Etikettarkiv: sverigedemokraterna

Finns det ett konservativt block?

Finns det ett konservativt block?

När riksdagen nyligen röstade om Ulf Kristersson som statsminister var det många som frågade sig om det håller på att blidas ett nytt ”konservativt block” i landet. De enda partierna som röstade för var Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De är också de enda partier som kan sägas vara konservativa i politisk mening.

Man ska inte dra för alltför långt gångna slutsatser av en enskild votering i riksdagen eftersom utfallet hade kunnat bli ett helt annat om alliansen hade gått fram med ett gemensamt regeringsförslag. Då hade SD sannolikt röstat nej, och då röstat nej till att få en konservativ statsminister.

Men frågan är ändå värd att utreda för visst var det länge sedan vi talade om konservatismen som ideologi?

Moderaterna kallar sig själva för ett liberalkonservativt parti, vilket kan uppfattas som en anomali. Kan man slå ihop två ideologier bara sådär? Kristdemokraterna i sin tur kallar sig egentligen inte konservativa alls, utan bara kristdemokrater och känner samhörighet med den kontinentala kristdemokratin. Saken är bara den att det är för alla uppenbart att tyska kristdemokraterna, CDU, är Tysklands konservativa parti.

Är då Sverigedemokraterna konservativa? Partiet kallar sig för ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Ordet ”socialkonservatism” har ingen i svensk politik använt sedan Herbert Tingstens dagar och han talade då om 1800-talets konservativa rörelser. Kopplingen till dagens Sverigedemokrater är mycket oklar.

Ändå är det rimligt att i någon mån kalla SD för ett konservativt parti, i alla fall när man hör Jimmie Åkesson längta tillbaka till det etniskt homogena folkhemmet.

Men betyder detta att alla som i någon mån är konservativa också är allierade?

Nej, inte alls. För konservatismen är en ideologi med olika inriktningar på samma sätt som liberalismen och socialismen är det.

Är alla liberaler överens? Knappast. En inrikning inom liberalismen är den som partiet Liberalerna, f.d. Folkpartiet, står för. Den kallas socialliberalism och bygger på att staten ska förse medborgarna med en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter. En annan liberal inriktning är nyliberalismen som menar att välfärdsstaten är ett hot mot individens frihet och avskyr höga skatter.

Likadant är det med socialisterna. Få tänker på detta men kommunismens grundare Vladimir Lenin var socialdemokrat från början. Han var en av många socialdemokratiska röster i Europa men var i strid med de mer återhållsamma tyska kollegerna. Lenin valde därför att gå sin egen väg när han fick chansen att ta över makten i Ryssland.

Splittringen mellan de gamla socialdemokraterna och utbrytarna ,som kom att kalla sig kommunister, blev djup. De svenska socialdemokraterna gick så långt att de till och med använde Säpo för att kartlägga kommunister i fackföreningsrörelsen.

Det är inte annorlunda med konservatismen. Sverigedemokraterna bildades 1988 med nationalism och invandringskritik som kärnan i sin ideologi. Kristdemokraterna bildades 1964 med värnandet om kristna värderingar som sin viktigaste uppgift. Moderaterna är äldst. Partiet bildades 1904 men det fanns en höger redan dessförinnan om än i oorganiserad form.

Ideologiskt släktskap behöver således inte betyda vänskap. Viktigare är snarare vilka sakpolitiska allianser man kan skapa för att få igenom sina prioriterade frågor. För Moderaterna har det varit att knyta band till socialliberalerna, fullt medvetna om att de står för en annan ideologi. För i slutändan är det ändå det politisk verksamhet går ut på, att få igenom sin politik.

Det finns inga SD-zombier

Det finns inga SD-zombier

Vilka röstade på SD? Det finns ett problem när frågan ska besvaras, för många förståsigpåare förstår sig inte på hur någon kan ha velat göra detta. Därför är det inte ovanligt att de ska försöka förklara varför någon ”egentligen” röstar på SD.

Förklaringarna radas upp:

  • Det är globaliseringens förlorare som röstar på SD. Arbetare som har förlorat sina jobb på grund av den internationella konkurrensen.
  • Det har alltid funnits rasister och nu har de äntligen fått utlopp för sina känslor.
  • Väljarna är inte rasister utan har bara väldigt stor misstro till etablissemanget.
  • Alliansens skattesänkningar har skapat ökade klyftor.
  • Det är skillnaden mellan stad och land som förklarar.

Men vad menar man när man ska förklara hur någon ”egentligen” har röstat? Det tycks som att man menar att väljarens val att rösta på SD inte är helt igenomtänkt, att han (det är oftast en han) har bringats ur balans. SD har därför varit framme och lurat på honom ett ”förenklat budskap”. Hans val är inte rationellt. SD-väljaren är inte en rationell varelse.

Samma förståsigpåare genomför sällan samma typ av analys på Socialdemokraternas eller Liberalernas väljare. Frågan vilka som ”egentligen” har röstat på S eller L ställs sällan. Deras väljare uppfattas som rationella.

Så hur är det? Hur ska man förklara en väljares partival?

Väljarforskarna är mer noga eftersom de skiljer mellan faktorer som påverkar människor att rösta på ett visst sätt och hur väljarna själva motiverar sitt val.

Sociala faktorer som vilket yrke man har, utbildning, bostadsort, ålder och många andra påverkar hur vi röstar. Men samtidigt är vi som väljare inte helt hjärndöda utan har en förmåga att reflektera över våra val.

Hur djupsinnig denna reflektion är är svårt att säga. Vissa väljare lägger stor möda på att göra ett så genomtänkt val som möjligt medan andra tar det med en klackspark.

Oavsett vilket är det ändå rimligt att studera hur väljarnas subjektiva uppfattning för att förstå hur de har röstat. Det är oftast det vi menar med ”att förstå”. Att förstå är att försöka sätta sig in i en annan människas världsbild.

Nu finns ingen vetenskaplig undersökning gjord ännu på just årets val, men sannolikt säger de flesta av SD:s väljare att de har röstat på partiet på grund av invandringspolitiken. Därmed skulle detta kunna sägas vara förklaringen till hur de ”egentligen” har röstat.

Båda sätten att förklara hur en väljare röstar, vilka faktorer som har påverkat honom och hur han själv väljer att motivera sitt partival, är rimliga. Som väljare påverkas vi både av yttre faktorer och vad vi själva resonerar oss fram till.

Däremot är det fel att försöka hitta en ”egentlig” förklaring som är den enda och korrekta.

Den som försöker hitta den ”egentliga” förklaringen tänker sig att det finns en dold sanning som kan avslöjas, att det som är på ytan och som man kan se med blotta ögat bara är ett skal. Det är så vi använder ordet ”egentligen”. Men de mer seriösa vetenskapsmännen vet att verkligheten är komplex och att det oftast finns mer än en förklaring till ett fenomen. Röstning på just SD är här inget undantag.

Fel är också att uteslutande fokusera på de yttre faktorer som kan ha påverkat en väljare att rösta på SD. För då utesluter man att SD-väljaren skulle ha någon som helst förmåga att tänka själv. SD-väljaren skulle då vara en zombie, en levande död människa som bara kan följa instinkter. Det låter inte rimligt.

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.

Sverigedemokraterna hycklar

Sverigedemokraterna hycklar

I min krönika i mars skrev jag om hyckleriet i den svenska flyktingpolitiken. Det har sagts att vi ska hjälpa flyktingar både när de kommer till oss och i deras hemländer. Vi har råd att hjälpa både här och där. Men jag visade att Sverige inte alls lägger några betydande summor på att hjälpa flyktingar utomlands. Jag konstaterade att Sverige kunde avhjälpa svälten i Sydsudan fyra gånger om vi la lika mycket pengar på hjälp i närområdet som vi lägger på flyktingmottagning här hemma.

Krönikan applåderades hos dem som menar att det är bättre att hjälpa där än här.

I rättvisans namn är det därför rimligt att…

Lyssna på era väljare

Lyssna på era väljare

Sverigedemokraternas snabba framgång i opinionen saknar motstycke i modern tid. Vad förklarar?

Jag skulle säga att det vi nu bevittnar är en förtroendekris. När ett förtroende bryts mellan två parter bryts också kravet på lojalitet. Båda parter ser sig som fria att göra vad de vill. Många som nu rör sig från de gamla partierna till SD talar om en skilsmässa, om ett förhållande i kris.

Vad har skapat förtroendekrisen? Både från höger och vänster har det under sommaren publicerats inlägg där debattörer har velat förklara hur viktigt det är för Sverige med invandring. Reforminstitutet, som ingår i Timbrosfären och står Svenskt Näringsliv nära, publicerade i juni en rapport som sammanfattade vad forskningen säger om nyttan av invandringen för Sverige. Inte långt därefter publicerade tankesmedjan Arena Idé, som står arbetarrörelsen nära, också en rapport som visade hur mycket skattepengar invandrare har bidragit med till det gemensamma. Både näringslivets och fackföreningsrörelsen tankesmedjor verkar vara överens. Om både höger och vänster är överens om att invandring är bra, vad är problemet?

Problemet är att svenska folket redan vet att invandring är bra, men att det vill att asylinvandringen ska vara begränsad, och att det är tankesmedjor som Reforminstitutet och Arena Idé som inte förstår att detta är en logiskt sammanhållen tanke, och inte ett utslag av bristande kunskap.

Mångfaldsbarometern som under flera år har publicerats av Uppsala universitet och Högskolan i Gävle har årligen kunnat visa att svenskar i gemen har en positiv inställning till invandrare. I senaste mätningen säger sig 70 procent ha goda erfarenheter av att ha arbetat med invandrare som kolleger.

Samtidigt säger SOM-institutet vid Göteborgs universitet i en annan mätning att 44 procent av befolkningen inte vill att Sverige ska ta emot fler flyktingar jämfört med 32 procent som vill att Sverige ska göra det. En stor majoritet säger sig ha goda erfarenheter av invandring samtidigt som den också tydligt säger att den vill begränsa asylmottagningen. Så tänker majoriteten av svenska folket.

Följaktligen är det meningslöst av högerns och vänsterns olika tankesmedjor att publicera rapporter som förklarar att invandring är bra. Det är att sparka in en öppen dörr.

Att vara för invandring och samtidigt vilja att den ska vara begränsad, eftersom invandring också medför kostnader, är en normal vuxen tanke. Det är bara barn och radikala ideologer som inte förstår att livet är fyllt av svåra avvägningar mellan olika goda värden.

Om relationen mellan väljare och valda kan liknas vid ett förhållande står vi nu mitt i äktenskapligt gräl. Vad kan återskapa förtroendet? Precis som med alla andra gräl kan man vinna argumentet men ändå såra den andre så mycket att förtroendet inte kan återställas. Mitt förslag är att de gamla partierna ödmjukt accepterar insikten om att de inte har lyssnat ordentligt på vad sina partners har velat säga. Be ideologer och tankesmedjor att vara tysta en stund, och gå ut och lyssna på era väljare istället.