Norrköpings Tidningar 2022–06–27
Bör en finansminister vara vara ekonom eller kan han vara trädgårdsmästare?
Det är en urgammal fråga som har förbryllat många. Varför sätter vi lekmän i ledningen för staten i demokratier istället för yrkesmän? Man måste inte vara jurist för att bli justitieminister eller general för att vara försvarsminister. Varför är det så?
Låt oss gräva i saken och fråga oss vilka som varit finansministrar i Sverige sedan 1921 som var första året med demokratiska val. Det har totalt sett varit 26 personer. Om vi radar upp yrkesbakgrunden hos dem ser den ut på följande vis: skomakare, kemiingenjör och företagsledare, docent i nordiska språk, chefredaktör, advokat, grosshandlare, jordbrukare, sadelmakare, journalist, trädgårdsmästare, jurist, fil. lic. i socionomi, rektor, fil. lic. i ekonomi, tjänsteman i regeringskansliet, journalist, ekonomie licentiat, karriärpolitiker, karriärpolitiker, jurist och karriärpolitiker, ekonom utan formell examen, ekonom och karriärpolitiker samt karriärpolitiker.
Bakom dessa titlar döljer sig legendariska namn som Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Wigforss var den som introducerade det keynesianska tänkandet i svensk politik och Sträng är den som suttit på posten som finansminister längst, 21 år, 1955–1976. Wigforss var docent i nordiska språk och Sträng trädgårdsmästare.
Den förste med examen i ekonomi var Kjell-Olof Feldt som tillträdde 1982. Samtliga finansministrar före honom hade någon annan form av yrkeskompetens.
På senare tid har karriärpolitikerna också blivit fler. Göran Persson, Erik Åsbrink, Bosse Ringholm, Per Nuder, Magdalena Andersson och Mikael Damberg har alla haft politiken som första och viktigaste födkrok, ofta med början som politiska tjänstemän.
Vem av alla dessa finansministrar kan vi säga har haft den rätta kompetensen? Om vi ska tro dem som menar att man måste ha en yrkeskompetens för det specifika området för att kunna vara minister så har Sverige gjort fel större delen den demokratiska tiden. Det är bara Kjell-Olof Feldt, Anne Wibble, Anders Borg och Magdalena Andersson som har läst ekonomi på högskolenivå.
Men eftersom den svenska demokratin inte är hundra år av haveri förefaller det vara någon annan form av kompetens som en politiker behöver. Vad?
Jag tänker ofta på denna fråga själv eftersom jag är regionråd i Region Uppsala och har makt och inflytande över sjukvården men saknar medicinsk utbildning. Det händer att de medicinskt skolade yrkesproffsen undrar om jag egentligen kan någonting. Som svar brukar jag säga att jag också är expert, fast på ett helt annat sätt. Jag kan ingenting om medicin men jag kan ganska mycket om hur människor i samhället lever, vilka viljor och drömmar de har, hur de känner när de betalar skatt men ändå får stå i vårdkö. Jag tror mig också ha bra koll på hur man jämkar ihop motstridiga viljor, hur man svarar begripligt på frågor från journalister och hur man navigerar mellan experter som är oeniga sinsemellan och baktalar varandra i smyg.
Jag vet inte om jag är en bättre politiker än någon annan, men jag vet att nästan allt jag kan om själva jobbet som sådant har jag lärt mig på jobbet. Jag har en formell yrkeskompetens, forskare i statskunskap, men det är inte ofta den kommer till användning.
Min gissning är därför att det som förklarar varför trädgårdsmästaren Gunnar Sträng kunde vara Sveriges finansminister i två decennier utan högskoleexamen i ekonomi är för att han var expert på just det, att vara finansminister. En unik kompetens.