Etikettarkiv: moderaterna

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

EN AFFÄRSUPPGÖRELSE SNARARE ÄN ETT ÄKTENSKAP

Norrköpings Tidningar 2023-04-10

Något som många moderater går och funderar över för tillfället är hur man ska vinna tillbaka de väljare som egentligen hade velat rösta på partiet men valde Socialdemokraterna istället på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna. 

Moderaternas nyligen offentliggjorda valanalys kan konstatera att ett av de främsta skälen till varför tidigare M-väljare gick över till S var för att S tydligt meddelade att partiet aldrig kommer att samarbeta med SD. Den socialdemokratiska strategin att beskriva SD som ett demokratiskt icke rumsrent parti fungerade. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten men gick framåt i antalet mandat i riksdagen.

Så vad bör då Moderaterna göra för att vinna väljarna tillbaka? Bryta samarbetet med SD?

På kort sikt är det självklara svaret att samarbetet ska fortsätta. Det finns ett avtal mellan regeringspartierna och Sverigedmokraterna – Tidöavtalet – och avtal håller man.

Men vilken ska strategin vara inför nästa val och valet efter det? Ska dagens samarbete permanentas?

Som jag ser det bör frågan hållas öppen, och med det menar jag att samarbetet med SD helt och hållet ska bedömas utifrån hur Moderaterna själva ser på sin möjlighet att förverkliga sin politik. Blir det mer moderat politik med SD än utan i så fall är det rimligt att fortsätta. Annars inte.

I Sverige är vi inte vana vid att se överenskommelser mellan partier som rena transaktioner. Vi har en tendens att tolka de avtal som ingås för att skapa ett regeringsunderlag som en form av ett livslångt äktenskapslöfte.

Att vi gör så beror på att gamla Alliansen, det vill säga Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, var tvungen att samarbeta väldigt nära varandra för att kunna besegra Socialdemokraterna. Alliansen som begrepp skapades inför valet 2006 och det var just för att en gång för alla övertyga väljarna om att man verkligen hade ett lag som skulle kunna styra landet lika bra som S.

Det är inte så samarbetsavtal i andra länder uppfattas. Just nu pågår regeringsförhandlingar i Finland och vi vet inte hur de kommer att sluta. Samlingspartiet som blev riksdagens största parti är det som förväntas sy ihop en koalition, men om det blir tillsammans med Socialdemokraterna eller Sannfinländerna vet vi inte. Sannolikt kommer ett par av de små partierna också att ingå. 

Moderaterna måste komma ihåg att det också finns många väljare som valde att rösta på partiet just på grund av SD-samarbetet. Vi har sannolikt lika många väljare, kanske till och med fler, som skulle lämna vårt parti om vi deklarerade att vi aldrig mer ska samarbeta med SD. Se hur Centern förlorade stort på landsbygden på grund av sin aversion mot SD.

Jag tror också att de väljare som i höstas straffade M för samarbetet med SD så småningom kommer att vänja sig vid att SD är en del av svensk politik och kommer att vara så under lång tid framöver.

Även om man ogillar Sverigdemokraterna är detta parti den demokratisk legitima företrädaren för en femtdel av väljarkåren. Denna femtedel av befolkningen består inte av utomjordingar utan är våra grannar, vänner och släktingar.

Det som är det stora felet med Sverigedemokraterna är dess ursprung. Partiet grundades på 1980-talet av dem som drev den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt, BSS. Den delen av partiets historia kan aldrig tvättas bort.

Men anammar vi ett finländskt förhållningssätt till Tidöavtalet, och vad som kan komma efter nästa val, hamnar saken i ett annat läge. Det är då inte att se som ett evighetskontrakt, inget äktenskap, utan en affärsuppgörelse som gäller så länge dealen resulterar i moderat politik. Det bör då både kunna förlängas eller avslutas helt utan anklagelser som svek och förräderi. Jag tror att sådan mer finländsk syn på det parlamentariska livet skulle fungera även i Sverige.

Norrköpings-Tidningar

Vilken är den bästa konservatismen?

Vilken är den bästa konservatismen?

(NT 2020-02-10)

Det har sagts att Sverigedemokraterna är det ”mest” konservativa partiet. Vad menas med det?

Jämför med socialismen. Nordkorea är det land som idag är ”mest” socialistiskt, men man kan inte påstå att det är den bästa formen av socialism direkt. Den enda form av socialism som kunnat leverera någon form av vettigt innehåll är den europeiska socialdemokratin, en form av socialism som inte är särskilt dogmatisk, inte särskilt principfast och som gärna kompromissar.

När jag gav ut min ”Handbok i konservatism” sades det att jag stod för en mellanmjölkskonservatism. Det var menat som ett nedsättande omdöme, men jag tycker att det var träffande och välformulerat. Det är min typ av konservatism och den skäms jag inte för.

Likt de andra två stora politiska idétraditionern, liberalism och socialism, finns det olika former av konservatism. Det finns en grundtanke som är gemensam, viljan att försvara tidigare generationers verk och erfarenheter mot radikala bildstormare. Men sedan finns det många olika förslag på hur det ska göras, där enigheten går isär.

Liberalernas gemensamma idé är, i sin tur, att skapa så stor individuell frihet som möjligt. Men socialliberaler och nyliberaler har väldigt olika uppfattning om vilken roll staten ska spela.

På samma sätt har socialdemokrater och kommunister samma ursprung. Kommunismens grundare Lenin var socialdemokrat från början men tyckte att sina reformistiska kamrater var för mesiga. Han skapade därför sin egen variant på socialismen som blev helt väsenskild från den breda socialdemokratin.

Jag har alltid varit skeptisk mot Sverigedemokraternas vilja att kalla sig konservativa. Mitt intryck är att partiets ideologiska kärna snarare är etnisk nationalism, det vill säga önskan om att Sverige så långt som möjligt ska vara ett land med en dominerande etnisk grupp – svenskarna – och att problemet med invandringen är att denna grupp riskerar att blandas upp eller tryckas undan till förmån för utländska element.

Om detta kan sägas vara konservatism så är det en etnisk nationalistisk variant av konservatismen. Detta kan givetvis sägas vara konservativt i den bemärkelsen att man vill bevara något som fanns förr, den etniskt homogena svenska befolkningen.

Är då denna form av konservatism ”mer” konservativ än den typ av konservatism som finns inom Moderaterna eller Kristdemokraterna?

Nej, det kan man inte säga. Det är en annan art. Jag kan gå med på att det är konservatism, men av en helt annan art än den jag står för.

Istället har jag valt att ansluta mig till den äldsta formern av konservatism i Sverige. Den finns inom Moderaterna. Partiet grundades 1904 men det fanns en oorganiserad politisk höger i Sverige innan dess också. 

Denna konservatism är påtagligt liberal till sin karaktär. Man gillar inte statsingripanden i näringslivet och man gillar inte höga skatter. Kärnan i ideologin kan beskrivas som att man tror att ett gott samhälle byggs om människor får och uppmanas att ta eget ansvar. Det egna arbetet ska vara grunden för vars och ens försörjning. Men för att kunna upprätthålla ett sådant samhälle krävs det att man respekterar arvet från tidigare generationer. Radikala politiker som till varje pris ska ändra på allt gammalt och invant därför att de ha begapat sig i nya trendiga ideologier blir därmed de konservativas naturliga fiender.

Inom denna tradition har man därför kommit att hylla ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher vars politik gick ut på att rulla tillbaka statens makt över individerna. I Sverige drev Gösta Bohman samma politik.

Detta är också konservatism. Men en annan typ än den SD står för.

Norrköpings-Tidningar

Är Moderaterna konservativa eller liberala?

Är Moderaterna konservativa eller liberala?

(NT 2019-11-11)

Moderaterna säger sig vara ett liberalkonservativt parti. Kan ett parti vara det? Liberalt och konservativt samtidigt?

Frågan skapar alltid en del huvudbry. Min personliga erfarenhet är att den är viktigare för unga än för äldre. Unga människor vill ha etiketter att sätta på sig själva. Är jag liberal? Är jag konservativ? Vad är jag?

Ingen människa behöver artbestämma sig på detta sätt, men för den som ändå vill klura på frågan kan det vara bra att känna till något om begreppens ursprung.

Ordet liberal kommer från engelskan. Från början hade ordet en negativ klang. Liberal var den person som var släpphänt eller lättsinnig. Det var då bara ett vanligt adjektiv utan politisk innebörd.

Det var först på mitten av 1800-talet som det kom att få en politisk innebörd. Faktum är att ordet först kom i användning politiskt i Sverige! Det var i samband med 1809 års statskupp och det skulle skrivas en ny författning som den grupp som drev på för en modern konstitution kallades liberaler. I ideologins hemland, England, kom ordet inte i bruk på detta sätt förrän 1819 och framåt.

Det intressanta med detta är att filosofer som idag benämns som liberala som John Locke (1632–1704) eller Adam Smith (1723–1776) inte själva visste att de var liberaler. De var verksamma vid en tid då begreppet ännu inte var uppfunnet. Var de då ens liberaler? kan man fråga sig.

På samma sätt är det med begreppet konservatism. Det kom i bruk i politisk mening med början i Frankrike på 1820-talet. Det blev ett begrepp på den inriktning som ville återskapa det gamla samhälle som gick förlorat i franska revolutionen.

Även här gäller att en av konservatismens portalgestalter inte själv visste att han var det. Edmund Burke (1729–1797) skrev en berömd bok som kritiserade franska revolutionen. Han har kommit att ses som den brittiska konservatismens urfader. Men boken gavs ut 30 år innan begreppet var uppfunnet.

Han var dessutom aktiv politiker för the whigs, det vill säga det parti som senare kom att bli Storbritanniens liberala parti.

Det är alltså inte helt enkelt att säga vad som är liberala eller konservativa tänkare. Begreppen har kommit till i efterhand som ett sätt att försöka artbestämma olika ideologiska inriktningar.

Det är samma problem som historiker har när de ska försöka namnsätta historiska epoker. Vi brukar säga att medeltiden varade från ungefär år 1000 till år 1500 i Sverige. Visste de som levde under denna tid att de levde på medeltiden? Nej, knappast. Det finns inte heller någon klar gräns där man med säkerhet kan säga att vikingatiden övergår till medeltid eller från medeltid till renässans. Epokerna är historikernas sätt att försöka begripliggöra historien, men de är inte historien i sig.

På samma sätt är det med benämningar på ideologier.

Moderaterna är ett parti som har vuxit fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Man kallade sig konservativa på den tiden men redan då omfattade partiet en individualistisk människosyn, ett motstånd mot höga skatter och positiv syn på marknadsekonomin. Det var redan då en blandning av det som senare kommit att kallas för liberala och konservativa idéer.

Därmed har det blivit svårt att säga vad Moderaternas ideologi egentligen är för något. Men är det partiets fel? Om kartan inte stämmer med verkligheten brukar vi tänka oss att det är kartan det är fel på.

Norrköpings-Tidningar

Haltande historieskrivning

Haltande historieskrivning
NT 2014-04-10

Analyserna av vad som hände under hösten 2018 när alliansen sprack och Löfven räddade sig kvar som statsminister är många. Ändå haltar de flesta av dem betänkligt.

Två aspekter nämns mycket sällan trots att de är helt avgörande för hur man ska förstå utfallet: väljarmatematiken och det faktum att Ulf Kristersson inte bara hade ansvar för att försöka bilda regering på nationell nivå utan även ansvar för sitt parti i 290 kommuner och 21 regioner.

Om vi börjar med väljarmatematiken: Om ca 14 000 väljare hade valt att rösta på alliansen istället för något av de rödgröna partierna hade alliansen varit ett mandat större i riksdagen än de rödgröna. Skillnaden i antal röster är faktiskt inte större än så.

Detta enda mandat hade förändrat voteringarna i riksdagen och möjliggjort en borgerlig regering. Alliansens budgetförslag hade bara kunnat fällas om Sverigedemokraterna och de rödgröna hade röstat på ett och samma förslag.

Men i och med att det istället blev de rödgröna som blev ett mandat större än alliansen hade en alliansregering behövt räkna med att SD inte la ned sina röster i riksdagen utan röstade aktivt på alliansregeringens förslag. Nedlagda röster från SD:s sida hade inte räckt eftersom de rödgröna ändå, med ett mandats övervikt, hade kunnat fälla alliansens förslag.

Detta enda mandat var det som gjorde att C och L valde att göra upp med de rödgröna istället.

Var det i ljuset av detta fel av Ulf Kristersson att han satsade på att hålla ihop alliansen genom hela valrörelsen? Han hade kunnat splittra alliansen och attackerat C och L för att stjäla röster av dem. Det hade gjort M större. Men hade en attack mot C och L i valrörelsen gjort det lättare att bilda regering?

På samma sätt blir det omöjligt att förstå Ulf Kristerssons envishet när det gäller att hålla ihop alliansen i valrörelsen, och direkt därefter, om man inte tar hänsyn till att han är partiledare för ett parti som finns i alla Sveriges kommuner och regioner också.

Det har sagts att Kristersson borde av klippt banden med Centerpartiet mycket tidigare. Problemet är bara att vad som sker på nationell nivå får betydelse för vad som sker på lokal nivå. På lokal nivå är alliansen långt ifrån död. Det finns många alliansstyrda kommuner eller där alliansen gjort upp med Miljöpartiet.

En partiledare har ansvar även för de lokala förhandlingarna, och man måste fråga sig om det hade blivt bättre eller sämre för alla förhandlare på lokal nivå om Kristersson hade attackerat Centern och kallat dem för quislingar?

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uselt valresultat vilket har möjliggjort maktskiften på lokal nivå i kommuner och regioner i hela landet. Kommuner som har styrts av S ända sedan allmänna rösträttens införande har äntligen kunnat börja andas frisk luft. Men det finns ingenstans där M ensamt har kunnat göra detta utan stöd av C.

Analyser som inte tar upp dessa två aspekter menar jag bör underkännas rakt av. Visst spelar ideologi roll, men låt säga att alliansen hade lyckats knipa de där sista 14 000 väljarna. Vi hade då haft en alliansregering och ingen hade sagt ett pip om att det skulle ha uppstått ett nytt ”konservativt block”. Samma sak gäller för den som bara analyserar vad som sker på den nationella nivån men inte ser den lokala. Det är inte bara i riksdagshuset i Stockholm som politik bedrivs.

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det ett konservativt block?

Finns det ett konservativt block?

När riksdagen nyligen röstade om Ulf Kristersson som statsminister var det många som frågade sig om det håller på att blidas ett nytt ”konservativt block” i landet. De enda partierna som röstade för var Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De är också de enda partier som kan sägas vara konservativa i politisk mening.

Man ska inte dra för alltför långt gångna slutsatser av en enskild votering i riksdagen eftersom utfallet hade kunnat bli ett helt annat om alliansen hade gått fram med ett gemensamt regeringsförslag. Då hade SD sannolikt röstat nej, och då röstat nej till att få en konservativ statsminister.

Men frågan är ändå värd att utreda för visst var det länge sedan vi talade om konservatismen som ideologi?

Moderaterna kallar sig själva för ett liberalkonservativt parti, vilket kan uppfattas som en anomali. Kan man slå ihop två ideologier bara sådär? Kristdemokraterna i sin tur kallar sig egentligen inte konservativa alls, utan bara kristdemokrater och känner samhörighet med den kontinentala kristdemokratin. Saken är bara den att det är för alla uppenbart att tyska kristdemokraterna, CDU, är Tysklands konservativa parti.

Är då Sverigedemokraterna konservativa? Partiet kallar sig för ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Ordet ”socialkonservatism” har ingen i svensk politik använt sedan Herbert Tingstens dagar och han talade då om 1800-talets konservativa rörelser. Kopplingen till dagens Sverigedemokrater är mycket oklar.

Ändå är det rimligt att i någon mån kalla SD för ett konservativt parti, i alla fall när man hör Jimmie Åkesson längta tillbaka till det etniskt homogena folkhemmet.

Men betyder detta att alla som i någon mån är konservativa också är allierade?

Nej, inte alls. För konservatismen är en ideologi med olika inriktningar på samma sätt som liberalismen och socialismen är det.

Är alla liberaler överens? Knappast. En inrikning inom liberalismen är den som partiet Liberalerna, f.d. Folkpartiet, står för. Den kallas socialliberalism och bygger på att staten ska förse medborgarna med en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter. En annan liberal inriktning är nyliberalismen som menar att välfärdsstaten är ett hot mot individens frihet och avskyr höga skatter.

Likadant är det med socialisterna. Få tänker på detta men kommunismens grundare Vladimir Lenin var socialdemokrat från början. Han var en av många socialdemokratiska röster i Europa men var i strid med de mer återhållsamma tyska kollegerna. Lenin valde därför att gå sin egen väg när han fick chansen att ta över makten i Ryssland.

Splittringen mellan de gamla socialdemokraterna och utbrytarna ,som kom att kalla sig kommunister, blev djup. De svenska socialdemokraterna gick så långt att de till och med använde Säpo för att kartlägga kommunister i fackföreningsrörelsen.

Det är inte annorlunda med konservatismen. Sverigedemokraterna bildades 1988 med nationalism och invandringskritik som kärnan i sin ideologi. Kristdemokraterna bildades 1964 med värnandet om kristna värderingar som sin viktigaste uppgift. Moderaterna är äldst. Partiet bildades 1904 men det fanns en höger redan dessförinnan om än i oorganiserad form.

Ideologiskt släktskap behöver således inte betyda vänskap. Viktigare är snarare vilka sakpolitiska allianser man kan skapa för att få igenom sina prioriterade frågor. För Moderaterna har det varit att knyta band till socialliberalerna, fullt medvetna om att de står för en annan ideologi. För i slutändan är det ändå det politisk verksamhet går ut på, att få igenom sin politik.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Med 18,1 procent i SCB:s vårmätning är det uppenbart att Moderaterna måste ta ett nytt grepp. Det har blåst om Anna Kinberg Batra den senaste veckan, men loppet är inte kört. Det är drygt ett år kvar till valet och det är tillräckligt med tid för att rädda situationen. Här är några förslag som skulle kunna genomföras redan efter sommaren…

Försvarspolitik, Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Kinberg Batra måste tala klarspråk

Kinberg Batra måste tala klarspråk

Moderaterna måste snarast förklara att en upprustning av försvaret är ett prioriterat område. Annars blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra anspråk på att bli statsminister.

Det går inte längre att dröja med ett besked. Vi har ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge som kräver handling, inte en ny försvarsberedning, inte nya partiöverläggningar, inte en plan som kan sättas i verket först någon gång nästa mandatperiod. Utan vi har en situation som kräver handling snarast…