George W Bush, minns ni honom? Som president i USA invaderade han Irak 2003 på grundval av felaktig information om att diktatorn Saddam Hussein gömt undan massförstörelsevapen.
Många var kritiska, även jag. Det visades sig också vara ett misstag. Det fanns inga massförstörelsevapen. Istället rörde USA upp ett helvete som varade i flera år. Många fick sätta livet till helt i onödan, såväl irakier som amerikaner.
Ändå saknar jag nu Bush. Jag tror nämligen att han hade löst problemet med Hormuzsundet på ett helt annat och bättre sätt, genom att ha tagit hjälp av sina vänner och allierade från början.
I skrivande stund är läget i Hormuz alltjämt låst. USA och Iran säger att de har ingått ett avtal om vapenvila, men är oense om vad avtalet innehåller. Iran har därför fortfarande sundet i sitt grepp och Trump vet förmodligen inte vad han ska göra. I vredesmod har han skällt ut sina allierade i Nato, och frågat varför de inte vill hjälpa till.
Problemet med Hormuzsundet är att Iran kan beskjuta fartygstrafiken från vilken plats som helst längs med kusten. Det krävs ingen fast installation. Allt som behövs är att skicka ut några drönare. Det kan göras från ett lastbilsflak.
För att skydda sjöfarten krävs därför ständig militär närvaro på vattnet. Sundet måste patrulleras konstant, och man får vara beredd på att göra det under många år. Kanske till och med decennier om det aldrig kommer till något avtal med Iran.
Det är av dessa skäl som USA har vädjat till sina allierade att hjälpa till, och inte bara allierade i Nato utan även i Stilla havet som Japan och Sydkorea som köper olja från gulfländerna.
Det är dock ingen allierad som har svarat, och skälet
härtill är inte svårt att förstå. USA inledde sin attack mot Iran utan att ha samrått med någon annan än Israel. Inte ens de arabiska gulfstaterna som USA samarbetar med verkar ha haft den blekaste aning om vad som skulle ske.
Det här som min saknad av George W Bush kommer in i bilden. Han var som sagt inte heller framgångsrik i sina krigsäventyr, men under hans ledning var USA aldrig ensamt.
Upprinnelsen till kriget i Irak 2003 var att USA initialt först försökte få FN:s säkerhetsråd att godkänna ett militärt ingripande. När detta inte lyckades samlade man istället en “koalition av frivilliga” för att ändå genomföra sin invasion. Det var många länder som ställde upp: Storbritannien, Spanien, Danmark, Australien, Sydkorea, Estland, Japan och många fler. Totalt 49 länder ingick i koalitionen. Därtill fick USA hjälp på andra sätt av många andra länder.
Dessförinnan hade USA även tagit sig an uppgiften att driva ut terrororganisationen Al-Qaida ur Afghanistan och krossa talibanregimen. Även för detta ändamål lyckades man samla en stor koalition. ISAF, International Security Assitance Force, som också Sverige deltog i, samlade som mest 51 länder.
Jämför detta med hur USA agerar idag där landet agerar helt ensamt.
Det många frågar sig är vad vi gör nu. Ska vi ändå hjälpa USA med Hormuzsundet? Ja, jag tror att vi måste det.
Jag är lika irriterad som alla andra över den strategiska blunder Donald Trump har gjort, men landet USA är mer än sin president, och USA är en vän och allierad. Inte som en del i Nato, för vad Nato ska och inte ska göra är reglerat i Washingtonfördraget, och Persiska gulfen omfattas inte. Men vi har en vän som har satt foten i klistret. Låt oss hitta ett sätt att hjälpa honom loss.