Etikettarkiv: socialdemokraterna

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Socialdemokratiska lögner och bortförklaringar

NT 2024-09-30

Det är tråkigt att behöva säga detta — jag gillar inte den nya hårda retoriken som finns i svensk politik — men det behövs sägas: Socialdemokraterna ljuger om sitt lotteri. Ja, ljuger, jag använder just det ordet. De har inte friserat sanningen lite, gjort en kreativ tolkning av något vagt uttalande, utan rätt och slätt ljugit.

När Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas spelbolag Kombispel AB sålt lotter med ovanligt aggressiva metoder riktat mot gamla människor framträdde partiets gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren från Kalmar län, i SVT:s Aktuellt (12/9) och sa följande:

”Vi har inte gett verksamheten uppdraget att sälja lotter till vilket pris, och med vilka metoder som helst. Tvärtom.”

Försäljningsmetoden som går ut på att ringa upp gamla människor och tjata hål i huvudet på dem tills de går med på att köpa ett lotteriabonnemag skulle alltså varit något som det upphandlade telemarketingbolaget själva hade kommit på.

Men det tog inte lång tid för granskande medier, i det här fallet Expressen, att konstatera att det var just socialdemokratiska Kombispel AB som hade beställt den aggressiva telefonförsäljningen. Så här skriver Expressen (20/9):

”…enligt flera tidigare säljledare som Expressen varit i kontakt med, var försäljningen hela tiden starkt styrd av S-lotteriets bolag Kombispel. Bolagets representant kom på besök i Barcelona med jämna mellanrum — det talas om varje till varannan månad — för att kvalitetssäkra försäljningen, lyssna på säljsamtalen men också för att puscha på säljorganisationen att leverera bättre resultat”.

Lena Hallengrens påstående och Expressens rapport säger diametralt olika saker. Båda kan inte vara sanna samtidigt. Antingen ljuger Hallengren eller så har Expressen missförstått alla sina intervjupersoner.

Att jag dömer till Expressens fördel är för att ytterligare en granskning av Dagens Nyheter visade att andra telemarketingföretag har avböjt att ha Kombispel AB som kund på grund av företaget ställt orimliga krav på vad de ska uppnå. De har inte velat ha socialdemokratiska Kombispel AB som kund för att risken att träda över moraliska gränser i försäljningen.

Strategin att rikta in sig mot gamla är av allt att döma också en idé sprungen hur Kombispel AB. Det är Socialdemokraterna och deras lotteriföretag som har försett telemarketingföretaget med telefonnummer att ringa upp. Själva idén att ringa och trakassera äldre är alltså något som härstammar ur Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna genom sin gruppledare i riksdagen har ljugit för svenska folket är därmed utom rimligt tvivel bevisat.

Något som gör saken än värre för partiledningen är att den även på sämsta vis försökt lägga skulden för det inträffade på någon annan än den själv. Förutom att felaktigt påstå att det är telemarketingföretaget som självmant valt de aggressiva försäljningsmetoderna valde man att sparka VD:n för lotteriföretaget och hela styrelsen.

Problemet är bara att partistyrelsens verkställande utskott hela tiden har haft direkt insyn i lotteriverksamheten genom partikassören. Två andra styrelseledamöter i bolaget är rikdagsledamöter där den ene XXX dessutom är vice gruppledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Att ljuga är aldrig en bra idé eftersom sanningen oftast vinner. Att skylla ifrån sig är inte heller bra eftersom man då endast framstår som okänslig och ansvarslös. Men det är tyvärr där vi är nu. Räkna därför inte med att partiet kommer att be om ursäkt eller kommer att betala tillbaka något av de pengar som det har roffat åt sig. Haveriet har gått för långt. Insikten om ansvar och moral lär nog först komma tillbaka med en ny partiledning.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

LUXEMBURG ÄR INTE EN PARADISÖ

NWT 2022-07-30

Går svenska skattepengar till utländska riskkapitalister som köper lyxyachter för dem på paradisöar?

Nej, det låter som en konspirationsteori! Eller?

Den som har sagt så är nämligen ingen mindre än statsminister Magdalena Andersson (S). Den 4 juni år sa hon följande: ”Vi ser att skattepengar slussas bort från svensk skola. Blir till bolagsvinster, hamnar i skatteparadis och går till lyxyachter på paradisöar. Och vinsten de skapar består av våra skattepengar.”

Andersson har sedan hon blev partiordförande för Socialdemokraterna flera gånger återkommit till att det är utländska riskkapitalister som ligger bakom skolföretagen i Sverige. Men stämmer verkligen detta?

Jag kände att jag behövde kolla upp saken själv. Jag gick därför in på Friskolornas riksförbunds hemsida för att kolla vilka som äger skolföretagen.

Då framträder för mina ögon en helt annan bild. Såvitt jag kan se är det bara två företag som har huvudägare som är riskkapitalister, Academedia och Internationella engelska skolan, varav ingen är utländsk.

Bakom Adademedia finns investmentbolaget Mellby Gård AB som ägs av Rune Andersson, känd för svenska folket som tidigare VD för plast- och gummifabriken Trelleborg AB. 

Bakom Internationella Engelska skolan finns företaget Paradigm Capital, som också är ett investmentbolag. Det är registrerat i Luxemburg och således utländskt, men företagets ägare är Jan Hummel som är svensk.

Den tredje mest framträdande skolkoncernen är Kunskapsskolan AB. Det är emellertid inte ett investmentbolag utan ett familjeföretag. Det är grundat av Peje Emilsson som också han är svensk.

Statsministerns påstående att det bakom skolföretagen finns en mängd utländska riskkapitalister stämmer alltså inte. 

Hur är det då med lyxyachterna på paradisöarna? Här är det svårare att granska vad som är sant. Magdalena Andersson själv har inte redovisat vilka belägg hon har för sitt påstående och jag har inte kunnat studera Rune Anderssons och Jan Hummels privata ekonomier. 

Men så mycket vet jag i alla fall att Luxemburg inte är en paradisö.

På det hela taget förefaller det alltså som att statsministern fabulerar när hon anklagar friskolorna för att dränera välfärden på skattepengar för lyxkonsumtion. Det är rent hittepå.

Nu kan man invända mot detta och säga att överdrifter är tillåtna i den politiska retoriken. Det är val snart och det gör väl ingenting om en partiledare kryddar sina uttalanden något?

Det är inte ovanligt att folk tänker så, men nu handlar det inte om vem som helst utan rikets främsta politiska ledare, och det handlar inte om tillfälligheter utan ett noga uttänkt budskap som hon upprepat flera gånger.

En partiordförande gör dessutom många resor inom landet för att träffa sina partimedlemmar. Förmodligen talar hon om utländska riskkapitalister, lyxbåtar och paradisöar varje gång.

Tusentals socialdemokratiska valarbetare är därmed säkerligen redan övertygade om att allt detta är sant. De tror såklart inte att deras ledare ljuger för dem.

Men för att göra saken än värre tycks det inte heller finnas någon journalist som tycker att det är värt att granska om det statsministern säger är sant eller inte.

Att jag är kritisk kommer inte som en överraskning eftersom jag tillhör ett annat parti som vill avsätta Andersson som statsminister. Jag är inte opartisk.

Därför vore det välkommet om de som har till uppgift att vara opartiska tog sig an uppgiften istället.

Men nu har detta inte hänt trots att det inte alls är svårt att granska sanningshalten i statsministerns uttalanden. Jag har försökt komma på varför. Normalt sett brukar ju journalister sätta en ära i att försöka sätta politiker på plats. Vad är roligare än att visa att en partiledare pratar i nattmössan?

Men i Magdalena Anderssons fall är det som om hon deltar i debatten i ett eget spår. Det granskningsfria spåret.

Kan det möjligen vara så att journalistkåren är auktoritetstroende på samma sätt som fotfolket inom Socialdemokraterna? Att vara auktoritetstroende är ett normalt mänskligt beteende så det skulle inte förvåna mig alls om det var sant.

Jag har som sagt ingen förklaring till den uteblivna granskningen. Jag har bara noterat att statsministern verkar kunna säga vad som helst utan att någon ifrågasätter det. Det är mycket märkligt.

Norrköpings-Tidningar

S-märkt hatkärlek till kapitalismen

NT 2021-10-15

När Magdalena Andersson höll sitt installationstal som Socialdemokraternas nya partiledare ramade hon in det genom att angripa näringslivet i inledning och avslutning.

Vinstdrivande bolag i välfärden ska bort. Vinst sägs vara rent slöseri. Det är pengar som hamnar i fickorna på aktieägarna, som inte gör någon nytta. Ägarna sägs vara stora globala riskkapitalbolag. Anonyma blodsugande monster.

Men mitt i talet var tonen en annan. Svensk industri, förklarade hon, är världsledande när det gäller att anpassa sig till klimatet och naturen. Det pågår en omställning till grön industri och staten ska skynda på den utvecklingen.

Hur kan en ledare för Socialdemokraterna på detta sätt både baktala och hylla näringslivet samtidigt?

Det har att göra med historien. Socialdemokraterna har en hat-kärlek till näringslivet, som härstammar från att man aldrig genomförde det som var ursprungsplanen, som var att införa planekonomi.

Socialdemokraterna skapades som en motrörelse mot det ekonomiska och politiska system som växte fram under industrialiseringens första tid. Detta skedde i Sverige på slutet av 1800-talet. Industrierna växte snabbt och drog arbetskraft till sig, men inkomstskillnaderna vara stora. Arbetarna stod utan politiska rättigheter och levde i fattigdom. 

Socialdemokraterna trodde därför på riktigt, i likehet med många andra europeiska socialistiska partier vid den här tiden, att planhushållning skulle vara bättre. Marknaden var rörig och orättvis. Staten skulle vara effektivare och om den demokratiserades skulle rikedomarna kunna fördelas på ett annat sätt.

Idéerna om planekonomins fördelar levde kvar i partiet ända in på 1940-talet. Under krigsåren var statens inblandning i ekonomin stor och många socialdemokrater tänkte sig att detta system skulle kunna fortgå. Det möttes dock av ett starkt folkligt motstånd. Företagarna själva ville självklart inte se sina egendomar förstatligade, men arbetarrörelsens bredare lager hade vid det här laget börjat lära sig att marknadsekonomin kanske inte var helt dum ändå.

För samtidigt byggdes välfärdsstaten ut och det var ju egentligen bristen på social trygghet som var skälet till varför man var socialdemokrat och inte ekonomiska teorier. Därtill kunde man även se att planekonomin i Sovjetunionen inte överglänste marknadsekonomierna på något sätt.

Socialdemokraterna kom därför att omvärdera sin syn på näringslivet, och särskilt de stora industriföretagen som de från början hade tyckt så illa om. De konstaterade att det var här som den ekonomiska tillväxten låg. Den nya socialistiska politiken blev istället att ta ut höga skatter för att på så vis omfördela det överskott som industrin skapade. Välfärdsstaten blev kapitalismens krockkudde.

Äldre socialdemokrater som Tage Erlander och Gunnar Sträng förstod detta mycket väl och var därför aldrig några antikapitalister. Det var ju kapitalisterna som försåg dem med pengar.

Så när Magdalena Andersson blåser på med en 1800-talsretorik där företag beskrivs som ohederliga profitörer trots att hon egentligen är beroende av dem så skorrar det visserligen falskt, men det är så det har låtit de senaste 80 åren. En socialist måste gå till storms mot kapitalisterna. Särskilt en nybliven partiledare. Men göra allvar av saken? Verkligen förbjuda profithungern? På riktigt? Nej, det kommer inte att hända. Det är lönsamheten i näringslivet som finansierar välfärdsstaten. 

Nya Wermlands-Tidningen

Så dör demokratier

NWT 2021-03-13

2021 började inte bra för demokratin.

Stormningen av kongressbyggnaden i Washington DC den 6 januari var ett lågvattenmärke för det republikanska partiet i USA. När Donald Trump hällde en dunk bensin på en redan uppeldad folkmassa visste hans så klart vad han gjorde.

Men faktum är att även vi i Sverige just nu har ett parti som beteer sig på likartat sätt, och det är inte våra egna trumpister i SD utan självaste Socialdemokraterna.

Ingen kan ha undgått kampanjen där man i debattinlägg av ledande företrädare hävdar att Sverigedemokraterna inte är demokratiskt pålitliga.

Socialdemokraterna har till och med gått så långt att man låtit försvarsminister Peter Hultqvist i en krönika i Dala-Demokraten likna SD vid svin. Man kan inte sminka en gris, var uttrycket han använde.

Är Trumps och Hultqvists beteende av samma art?

Ja, om vi får tro de amerikanska statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. 2018 kom de ut med en mycket omtalad bok som nu även finns på svenska ”Så dör demokratier” (Studentlitteratur). 

Författarna är två av världens främsta forskare på demokratiseringsprocesser. Levitsky är expert på Latinamerika och Ziblatt på Europa. När de upptäckte hur Donald Trump agerade som president sammanfattade de tillsammans sina kunskaper om hur det går till när demokratier dör, för det finns många historiska exempel.

Här finns nu inte plats att gå igenom hela deras gedigna sammanfattning av vad forskningen faktiskt vet utan vi får nöja oss att uppmärksamma de två typer av beteenden som de menar är början till allt. Dels är det att spela ett utmanande konstitutionellt spel (på engelska constitutional hardball), dels är det bristande respekt för politiska motståndare.

Deras poäng är att det till syvende och sist är politikernas beteende som avgör om demokratin överlever eller inte. Ingen konstitution håller om politikerna börar att bete sig illa.

Ett av deras främsta exempel på utmanande konstitutionellt agerande är intressant nog Franklin D Roosevelt. Han räknas förvisso som den av den amerikanska historiens hjältar, men gillade att spela fult. När hans reformer inom krispaktetet New Deal stötte på motstånd i högsta domstolen svarade han med att lägga fram ett lagförslag där han ville utöka antalet ledamöter i domstolen. Konstitutionen säger inte hur många de ska vara, men sedvänjan har landat i att domarna ska vara nio till antalet. Roosevelt ville utöka dem ända upp till 15. Eftersom det är presidenten som nominerar nya ledamöter skulle han på så sätt få domstolen under sin kontroll.

Förslaget gick inte igenom i kongressen på grund av bristande stöd hos det egna partiet. Senare lyckades emellertid Roosevelt med en annan kupp. Han ställde upp för omval en tredje mandatperiod 1940 och blev omvald. Först därefter infördes regeln om att en president bara ska kunna sitta i två mandatperioder. Dessförinnan hade även detta bara varit sedvänja.

För svensk del finns inga liknande intressanta konstitutionella berättelser, men väl om författarnas andra punkt om hur politiker bör bete sig mot sina opponenter. Författarna nämner Sverige som ett exempel på hur ett land kan demokratiseras under ordnade former just på grund av ett civiliserat uppträdande mellan dem som konkurrerade om makten.

Jag som själv skrev min doktorsavhandling om just detta instämmer till fullo. Den politiska kampen var hård. Debatterna mellan Socialdemokraterna, som krävde allmän och lika rösträtt, och högern som vägrade ge efter var hårda. Men det fanns en hövlighetens gräns som båda sidor respekterade. Det är inte säkert att de själva förstod att detta var nyckeln till den svenska demokratins överlevnad, men de hade ändå en förståelse för att det är så man måste göra för att få systemet att hålla ihop.

I min forskning läste jag tonvis med material. Ingenstans läste jag att man kallade sina motståndare för grisar.

Boken rekommenderas varmt. Den handlar i huvudsak om USA, och Trump är redan bortröstad, men både amerikansk och svensk demokrati behöver fräschas upp. Levitsky och Ziblatt ger visar med vetenskap vad som är lämpligt och olämpligt att göra. Det är faktiskt bara att läsa och bocka av vad som ska göras.

Norrköpings-Tidningar

Varför stoppar ingen judehatet?

Varför stoppar ingen judehatet?

(Krönika införd i Norrköpings Tidningar 8 maj 2019.)

Någonting är ruttet med socialdemokratin i Malmö. Nu senast uppdagades att SSU-föreningen i 1:a majtåget sjungit ”krossa sionismen”. SSU-klubbens ordförande försvarade sig med att det var en gammal sång som sjungits ofta, men förbundsordföranden Philip Botström var mycket tydlig med att detta inte är förenligt med SSU:s linje.

SSU:s linje är samma som moderpartiets. Israel och Palestina bör existera sida vid sida som två stater. Det finns inte en form av sionism utan flera. Att vilja krossa all form av sionism betyder att man vill krossa den judiska staten.

Sången är inte så oskyldig som SSU i Malmö vill hävda. En textrad lyder: ”Vi har kastat stenar mot soldater och poliser, och vi har skjutit raketer mot våra fiender.”

I dagarna har det förekommit nya raketskjutningar från Gaza in mot Israel. Israel har i sin tur svarat med flygbombningar. Människor på båda sidor har dött helt förgäves i ett krig som aldrig verkar ta slut.

Är det SSU i Malmös uppfattning att Israel ska utplånas och att raketbeskjutningen från Gaza bör hyllas?

Det är i så fall en mycket extrem uppfattning. Den omfattas inte ens av PLO utan endast av Hamas och andra ännu mer extrema organisationer. Faktum är att många palestinier som dagligen kämpar mot ockupationen med fredliga medel avskyr stenkastning och raketbeskjutning.

Det har under senare tid rapporterats mycket om SSU i Malmö där personer med märkliga åsikter har kunnat agera fritt. Problemen har resulterat i svåra falangstrider.

Men det är inte bara i SSU det har varit problem. Återkommande inslag av antisemitism har funnits inom moderpartiet. Exempelvis skrev 2012 en lokalpolitker och ledarskribent i socialdemokratiska tidningen Tro & Politik att terrorattentatet på Utöya hade en judisk koppling. Anders Behring Breivik var en del av en större rörelse: ”Dessa globala rörelsers starka stöd åt Israel och dess täta band med sionistiska rörelsen har banat vägen för en judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning…”

Ren och skär antisemitism mitt i hjärtat av Malmös Socialdemokrati.

Mycket kritik mot hur antisemitismen har kunnat växa fram i Malmö har riktats mot förre kommunalrådet Ilmar Reepalu på grund av att han satt på sin post i 19 år. Men en annan person som det finns anledning att granska är Heléne Fritzon som just nu toppar Socialdemokraternas lista i EU-valet.

Fritzon var ordförande i partidistriktet i Skåne 2003–2013 och därtill ledamot i partistyrelsens verkställande utskott 2001–2013.

Alla partier är organiserade på sina egna vis, men det vanliga är att det är distrikten (länsförbunden) som har ansvaret för att alla kommunföreningar och sidoföreningar är välskötta. Om enskilda föreningar börjar bedriva en politik som helt strider mot partiets linje i stort är det distriktsordförandens uppgift att se till att det blir rättning i ledet.

Det var under Fritzons och Reepalus ledarskap som antisemitismen kunde växa till sig inom Socialdemokraterna i Malmö.

Nationellt finns inget skäl att tvivla på att Socialdemokraterna för en tydlig antirasistisk politik. Men när man nu vill befordra en person som bevisligen inte lyckats med sitt ledarskap på denna centrala punkt måste kritiska frågor ställas. Vilket ansvar har Heléne Fritzon för framäxten av antisemitismen inom Socialdemokraterna i Malmö?

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.