Etikettarkiv: media

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Mediepanik om utvisningar i Stockholm

NWT 2026-02-21

Har Sverige beslutat att en åtta månaders bäbis ska ryckas ur sin moders famn och sättas ensam på ett plan till den genomonda diktaturen Iran? Om du tror att det finns ett sådant beslut är du lurad. Du har då läst någon av de missvisande rubriker som spreds av i det närmaste alla stora redaktioner i Stockholm förra veckan.

Det var förra fredagen, den 13 februari, som Sveriges Radio Ekot berättade: “Åtta månader gamla Emanuel ska utvisas till Iran”. Andra redaktioner kopierade nyheten omedelbart: “Bebisen Emanuel ska utvisas till Iran – utan sina föräldrar”, skrev TV4. SvD: “Åtta månaders bebis utvisas”, DN: “Migrationsverket om utvisning av bebis: Följer lagen”, SVT: “Bebis ska utvisas till Iran – ansvarig minister: ‘Orimligt’, Expressen: “Emanuel, 8 månader, ska utvisas – trots föräldrarnas uppehållstillstånd”. Och TT, som också är en Stockholmsredaktion men vars rubriker sprids genom lokalpressen, påstod att “Åtta månaders bebis utvisas till Iran”.

När paniken lagt sig efter några timmar visade det sig att fallet kanske inte var så enkelt. Det var visst inte bara barnet det handlade om utan också föräldrarna. Och det fanns tydligen en ordning för hur folk från andra länder skickas hem. Det ska finnas ett ordnat mottagande i hemlandet. Det pågår inte heller några utvisningar till Iran alls för tillfället på grund av våldsamheterna i landet. Vidare är det självklart även så att inte ett spädbarn separeras från sina föräldrar.

Redan på eftermiddagen, i Sveriges Radio Studio Ett, kom klargörande fakta fram, som att föräldrarnas uppehållstillstånd skulle komma att löpa ut under oktober, och att det främst var därför som pojken inte kunde få ett eget uppehållstillstånd bara för honom själv.

Men då var redan alla uppskrämda, och ministrar hade tvingats uttala sig. Nu finns det därför människor i vårt land som på fullaste allvar tror att Sverige har beslutat att ett spädbarn ensamt ska skickas till Iran. 

Låt oss därför stanna upp och fråga oss vad tusan det var som hände. Var det att svenska myndigheter på grund av en hård och kall regering tvingat på ett spädbarn ett helt orimligt beslut om utvisning eller var det att redaktionerna i Stockholm fick fnatt?

Jag menar att det är det senare, och tyvärr har det hänt förr. Jag minns när samma medier hävdade att unga afghanska män i 30-årsåldern, som demonstrerade på Medborgarplatsen i Stockholm, var barn. Svenska Dagbladets förstasida (10/8 2017) skrev om barn och visade ett foto på fullvuxna män.

Jag minns också historien om de apatiska barnen som utspelade sig 2005. Sverige hade plötsligt fått en epidemi med barn som blev apatiska på grund av hot om att deras familjer inte skulle få uppehållstillstånd. Det gick så långt att det på Akademiska sjukhuset hölls ett längre vetenskapligt seminarium som ansedda Läkartidningen skrev ett långt reportage om (20/5 2005).

Idag vet vi att allt detta var fel. De afghanska männen var inte barn, vilket var helt uppenbart för mig som faktiskt åkte till Medborgarplatsen för att titta på demonstrationen, och vi vet att historien med de apatiska barnen var en bluff. Barnen som nu har vuxit upp har själva vittnat om saken.

Varför blir det så här ibland i Sverige? Ja, det kan man fråga sig. Någon forskare borde ta sig an problemet. Uppenbart är i alla fall att man inte kan lita på den samlade journalistkåren i Stockholm när det kommer dramatiska nyheter om migration och barn. Kollektiv dumhet uppstår, och då i just den krets av journalister som har de allra mest prestigefyllda positionerna på de allra mest prestigefyllda redaktionerna.

Vis av erfarenheten har jag därför skaffat mig ett eget nätverk av specialister på migrationsfrågor som jag kan ställa frågor till om hur olika svåra fall ska bedömas. Jag är ingen expert på migrationsjuridik, och lagstiftningen är tyvärr rätt snårig. 

Särskilt komplicerade är fallen där det handlar om så kallade spårbyten. Granskar man fallen närmre kan det visa sig att det rör sig om människor som kommit till Sverige, sökt asyl medvetna om att de inte kan få det, men sedan bytt spår till att ansöka om arbetstillstånd istället. I sådana fall rör det sig ju inte om människor med skyddsbehov utan folk som har manipulerat systemet.

Finns det då inte problem med de nya reglerna? Jovisst, jag är inte förvånad över att det dyker upp udda ömmande fall. Det finns inga nya lagar som inte har inkörningsproblem. Därför har regeringen också sagt den ska se vad som kan göras för att förbättra övergången till det nya systemet.

Men vad Sverige absolut inte behöver i det här läget är att låta den upphetsning som har spridit sig på ett antal nyhetsredaktioner i huvudstaden också sprida sig i landet i övrigt. Det är inte alltid i Stockholm intelligensen, eftertänksamheten och förnuftet sitter.

Norrköpings-Tidningar

Public Service ett hot mot den mediala mångfalden

NT 2021-10-04

Lokaltidningen håller på att dö ut, och staten gör allt värre genom sina skattefinansierade public service-bolag. 

Digitaliseringen är den stora tekniska drivkraften bakom omvälvningarna på tidningsmarknaden. Sucessivt flyttar läsare över från papperstidningen till läsplattor, datorer och telefoner. Utvecklingen ser likadan ut i hela världen.

Att en läsare byter från papper till läsplatta är inget problem om han fortsätter att prenumerera. Men trenden är även att läsarna dras till de nationella plattformarna. Det går därför hyfsat för en rikstäckande tidning som Dagens Nyheter, men sämre för landsortspressen.

Behövs lokaltidningen? Det kan man naturligtvis fråga sig, men min erfarenhet är att det är i det lilla lokala formatet som man hittar annonser från butiken runt hörnet, kyrkokörens konsert till helgen och granskningen av kommunalrådets represenationsnotor.

Så varför finns ingen fungerande marknad för en sådan mediaprodukt?

Tidningarnas intäktskällor består av prenumerationer och lösnummer plus reklamintäkter. De stora pengarna ligger i reklamintäkterna, men det läsarna köper, och som då alltså är en förutsättning för att det ska vara någon mening med att sälja annonsplatser, är nyhetsrapporteringen. Ingen köper en preumeration på ett reklamblad. 

Lokaltidningens unika värde ligger i nyhetsrapporteringen, och det borde därför egentligen finnas en fungerande marknad här. Digitaliseringen borde inte utgöra ett hinder eftersom övergången från papper till nätet inte är en förändring av själva produkten. Faktum är att produkten till och med skulle kunna utvecklas med ljud och bild. Teoretiskt sett borde den lilla lokaltidningen blomstra, tack vare den nya digitala tekniken. Men det händer som sagt inte utan istället dör tidningarna ut.

Jag är övertygad om att en av de främsta orsakerna bakom denna utveckling är Sveriges Radio och Sveriges Television. För båda bolagen producerar exakt samma produkt som den lilla lokaltidningen, men är skattefinansierade. De behöver inte övertyga sina läsare, lyssnare och tittare om att de ska betala en prenumeration. De flödar därför marknaden med gratisprodukter av just den typ som är den lilla lokaltidningens enda chans till överlevnad.

Spelreglerna på den lokala nyhetsmarknaden är alltså allt annat än rättvisa. Det finns inte en chans att tävla med bolag som är skattesubventionerade till 100 procent och som inte tar betalt för sina produkter.

Nu har Sveriges Radio på senare tid slutat att producera skrivna artiklar på nätet utan hänvisar nästan alltid till nyhetsinslaget i ljudform. Det hedrar bolaget, men man måste ha klart för sig att även produktion av ljud är något som ett företag skulle kunna göra. Sveriges Television däremot fungerar idag som en nättidning lika mycket som ett TV-bolag. Hejdlöst producerar man skriven text utan någon som helst tanke på att varje artikel förstör möjligheten för en företagare att sälja samma produkt kommersiellt.

När public service skapades fanns en stor marknad för lokaltidningar. Papperstidningen var det stora dominerande mediet. SR och SVT hade bara en enda kanal vardera. Sändningarna slutade tidigt på kvällen. Tidningarna och statens public service kunde leva sida vid sida utan att de påverkade varandra. 

Idag är det inte så. Marknaden är en och samma. Text, ljud och bild kan produceras av alla, även av små lokaltidningar.

Modellen med statligt producerad public service måste därför reformeras. De två jättarna som idag vräker ut gratisprodukter måste få ett mycket mer begränsat uppdrag. Annars har vi snart ingen fri press kvar i landet.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Public service inget villkor för demokrati

Public service inget villkor för demokrati
(NWT 2019-12-28)

Vissa säger att public service är nödvändigt för demokratin. Inte alls, säger jag. Det är tvärtom. Sverige är en demokrati trots public service, inte tack vare.

Huvudsyftet med public service, det vill säga de tre programbolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Ubildningsradion, är inte att ge folk tillgång till information utan att begränsa den. Den svenska staten har alltid, och är fortfarande, rädd för att svenska folket ska skaffa sig sina egna informationskällor.

Public service kom till på 1920-talet när radion kom till Sverige. Ett antal företagare började sända radio som de finansierade med reklam. Men politikerna tyckte att det verkade som att det nya mediet talade till folks känslor. Det fanns en risk för att folk lät sig manipuleras.

Därför såg man till att skapa Radiotjänst AB som fick ensamrätt på alla radiosändningar. Företaget ägdes då av pressen, radioindustrin och Tidningarnas telegrambyrå.

När TV kom på 1950-talet var det självklart att Radiotjänst skulle ha uppdraget. Ingen annan fick sända.

Radio- och TV-monopolet kom sedan intressant nog att utmanas på 1960-talet av Radio Syd. Ett danskt företag kom på att man kunde sända radio från en båt utan för svenskt territorialvatten. Försöket fick snabbt en uppföljare i Radio Nord som sände i höjd med Stockholm.

Radio Nord blev en succé. Kanalen spelade nämligen popmusik, vilket Sveriges Radio inte gjorde. Sändningarna var reklamfinansierade. Till sist hade Radio Nord fler lyssnare än Sveriges Radio.

Detta kunde staten inte smälta. En ny lagstiftning kom på plats och Radio Nord var tvunget att lägga ned.

I början av 1980-talet kom sedan parabolantennen och satellitsändningarna. Entreprenören Jan Stenbeck upptäckte att de brittiska lagarna för satellitsändningar såg helt annorlunda ut än de svenska. Han skapade därför TV3 som sände från London till Sverige via satellit.

Den här gången var staten mer avvaktande, för den insåg problemet att vem som helst ju kunde skaffa en parabolantenn. Men faktum är att vissa ledande socialdemokratiska kulturpolitiker, däribland Maj-Britt Theorin, argumenterade för att parabolanntener skulle vara förbjudna att äga.

Till sist var det uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla monopolet. På 1990-talet kom därför privata radiokanaler som tilläts vara reklamfinansierade och även TV4 som också tilläts att finansiera sin verksamhet med reklam. Reklamen fick emellertid bara sändas mellan programen och politiska partier fick inte annonsera.

Den partipolitiska reklamen ansågs på samma sätt som på 1920-talet vädja till folks känslor och därför inte vara bra för dem.

När internet kom hade staten emellertid lärt sig vad frihet är och valde att inte reglera innehållet.

Däremot har internet gjort att folk börjar överge public servicebolagen för streamingtjänster som Netflix och HBO.

Därför har staten i antiliberal anda valt att överge finansieringsmodellen med TV-licens och tvingat alla oavsett om de ägen en TV eller inte att vara med och betala via skattsedeln. Argumentet är detsamma som tidigare. Folket måste ha tillgång till TV- och radiosändningar av ”rätt sort”.

Är detta en historia om demokrati? Nej, verkligen inte. I en demokrati ska medborgarna kunna kommunicera med varandra fritt. Men svenska staten har vägrat låta dem ha tillgång till de viktigaste medierna som radio och TV, och man törs fortfarande inte släppa taget. Public service har aldrig funnits för demokratins skull utan för statens skull, för att staten ska kunna kontrollera medborgarna. Precis det rakt motsatta mot hur det bör fungera i en demokrati.

Inrikespolitik, Uncategorized

Farligt att missbruka grundlagen

Farligt att missbruka grundlagen
(NT 2019-12-23)

Grundlagen finns till för att skydda spelreglerna för demokratin. Den finns inte till för att skydda en viss typ av politik.

Tyvärr finns det alltid dem som vill använda grundlagen för att skydda just sin favoritpolitik. Två nya områden där detta har dykt upp är kultur och public service.

I veckan som gick skrev ett antal ”tunga” företrädare för Kultursverige ett debattinlägg i DN där de oroade sig för den typ av kulturpolitik som bedrivs i Sölvesborgs kommun. Kommunen leds av Sverigedemokraterna och kommunfullmäktige har beslutat att mer av kommunens konstinvesteringar ska gå till traditionell konst istället för ”provocerande samtidskonst”. För att förhindra denna typ av politik borde ”rätten till kultur” vara grundlagsfäst.

På samma sätt har rädslan för Sverigedemokraternas framfart fått vissa politiker att vilja ge public service, det vill säga de statliga bolagen SVT, SR och UR, ett särskilt grundlagsskydd.

Det är mycket möjligt att Sverigedemokraterna har en agenda som går ut på en starkare politisk styrning av skattefinansierad kultur och media. Men är det rätt att stoppa deras politik med grundlagen?

Nej, det är det inte för grundlagen är som sagt till för att reglera hur demokratin ska fungera och inte vad den ska fatta beslut om.

Historiskt har det funnits olika uppfattningar om hur en demokrati ska vara utformad. En annorlunda variant som har få anhängare idag är den marxist-leninistiska demokratin. Kommunismen menade att någon demokrati kunde det inte vara tal om så länge det fanns privata företag. För det var i näringslivet som den egentliga makten låg. Demokrati förutsatte därför en socialistisk politik.

Den marxist-leninistiska demokratisynen fick emellertid aldrig något starkare stöd. Istället är den demokratiform som vi har i Sverige, som kan kallas den ”borgerliga demokratin”, ett system för beslutsfattande men inte mer än så. Demokratin är en procedur. Den säger hur vi fattar beslut, men inte om vad.

Det vanliga är dock att man gör några få undantag. I de flesta demokratier har man valt att ge de grundläggande fri- och rättigheterna ett extra konstiutionellt skydd. Folkmajoriteten får besluta vad som helst i vilken fråga som helst men inte kränka grundläggande rättigheter. Exempelvis religionsfriheten och yttrandefriheten. Men demokratierna gör också olika. I Sverige är dödstraff förbjudet i konstitutionen medan det inte är det i Japan.

Att Sverige och andra länder valt just denna demokratiform beror på att det inte är rimligt att behöva slåss om hela statsskickets grunder varje gång det blir bråk i en politisk fråga. Låt säga att vi är oeniga om nivån på a-kassan, ska vi behöva skriva om författningen för att kunna lösa den frågan eller ska det räcka med ett vanligt majoritetsbeslut? Någon menar säkert att a-kassan är så viktig att den måste omges av ett grundlagsskydd, men någon annan menar säkerligen istället att det är försvarsutgifterna som förtjänar detta skydd.

Lärdomen som demokratierna har gjort är att det är smartare och mer rättvist att låta var och en istället få lägga fram sina förslag och sedan försöka övertyga majoriteten om att rösta på dem. Demokratins allra mest grundläggande princip är den politiska jämlikheten – idén att alla medborgare ska ha samma chans att påverka gemensamma beslut. Denna enkla tanke har visat sig fullt tillräcklig.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Mediekritik som stärker demokratin

Mediekritik som stärker demokratin

Förra veckan skrev jag en sur kommentar på min Facebooksida om SVT:s hantering av satirprogrammet Svenska nyheter, som hade skapat en webbsajt där människor på skoj kunde anmäla sina barn till de mest åtråvärda friskolorna. Jag såg det som ett partiskt angrepp på systemet med friskolor.

Jag skrev bara en mening i all hast där jag sa att SVT hade tappat sin kompass.

Som svar på detta inlägg skrev en vän till mig att jag genom mitt inlägg angrepp medierna på oseriöst sätt och därmed undergrävde demokratin.

Jag blev mycket förvånad för kritiken kom från en person som jag har stor respekt för, en välmeriterad samhällsvetenskaplig forskare.

Men han är inte ensam. Vi har fått en debatt i Sverige, och flera andra länder, där vissa säger att det finns ett systematiskt angrepp på medierna som hotar demokratin. Jag har till och med hört det sägas att det var så den tyska Weimarrepubliken skulle ha gått under.

Varför säger man så och ska man inte kunna klaga på Sveriges Television?

Det finns en kraftfull kritik mot etablerade medier, inte minst från den populistiska högern. Det bästa exemplet är givetvis Donald Trumps nästan dagliga Twitterattacker mot alla stora mediabolag i USA.

Samma tendens finns även i Sverige. Ju mer skeptisk mot det politiska etablissemanget man är desto mer skeptisk är man även mot de etablerade medierna. Sverigedemokraternas väljare är inte helt överraskande de med allra mest skeptisk syn.

Vad händer då om jag som inte är missnöjespopulist, utan nog får sägas vara ett slags tråkig mainstream-politiker, blir arg på SVT och anklagar kanalen för att ha tagit ställning i en politisk stridsfråga? Gör jag gemensam sak med de ”farliga” högerpopulistiska krafterna?

Nej, så kan man inte säga. Jag är allmänt sätt väldigt kritisk mot de etablerade medierna. Och en av de saker som jag är som mest kritisk till är hur de systematisk avstod från att rapportera sakligt om invandringspolitikens problematik, något som förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt har skrivit väl om i nättidskriften Kvartal.

Om jag inte ger uttryck för mitt missnöje med hur SVT och andra medier hanterar politiska frågor, oavsett om det är i humorprogram eller nyhetsrapportering, hur ska kanalen veta att den gör ett bra jobb eller inte? Det som inte utsätts för kritik och granskas blir till sist alltid dåligt. Det enda sättet att säkerställa att SVT håller hög kvalitet är att vi säger ifrån när vi inte tycker att kvaliteten håller måttet.

Jag är fullt medveten om att det finns högerauktoritära krafter som vill att staten ska rensa upp i ”vänsterträsket” på public service. Ibland hörs också förslag om att bara den som har legitimation ska få kalla sig journalist. Men jag är inte rädd för dem. För det var inte så länge sedan nästan exakt samma typ av förslag kom från den yttersta vänstern istället. Den auktoritära vänstern ville ”demokratisera” pressen. Först när tidningarna förstatligades skulle de kunna rapportera sakligt påstods det.

Mediekritik är ett normalt inslag i en välfungerande demokrati. Just nu är kritiken som hårdast från höger, men det är som det ska. Det finns inget som säger att det är från höger kritiken kommer nästa gång.