Alla inlägg av Stefan

Krisberedskap, Pandemin

Statsepidemiologen lyder under generaldirektören

Statsepidemiologen lyder under generaldirektören

(NWT 2020-04-09)

Har Sveriges öde hamnat i en mans händer, statsepidemiologen Anders Tegnells?

Sverige har just nu en tydligt uppåtgående trend när det gäller smittspridningen av det nya coronaviruset. Ökningen är stadig men den skenar inte panikartat. Det tycks som att Sverige kommer att klara epidemin…eller inte. Osäkerheten är väldigt stor.

Den person vi främst av alla förknippar med den svenska strategin är Anders Tegnell som har titeln statsepidemiolog. Tegnell är i TV-studion varje dag.

Vad gör en statsepidemiolog och varför ska man lita på honom?

Här finns ett problem oavsett om man tror på den svenska strategin eller inte. För Tegnell har en fin titel, men är egentligen bara en vanlig statstjänsteman.

Den myndighet som har utformat strategin är Folkhälsomyndigheten vars generaldirektör heter Johan Carlson. Tegnell är underordnad honom.

Det är svårt att tro det när man ser Tegnell i medierna varje dag. Låt oss därför dra oss till minnes hur staten verkligen styrs.

Enligt regeringsformen – den främsta av grundlagarna – är det regeringen som styr riket (regeringsformen 1 kap. 6 §). Detta gör regeringen genom att ufärda förordningar om vilka myndigheter som ska finnas och vad myndigheterna ska göra. Därtill författar regeringen varje år ett regleringsbrev med anvisningar för vad som ska göras under året.

Chef för varje myndighet är en generaldirektör. 

När så regeringen behöver råd från en myndighet för att exempelvis ta hand om en pandemi som sveper in över landet är det myndighetens chef, generaldirektören, som regeringen lyssnar på.

Detta är huvudregeln, men det finns också undantag. I försvarsmakten finns en generalläkare som är utnämnd direkt av regeringen med en egen förordning. Den officiella titeln är ”Försvarsinspektören för hälsa och miljö”. 

Han är en del av försvarsmakten men har en självständig funktion och styrs därför inte helt av sin myndighetschef (överbefälhavaren). 

Samma sak gäller statspitozoologen som finns på Statens vetrinärmedicinska anstalt, SVA. Också han styrs av egen egen förordning utfärdad direkt av regeringen. Både generalläkaren och statsepitizoologen utses av regeringen och är därför också direkt ansvariga inför regeringen. Man kan se dessa två ämbeten som egna myndigheter.

Så är inte fallet med statsepidemiologen på Folkhälsoinstitutet. Han är inte utnämnd av regeringen och han har inte en egen förordning att falla tillbaka på. Han är alltså ingen myndighet i sig utan en tjänsteman.

Varför är detta viktigt att känna till? Det har med ansvarsfrågan att göra. Folkhälsoinstitutet har valt att skicka fram Anders Tegnell i alla mediaintervjuer. Men är det inte generaldirektören som ska företräda myndigheten?

Här har någonting blivit galet. 

Svaret på den inledande frågan är alltså nej. Det är inte Anders Tegnell som är den utformar den svenska strategin för att hindra smittspridning, utan det är regeringen som gör detta med stöd av sin expertmyndighet Folkhälsoinstiutet, som leds av en generaldirektör som heter Johan Carlson. 

Den som en gång om dagen dyker upp i TV med titeln statsepidemiolog har emellertid blivit den person som allmänheten tycks uppfatta som huvudansvarig, trots att han inte alls är det.

Det kommer en räkenskapens dag. Då är det av yttersta vikt att veta vem som har haft att rätt att fatta vilket beslut. 

Eftersom jag är traditionalist menar jag att den som fattar de avgörande besluten också är de som ska vara talespersoner. Det betyder att det är generaldirektören Johan Carlson som ska sitta i TV-studion och inte hans underordnade. 

Det vore bra om det blev ordning på den här punkten.

Inrikespolitik, Pandemin

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

(NT 2020-03-23)

Man ska lita på experterna, absolut så, men vad ska man göra när experterna är oense?

En filmscen som ofta återkommer i Hollywoodproduktioner är ”the situation room” där USA:s president hanterar krigsoperationer. 

Runt bordet sitter en stab experter som ger råd. Eftersom det är i filmens värld är det extremt svåra beslut som ska fattas. Ska flygvapnet slå ut fienden från luften eller blir det oacceptabla civila förluster? Kommer fienden att backa tillbaka eller kommer han att försöka ge igen?

Rådgivarna är generaler, diplomater och underrättelsepersonal. Alla är experter på sina områden. Militärerna vill slå till med vapen. Diplomaterna vill föra samtal. CIA har agenter på marken. Alla vill de att presidenten ska fatta beslut i enlighet med just deras övertygelse.

Filmpubliken identifierar sig med presidenten och undrar vad den själv skulle ha gjort. Ska man lita på experterna eller ska man som demokratiskt vald president besluta själv?

I vissa filmscener hettar det till. Högste generalen nästan skriker åt presidenten vad han ska göra, men presidenten håller sin linje. Det yttersta beslutet ska fattas av en folkvald. Inte av en tjänsteman, hur mycket expert han än är.

I alla filmer som jag har sett där denna scen utspelar sig vinner presidenten mot generalerna. Det är helt i enlighet med den demokratiska ideologin. Det är politiskt tillrättalagt kan man tycka, men känns ändå bra. Vi vill ju inte att generalerna ska ta över makten, trots att det är en krigssituation det handlar om.

Den franske premiärministern i George Clemenceau myntade uttrycket ”krig är alldeles för viktigt för att överlåtas på generaler”. Det var när första världskriget hade gått i stå och alla experter på krig stod handfallna.

Kan vi lära oss något av detta nu när vi står mitt i en pandemi?

Normalt sett är virusinfektioner och smittspridning något som ska hanteras av experterna själva. Man kan i 99 fall av 100 lugnt följa den medicinska professionens alla råd.

Men nu råkar vi befinna oss i en situation där experterna är oeniga. När SVT:s Agenda bjöd in en professor i epidemiologi plus statsepidemiologen till en direktsänd studiodiskussion hamnade de nästan i gräl.

Det är en klassisk demokratiteoretisk fråga som aktualiseras. I en demokrati är det lekmän som fattar alla avgörande beslut. Det är något som många har retat sig på. Varför ska människor som faktiskt inte är experter på någonting fatta de avgörande besluten? Ska inte de med mest kunskap besluta?

Det är en anomali att vi sätter vagnen framför hästen i en demokrati, men det är ändå så vi måste göra. För vem ska besluta när ledande experter är oeniga? Vem har rätten att bestämma?

Smittskydd är ett expertområde, men politiskt beslutsfattande är också det. Det är ett hantverk där den som beslutar inte bara ska lyckas förstå vad experterna säger på olika sakområden. Beslutets alla samhällskonsekvenser ska sammanvägas, kommuniceras med allmänheten och genomföras. Att få alla dessa bitar på plats samtidigt är ingen enkel sak.

I slutändan är det den som har det övergripande ansvaret som måste bestämma oavsett om denne inte kan ett skvatt om sakområdena egentligen eller inte. Det är faktiskt inte konstigare än att varje patient bestämmer om sin egen medicinska behandling ytterst. Läkaren ger råd om vilken den bästa behandlingen är, men en patient har rätt att avstå en behandling.

Norrköpings-Tidningar

Vilken är den bästa konservatismen?

Vilken är den bästa konservatismen?

(NT 2020-02-10)

Det har sagts att Sverigedemokraterna är det ”mest” konservativa partiet. Vad menas med det?

Jämför med socialismen. Nordkorea är det land som idag är ”mest” socialistiskt, men man kan inte påstå att det är den bästa formen av socialism direkt. Den enda form av socialism som kunnat leverera någon form av vettigt innehåll är den europeiska socialdemokratin, en form av socialism som inte är särskilt dogmatisk, inte särskilt principfast och som gärna kompromissar.

När jag gav ut min ”Handbok i konservatism” sades det att jag stod för en mellanmjölkskonservatism. Det var menat som ett nedsättande omdöme, men jag tycker att det var träffande och välformulerat. Det är min typ av konservatism och den skäms jag inte för.

Likt de andra två stora politiska idétraditionern, liberalism och socialism, finns det olika former av konservatism. Det finns en grundtanke som är gemensam, viljan att försvara tidigare generationers verk och erfarenheter mot radikala bildstormare. Men sedan finns det många olika förslag på hur det ska göras, där enigheten går isär.

Liberalernas gemensamma idé är, i sin tur, att skapa så stor individuell frihet som möjligt. Men socialliberaler och nyliberaler har väldigt olika uppfattning om vilken roll staten ska spela.

På samma sätt har socialdemokrater och kommunister samma ursprung. Kommunismens grundare Lenin var socialdemokrat från början men tyckte att sina reformistiska kamrater var för mesiga. Han skapade därför sin egen variant på socialismen som blev helt väsenskild från den breda socialdemokratin.

Jag har alltid varit skeptisk mot Sverigedemokraternas vilja att kalla sig konservativa. Mitt intryck är att partiets ideologiska kärna snarare är etnisk nationalism, det vill säga önskan om att Sverige så långt som möjligt ska vara ett land med en dominerande etnisk grupp – svenskarna – och att problemet med invandringen är att denna grupp riskerar att blandas upp eller tryckas undan till förmån för utländska element.

Om detta kan sägas vara konservatism så är det en etnisk nationalistisk variant av konservatismen. Detta kan givetvis sägas vara konservativt i den bemärkelsen att man vill bevara något som fanns förr, den etniskt homogena svenska befolkningen.

Är då denna form av konservatism ”mer” konservativ än den typ av konservatism som finns inom Moderaterna eller Kristdemokraterna?

Nej, det kan man inte säga. Det är en annan art. Jag kan gå med på att det är konservatism, men av en helt annan art än den jag står för.

Istället har jag valt att ansluta mig till den äldsta formern av konservatism i Sverige. Den finns inom Moderaterna. Partiet grundades 1904 men det fanns en oorganiserad politisk höger i Sverige innan dess också. 

Denna konservatism är påtagligt liberal till sin karaktär. Man gillar inte statsingripanden i näringslivet och man gillar inte höga skatter. Kärnan i ideologin kan beskrivas som att man tror att ett gott samhälle byggs om människor får och uppmanas att ta eget ansvar. Det egna arbetet ska vara grunden för vars och ens försörjning. Men för att kunna upprätthålla ett sådant samhälle krävs det att man respekterar arvet från tidigare generationer. Radikala politiker som till varje pris ska ändra på allt gammalt och invant därför att de ha begapat sig i nya trendiga ideologier blir därmed de konservativas naturliga fiender.

Inom denna tradition har man därför kommit att hylla ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher vars politik gick ut på att rulla tillbaka statens makt över individerna. I Sverige drev Gösta Bohman samma politik.

Detta är också konservatism. Men en annan typ än den SD står för.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Public service inget villkor för demokrati

Public service inget villkor för demokrati
(NWT 2019-12-28)

Vissa säger att public service är nödvändigt för demokratin. Inte alls, säger jag. Det är tvärtom. Sverige är en demokrati trots public service, inte tack vare.

Huvudsyftet med public service, det vill säga de tre programbolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Ubildningsradion, är inte att ge folk tillgång till information utan att begränsa den. Den svenska staten har alltid, och är fortfarande, rädd för att svenska folket ska skaffa sig sina egna informationskällor.

Public service kom till på 1920-talet när radion kom till Sverige. Ett antal företagare började sända radio som de finansierade med reklam. Men politikerna tyckte att det verkade som att det nya mediet talade till folks känslor. Det fanns en risk för att folk lät sig manipuleras.

Därför såg man till att skapa Radiotjänst AB som fick ensamrätt på alla radiosändningar. Företaget ägdes då av pressen, radioindustrin och Tidningarnas telegrambyrå.

När TV kom på 1950-talet var det självklart att Radiotjänst skulle ha uppdraget. Ingen annan fick sända.

Radio- och TV-monopolet kom sedan intressant nog att utmanas på 1960-talet av Radio Syd. Ett danskt företag kom på att man kunde sända radio från en båt utan för svenskt territorialvatten. Försöket fick snabbt en uppföljare i Radio Nord som sände i höjd med Stockholm.

Radio Nord blev en succé. Kanalen spelade nämligen popmusik, vilket Sveriges Radio inte gjorde. Sändningarna var reklamfinansierade. Till sist hade Radio Nord fler lyssnare än Sveriges Radio.

Detta kunde staten inte smälta. En ny lagstiftning kom på plats och Radio Nord var tvunget att lägga ned.

I början av 1980-talet kom sedan parabolantennen och satellitsändningarna. Entreprenören Jan Stenbeck upptäckte att de brittiska lagarna för satellitsändningar såg helt annorlunda ut än de svenska. Han skapade därför TV3 som sände från London till Sverige via satellit.

Den här gången var staten mer avvaktande, för den insåg problemet att vem som helst ju kunde skaffa en parabolantenn. Men faktum är att vissa ledande socialdemokratiska kulturpolitiker, däribland Maj-Britt Theorin, argumenterade för att parabolanntener skulle vara förbjudna att äga.

Till sist var det uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla monopolet. På 1990-talet kom därför privata radiokanaler som tilläts vara reklamfinansierade och även TV4 som också tilläts att finansiera sin verksamhet med reklam. Reklamen fick emellertid bara sändas mellan programen och politiska partier fick inte annonsera.

Den partipolitiska reklamen ansågs på samma sätt som på 1920-talet vädja till folks känslor och därför inte vara bra för dem.

När internet kom hade staten emellertid lärt sig vad frihet är och valde att inte reglera innehållet.

Däremot har internet gjort att folk börjar överge public servicebolagen för streamingtjänster som Netflix och HBO.

Därför har staten i antiliberal anda valt att överge finansieringsmodellen med TV-licens och tvingat alla oavsett om de ägen en TV eller inte att vara med och betala via skattsedeln. Argumentet är detsamma som tidigare. Folket måste ha tillgång till TV- och radiosändningar av ”rätt sort”.

Är detta en historia om demokrati? Nej, verkligen inte. I en demokrati ska medborgarna kunna kommunicera med varandra fritt. Men svenska staten har vägrat låta dem ha tillgång till de viktigaste medierna som radio och TV, och man törs fortfarande inte släppa taget. Public service har aldrig funnits för demokratins skull utan för statens skull, för att staten ska kunna kontrollera medborgarna. Precis det rakt motsatta mot hur det bör fungera i en demokrati.

Inrikespolitik, Uncategorized

Farligt att missbruka grundlagen

Farligt att missbruka grundlagen
(NT 2019-12-23)

Grundlagen finns till för att skydda spelreglerna för demokratin. Den finns inte till för att skydda en viss typ av politik.

Tyvärr finns det alltid dem som vill använda grundlagen för att skydda just sin favoritpolitik. Två nya områden där detta har dykt upp är kultur och public service.

I veckan som gick skrev ett antal ”tunga” företrädare för Kultursverige ett debattinlägg i DN där de oroade sig för den typ av kulturpolitik som bedrivs i Sölvesborgs kommun. Kommunen leds av Sverigedemokraterna och kommunfullmäktige har beslutat att mer av kommunens konstinvesteringar ska gå till traditionell konst istället för ”provocerande samtidskonst”. För att förhindra denna typ av politik borde ”rätten till kultur” vara grundlagsfäst.

På samma sätt har rädslan för Sverigedemokraternas framfart fått vissa politiker att vilja ge public service, det vill säga de statliga bolagen SVT, SR och UR, ett särskilt grundlagsskydd.

Det är mycket möjligt att Sverigedemokraterna har en agenda som går ut på en starkare politisk styrning av skattefinansierad kultur och media. Men är det rätt att stoppa deras politik med grundlagen?

Nej, det är det inte för grundlagen är som sagt till för att reglera hur demokratin ska fungera och inte vad den ska fatta beslut om.

Historiskt har det funnits olika uppfattningar om hur en demokrati ska vara utformad. En annorlunda variant som har få anhängare idag är den marxist-leninistiska demokratin. Kommunismen menade att någon demokrati kunde det inte vara tal om så länge det fanns privata företag. För det var i näringslivet som den egentliga makten låg. Demokrati förutsatte därför en socialistisk politik.

Den marxist-leninistiska demokratisynen fick emellertid aldrig något starkare stöd. Istället är den demokratiform som vi har i Sverige, som kan kallas den ”borgerliga demokratin”, ett system för beslutsfattande men inte mer än så. Demokratin är en procedur. Den säger hur vi fattar beslut, men inte om vad.

Det vanliga är dock att man gör några få undantag. I de flesta demokratier har man valt att ge de grundläggande fri- och rättigheterna ett extra konstiutionellt skydd. Folkmajoriteten får besluta vad som helst i vilken fråga som helst men inte kränka grundläggande rättigheter. Exempelvis religionsfriheten och yttrandefriheten. Men demokratierna gör också olika. I Sverige är dödstraff förbjudet i konstitutionen medan det inte är det i Japan.

Att Sverige och andra länder valt just denna demokratiform beror på att det inte är rimligt att behöva slåss om hela statsskickets grunder varje gång det blir bråk i en politisk fråga. Låt säga att vi är oeniga om nivån på a-kassan, ska vi behöva skriva om författningen för att kunna lösa den frågan eller ska det räcka med ett vanligt majoritetsbeslut? Någon menar säkert att a-kassan är så viktig att den måste omges av ett grundlagsskydd, men någon annan menar säkerligen istället att det är försvarsutgifterna som förtjänar detta skydd.

Lärdomen som demokratierna har gjort är att det är smartare och mer rättvist att låta var och en istället få lägga fram sina förslag och sedan försöka övertyga majoriteten om att rösta på dem. Demokratins allra mest grundläggande princip är den politiska jämlikheten – idén att alla medborgare ska ha samma chans att påverka gemensamma beslut. Denna enkla tanke har visat sig fullt tillräcklig.

Norrköpings-Tidningar

Är Moderaterna konservativa eller liberala?

Är Moderaterna konservativa eller liberala?

(NT 2019-11-11)

Moderaterna säger sig vara ett liberalkonservativt parti. Kan ett parti vara det? Liberalt och konservativt samtidigt?

Frågan skapar alltid en del huvudbry. Min personliga erfarenhet är att den är viktigare för unga än för äldre. Unga människor vill ha etiketter att sätta på sig själva. Är jag liberal? Är jag konservativ? Vad är jag?

Ingen människa behöver artbestämma sig på detta sätt, men för den som ändå vill klura på frågan kan det vara bra att känna till något om begreppens ursprung.

Ordet liberal kommer från engelskan. Från början hade ordet en negativ klang. Liberal var den person som var släpphänt eller lättsinnig. Det var då bara ett vanligt adjektiv utan politisk innebörd.

Det var först på mitten av 1800-talet som det kom att få en politisk innebörd. Faktum är att ordet först kom i användning politiskt i Sverige! Det var i samband med 1809 års statskupp och det skulle skrivas en ny författning som den grupp som drev på för en modern konstitution kallades liberaler. I ideologins hemland, England, kom ordet inte i bruk på detta sätt förrän 1819 och framåt.

Det intressanta med detta är att filosofer som idag benämns som liberala som John Locke (1632–1704) eller Adam Smith (1723–1776) inte själva visste att de var liberaler. De var verksamma vid en tid då begreppet ännu inte var uppfunnet. Var de då ens liberaler? kan man fråga sig.

På samma sätt är det med begreppet konservatism. Det kom i bruk i politisk mening med början i Frankrike på 1820-talet. Det blev ett begrepp på den inriktning som ville återskapa det gamla samhälle som gick förlorat i franska revolutionen.

Även här gäller att en av konservatismens portalgestalter inte själv visste att han var det. Edmund Burke (1729–1797) skrev en berömd bok som kritiserade franska revolutionen. Han har kommit att ses som den brittiska konservatismens urfader. Men boken gavs ut 30 år innan begreppet var uppfunnet.

Han var dessutom aktiv politiker för the whigs, det vill säga det parti som senare kom att bli Storbritanniens liberala parti.

Det är alltså inte helt enkelt att säga vad som är liberala eller konservativa tänkare. Begreppen har kommit till i efterhand som ett sätt att försöka artbestämma olika ideologiska inriktningar.

Det är samma problem som historiker har när de ska försöka namnsätta historiska epoker. Vi brukar säga att medeltiden varade från ungefär år 1000 till år 1500 i Sverige. Visste de som levde under denna tid att de levde på medeltiden? Nej, knappast. Det finns inte heller någon klar gräns där man med säkerhet kan säga att vikingatiden övergår till medeltid eller från medeltid till renässans. Epokerna är historikernas sätt att försöka begripliggöra historien, men de är inte historien i sig.

På samma sätt är det med benämningar på ideologier.

Moderaterna är ett parti som har vuxit fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Man kallade sig konservativa på den tiden men redan då omfattade partiet en individualistisk människosyn, ett motstånd mot höga skatter och positiv syn på marknadsekonomin. Det var redan då en blandning av det som senare kommit att kallas för liberala och konservativa idéer.

Därmed har det blivit svårt att säga vad Moderaternas ideologi egentligen är för något. Men är det partiets fel? Om kartan inte stämmer med verkligheten brukar vi tänka oss att det är kartan det är fel på.

Norrköpings-Tidningar

Greta Thunberg och det genetiska felslutet

Greta Thunberg och det genetiska felslutet

(NT 2019-10-01)

Det går inte att föra en vettig diskussion om den svenska klimataktivisten Greta Thunberg. Jag är en medelålders man. En gubbe. Så fort jag säger något avfärdas det med hänvisning till att det är typiskt för män som jag att förringa unga kvinnor. Medelålders män är sådana. De kan inte tänka klart. De kan inte lyssna.

Många som läser den här texten kommer att reagera så. Ännu en medelålders man. Ännu en idiot.

Jag har i olika sammanhang försökt förklara att jag självklart inte har något emot att någon engagerar sig politiskt, men att jag är kritisk mot alla de vuxna som trollbundits av Thunbergs ålder. 16-åringar tillfrågas aldrig om vilken försvarspolitik de tycker bör föras eller vilka åldersgränser vi bör ha för alkoholförsäljning. Men i Thunbergs fall tänker de precis tvärtom, att det är hennes ålder i sig som är skälet till varför man ska lyssna på henne.

Jag tänkte därför att det kunde vara på sin plats att lära ut ett begrepp – vad som menas med ”det genetiska felslutet”.

Begreppet kommer från filosofins värld där man granskar hur vi som människor tänker och resonerar. Felslut kallas det när en person drar slutsatser som inte följer av premisserna. Vi människor är bra på att tänka logiskt, men vi gör också fel.

Ett sådant fel är att vi ofta lyssnar till vem som säger någonting istället för vad hon eller han säger. Vi gör så eftersom det är snabbt och enkelt. När Jonas Sjöstedt dyker upp i TV-rutan slutar jag att lyssna ordentligt på vad han säger. I nio fall av tio vet jag redan vad han ska säga och har hört det förr.

Men risken är då att jag går miste om värdefull kunskap, för jag lyssnar då inte på vad han faktiskt säger.

Strängt taget gör jag därför ett logiskt felslut. Jag drar en förhastad slutsats där jag antar att det som Sjöstedt säger är trams, baserat på att jag brukar tycka så, inte för att jag verkligen vet att det är så.

Felslutet kallas för genetiskt på grund av att man ser till budskapets ursprung snarare än dess faktiska innehåll.

Att frigöra sig från det detta felslut är inte alltid så enkelt för vi är socialt tränade att använda “kognitiva genvägar”, där vi lyssnar mer till person än argument. Det är inte alltid fel att göra så eftersom vi måste våga lita på att andra vet vad de talar om. Exempelvis lyssnar vi på professorer och räknar med att de är insatta i sina ämnen. Ingen kan vara expert på alla ämnesområden, och vissa vetenskaper är så avancerade att det krävs flera års utbildning för att förstå något. Därför måste vi dra slutsatser baserat på vem som säger något istället för vad hon säger. Det är en praktisk nödvändighet.

Men att lita på någons ord, baserat på vem hon eller han är, är ändå inte den bästa metoden, om man ska vara riktigt noga. Det bästa är att inte se till individen alls, utan bara till sakinnehållet.

Så lägg begreppet på minnet – det genetiska felslutet. Med det verktyget slipper man avfärda 16-åriga klimataktivister eller medelålders män av misstag. Båda kan ju faktiskt ha något intelligent att säga.

Nya Wermlands-Tidningen

Faran med att vilja röja upp

Faran med att vilja röja upp

Det är oroligt nu, både i Sverige och i världen. Det gör att många människor inte tycker sig kunna se tillräckligt med handlingskraft hos dem som styr och därför söker nya lösningar. Rejäla tag som röjer upp.

Jag kan förstå känslan, och jag kan också se hur ledande personer inte anstränger sig tillräckligt. De är inte tillräckligt lyhörda och inte tillräckligt ambitiösa. De smiter undan ansvar men är bra på att peka finger åt andra.

Men när jag hör en del förslag på vad som borde göras istället blir jag förskräckt.

Ett förslag som cirkulerar därute halvt på skämt halvt på allvar är Finspångrättegångarna. Det är en idé som fötts i extrema högerkretsar. Man tänker sig att de politiker och tjänstemän som orsakat den havererade invandringspolitiken ska dras in för rätta inför en specialdomstol. Så gjorde man ju i Nürnberg med nazisterna efter andra världskriget.

Häromdagen såg jag detta bisarra förslag i mitt Facebookflöde. Jag såg också hur vanligtvis förståndiga, och inte på något vis extrema, människor i min bekantskapskrets uppskattade inlägget.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om vad liknande förslag i historien har inneburit. 1900-talet innehöll det mesta.

Folktribunaler. Har testats. Nürnbergrättegångarna genomfördes med stor rättssäkerhet. Det samma kan man inte säga om de kinesiska folkdomstolarna. Det blev organiserad lynchning.

En stark ledare som röjer upp. Har också testats. Den starke ledaren röjer verkligen, men han brukar sedan inte vilja lämna makten ifrån sig. Förr hade de inga problem med att kalla sig för diktatorer och var antidemokrater. Idag är de demokrater på låtsas (Erdogan, Putin), men beter sig på samma sätt.

En statskupp där militären tar över tillfälligt och lämnar makten tillbaka när det ordnar upp sig. Har testats flera gånger i Latinamerika. Militärer kan inte hantera finanspolitik, socialpolitik eller jordbrukspolitik bättre än någon annan. Idag är därför nästan alla latinamerikanska länder demokratier.

Revolution. Det finns lyckade revolutioner, exempelvis sammetsrevolutionen 1989. Men det är ännu mer vanligt att revolutioner följs av inbördeskrig.

Politisk kontroll av medierna. Krav på att journalister ska ha legitimation, krav på ökad politisk styrning av public service, krav på ökade kontroll av vad som publiceras på sociala medier, allt detta är varianter på saker som har testas förr. Regimkontrollerade medier, vare sig de är privatägda eller statsägda, finns också sedan tidigare. Men politisk inblandning i det fria ordet har aldrig någonsin fungerat.

Politisering av domstolar och förvaltning. Idag förekommer politiska attacker mot domare och statstjänstemän. Inte heller detta är något nytt. Det är typiskt för revolutionära rörelser att de inte litar på någon i den gamla statsapparaten och därför ska rensa i leden. Problemet är bara att man då rensar ut all kompetens också.

Allt detta är saker som redan har testats och som har visat sig vara fullständigt värdelösa.

Det system som vi lever med nu, som brukar kallas den liberala demokratin, levererar inte alltid. Just nu har vårt land stora problem med ökad kriminalitet och man undrar varför de styrande inte redan har tagit tag i problemet. Ett annat exempel på hur rörigt det kan vara är den cirkus som utspelas i brittiska underhuset. I USA sitter en president och styr sitt land med Twitter.

Den liberala demokratin är en soppa. Så är det verkligen. Det är kaos varje dag.
Ändå äter jag hellre denna soppa än svälter i Gulag. För som sagt, alla dåliga alternativ har redan testats.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Hundra år senare är det Sveriges tur

Hundra år senare är det Sveriges tur
(NT 2019-08-28)

Att Sverige har ökade problem med gängkriminalitet är inte överraskande. Det finns en enkel och ganska självklar förklaring. Det är en följd av att Sverige under ett antal år har haft en stor invandring av unga män. Unga män som saknar vägledning av auktoriter kan lätt hamna snett.

Hur kan jag veta detta? För att det har hänt förr.

Under sommarens många bilresor lyssnade jag mig igenom Selwyn Raabs mastodontverk om maffian i New York. Boken heter Five Families: The Rise, Decline, and Resurgence of America’s Most Powerful Mafia Empires och kom ut redan 2005. Raab var länge journalist på New York Times och är en av USA:s ledande experter på organiserad brottslighet.

I boken kan man läsa om (eller som i mitt fall lyssna på) hur det gick till när maffian etablerade sig i New York.

Det skedde under 1910- och 1920-talen då USA tog emot en mycket stor mängd invandrare från Europa. Tre stora etniska grupper bosatte sig i New York: irländare, judar och italienare.

Det amerikanska samhället var mycket dåligt förberett för den stora invandringen. Polisen var uppenbart underdimensionerad och vid denna tid led ännu USA av en hel del korruption. Det fanns ingen fungerande stat i de områden invandrarna bosatte sig.

Mycket snabbt etablerade sig därför kriminella gäng som tog hand om såväl brottslighet som rättskipning samtidigt. Gängen profiterade på sina egna landsmän. Små näringsidkare var tvungna att betala beskyddaravgift eftersom det var den enda ordningsmakten som fanns.

Det äldre etablerade amerikanska samhället levde för sig och invandrarna för sig. Kriminaliteten bredde ut sig men inte i det gamla samhället utan bara i det nya.

Ovanpå detta kom så det ödesdigra alkoholförbudet. De kriminella gängen tog snabbt över den illegala försäljningen. Svåra gängstrider bröt ut med skjutningar på öppen gata.

När krutröken skringat sig stod de italienska gängen som vinnare. De var bättre organiserade än sina judiska och irländska konkurrenter. Efter att ha slagits internt etablerade de fem ledande italienska gängen Cosa Nostra, det vill säga maffian. Organisatörerna kom alla från Sicilien och kopierade en modell för hur man organiserar sig från hemlandet.

Cosa Nostra kunde sedan etablera sig som den ledande kriminella organisationen i USA och kunde leva tämligen ostört av myndigheterna ända in på 1970-talet.

Det har ibland sagts att den italienska maffian i USA var en utlöpare av den sicilianska, men så var det inte. De som skapade maffian var unga män som var mer intresserade av att tjäna snabba pengar än att utbilda sig och skaffa ett hederligt arbete. De flesta av dem gick aldrig ut skolan.

De kriminella gängen i Sverige växer på samma sätt fram i utanförskapsområden. I New York hette dessa Little Italy och Bensonhurst. I Sverige Bergsjön och Rosengård. På samma sätt som i New York är de kriminella unga män som antingen invandrat själva eller är barn till föräldrar som nyligen invandrat, och alla är de mer intresserade av snabba pengar än jobb och utbildning. Den svenska polisen är underdimensionerad på samma sätt som New York-polisen var.

Sverige har å andra sidan mycket låg korruption och förhoppningsvis har de kriminella inte förmåga att organisera sig lika skickligt som New Yorks italienska gangsters.

På det hela taget är det emellertid mycket som är skrämmande likt.

Norrköpings-Tidningar

Speglar modernismen vår samtid?

Speglar modernismen vår samtid?
(NT 2019-07-30)

Norrköpings stadsbibliotek är ett utmärkt exempel på modernistisk arkitektur. Brutalismen, som i sin tur är en inriktning inom modernismen. Byggnaden uppfördes 1971–1972.

Norrköping rådhus, däremot, är byggt i en stil som brukar kallas klassicism. Under 1900-talets första decennier var arkitekturen romantiskt inspirerad av gamla stilar och man lånade friskt hur historien. Inte minst från medeltiden. Huset uppfördes 1907–1910.

I Sverige har nu på allvar debatten vaknat upp om vilken arktitektonisk stil vi vill ha i våra städer. En rörelse som heter Arktitektupproret har vunnit framgångar genom intensivt opinionsbildande på sociala medier.

Arkitektupproret publicerar dagligen exempel på nya byggnader som byggs i klassisk stil för att visa för oss i Sverige att det finns ny arkitektur som är modernare än modernismen.

Man publicerar även bilder på gamla hus som rivits för att ge plats för modernistiska byggnader. Vi vet ju alla att den rivningsvåg som sköljde över Sverige på 1960-talet gick fram skoningslöst. Gamla stenhus som bara var 50 år gamla revs, trots att stenhus kan stå i flera hundra år.

Arkitekturupproret har varit framgångsrikt eftersom man ställer väldigt enkla och rimliga frågor. Vad är ett fint hus? Vem avgör en sådan sak? Ska arkitekterna ha ensamrätt på smakfrågor eller ska det vara de som bor och verkar i husen som bestämmer? Är det OK att bygga i nya stilar som återkopplar till klassiska ideal eller ska allt fortsätta att vara modernism?

Man kan tycka att det är konstigt att det alls behövs ett ”uppror” för att få gehör för dessa frågor. Men det beror på att det svenska arkitekturetablissemanget är fastlåst i att modernismen är den enda acceptabla stilen.

Reaktionerna från arkitektkåren gentemot Arkitektupproret har varit helt oförstående och oresonligt. Man har kort och gott fnyst mot kritikerna och kallat dem för obildade populister.

Skälet till detta är att modernismen inte bara är en stil utan en ideologi. Modernismen tillkom på 1920-talet. Det var en rörelse som skulle göra upp med det gamla samhället. I Sverige skulle man ”demokratisera” arkitekturen. I Nazityskland och Sovjetunionen skulle man bygga det nya totalitära paradiset. Modernismen trodde man var svaren på både och.

I Sverige kom det modernistiska samhällsbygget att gå väldigt långt. Det var inte bara det att man skulle överge gamla stilideal på nya byggnader utan gamla byggnader skulle även rivas.

Men det största problemet är inte den modernistiska stilen i sig – en del människor tycker ju att Norrköpings stadbibliotek är mycket vackrare än rådhuset – utan det är att anhängarna av modernismen inte tolererar andra stilar.

Varje gång någon föreslår att nästa stora byggprojekt ska göras i klassisk stil går arkitektetablissemanget till attack. Här ska inga pastischer byggas! säger man. Arkitekturen måste spegla vår samtid!

Men vilken stil speglar vår samtid? Norrköpings stadsbibliotek är 47 år gammalt. Det kanske är hög tid att riva det? Det var så man tänkte om ”gamla” hus på 1960-talet.

Man kan också fråga sig varför en stil som uppfanns på 1920-talet speglar vår samtid. Det var ju 100 år sedan.

Nej, det är dags nu att gå vidare. Modernismen hade en poäng när den kom, men det kan inte vara historiens slut. Det måste finnas plats för ny arkitektur också.

Arkutekturupproret hittar man enklast på Facebook.