att komma i alla möljliga varianter. En andrahandsmarknad växer också fram. Alla kommer att kunna köra elbil inom kort.

Men det finns som sagt inte tillräckligt med laddningsmöjligheter, och den enda rimliga lösningen är att alla som bor i lägenhet ska kunna ladda sina bilar över natten. Snabbladdarna är för få, och kommer alltid att vara få, och vanliga laddstolpar på stan kan inte användas av dem som behöver ladda 7–8 timmar för att få ett fullt batteri. Laddning hemma för alla är enda möjligheten. 

Utrikespolitik

Ge inte erdogan vatten på sin kvarn

(Debattartikel i Dagen, 2020-07-23)

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har meddelat att Hagia Sophia i Istanbul återigen ska bli en moské. Idag är det ett museum.

Beslutet har skapat kraftfulla reaktioner i den kristna världen. Hagia Sophia var fram till den turkiska erövringen av Konstantinopel Östroms stora katedral, motsvarigheten till S:t Peterskyrkan i Västrom. Efter erövringen tjänstgjorde byggnaden som moské fram till 1934 då den nya republiken Turkiets president Kemal Atatürk skulle avislamisera landet och göra staten sekulär. Den religiösa aktiviteten stängdes och byggnaden blev istället ett museum.

Är kritiken från de kristna rimlig? Nej, det hela rör sig om en fälla. Ju mer upprörd man är, desto mer utnyttjad blir man som nyttig idiot.

När Erdogan började sin karriär som politiker framstod han som en demokratisk islamist, med en beskedlig agenda som liknade den som europeiska kristdemokrater hade. Det skulle vara OK att vara religiös i en stat där militären haft makten och drivit en hårt sekulär politik.

Med tiden har Erdogan blivt en maktfullkomlig populist med en religiös väljarbas. Det tidigare arbetet för att göra Turkiet till en liberal demokrati har avbrutits. Istället driver Erdogan en antivästlig agenda, och det är i detta sammanhang som han nu provocerar fram en konflikt med det kristna Europa.

I denna konflikt bör man som kristen inte spela med.

För i hjärtat på varje kristen finns så klart en dröm om att Hagia Sophia återigen ska kunna bli en kristen katedral. Den var ortodoxins centrum under tusen år. Tänk sjäva hur vackert det skulle vara med en stor byzantisk katedral, fylld med ikoner och präster som svänger rökelsekar. Östkyrkan skulle få sitt naturliga och historiska centrum tillbaks. Det är ett sår i kristenheten att Östroms främsta kyrka gick förlorad.

Därför blir protesterna från de kristnas sida ihåliga. De säger att de vill bevara museet, men det är egentligen katedralen de vill ha tillbaks.

De framstår som ohederliga. Som lögnare.

Bilden av ohederliga kristna som ljuger om vad de egentligen vill är något som spelar Erdogan i händerna.

I den muslimska världen odlas dagligen myten om korsfararna som det stora hotet mot islam. Nu har det inte varit några korståg på flera hundra år, men det hindrar inte islamister i Mellanöstern att ändå tala om européer och amerikaner som korsfarare. När västvärlden gör militära interventioner i Mellanöstern ses det inte som humanitära insatser utan som ett krig mot islam.

Det är dessa stämningar som Erdogan spelar på. När kristna då inte på ett trovärdigt sätt kan hävda att Hagia Sophia bör vara ett museum, eftersom det är så uppenbart att de egentligen vill något annat, får han vatten på sin kvarn. Han kan måla ut dem som kolonisatörer, översittare och lögnare.

Hur bör vi istället reagera?

Det rimliga är att lägga känslorna åt sidan och konstatera att hur mycket det än smärtar gick katedralen förlorad i ett krig på 1400-talet.

Det är inte det enda krig som har utkämpats i historien och man gör klokt i att lägga gamla strider bakom sig.

Folkrätten har detta som en central princip. Landområden och andra krigsbyten som bytt ägare i krig som ligger hundratals år tillbaka får vara som de är. Exempelvis erövrade Sverige Skåne på 1600-talet. Vi kan inte säga att denna erövring gick schysst till med dagens mått mätt. Befolkningen fick ju inte rösta om saken. Men folkrättsligt sett är Skåne svenskt och Danmark har inte längre några anspråk på territoriet.

Ett annat exempel är de omfattande krigsbyten som Sverige tog från kontinenten under trettioåriga kriget. Uppsala universitetsbibliotek har unika boksamlingar som helt och hållet består av krigsbyten. Ibland görs framstötar från Tjeckien om att vi borde lämna tillbaks det Sverige erövrade i plundringen av Prag 1648, men enligt gällande rätt behöver vi inte göra det och har inte heller gjort så.

Anledningen till att folkrätten stipulerar att gamla krig får vara som de är, är för att de är för många. Det går inte att reda ut vem som hade rätt att göra vad i den oändligt långa raden av konflikter som historien rymmer. De regler som vi tillämpar idag fanns inte heller förr.

Vad som ska hända med Hagia Sophia i framtiden vet ingen. Idag finns en populistisk president som vill stärka sin makt genom att hetsa fram motsättningar mellan kristna och muslimer med moskén/katedralen som verktyg. Längre fram kanske Turkiet äntligen blir en demokrati. En ny ledare träder fram som låter byggnaden bli ett museum igen, eller om Gud vill, skänker byggnaden till de kristna igen.

I väntan på den dagen är det bästa man kan göra att hålla sig still, ej brusa upp, ej vara en nyttig idiot.

Nya Wermlands-Tidningen

Värna det västerländska samhället

(NWT 2020-07-04)

Att påstå att den västerländska samhällstypen är korrupt och närmar sig sin undergång är fel. Tvärtom ska vi som bor i ett västerländskt land vara glada över det.

Med den västerländska samhällstypen brukar man mena ett fritt och demokratiskt samhälle, med oberoende domstolar, låg korruption, marknadsekonomi och i olika varianter någon form av social trygghet. Den uppstod först i väst. I Förenta staterna när de brittiska kolonierna bröt sig loss från moderlandet, och sedan i västra och norra Europa. Men modellen är inte kulturellt kopplad till just nordamerikaner och européer. Japan och Sydkorea har visat att den funkar för alla folk.

Idag finns det rörelser både till höger och vänster som gör sitt bästa för att försöka undergräva vår samhällsmodell. Till höger, bortom den gamla etablerade högern, finns populistiska rörelser som livnär sig på ett odefinierat förakt mot allt som är ”etablissemanget”. De misstror allt och menar att alla auktoriteter i samhället har förgiftats av vänsterpolitiska idéer: domstolar, myndigheter, medier, kyrkor. Ibland talar de om att de vill att någon kommer och röjer upp, och de röstar på personer som Jair Bolonsaro i Brasilien eller Victor Orban i Ungern.

Till vänster finns den s.k. antirasistiska rörelsen som hävdar att allt i samhället på något sätt är rasistiskt. För dem är inte rasism en idé, något som människor tror på, utan en systematik som är inbyggd i själva samhällsstrukturen. Enda sättet att frigöra sig från förtrycket är att riva statyer, rensa ut böcker i biblioteken, ta bort filmer från streamingtjänster och så vidare.

Hur fel har inte dessa grupper om hur vårt samhälle verkligen är? Det finns nämligen mätningar av alla möjliga slag som visar att länder med den västerländska samhällstypen presterar bättre än alla andra. Några exempel:

FN:s organ för utveckling tar årligen fram Human Development Index. Här lägger man samman mätkriterier för levnadslängd, utbildning och ekonomi. Därefter görs en rankningslista. Av top 20 är 18 demokratier av västerländsk typ. De andra två länderna på listan är Hong Kong (som inte är ett eget land) och Singapore. Sverige är på åttonde plats. Listan toppas av Norge.

En annan mätning är Environmental Performance Index, som tas fram av Yale University. Bland topp 20 finns bara demokratier av västerländsk typ. Etta på listan är Danmark med Sverige som nummer åtta.

Det finns också olika typer av frihetsindex. Ett exempel är det som tas fram av Cato Institute, en amerikansk tankesmedja. Cato Institute kan sägas vara nyliberalt och därför ”höger” i någon mening, men resultaten är inte vinklade. I deras lista kommer nämligen det mest nyliberala landet, USA, först på 15 plats. Världens friaste land är istället enligt Cato Institute Nya Zeeland. Endast fria demokratier är med på topp 20.

Låt oss ta ytterligare ett exempel. World Economic Forum mäter hur oberoende domstolarna är i olika länder. Med oberoende menas att domstolarna inte står under politiskt inflytande. Av topp 20 är 18 demokratier. De diktaturer som tagit plats i tätlistan är Förenade Arabemiraten (plats 16) och Singapore (plats 19). Ledande land är Finland och Sverige finns på 12 plats.

Orkar vi en till? Transparency International är en organisation som granskar korruption i världen. De gör också en rankningslista. Återigen är det nästan bara demokratier av västerländsk typ i topp. Singapore ligger på fjärde plats jämte Sverige. I täten ligger Danmark, Nya Zeeland och Finland.

När jag tittar på fakta, hård empiri, och ignorerar subjektiva upplevelser och personliga känslor, kan jag inte dra någon annan slutsats att det inte är något större fel på den västerländska samhällstypen. Vad därför gnällspikarna vill ha istället förstår man faktiskt inte. Ett land som Sverige som, alltså finns med på topp 20 i alla dessa mätningar, har välstånd, frihet, god miljö, utbildning, lång livslängd hos befolkningen, låg korruption samt oberoende domstolar som gör att man kan känna sig trygg med att få rättvisa om något skulle hända. 

Det betyder så klart inte att Sverige skulle vara världens bästa land helt utan behov av förändringar, men samhällssystemet som sådant är inte alls så sjukt som det sägs.

Norrköpings-Tidningar

Det är inget brott att vara nyfiken

(NT 2020-06-22)

Carl von Linné är Sveriges mest berömda vetenskapsman genom tiderna. Hans vetenskapliga insats bestod i att han upptäckte hur man kunde klassificera växter och djur i släktträd genom att fokusera på hur de reproduceras. Hade Nobelpriset funnits på 1700-talet och i biologi hade han fått det. 

Hans namn kan läggas bredvid andra som Gallileo, Newton eller Einstein. Före Linné visste vi inte varför vissa växter liknade varandra. Efter Linné vet vi varför. Det var som en dörr till Guds mysterium öppnades.

Nu har emellertid vissa politiska aktivister kommit på att Linnés upptäckt även banade väg för rasbiologin och rasismen. Därför är han ond i deras ögon. Statyer av honom ska tas ned.

Inställningen visar att man inte alls förstår hur vetenskap fungerar. Det finns ingen start och slutpunkt på den vetenskapliga forskning, och ingen enskild forskare kan förutse hur hans forskningsresultat ska komma att användas flera hundra år senare.

Hur skulle Linné kunna veta att många efterkommande biologer skulle dela in mänskligheten i raser som anställa folkmord? Han levde inte i Tyskland på 1930-talet. 

Att göra Linné moraliskt ansvarig för alla rasistiska övergrepp är som att göra Albert Einstein ansvarig för att förekomsten av kärnvapen. Einstein var inte den enda kärnfysiker som intresserade sig för vad som skulle hända om man lyckades klyva en atom, men han var en av de första att förstå att det skulle leda till att en oerhört stort energi skulle frigöras samtidigt. Hans berömda ekvation E=mc2 beskriver just det.

När han förstod hur det låg till förstod han även att politiker skulle kunna komma att vilja göra ett vapen av atomklyvningen och varnade för detta.

Men det går inte att stoppa tillbaks kunskapen när den väl är ute. I samma stund som man förstod att det skulle kunna gå att bygga en atombomb var det så gott som klart att det förr eller senare också skulle bli en.

Jag tror ingen vill riva ned bilder och eventuella statyer av Albert Einsten trots att hans forskning banade väg för det vapen som kan utplåna hela mänskligheten. Det var ju aldrig hans intention. Han var nyfiken. Han ville veta. Är det ett brott att vara nyfiken?

På samma sätt är det fel att göra Linné till moraliskt ansvarig för alla vidrigheter som rasismen orsakat. Han var också bara nyfiken.

Ingen vetenskapsman börjar heller från början, för det finns ingen startpunkt. Före Linné hade många andra försök att systematisera växter och djur gjorts, men ingen hade lyckats producera intressant kunskap.Linné lyckades därför att många före honom hade misslyckas. 

Men enligt den logik som de s.k. antirasisterna följer är det de misslyckade forskningsinsatserna som vi ska hylla, inte de lyckade. De misslyckade forskarna banade ju inte vägen för rasismen. Alltså är det de som är de goda, och de som förtjänar statyer. Trots att de inte producerade ett skvatt av nytta för mänskligheten.

Idén att vi ska göra Linné ansvarig för vår tids rasism är befängd. Tanken är fel i alla led. Det är fel att göra en historisk person ansvarig för problem som vi lever med idag. Det är fel att kräva att vetenskapsmän ska ha full insikt i hur deras forskning ska användas av andra. Det är fel att kräva att forskare ska ta anpassa sig till politiska villkor. Det är kort och gott den kanske sämst genomtänkta idé den s.k. antirasistiska rörelsen har kommit med på länge.

Textarkiv