Etikettarkiv: israel

Svensk Tidskrift

Därför attackerar Israel nu

Svensk tidskrift 2025-06-13

Israel attackerar Iran på grund av att man bedömer att Iran kanske bara är någon månad, eller några veckor, från att ha höganrikat uran med vilket man kan tillverka kärnvapen. Iran har också en viss förmåga att skjuta ballistiska missiler. Israels missilförsvar är visserligen ett av de bästa i världen, men det räcker med att endast en raket når fram för att förödelsen skulle vara total. I och med att de amerikanska förhandlingarna med Iran inte går fram snabbt nog har Israel bedömt att man måste agera på egen hand.

Ungefär så kan man sammanfatta anledningen till fredagsmorgonens israeliska attack. Men låt oss backa bandet. Vad har hänt? Vad är bakgrunden? 

Den iranska regimens fientliga inställning till Israel är något av ett mysterium eftersom Israel aldrig har utgjort något existentiellt hot mot vare sig den islamistiska regimen eller Irans nationella suveränitet. Men regimen, och många shiamuslimer med den, tror att Irans högste ledare ayatollah Ali Khamenei är muslimernas enda och sanna ledare. (Shiamuslimerna är som bekant den mindre inriktningen inom islam men har till skillnad från sunniterna ett slags påve.)

Israel har därför under mycket lång tid behövt försvara sig mot Iran på olika sätt. Hamas attack den 7-oktober var sannolikt planerad och finansierad med hjälp av Iran. Hizbollah i Libanon skapades av Iran just för att vara en väpnad rörelse riktad mot Israel. Irans och Israels underrrättelsetjänster för sedan länge ett dolt krig mot varandra och högsta ledningen i Iran har många gånger sagt att Israel borde utplånas.

Att Israel därför absolut inte kan gå med på att Iran skaffar sig kärnvapen är inget att förvånas över. 

Så varför slår Israel till just nu? Jag tror att man kan peka ut två samverkande förklaringar. Det ena är att Israels framgångar när det gäller att slå ut Hizbollah, som även ledde till att Assad-regimen i Syrien föll, gjorde att Irans förlängda arm in i Levanten kapades. 

Minns att vi länge talade om den ”shiitiska axeln” i Mellanöstern, som kontrollerades av Iran. Den bestod av Syrien, Hizbollah, shiitiska miliser i Irak plus shiitiska Huthimilisen i Jemen. Den kom att istället kallas ”motståndets axel” när sunnitiska Hamas också inkluderades.

Denna familj av iranska proxykrigare är inte lika stark längre, och därmed har Iran blivit mer beroende av att utveckla kärnvapen.

Den andra förklaringen är att Irans anrikning av uran och utvecklingen av ballistiska missiler har gjort att det som tidigare var ett teoretiskt hot börjar närma sig ett verkligt hot.

CIA varnade redan under hösten förra året för att Iran i praktiken redan hade möjlighet att verkligen producera höganrikat uran. Det skulle bara ta någon vecka enligt dåvarande chefen Willam Burns (8 oktober 2024).

Det var med Barack Obama som president i USA som kärnteknikavtalet med Iran slöts. Avtalet som undertecknades förutom av USA och Iran även av Kina, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, gick ut på att Iran skulle befrias från ekonomiska sanktioner om landet gick med på att endast utveckla civil kärnkraft. Iran skulle också släppa in inspektörer från FN:s atomenergiorgan, IAEA.

Under Donald Trumps första presidentperiod lämnade USA avtalet, som han menade var ”the worst deal ever”, och därefter är det egentligen ingen som vet vad som har hänt med kärnkraftsprogrammet, om det faktiskt bara är civilt eller om det finns en militär del också.

De som var kritiska mot avtalet (som undertecknad) menade att det aldrig var Irans intention att bara skaffa civil kärnkraft. Ty varför skulle man annars samtidigt också skaffa sig en förmåga att skjuta ballistiska missiler?

Vet vi då med säkerhet att Iran verkligen bara är någon vecka ifrån att ha kärnvapen som de kan slå mot Israel med? Nej, det är omöjligt att med bara öppna källor försöka bekräfta eller avfärda detta. 

Israels regering menar att det inte längre fanns tid att vänta och som framgår av nyhetsrapporteringen var den israeliska attacken mycket välplanerad. Den omfattade även attacker mot enskilda iranska kärnfysiker. Det har inte bara varit attacker från luften utan även specialoperationer inne i Iran.

Har då Israel lyckats förstöra Irans förmåga att utveckla kärnvapen? Även detta är en fråga som är svår att svara på för Iran har haft tid på sig att skydda sina kärnkraftslaboratorier. Har vi tur har Israel lyckats infiltrera den iranska kärnvapenbyråkratin och har kunnat genomföra precisa attacker. Men det kan också vara så att Iran lyckats gömma undan sina anläggningar i dolda bergrum.

Slutligen, behöver Iran ens kärnvapen? Och går de alls att använda? En fullträff i Tel Aviv skulle ödelägga halva Israel och inte bara drabba judar. Hälften av befolkningen i området är, om man inkluderar de ockuperade palestinska territorierna, araber. Om Iran vill vara palestiniernas bästa vän kan man inte börja med att attackera det landområde där palestinierna faktiskt bor.

En attack mot Israels huvudstad är på detta sätt än mer osannolik eftersom Jerusalem räknas som islams tredje heligaste plats. Där finns al-Aqsamoskén (platsen dit Muhammed landade vid sin nattliga resa från Mecka) och Klippmoskén (platsen där Muhammed startade sin himmelsfärd) ovanpå det som i judisk-kristen tradition kallas för Tempelberget. Nedanför finns klagomuren som är världsjudendomens, och inte bara de israeliska judarnas heligaste plats. Ett par snirklande gränder bort finns Heliga gravens kyrka, platsen där världens kristna menar att Jesus återuppstod från de döda. 

Att Iran skulle våga sig på att utplåna denna stad är inte sannolikt, men med detta sagt ska man inte dra några slutsatser av vad världens diktatorer kan göra. Det kan räcka med att högste ledaren har en dålig morgon för att han ska få för sig att han ska starta kärnvapenkrig. 

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Nödhjälp viktigare än hyror

NWT 2025-06-14

Ska de biståndspengar Sverige har avsatt för att lindra nöden i Gaza gå till just Gaza eller ska de gå till sophämtning i palestinska flyktingläger i Jordanien?

Sveriges regering har omfördelat biståndspengarna så att de går till nödhjälp och inte till något annat. 

Ändå är den samlade oppositionen i Sveriges riksdag helt och hållet låsta vid att pengarna ska gå till FN-organet UNRWA, trots att vi inte har en blekaste aning om hur UNRWA kommer att använda pengarna. Oppositionen har gjort detta till sin allra viktigaste fråga när det gäller Sveriges politik rörande kriget i Gaza. Det har gått så långt att man undrar om Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet kämpar mer för UNRWA än för civilbefolkningen i Gaza.

För att förstå det bisarra i detta måste man veta vad UNRWA är och gör, och här kommer därför en bakgrund.

UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) är FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar. Organet inrättades efter kriget 1949 och skulle vara en tillfällig lösning. Palestinier som flydde undan den israeliska armén samlades i läger och de behövde humanitär hjälp.

Men därefter blev det aldrig någon lösning på det palestinska flyktingproblemet. Flyktinglägren omvandlades från tältläger till bostadsområden. UNRWA blev kvar i lägren/bostadsområden som ansvarig för samhällsservice och infrastruktur. Det är därför som UNRWA sköter om sophämtningen i områdena.

UNRWA finns inte bara i Gaza utan även på Västbanken, i Libanon, Syrien och Jordanien. Sammanlagt har UNRWA ansvar för 5,9 miljoner registrerade flyktingar, eller rättare sagt ättlingar till dem som flydde i krigen 1949 och 1967.

UNRWA är alltså inte ett organ som i första hand arbetar med omedelbar nödhjälp som Internationella röda korset eller FN:s World Food Programme. Däremot har UNRWA 12 000 anställda i Gaza och därmed ett organisatoriskt nätverk som kan användas för nödhjälp.

Sverige har varit en av flera givare till UNRWA i många år. Under 2024 gav Sverige omkring 400 miljoner kronor. Pengarna var inte öronmärkta för Gaza utan var ett så kallat kärnstöd, det vill säga ett ospecifierat basanslag. UNRWA har förfogat över dessa pengar själv, och har som sagt verksamhet även i andra länder.

Under 2025 har dock Sveriges regering bestämt att pengarna istället ska gå till direkt nödhjälp och via andra organisationer. Regeringen valde dessutom att fördubbla nödhjälpen, som nu uppgår till 800 miljoner kronor i år.

Det finns olika skäl till varför regeringen valt att omfördela anslaget till andra organisationer. Dels är det för att Israel vägrar att samarbeta med UNRWA, vilket gör att organisationen inte riktigt fungerar som den ska. Dels är det för att organisationen tyvärr har infiltrerats av Hamas.

Hur omfattande denna infiltration är vet egentligen ingen. Israel har överlämnat bevis, men fiendskapen mellan Israel och UNRWA är så svår att det är många som inte fäster någon vikt vid dem.

Vad vi emellertid vet sen tidigare är att UNRWA som bedriver skolor i Gaza har använt sig av undervisningsmaterial med antisemitiskt innehåll. Problemet har funnits länge och UNRWA har haft svårt att rätta till problemet. Man ska därför inte vara förvånad över att Israel till sist tappade tålamodet.

Viktigt att komma ihåg är nu att det som kallas kärnstöd alltså är ett basanslag till organisationen och inte pengar vikta för stöd till Gaza. Ändå är det just dessa pengar som oppositionspartierna i riksdagen är fixerade vid. I debatt efter debatt kräver de att UNRWA:s kärnstöd ska återupprättas, trots att organisationen lika gärna kan komma att använda pengarna för sophämtning i något av flyktinglägren/bostadsområdena i Libanon eller Jordanien, eller för att betala hyror för organisationens kontor i Washington och Bryssel.

Sverige är inte heller ensamt om att vara kritisk mot UNRWA, vilket felaktigt har hävdats av Socialdemokraterna. Andra länder som gjort en liknande bedömning är Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovakien. Nederländerna fasar ut sitt stöd successivt. Tyskland ger bidrag alltjämt men har sagt att organisationen måste reformeras.

Information om vad UNRWA är och gör går att inhämta på nätet. Man behöver inte tror på just mina ord utan kan själv undersöka hur det förhåller sig. Information om vad Sverige gör för att bistå de civila i Gaza finns också lättillgänglig på regeringens hemsida. Botanisera gärna själva.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Varför kräver så få att Hamas tvingas ta sitt ansvar?

NT 2025-06-09

I den massiva kritik som nu riktas mot Israel för dess sätt att föra krig i Gaza riskerar den egentliga skurken – Hamas – att komma för billigt undan.

Hamas behandlas såväl i nyhetsrapporteringen som i den politiska debatten som om det vore en mystisk naturkraft som man inte kan göra något åt, som regn eller annat oväder.

Hamas bara finns där. Alla är eniga om att det är en ondskefull organisation, men det verkar inte som att man kan ställa några krav på den. Den verkar inte vara talbar.

Istället riktas fokus helt och hållet mot Israel. Det är Israel som ska ta ansvar. Israel ska upphöra med stridigheter. Israel ska förse civilbefolkningen med förnödenheter. Israel ska fixa fred, inte Hamas.

Det finns en förklaring till varför denna obalans i rapportering och debatt har uppstått, och det finns till och med en teoretisk term för det. Det kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Folk förväntar sig ingenting av Hamas. Hamas är en palestinsk rörelse, och palestinierna ses inte som ett myndigt folk.

Att detta är en rasistisk föreställning är för att man delar in världen i folk som man tror är vuxna och kan ta ansvar och folk som inte är det. Ansvar kan bara tas av länder som är rika och välutvecklade, som Israel, tänker man sig.

Den gamla tidens kolonialism var rasistisk på samma vis men öppet. Det var inte ovanligt att man rakt ut sa att den vite mannen var överlägsen andra folk. Efter andra världskrigets upphörde stödet för den öppna rasismen. Men det betydde inte att föreställningarna försvann om att de rika och utvecklade länderna vet mer och bättre än alla andra, och att de därför har ett större moraliskt ansvar att ta hand om de förment underutvecklade folken i de före detta kolonierna.

Kan man då tala med Hamas? Finns det en ledare? Kan man kräva något av dem? 

Javisst går det. Hamas är inte en grupp vildhundar som man inte kan göra något annat än att låsa in eller avliva. Det är människor.

Hamas är en politisk och militär organsiation som har styrt Gaza som en enpartistat i nästan 20 år. Det är svårt att för stunden veta vilka ledare som är vid liv och var de befinner sig, men när jag ber ChatGPT göra en lista över vad som förmodligen är Hamas ledarskap just nu får jag fram flera namn: Khaled Mashal, ledare för Hamas utomlands, Khalil al-Hayya, politisk ledare i Gaza, Zaher Jabarin, ledare på Västbanken, Izz al-Din al-Haddad, militär ledare i Gaza. Några av dessa befinner sig utomlands. Kanske i Qatar, kanske i Turkiet.

Jag vet väldigt lite om dessa personer men jag tror att man faktiskt kan kräva moraliskt ansvar av dem. USA och Israel sitter ju med dem och förhandlar. Alltså består Hamas av vuxna människor som det går att tala med.

Kriget i Gaza utspelar sig inte bara i Gaza utan även i den internationella opinionen. Hamas har alltid fört ett informationskrig mot Israel. Organisationen är likgiltig för förluster av palestinska människoliv och utnyttjar de många dödsfallen cyniskt i sin propaganda för att att svärta ner Israel.

Men det finns inga journalister som försöker jaga rätt på talesepersoner för Hamas för att ställa kritiska frågor. Hamas illgärningar mot den egna befolkningen beskrivs sällan i mer än någon enstaka mening. Samma sak med de omfattande politiska och militära banden som finns mellan Hamas och Iran.

Känner jag den svenska politiska debatten rätt kommer några av de som läser den här texten tänka att jag nu skriver detta bara för att ursäkta Israel, och ge Israel mandat att fortsätta med sin krigföring. Men nej, så är det inte. Inga av Hamas förbrytelser undantar Israels ansvar att föra krig i enlighet med vad den internationella rätten kräver. Kritiken som har anförts mot Israel är alltjämt relevant. Mitt syfte är endast att påpeka en brist i nyhetsrapporteringen och den allmänna debatten som gör att Hamas alltför enkelt kan smita undan sitt ansvar.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Antisemitismen och Vänsterpartiet

NWT 2025-05-03

Det är nu hög tid att Vänsterpartiet förklarar sig. Är det förenligt med partiets politik att torgföra antisemitiska åsikter?

I sitt partiprogram förklarar Vänsterpartiet klart och tydligt att man är ett antirasistiskt parti. Samtidigt har flera olika företrädare gett uttryck för tydliga antisemitiska åsikter, det vill säga antijudisk rasism.

Under hösten visade det sig att ett antal kommunalpolitiker i Landskrona, Malmö och Göteborg hade gjort olika uttalanden som på ett eller annat sätt kan sägas vara antisemitiska. Två av fallen ledde till uteslutning ur partiet. 

En debatt följde om huruvida det kunde finnas ännu fler fall och om partiets ledning verkligen tog problemet på allvar. Partiledningen försäkrade alla att den verkligen hade rensat upp.

Men nu under våren delar plötsligt riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas en uppenbart antisemitisk bild på den sociala mediaplattformen X. Bilden visar en hand som manipulerar andra händer med trådar. Handen är märkt med en israelisk flagga, och budskapet är att Israel styr andra länder.

Uppståndelsen gör att ledamoten ”tar paus” från riksdagsarbetet, och har mig veterligen inte ännu återkommit i tjänst.

Men inte nog med det. För samtidigt som debatten om Delgado Varas agerande rasar anordnar Vänsterpartiet i Stockholm ett möte på Odenplan. En av talarna, som filmas och vars anförande senare sprids på X, väljer att gå till angrepp mot ordföranden i Judiska centralrådet i Stockholm, Aron Verständig. Skälet är att Verständig polisanmält Delgado Varas för hets mot folkgrupp.

Att kritisera Verständig för det är naturligtvis inget brott i sig, men talaren menade dessutom att Verständig är så mäktig att han till och med kontrollerar statsministern.

Vidare talade han om att det även fanns andra som också hette Aron som på något sätt hade del i det hela. Den ene var komikern och debattören Aron Flam och en den andre en Aron i Vänsterpartiet, med vilken menas Aron Etzler, V:s nyligen avgångne partisekreterare. Etzler ansvarade för den utrensning av antisemiter som gjordes i höstas. ”Aron, Aron och Aron” var några som man skulle se upp med.

Det är inte svårt att förstå vad talaren menade. Aron är ett typiskt judiskt namn. Återigen påstås att judarna har slutit sig samman för att kontrollera oss andra.

Myten om den judiska konspirationen är en av de mest seglivade inom antisemitismen. Alla judar påstås känna varandra och samarbeta. Judar i Sverige, USA eller Israel. Alla sägs ingå i sammansvärjningen.

Myten är inte bara seglivad utan även farlig. Det är genom att på detta sätt koppla samman den ena juden med den andra som har legat till grund för pogromer historiskt.

Det ska också tilläggas att även om Aron är ett typiskt judiskt namn är det långt ifrån bara judar som heter så. Samma sak gäller för många andra namn: Johan, Anna, Maria, David, Samuel, Simon, Elisabeth eller Jakob. Detta är också judiska namn. Det går inte att på förnamnet avgöra om en människa är jude eller inte.

Att Vänsterpartiet har antisemiter inom sina led är alltså ett bevisat faktum, och man kan fråga sig varför det är så.

En tanke är att Vänsterpartiet kanske har valt att se mellan fingrarna när det gäller antisemitismen eftersom man vill vara Israels främsta kritiker. Vänsterpartiet gjorde kriget i Gaza till en stor fråga i EU-valrörelsen och det gick också mycket bra för partiet i det valet. 

Hur det än är med den saken är det i alla fall hög tid att Vänsterpartiet börjar svara på frågor om varför det finns antisemitism i partiet.

Mitt intryck är att partiet allmänt sett ändå inte alls är antijudiskt. Som riksdagsledamot sitter jag i utrikesutskottet. Där sitter även Håkan Svenneling, som inte bara är riksdagsledamot för Värmlands län utan även Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor.

Jag har därför många gånger lyssnat till anföranden av honom i riksdagen. Hans kritik av Israel är tuff, men ingen gång har jag hört honom påstå att Israel manipulerar andra länder eller att alla med judiska namn är suspekta. Vänsterpartiets officiella linje är inte antisemitisk.

Men sedan när jag lämnar riksdagshuset och hör vad andra av Svennelings kamrater säger börjar jag fundera. Vem företräder egentligen Vänsterpartiet i dessa frågor? Svenneling i riksdagen? Delgado Varas på X? Den antisemitiske talaren på Odenplan?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Israel kan inte besegra Hamas med bara militära medel

Norrköpings Tidningar 2021-01-20

När det blev känt att Hamas hade kommit överens med Israel om en vapenvila gick många av dess sympatisörer ut på stan och firade. Varför? Hamas har ju i reella termer förlorat kriget, och civilbefolkningen, som man säger sig försvara, har lidit något oerhört.

Förklaringen är denna: Hamas visste att Israel skulle slå tillbaka med full styrka. Det kan kanske även ha varit avsikten. 

Man kan “vinna” ett krig genom att inte bli utplånad, genom att ha erbjudit ett hårdnackat motstånd. Redan i början av striderna var det många som nämnde att Hamas förmodligen skulle utropa sig som segrare om det så bara fanns en enda Hamasoldat kvar.

När det gäller de civila förlusterna får man konstatera att Hamas inte värderar människoliv på samma sätt som vi gör. För dem är det oproblematiskt att offra oskyldiga. De blir ju martyrer och får komma till himlen.

Dessutom är många civila döda en strategisk resurs eftersom västvärlden reagerar negativt på dem. Varje civilt dödsoffer gör att pressen från väst mot Israel ökar. Hamas har därför inte haft några problem med att använda sig av civilbefolkningen som en mänsklig sköld.

Låter detta groteskt? Javisst, men mänsklighetens historia är full av liknande övergrepp. Det är först i våra dagar som vi kommit att värdera människoliv som det mest dyrbara.

En intressant parallell går även att göra till kriget mellan Israel och Egpyten 1973, Yom Kippurkriget. Kriget började med att Egypten anföll Israel, som vid den tiden ockuperade Sinai. Även den gången hade den israeliska underrättelsetjänsten helt missat vad som var i görningen. Men Israel var ändå starkare och lyckades vända anfallet till en effektiv motoffensiv. Offensiven gick till och med så bra att vägen fram till Kairo plötsligt stod fri för de israeliska pansartrupperna.

Men kriget slutade med förhandlingar. Egypten lovade att erkänna Israel som stat och Israel lovade att lämna tillbaka Sinai. Egypten förlorade tekniskt sett kriget men nådde sitt mål att vinna tillbaka Sinai och lyckades på så sätt också upprätta sin heder.

Därmed kan man fråga sig om det är klokt av Israel att gå med på en vapenvila? Kanske den palestinska befolkningen nu kommer att tolka det som att Hamas vann?

Jag tror ju ändå att det är det, för kriget har pågått i 15 månader och det har inte varit möjligt för Israel att utplåna Hamas militära förmåga på det sätt som man hade tänkt sig. Hamas har lidit enorma förluster men det finns, som sagt, hela tiden minst en soldat kvar.

Hamas är en gerilla där soldaterna ena dagen är civila och andra dagen kombattanter. Hamassoldaterna har alltid en möjlighet att bara kasta sin kalashnikov åt sidan och blanda sig med befolkningen. Den sista terroristen kommer Israel aldrig att få tag på hur länge man än försöker.

Det som måste ske nu är istället att Israel tillsammans med omkringliggande arabstater tar över Gaza och ser till att befolkningen där vänder sig mot Hamas. Den krigsvetenskapliga litteraturen om hur man bekämpar en gerilla säger att det framför allt är detta som får en gerilla att ge upp. Civilbefolkningens samarbete är gerillans livsblod. Gerillan dör i samma ögonblick som civilbefolkningen hellre samarbetar med staten. Men där är vi ännu inte när det gäller Gaza eller Palestina i övrigt. Det finns ännu inte en fungerande palestinsk stat.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vårt bistånd till Palestina måste börja om från noll

NT 2023-11-20

Förra året gav Sverige 452 miljoner kronor i bistånd till Palestina. 2021 gav vi 604 miljoner och 2020 gav vi 543 miljoner kronor.

Låter det mycket det är ändå bara en smula om man ser till det totala inflödet. Enligt OECD:s statstik tog Palestina emot 597 miljoner dollar under 2021 och 546 miljoner dollar under 2020, från de länder som ingår i OECD:s biståndssamarbete DAC. EU-länderna är de största givarna.

Vad får vi för pengarna? Ja, det kan man verkligen fråga sig för när det gäller biståndet till Palestina har det funnits ett tydligt mål som alla har varit eniga om ska nås. Syftet har varit att bygga en demokratisk palestinsk stat som ska kunna vara en stabil och fredlig motpart till Israel, så att vi kan få fred och en fungerande tvåstatslösning.

Det var 1993 som Israel och PLO kom överens om Osloavtalet, grundplattan för byggandet av den palestinska staten.

Efter tre decennier får vi emellertid konstatera att väldigt lite har hänt och att pengarna vi har spenderat inte har gjort någon större nytta.

Palestinierna är politiskt delade i två läger. På Västbanken dominerar Fatah (det parti som Yassir Arafat grundade) och i Gaza dominerar Hamas. Fatah är på pappret en demokratisk organisation och innehar presidentposten, men törs inte av rädsla för att förlora utlysa val. Det stöder Olsoavtalet och har erkänt Israels rätt att existera. Hamas i sin tur är en islamistisk terrororganisation. Den är totalitär, erkänner inte Osloavtalet och vill utplåna Israel. Båda hatar varandra. 

Låter detta som något att bygga en demokratisk stat på? Nej, knappast.

Något som gör det än värre är att Fatah nu efter 7-oktoberattentatet inte har förmått sig fördöma attacken. 

Så sent som denna vecka i Dagens Nyheter kunde vi läsa i en intervju med Palestinas ambassdör, som är utsänd av den Fatah-dominerade regeringen på Västbanken, att hon vägrar kalla någon palestinier för terrorist! Inte ens Hamas.

Var står vi då i det palestinska statsbygget? I dagsläget skulle jag säga att ingen vet. När företrädare för det som skulle vara den goda demokratiska sidan inte tydligt kan ta avstånd från Hamas terrorism finns inte de rätta värderingarna på plats.

Som riksdagsledamot bad jag riksdagens utredningstjänst sammanställa de opinionsmätningar som görs bland palestinier. Vilken är deras inställning till Hamas? Vilken är deras inställning till terrorattacker riktade mot den israeliska civilbefolkningen? 

Resultatet visade att så mycket som kanske en femtedel av den palestinska befolkningen, även på Västbanken, sympatiserar med Hamas. Mer än hälften av befolkningen uppfattar attacker mot civila israeler som acceptabla.

Sammantaget visar detta att den palestinska demokratin, om den alls finns, är i ett bedrövligt skick. Sämre än vad man hade kunnat tro.

Nu kanske detta uppfattas som en antipalestinsk text, som ska smutsa ned palestinierna för att få Israel att framstå i god dager. 

Det är det inte. Det är en text skriven i en känsla av besvikelse. Jag har som många andra hoppats att det verkligen ska växa fram en demokratisk palestinsk stat. Men jag måste ju konstatera att de senaste 30 årens biståndspolitik är fiasko.

Vad gör vi då härnäst? Lägger ned biståndspolitiken helt? Nej, men vi behöver en omstart. Den där demokratiska palestinska staten måste fram på ett eller annat sätt, även om den så måste födas fram med kejsarsnitt. Palestinierna på Västbanken och Gaza är över 5 miljoner. De delar samma geografiska yta med Israel. På Västbanken bor de två folken dessutom bitvis huller och buller om varandra. Det blir därför aldrig fred om det inte finns en seriös motpart som Israel kan göra upp med.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Hur mycket våld får användas i krig?

NWT 2023-11-08

Hur mycket våld får man använda i ett krig? Finns det en övre gräns?

Internationellt är detta en av de mest debatterade frågorna just nu. I kriget mellan Israel och Hamas sägs att Israel använder ett övervåld som drabbar civilbefolkningen i onödan. Det sägs att våldet är oproportionerligt. 

Vissa israeler, och debattörer som stödjer den israeliska sidan, invänder mot detta och säger istället att ett krig mot terrorister inte kan vara ”proportionerligt”. Hamas attack den 7 oktober var den största slakten av oskyddade civila judar sedan andra världskriget. Hamas ska därför inte bara slås tillbaka lite lagom utan helt och hållet. Hamas ska utplånas.

Debatten böljar fram och tillbaka. Vem har rätt? Ingen av dem. Låt oss därför bena ut problemet.

Frågan om huruvida den israeliska våldsinsatsen är proportionerlig eller inte går tillbaka till den internationella humanitära rätten, det som vi brukar kalla krigets lagar. Krigets lagar säger ingenting om storleken på en våldinsats, utan fokuserar istället på att den ska vara ändamålsenlig samtidigt som den skyddar civila. Proportionerlig är den om den riktar sig mot ett tydligt militärt mål och om den som attackerar har gjort vad han har kunnat för att minimera mängden civila offer.

De exakta skrivningarna för hur detta ska göras hittar man i tilläggsprotokollet till fjärde Genévekonventionen, paragraferna 51 och 57, för den som vill granska formuleringarna.

Principen, att en våldsinsats ska vara ändamålsenlig och i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, kallas proportionalitetsprincipen, och är en grundläggande mänsklig regel för hur all våldanvändning bör gå till. Principen har ett obskyrt namn men är inget mysterium på något vis utan är egentligen bara ett att sätt att säga att man inte ska använda ”mer våld än nöden kräver”.

Eftersom de flesta känner igen detta talesätt vet alla också vad det handlar om. Vi vet att det finns situationer då vi som människor måste tillgripa våld. Polisen måste gripa brottslingar med våld. Försvarsmakten måste använda våld om vårt land hotas av främmande makt. Var och en har rätt dessutom rätt att använda våld i nödvärn för att försvara sig själv.

Men vi vet också att vi som människor kan ha svårt att besinna oss. Vreden inom oss kan ta över. Vi kan bli hämndlystna och vilja krossa vår fiende skoningslöst. Vreden kan få oss att tillgripa ett våld som är långt större än vad som faktiskt krävs. Vi kan vilja döda blint och urskillningslöst.

Det är för att undvika besinningslösa våldsinsatser som proportionalitetsprincipen har kommit till. Den finns till för att bromsa oss och få oss att tänka klart.

Syftet bakom proportionalitetsprincipen är således inte svårt att förstå. Problemet ligger i tillämpningen i de verkliga fallen. Det finns nämligen inget sätt att objektivt mäta vad som är militärt ändamålsenligt och på så sätt räkna ut hur många civila dödsoffer som ska kunna accepteras.

Särskilt svårt blir det i ett krig som det som nu utspelar sig i Gaza där Hamas använder sig av civila byggnader, som exempelvis sjukhus, som skydd.

Att attackera ett sjukhus för att slå ut bara en eller två fientliga soldater vore uppenbart oproportionerligt och därför olagligt. Men om fienden har förlagt sitt högkvarter i sjukhusets byggnad? Ja, då är det inte lika lätt att avgöra vad som är rätt, eftersom att slå ut fiendens högkvarter är högprioriterat i alla krig. Att slå ut högkvarteret kan betyda att kriget tar slut varvid dödandet upphör helt och hållet.

Problemet Israel har är således inte att dess våldsinsatser skulle vara oproportionerliga utan hur man ska förklara för världen att de attacker som görs där civila drabbas är ändamålsenliga. Varför just Israel har svårare än andra länder för att förklara detta beror sannolikt mer på en fientligt inställd opinion än att attackerna verkligen skulle vara omotiverade.

Avslutningsvis måste det till sist också sägas att även om Israel vid något tillfälle har använt mer våld än nöden kräver är fienden, Hamas, fullständigt likgiltig inför krigets lagar. Attacken den 7-oktober var just den form av uskillningslöst dödande av civila som Genévekonventionen säger inte får göras. Själva typexemplet på krigsbrott.

Därtill är det också ett krigsbrott att använda den egna befolkningen som mänsklig sköld. Även den försvarande sidan är skyldig att föra krig på ett sådant sätt att civila förluster minimeras. Att då göra som Hamas, förlägga sitt huvudkvarter i tunnlar under Gazas största sjukhus, som nu är överfullt med skadade civila, är också det ett uppenbart krigsbrott. De människor som Hamas på detta sätt offrar är dessutom den egna befolkningen. 

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

Hur löser man problemet Hamas?

Svensk Tidskrift, 2023-10-23

Israel drar nu sakteliga igång en större militär insats mot Hamas. När man läser igenom kommentarer och analyser är det framför allt fyra frågor som träder fram, och som ger en förståelse av vad som hänt.

En första fråga är om Israel verkligen kan slå ut Hamas en gång för alla? Problematiken med Hamas är ytterst besvärlig. Vi talar här om en rörelse som styr Gaza som en islamistisk diktatur. Den har som yttersta mål att förgöra Israel. Rörelsen är inte bara en terroristorganisation utan en social och religiös rörelse förankrad i civilsamhället. Den har en militär förmåga som visserligen inte kan jämföras med Israels men som ändå är betydande. Kanske 1 000 man deltog i terrorattacken. Det finns en siffra om 30 000 soldater i omlopp (enligt The Economist), vilket jag inte tror stämmer men ändå säger något om att Hamas är långt mindre bara en terrorgrupp.

Hamas har även förgreningar in på Västbanken och som kan ses på demonstrationer världen över en hel del sympatier även bland dem som inte är med i rörelsen.

Det gör att Israel står inför en formidabel uppgift. Hur slår man en väpnad rörelse som har många som vill strida för den, som är motiverade och som är förankrad i civilbefolkningen?

Det är inte lätt alls utan för tankarna till hur man bekämpar upprorsrörelser (kallas på engelska COIN, counterinsurgency).

Att militärt krossa en upprorsrörelse är inte svårt i termer av bomber och granater. Det är bara att ösa på. Det svåra är att få den att ge upp, eller rättare sagt, få civilbefolkningen att vända upprorsrörelsen ryggen istället för att skydda den.

Upprorsrörelser är seglivade. Storbritannien lyckades exempelvis aldrig krossa IRA helt och hållet utan fick till sist förhandla. Uppror kan vara i decennier.

En andra fråga som därför många ställer sig är varför Israel inte försökt kväsa Hamas tidigare.

Hamas har funnits länge och har efter att man slagit sig fri från Palestinska myndigheten upprättat en diktatur på Gaza. Därifrån har man gång efter annan skjutit raketer in över Israel.

Israel har gjort halvstora militära attacker mot Hamas vid flera tillfällen: 2008, 2009, 2012 och 2014. Men aldrig satsat på att slå ut rörelsen helt och hållet. Varför?

Om detta pågår just nu en diskussion i Israel. Kritikerna av Benjamin Netanyahu, som suttit som landets premiärminister i olika omgångar och under många år, menar att han har haft fokus på fel saker.

Fredsprocessen som är tänkt ska leda fram till en tvåstatslösning har stått still, och nu senast har Netanyahus parti Likud dessutom allierat sig med en grupp religiöst-nationalistiska partier. En svår inrikespolitisk konflikt har brutit ut omkring förslaget till författningsförändringar har tagit all uppmärksamhet.

Samtidigt har också problemen med de aggressiva bosättarna ökat och regeringen har haft svårt att hålla dem tillbaka. Bosättarna är Israels egna inhemska judiska extremister. Landstölder och våldsamheter från bosättarnas sida är tyvärr en del av vardagen på Västbanken och skapar stor ilska bland palestinierna.

Kritikerna har rätt i att Netanyahu varit tämligen ointresserad av fredsprocessen, men det ska även sägas att han inte var ett ensam om det. Israelisk politik har varit fokuserad på den inrikespolitiska kampen.

Inget har därför gjorts åt Hamas och Gaza annat än att man kontinuerligt hållit tillbaka Hamas med jämförelsevis små attacker och olika avtal om vapenstillestånd.

Vissa säger att det har funnits en förhoppning om att Hamas små småningom ska tröttna på den väpnade kampen och sakta omvandlas till en mer vanlig politisk rörelse. Tecken på en viss förändring inom Hamas har funnits med nya stadgar för organisationen bland annat. Det har därför även funnits funderingar i Israel på om man inte skulle kunna göra en deal med Hamas.

Andra säger att Netanyahu cyniskt har låtit Hamas växa för att försvaga palestinska myndigheten och Fatah. Palestinska myndigheten och Fatah är Israels motpart i de formella fredsförhandlingarna.

Nu visade det sig dock att Hamas utvecklats till ett groteskt monster, värre än vad någon hade förväntat sig. Politiken visavi Gaza och Hamas har därför verkligen inte burit frukt.

En tredje fråga som många därför naturligen ställer sig är hur stort stödet för de radikala rörelserna är bland palestinierna. Är stödet större än vad vi trott?

En opinionsmätning från september i år, från ”Palestinian Center for policy and survey research” visar att Fatah och Hamas är ungefär jämstora. Om valet bara står mellan dem vinner Hamas med 27 procent mot 24 med 44 procent som svarar att de inte vill ha någon av dem. Med möjlighet att välja mellan många alternativ vinner Fatah med 26 procent mot 22 för Hamas, där de flesta även där svarar att de inte vill ha någon av dem.

På Västbanken är stödet för Hamas 20 procent och Fatah 22 procent om valet står mellan bara dem. Om fler alternativ finns får Hamas 12 procent och Fatah 26 procent.

Av detta kan man dra slutsatsen att Hamas stöds av någonstans mellan 12 och 27 procent av palestinierna på Västbanken.

I samma mätning ställs även frågan om vad palestinierna tycker om attacker mot civila inne i Israel. Det visar sig så att så mycket som 31 procent uttrycker stöd för detta och 23 procent starkt stöd. Totalt 54 procent menar alltså att det är rätt att attackera civila israeler i kampen för ett självständigt Palestina.

Under arbetet med denna artikel bad jag som riksdagsledamot även riksdagens utredningstjänst att sammanställa vad olika attitydundersökningar visar. Bilden som kommer fram i dessa är densamma. Det finns undersökningar som visar att det folkliga stödet för de små rebellgrupper som finns på Västbanken når nivåer som 60–70 procent.

Detta stämmer också med vad Johan Berggren konstaterar i sin bok ”Den perfekta konflikten” att även om många palestinier ogillar Hamas brukar man ändå uttrycka ett starkt stöd när rörelsen genomför sina attacker.

Hur ska man tolka detta? Är det ett uttryck för att palestinierna stöder Hamas radikala ideologi eller att de applåderar Hamas eftersom man ser det som David som vågar utmana Goliat?

Jag låter den frågan vara obesvarad, men vi får ändå konstatera att det finns ett uppmätt stöd för såväl Hamas som för attacker mot civila israeler hos den palestinska befolkningen. Det är onekligen problematiskt.

Målet med Sveriges och EU:s politik för Palestina har varit att det så småningom ska växa fram en demokratisk stat som ska kunna ingå ett hållbart fredsavtal med Israel. Det kommer att blir svårt om ungefär en femtedel av befolkningen sympatiserar med en icke-demokratisk rörelse. Enighet om spelreglerna är en förutsättning för att en demokrati ska fungera.

Den fjärde fråga som det finns anledning att reflektera över är konfliktens geopolitiska dimension.

Hamas har aldrig tidigare genomfört en så väl förberedd operation som denna. Att Israel skulle komma att svara med full kraft torde ha funnits med i beräkningarna och kanske även varit ett av syftena.

Vem tjänar egentligen på det? Det går inte att låtsas som att Iran inte finns med i bilden på något sätt.

För logiken i Mellanöstern är att när det hettar till måste USA alltid stötta Israel och arabländerna alltid stötta palestinierna. Ett säkert kort att spela för den som vill slå split mellan USA och arabländerna är att förmå palestinierna att attackera Israel.

Under ett antal år har USA arbetat för att förbättra relationerna mellan Israel och arabländerna. Diplomatiska relationer finns mellan Israel och Förenade arabemiraten sedan 2020 och samtal har förts för att få Saudiarabien och Israel att göra samma sak.

Om detta sker förändras det politiska klimatet i Mellanöstern drastiskt. Det går då inte längre att säga att fiendskapen mellan Israel och världens alla araber är evig. Och om Israel och Saudiarabien dessutom krokar arm militärt hamnar Iran i underläge.

Vet vi om det är Iran som har övertalat Hamas att genomföra attacken? Är det här en iransk attack genomförd via ombud?

Nej, det vet vi inte utan som mycket annat när det gäller världspolitiken blir det tyvärr mest spekulationer. Men jag gissar att stämningen har varit god i Teheran den sista tiden.

Hur kriget kommer att gestalta sig framöver är mycket svårt att förutsäga. Ett av skälen till att Israel tidigare inte velat göra en markinvasion är för att det kräver strid i stadsbebyggelse vilket för en anfallare anses vara den svåraste formen av strid. Det kan inte uteslutas att det egentligen är denna strid Hamas verkligen har laddat upp inför.

I slutändan lär Israel vinna i kraft av militär överlägsenhet, men det blir då ändå inte slutet för vad ska komma efter Hamas? Vem ska styra Gaza? Ska Fatah erbjudas tronen? Hur då? Stödet för Fatah är svagt och det är inte säkert att befolkningen accepterar en ny regim som blir kontrollerad av Israel. Hur det problemet ska lösas har tyvärr ingen ett bra svar på ännu.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför krävs fortfarande en tvåstatslösning

NT 2023-10-23

Huvudförslaget till lösning på den palestinsk-israeliska konflikten har varit en tvåstatslösning i enlighet med Osloavtalet. Förslaget sägs vara dött på grund av det nya kriget. Alternativet skulle därför vara en enstatslösning. Hur realistiskt är det? Låt oss undersöka ett par varianter.

Lösning 1a: Alla judar deporteras. Palestina upprättas som en helt igenom arabisk stat. (Detta är vad Hamas strävar efter.) Förutom att förslaget strider mot folkrättens förbud mot storskaliga folkomflyttningar krävs det en omfattande våldsinsats mot den judiska befolkningen för att kunna genomföras. Det bor omkring 7,1 miljoner judar i området. Palestinierna har inte någon våldsmakt som kan genomföra detta utan måste ta hjälp utifrån, av exempelvis Iran. Eftersom Israel redan har förberett sig för en sådan eventualitet har man byggt upp en stark försvarsmakt som förmodligen även inkluderar kärnvapen. Scenariot slutar enligt min bedömning med kärnvapenkrig.

Förslaget förutsätter även att USA inte lägger sig i, vilket också förefaller orealistiskt.

Lösning 1b: Palestina upprättas som ny stat samtidigt som Israel avvecklas, men judarna får bo kvar. Detta är en mildare variant av 1a. 

Scenariot blir därför ungefär detsamma. Den judiska befolkningen menar att Israels existens är liktydigt med den egna folkgruppens överlevnad. Den kommer inte att avveckla statsbildningen frivilligt utan det kan bara ske med en omfattande våldsinsats. Även här blir då slutet kärnvapenkrig.

Lösning 2a: Alla palestinier deporteras. Israel annekterar Västbanken och Gaza, det vill säga hela det territorium som en gång i tiden utgjorde det historiska israeliska riket från gammaltestamentlig tid. 

Också denna lösning kräver en gigantisk folkförflyttning i strid med folkrätten. På Västbanken bor omkring 3,2 miljoner palestinier och i Gaza 2,2 miljoner.

Likaledes krävs även här en omfattande våldsinsats eftersom palestinierna sannolikt inte lär flytta på sig frivilligt. 

Till skillnad från palestinierna har Israel en våldsmakt som man skulle kunna använda för uppgiften, men palestinierna kommer att organisera ett motstånd i form av gerillakrig och/eller terrorism. Sprängningar av bussar och restauranger eller plötsliga knivöverfall har förekommit i det förflutna, men får nog anses bara vara förnamnet på vad som skulle komma om Israel började tömma hus efter hus på Västbanken och Gaza.

Folkrättsbrott gillas dessutom inte av världssamfundet varvid Israel kommer att bli utsatta för sanktioner. Israeliska politiker kommer att bli stämda i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och arresterade om de kommer till ett land som likt Sverige undertecknat Romstadgaen. USA som varande Israels yttersta säkerhetsgarant lär inte heller vara positivt inställt till omfattande folkrättsbrott.

Lösning 2b: Israel annekterar Västbanken och Gaza men deporterar ingen. Befolkningen i de tidigare ockuperade områdena blir medborgare i staten Israel på samma sätt som det redan idag finns omkring 2 miljoner israeliska araber med medborgarskap. Befolkningens sammansättning kommer därmed att bestå av i huvudsak två folkgrupper, judar och araber, som kommer att vara ungefär jämstora.

Detta förslag låter mer rimligt än alla andra men kommer ändå inte att sluta väl. För palestinierna på Västbanken och Gaza, som tillsammans utgör mer än 5 miljoner, vill inte bli medborgare i det som officiellt är en judisk stat med Davidsstjärnan som symbol i flaggan. De talar inte heller hebreiska. De vill istället ha just en palestinsk stat och en palestinsk flagga.

Även om Israel beviljar alla palestinier israeliskt medborgarskap kommer stora delar av palestinierna därför ändå att arbeta för självständighet. Nationalistiska palestinska rörelser kommer att uppstå och man kan inte utgå ifrån att de kommer att använda sig av demokratiska metoder i sin kamp. Världen är full av separatistiska rörelser som använder sig av terror. Att dagens våldsamma palestinska motståndsrörelser skulle omvandlas till fredliga demokratiska partier i utbyte mot att få bli medborgare i den stat de hatar förefaller ej som ett realistiskt scenario.

Min samlade bedömning landar därför i att även om tvåstatslösningen tycks ligga på dödsbädden framstår enstatslösningarna som rena fantasier. Omöjliga att genomföra.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

När demokratin kan bli ett hot mot rättsstaten

NT 2023-07-31

Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.

Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?

Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.

När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.

Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.

Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.

James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.

Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?

Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.

Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen. 

Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.