Alla inlägg av Stefan

Norrköpings-Tidningar

UTan laddstationer blir det inte fler elbilar

(NT 2020-03-08)

Jag brukar inte upprepa mig i mina krönikor utan försöker alltid hitta ett nytt budskap. Den här gången gör jag ett undantag. För ungefär ett år sedan skrev jag på denna plats om problemet med att vi har en för dåligt utbyggd infrastruktur för laddning av elbilar.

Nu har ett år gått och allt fler köper elbil, men ingenting händer när det gäller laddningen.

Branschorganisationen Bil Sweden ser hur intresset för elbilar växer, och växer snabbt. Man tror att 30 procent av de nya bilarna under 2020 kommer att vara laddbara, det vill säga antingen rena elbilar eller laddhybrider. Till år 2030 tror man att siffran kommer att landa på 80 procent. Om bara tio år räknar man alltså med att det nya normala är någon form av elbil.

Det jag lyfte fram förra året, efter att själv ha blivit med elbil, var att det måste vara möjligt att ladda bilen hemma över natten även för oss som bor i lägenhet.

Kruxet är nämligen att vi som inte har en parkeringsplats eller ett garage med en laddbox måste förlita oss på snabbladdarna istället. Men snabbladdarna är få och det kommer att bli långa köer vid dem om inte de som bor i lägenhet kan ladda över natten precis som villaägare.

Skillnaden mellan snabbladdare och långsamladdare är att den första laddar med likström och den andra med växelström. Växelström är säkrare och mindre slitsamt för batteriet och den metod man bör välja om man har gott om tid, till exempel när man laddar över natten.

Vem har då ansvaret för att se till att vi som bor i lägenhet ska kunna få tillgång till laddning under natten? Först och främst är det jag själv så klart för det är jag själv som har valt att äga en elbil.

Men alternativet för mig hade varit att äga en dieselbil. Jag hade då skaffat en bil som kan köra på miljödieseln HVO 100, som är ett klimatneutralt alternativ.

Problemet är bara att det pågår en politisk kamp mot dieselbilen. Dieselbilarna släpper ut kväveoxid och partiklar och är idag inte lika rena som elbilarna (även om de förmodligen blir det i framtiden).

Med regleringar, skatter och hot om förbud föser politikerna bilköparna mot att köpa elbilar. I det läget är det rimligt att kräva av samma politiker att de också tar ansvar för hur laddningen ska gå till.

Jag tror att vägen framåt måste vara att kommunerna tar initiativet och insisterar på att när flerfamiljshus byggs ska det finnas med laddmöjligheter för elbilar. Kommunerna är genom sina bostadsbolag landets främsta hyresvärdar och kan därigenom visa vägen även för privata värdar. Kommunerna är också de enda som kan kräva av de stora byggföretagen att de ska tillskapa laddplatser när de bygger hus med bostadsrätter.

Elbilen är ingen framtidsgrej längre. Det är inte en heller en bil bara för den som är rik och kan köpa den allra mest exklusiva Tesla. Alla biltillverkare ser nu till att ta fram elbilar, och de kommer att komma i alla möljliga varianter. En andrahandsmarknad växer också fram. Alla kommer att kunna köra elbil inom kort.

Men det finns som sagt inte tillräckligt med laddningsmöjligheter, och den enda rimliga lösningen är att alla som bor i lägenhet ska kunna ladda sina bilar över natten. Snabbladdarna är för få, och kommer alltid att vara få, och vanliga laddstolpar på stan kan inte användas av dem som behöver ladda 7–8 timmar för att få ett fullt batteri. Laddning hemma för alla är enda möjligheten. 

Utrikespolitik

Ge inte erdogan vatten på sin kvarn

(Debattartikel i Dagen, 2020-07-23)

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har meddelat att Hagia Sophia i Istanbul återigen ska bli en moské. Idag är det ett museum.

Beslutet har skapat kraftfulla reaktioner i den kristna världen. Hagia Sophia var fram till den turkiska erövringen av Konstantinopel Östroms stora katedral, motsvarigheten till S:t Peterskyrkan i Västrom. Efter erövringen tjänstgjorde byggnaden som moské fram till 1934 då den nya republiken Turkiets president Kemal Atatürk skulle avislamisera landet och göra staten sekulär. Den religiösa aktiviteten stängdes och byggnaden blev istället ett museum.

Är kritiken från de kristna rimlig? Nej, det hela rör sig om en fälla. Ju mer upprörd man är, desto mer utnyttjad blir man som nyttig idiot.

När Erdogan började sin karriär som politiker framstod han som en demokratisk islamist, med en beskedlig agenda som liknade den som europeiska kristdemokrater hade. Det skulle vara OK att vara religiös i en stat där militären haft makten och drivit en hårt sekulär politik.

Med tiden har Erdogan blivt en maktfullkomlig populist med en religiös väljarbas. Det tidigare arbetet för att göra Turkiet till en liberal demokrati har avbrutits. Istället driver Erdogan en antivästlig agenda, och det är i detta sammanhang som han nu provocerar fram en konflikt med det kristna Europa.

I denna konflikt bör man som kristen inte spela med.

För i hjärtat på varje kristen finns så klart en dröm om att Hagia Sophia återigen ska kunna bli en kristen katedral. Den var ortodoxins centrum under tusen år. Tänk sjäva hur vackert det skulle vara med en stor byzantisk katedral, fylld med ikoner och präster som svänger rökelsekar. Östkyrkan skulle få sitt naturliga och historiska centrum tillbaks. Det är ett sår i kristenheten att Östroms främsta kyrka gick förlorad.

Därför blir protesterna från de kristnas sida ihåliga. De säger att de vill bevara museet, men det är egentligen katedralen de vill ha tillbaks.

De framstår som ohederliga. Som lögnare.

Bilden av ohederliga kristna som ljuger om vad de egentligen vill är något som spelar Erdogan i händerna.

I den muslimska världen odlas dagligen myten om korsfararna som det stora hotet mot islam. Nu har det inte varit några korståg på flera hundra år, men det hindrar inte islamister i Mellanöstern att ändå tala om européer och amerikaner som korsfarare. När västvärlden gör militära interventioner i Mellanöstern ses det inte som humanitära insatser utan som ett krig mot islam.

Det är dessa stämningar som Erdogan spelar på. När kristna då inte på ett trovärdigt sätt kan hävda att Hagia Sophia bör vara ett museum, eftersom det är så uppenbart att de egentligen vill något annat, får han vatten på sin kvarn. Han kan måla ut dem som kolonisatörer, översittare och lögnare.

Hur bör vi istället reagera?

Det rimliga är att lägga känslorna åt sidan och konstatera att hur mycket det än smärtar gick katedralen förlorad i ett krig på 1400-talet.

Det är inte det enda krig som har utkämpats i historien och man gör klokt i att lägga gamla strider bakom sig.

Folkrätten har detta som en central princip. Landområden och andra krigsbyten som bytt ägare i krig som ligger hundratals år tillbaka får vara som de är. Exempelvis erövrade Sverige Skåne på 1600-talet. Vi kan inte säga att denna erövring gick schysst till med dagens mått mätt. Befolkningen fick ju inte rösta om saken. Men folkrättsligt sett är Skåne svenskt och Danmark har inte längre några anspråk på territoriet.

Ett annat exempel är de omfattande krigsbyten som Sverige tog från kontinenten under trettioåriga kriget. Uppsala universitetsbibliotek har unika boksamlingar som helt och hållet består av krigsbyten. Ibland görs framstötar från Tjeckien om att vi borde lämna tillbaks det Sverige erövrade i plundringen av Prag 1648, men enligt gällande rätt behöver vi inte göra det och har inte heller gjort så.

Anledningen till att folkrätten stipulerar att gamla krig får vara som de är, är för att de är för många. Det går inte att reda ut vem som hade rätt att göra vad i den oändligt långa raden av konflikter som historien rymmer. De regler som vi tillämpar idag fanns inte heller förr.

Vad som ska hända med Hagia Sophia i framtiden vet ingen. Idag finns en populistisk president som vill stärka sin makt genom att hetsa fram motsättningar mellan kristna och muslimer med moskén/katedralen som verktyg. Längre fram kanske Turkiet äntligen blir en demokrati. En ny ledare träder fram som låter byggnaden bli ett museum igen, eller om Gud vill, skänker byggnaden till de kristna igen.

I väntan på den dagen är det bästa man kan göra att hålla sig still, ej brusa upp, ej vara en nyttig idiot.

Nya Wermlands-Tidningen

Värna det västerländska samhället

(NWT 2020-07-04)

Att påstå att den västerländska samhällstypen är korrupt och närmar sig sin undergång är fel. Tvärtom ska vi som bor i ett västerländskt land vara glada över det.

Med den västerländska samhällstypen brukar man mena ett fritt och demokratiskt samhälle, med oberoende domstolar, låg korruption, marknadsekonomi och i olika varianter någon form av social trygghet. Den uppstod först i väst. I Förenta staterna när de brittiska kolonierna bröt sig loss från moderlandet, och sedan i västra och norra Europa. Men modellen är inte kulturellt kopplad till just nordamerikaner och européer. Japan och Sydkorea har visat att den funkar för alla folk.

Idag finns det rörelser både till höger och vänster som gör sitt bästa för att försöka undergräva vår samhällsmodell. Till höger, bortom den gamla etablerade högern, finns populistiska rörelser som livnär sig på ett odefinierat förakt mot allt som är ”etablissemanget”. De misstror allt och menar att alla auktoriteter i samhället har förgiftats av vänsterpolitiska idéer: domstolar, myndigheter, medier, kyrkor. Ibland talar de om att de vill att någon kommer och röjer upp, och de röstar på personer som Jair Bolonsaro i Brasilien eller Victor Orban i Ungern.

Till vänster finns den s.k. antirasistiska rörelsen som hävdar att allt i samhället på något sätt är rasistiskt. För dem är inte rasism en idé, något som människor tror på, utan en systematik som är inbyggd i själva samhällsstrukturen. Enda sättet att frigöra sig från förtrycket är att riva statyer, rensa ut böcker i biblioteken, ta bort filmer från streamingtjänster och så vidare.

Hur fel har inte dessa grupper om hur vårt samhälle verkligen är? Det finns nämligen mätningar av alla möjliga slag som visar att länder med den västerländska samhällstypen presterar bättre än alla andra. Några exempel:

FN:s organ för utveckling tar årligen fram Human Development Index. Här lägger man samman mätkriterier för levnadslängd, utbildning och ekonomi. Därefter görs en rankningslista. Av top 20 är 18 demokratier av västerländsk typ. De andra två länderna på listan är Hong Kong (som inte är ett eget land) och Singapore. Sverige är på åttonde plats. Listan toppas av Norge.

En annan mätning är Environmental Performance Index, som tas fram av Yale University. Bland topp 20 finns bara demokratier av västerländsk typ. Etta på listan är Danmark med Sverige som nummer åtta.

Det finns också olika typer av frihetsindex. Ett exempel är det som tas fram av Cato Institute, en amerikansk tankesmedja. Cato Institute kan sägas vara nyliberalt och därför ”höger” i någon mening, men resultaten är inte vinklade. I deras lista kommer nämligen det mest nyliberala landet, USA, först på 15 plats. Världens friaste land är istället enligt Cato Institute Nya Zeeland. Endast fria demokratier är med på topp 20.

Låt oss ta ytterligare ett exempel. World Economic Forum mäter hur oberoende domstolarna är i olika länder. Med oberoende menas att domstolarna inte står under politiskt inflytande. Av topp 20 är 18 demokratier. De diktaturer som tagit plats i tätlistan är Förenade Arabemiraten (plats 16) och Singapore (plats 19). Ledande land är Finland och Sverige finns på 12 plats.

Orkar vi en till? Transparency International är en organisation som granskar korruption i världen. De gör också en rankningslista. Återigen är det nästan bara demokratier av västerländsk typ i topp. Singapore ligger på fjärde plats jämte Sverige. I täten ligger Danmark, Nya Zeeland och Finland.

När jag tittar på fakta, hård empiri, och ignorerar subjektiva upplevelser och personliga känslor, kan jag inte dra någon annan slutsats att det inte är något större fel på den västerländska samhällstypen. Vad därför gnällspikarna vill ha istället förstår man faktiskt inte. Ett land som Sverige som, alltså finns med på topp 20 i alla dessa mätningar, har välstånd, frihet, god miljö, utbildning, lång livslängd hos befolkningen, låg korruption samt oberoende domstolar som gör att man kan känna sig trygg med att få rättvisa om något skulle hända. 

Det betyder så klart inte att Sverige skulle vara världens bästa land helt utan behov av förändringar, men samhällssystemet som sådant är inte alls så sjukt som det sägs.

Norrköpings-Tidningar

Det är inget brott att vara nyfiken

(NT 2020-06-22)

Carl von Linné är Sveriges mest berömda vetenskapsman genom tiderna. Hans vetenskapliga insats bestod i att han upptäckte hur man kunde klassificera växter och djur i släktträd genom att fokusera på hur de reproduceras. Hade Nobelpriset funnits på 1700-talet och i biologi hade han fått det. 

Hans namn kan läggas bredvid andra som Gallileo, Newton eller Einstein. Före Linné visste vi inte varför vissa växter liknade varandra. Efter Linné vet vi varför. Det var som en dörr till Guds mysterium öppnades.

Nu har emellertid vissa politiska aktivister kommit på att Linnés upptäckt även banade väg för rasbiologin och rasismen. Därför är han ond i deras ögon. Statyer av honom ska tas ned.

Inställningen visar att man inte alls förstår hur vetenskap fungerar. Det finns ingen start och slutpunkt på den vetenskapliga forskning, och ingen enskild forskare kan förutse hur hans forskningsresultat ska komma att användas flera hundra år senare.

Hur skulle Linné kunna veta att många efterkommande biologer skulle dela in mänskligheten i raser som anställa folkmord? Han levde inte i Tyskland på 1930-talet. 

Att göra Linné moraliskt ansvarig för alla rasistiska övergrepp är som att göra Albert Einstein ansvarig för att förekomsten av kärnvapen. Einstein var inte den enda kärnfysiker som intresserade sig för vad som skulle hända om man lyckades klyva en atom, men han var en av de första att förstå att det skulle leda till att en oerhört stort energi skulle frigöras samtidigt. Hans berömda ekvation E=mc2 beskriver just det.

När han förstod hur det låg till förstod han även att politiker skulle kunna komma att vilja göra ett vapen av atomklyvningen och varnade för detta.

Men det går inte att stoppa tillbaks kunskapen när den väl är ute. I samma stund som man förstod att det skulle kunna gå att bygga en atombomb var det så gott som klart att det förr eller senare också skulle bli en.

Jag tror ingen vill riva ned bilder och eventuella statyer av Albert Einsten trots att hans forskning banade väg för det vapen som kan utplåna hela mänskligheten. Det var ju aldrig hans intention. Han var nyfiken. Han ville veta. Är det ett brott att vara nyfiken?

På samma sätt är det fel att göra Linné till moraliskt ansvarig för alla vidrigheter som rasismen orsakat. Han var också bara nyfiken.

Ingen vetenskapsman börjar heller från början, för det finns ingen startpunkt. Före Linné hade många andra försök att systematisera växter och djur gjorts, men ingen hade lyckats producera intressant kunskap.Linné lyckades därför att många före honom hade misslyckas. 

Men enligt den logik som de s.k. antirasisterna följer är det de misslyckade forskningsinsatserna som vi ska hylla, inte de lyckade. De misslyckade forskarna banade ju inte vägen för rasismen. Alltså är det de som är de goda, och de som förtjänar statyer. Trots att de inte producerade ett skvatt av nytta för mänskligheten.

Idén att vi ska göra Linné ansvarig för vår tids rasism är befängd. Tanken är fel i alla led. Det är fel att göra en historisk person ansvarig för problem som vi lever med idag. Det är fel att kräva att vetenskapsmän ska ha full insikt i hur deras forskning ska användas av andra. Det är fel att kräva att forskare ska ta anpassa sig till politiska villkor. Det är kort och gott den kanske sämst genomtänkta idé den s.k. antirasistiska rörelsen har kommit med på länge.

Krisberedskap, Pandemin

Kinas senfärdighet orsakade pandemin

Kinas senfärdighet orsakade pandemin

Hade coronapandemin kunnat undvikas? 

Ja, allt talar för det. Men eftersom Kina styrs av ett maktfullkomligt kommunistiskt parti, som i sann kommunistisk anda inte vill höra dåliga nyheter utan straffar dem som säger som det är, fick vi istället en global virusinfektion som drar fram som en tsunami över världen.

Den brittiska tidningen Daily Mail har efter bästa förmåga, med de bristfälliga källor som finns till hands, kartlagt hur epidemin startade.

Hälsomyndigheterna i staden Wuhan i Kina noterade redan i november att ett antal patienter med en influensaliknande infektion hade dykt upp. De gjorde som man skulle. Tog prover och konstaterade att en ny typ av coronavirus hade spridit sig bland människor. Coronavirus är inte okända, men de finns hos djur. När därför plötsligt en muterad variant får fäste hos människor finns det en risk för en snabb smittspridning eftersom inga människor har immunitet mot detta virus.

I slutet av december hade hälsomyndigheterna full kunskap om problemet och informerade WHO, men ljög samtidigt och sa att viruset inte smittade människor emellan.

Under tiden aktiverade regeringen sin förtryckarapparat och började förfölja alla som hade kunskap om hur det verkligen såg ut.

Än värre var att WHO valde att spela med i fånerierna. I ett ödesdigert inlägg på Twitter bekräftade WHO den 14 januari lögnen att det nya viruset inte spreds mellan människor.

Det var en dundertabbe. Hade WHO undersökt viruset på egen hand hade man konstaterat att smittspridningen mellan människor var mycket snabb.

I slutet av januari gick inte sanningen att dölja längre. Smittan spreds som en löpeld. Den kinesiska staten bytte fot och stängde ned Wuhan helt.

Helt obegripligt har detta kommit att beskrivas som ”handlingskraftigt” av medier som lät sig imponeras av den kinesiska statens framfart, när den väl hade bestämt sig för att sluta ljuga. Bättre är att beskriva det som en handling i panik, för att stoppa ett utbrott som kunde ha kvästs i sin linda.

Nu vet vi desutom att de kinesiska åtgärderna var otillräckliga. Det blev en pandemi. Och det är inte konstigt alls. För Wuhan är en stad med 11 miljoner invånare. Under minst en månads tid, kanske till och med två månader, pågick en okontrollerad spridning av coronaviruset. 

Är de konstigt om en smitthärd som fått koka ostört i två månader sprids över hela världen? Nej, verkligen inte.

Vi hade alltså inte behövt utstå en pandemi om den kommunistiska regeringen i Kina hade styrt sitt land på ett normalt och ansvarstagande vis. Men lögnen är kommunismens verktyg och därför gick det som det gick.

Alla länder som är med i WHO har undertecknat ett dokument där de lovar att inom 24 timmar slå larm om en ny farlig smitta uppstår som kan drabba hela världen. Kina valde istället att sitta på nyheten i minst en månad.

På Twitter finns en hashtag som heter #chinaliedandpeopledied, Kina ljög och människor dog. Det är en passande rubrik för pandemiåret 2020.

Krisberedskap, Pandemin

Statsepidemiologen lyder under generaldirektören

Statsepidemiologen lyder under generaldirektören

(NWT 2020-04-09)

Har Sveriges öde hamnat i en mans händer, statsepidemiologen Anders Tegnells?

Sverige har just nu en tydligt uppåtgående trend när det gäller smittspridningen av det nya coronaviruset. Ökningen är stadig men den skenar inte panikartat. Det tycks som att Sverige kommer att klara epidemin…eller inte. Osäkerheten är väldigt stor.

Den person vi främst av alla förknippar med den svenska strategin är Anders Tegnell som har titeln statsepidemiolog. Tegnell är i TV-studion varje dag.

Vad gör en statsepidemiolog och varför ska man lita på honom?

Här finns ett problem oavsett om man tror på den svenska strategin eller inte. För Tegnell har en fin titel, men är egentligen bara en vanlig statstjänsteman.

Den myndighet som har utformat strategin är Folkhälsomyndigheten vars generaldirektör heter Johan Carlson. Tegnell är underordnad honom.

Det är svårt att tro det när man ser Tegnell i medierna varje dag. Låt oss därför dra oss till minnes hur staten verkligen styrs.

Enligt regeringsformen – den främsta av grundlagarna – är det regeringen som styr riket (regeringsformen 1 kap. 6 §). Detta gör regeringen genom att ufärda förordningar om vilka myndigheter som ska finnas och vad myndigheterna ska göra. Därtill författar regeringen varje år ett regleringsbrev med anvisningar för vad som ska göras under året.

Chef för varje myndighet är en generaldirektör. 

När så regeringen behöver råd från en myndighet för att exempelvis ta hand om en pandemi som sveper in över landet är det myndighetens chef, generaldirektören, som regeringen lyssnar på.

Detta är huvudregeln, men det finns också undantag. I försvarsmakten finns en generalläkare som är utnämnd direkt av regeringen med en egen förordning. Den officiella titeln är ”Försvarsinspektören för hälsa och miljö”. 

Han är en del av försvarsmakten men har en självständig funktion och styrs därför inte helt av sin myndighetschef (överbefälhavaren). 

Samma sak gäller statspitozoologen som finns på Statens vetrinärmedicinska anstalt, SVA. Också han styrs av egen egen förordning utfärdad direkt av regeringen. Både generalläkaren och statsepitizoologen utses av regeringen och är därför också direkt ansvariga inför regeringen. Man kan se dessa två ämbeten som egna myndigheter.

Så är inte fallet med statsepidemiologen på Folkhälsoinstitutet. Han är inte utnämnd av regeringen och han har inte en egen förordning att falla tillbaka på. Han är alltså ingen myndighet i sig utan en tjänsteman.

Varför är detta viktigt att känna till? Det har med ansvarsfrågan att göra. Folkhälsoinstitutet har valt att skicka fram Anders Tegnell i alla mediaintervjuer. Men är det inte generaldirektören som ska företräda myndigheten?

Här har någonting blivit galet. 

Svaret på den inledande frågan är alltså nej. Det är inte Anders Tegnell som är den utformar den svenska strategin för att hindra smittspridning, utan det är regeringen som gör detta med stöd av sin expertmyndighet Folkhälsoinstiutet, som leds av en generaldirektör som heter Johan Carlson. 

Den som en gång om dagen dyker upp i TV med titeln statsepidemiolog har emellertid blivit den person som allmänheten tycks uppfatta som huvudansvarig, trots att han inte alls är det.

Det kommer en räkenskapens dag. Då är det av yttersta vikt att veta vem som har haft att rätt att fatta vilket beslut. 

Eftersom jag är traditionalist menar jag att den som fattar de avgörande besluten också är de som ska vara talespersoner. Det betyder att det är generaldirektören Johan Carlson som ska sitta i TV-studion och inte hans underordnade. 

Det vore bra om det blev ordning på den här punkten.

Inrikespolitik, Pandemin

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

(NT 2020-03-23)

Man ska lita på experterna, absolut så, men vad ska man göra när experterna är oense?

En filmscen som ofta återkommer i Hollywoodproduktioner är ”the situation room” där USA:s president hanterar krigsoperationer. 

Runt bordet sitter en stab experter som ger råd. Eftersom det är i filmens värld är det extremt svåra beslut som ska fattas. Ska flygvapnet slå ut fienden från luften eller blir det oacceptabla civila förluster? Kommer fienden att backa tillbaka eller kommer han att försöka ge igen?

Rådgivarna är generaler, diplomater och underrättelsepersonal. Alla är experter på sina områden. Militärerna vill slå till med vapen. Diplomaterna vill föra samtal. CIA har agenter på marken. Alla vill de att presidenten ska fatta beslut i enlighet med just deras övertygelse.

Filmpubliken identifierar sig med presidenten och undrar vad den själv skulle ha gjort. Ska man lita på experterna eller ska man som demokratiskt vald president besluta själv?

I vissa filmscener hettar det till. Högste generalen nästan skriker åt presidenten vad han ska göra, men presidenten håller sin linje. Det yttersta beslutet ska fattas av en folkvald. Inte av en tjänsteman, hur mycket expert han än är.

I alla filmer som jag har sett där denna scen utspelar sig vinner presidenten mot generalerna. Det är helt i enlighet med den demokratiska ideologin. Det är politiskt tillrättalagt kan man tycka, men känns ändå bra. Vi vill ju inte att generalerna ska ta över makten, trots att det är en krigssituation det handlar om.

Den franske premiärministern i George Clemenceau myntade uttrycket ”krig är alldeles för viktigt för att överlåtas på generaler”. Det var när första världskriget hade gått i stå och alla experter på krig stod handfallna.

Kan vi lära oss något av detta nu när vi står mitt i en pandemi?

Normalt sett är virusinfektioner och smittspridning något som ska hanteras av experterna själva. Man kan i 99 fall av 100 lugnt följa den medicinska professionens alla råd.

Men nu råkar vi befinna oss i en situation där experterna är oeniga. När SVT:s Agenda bjöd in en professor i epidemiologi plus statsepidemiologen till en direktsänd studiodiskussion hamnade de nästan i gräl.

Det är en klassisk demokratiteoretisk fråga som aktualiseras. I en demokrati är det lekmän som fattar alla avgörande beslut. Det är något som många har retat sig på. Varför ska människor som faktiskt inte är experter på någonting fatta de avgörande besluten? Ska inte de med mest kunskap besluta?

Det är en anomali att vi sätter vagnen framför hästen i en demokrati, men det är ändå så vi måste göra. För vem ska besluta när ledande experter är oeniga? Vem har rätten att bestämma?

Smittskydd är ett expertområde, men politiskt beslutsfattande är också det. Det är ett hantverk där den som beslutar inte bara ska lyckas förstå vad experterna säger på olika sakområden. Beslutets alla samhällskonsekvenser ska sammanvägas, kommuniceras med allmänheten och genomföras. Att få alla dessa bitar på plats samtidigt är ingen enkel sak.

I slutändan är det den som har det övergripande ansvaret som måste bestämma oavsett om denne inte kan ett skvatt om sakområdena egentligen eller inte. Det är faktiskt inte konstigare än att varje patient bestämmer om sin egen medicinska behandling ytterst. Läkaren ger råd om vilken den bästa behandlingen är, men en patient har rätt att avstå en behandling.

Norrköpings-Tidningar

Vilken är den bästa konservatismen?

Vilken är den bästa konservatismen?

(NT 2020-02-10)

Det har sagts att Sverigedemokraterna är det ”mest” konservativa partiet. Vad menas med det?

Jämför med socialismen. Nordkorea är det land som idag är ”mest” socialistiskt, men man kan inte påstå att det är den bästa formen av socialism direkt. Den enda form av socialism som kunnat leverera någon form av vettigt innehåll är den europeiska socialdemokratin, en form av socialism som inte är särskilt dogmatisk, inte särskilt principfast och som gärna kompromissar.

När jag gav ut min ”Handbok i konservatism” sades det att jag stod för en mellanmjölkskonservatism. Det var menat som ett nedsättande omdöme, men jag tycker att det var träffande och välformulerat. Det är min typ av konservatism och den skäms jag inte för.

Likt de andra två stora politiska idétraditionern, liberalism och socialism, finns det olika former av konservatism. Det finns en grundtanke som är gemensam, viljan att försvara tidigare generationers verk och erfarenheter mot radikala bildstormare. Men sedan finns det många olika förslag på hur det ska göras, där enigheten går isär.

Liberalernas gemensamma idé är, i sin tur, att skapa så stor individuell frihet som möjligt. Men socialliberaler och nyliberaler har väldigt olika uppfattning om vilken roll staten ska spela.

På samma sätt har socialdemokrater och kommunister samma ursprung. Kommunismens grundare Lenin var socialdemokrat från början men tyckte att sina reformistiska kamrater var för mesiga. Han skapade därför sin egen variant på socialismen som blev helt väsenskild från den breda socialdemokratin.

Jag har alltid varit skeptisk mot Sverigedemokraternas vilja att kalla sig konservativa. Mitt intryck är att partiets ideologiska kärna snarare är etnisk nationalism, det vill säga önskan om att Sverige så långt som möjligt ska vara ett land med en dominerande etnisk grupp – svenskarna – och att problemet med invandringen är att denna grupp riskerar att blandas upp eller tryckas undan till förmån för utländska element.

Om detta kan sägas vara konservatism så är det en etnisk nationalistisk variant av konservatismen. Detta kan givetvis sägas vara konservativt i den bemärkelsen att man vill bevara något som fanns förr, den etniskt homogena svenska befolkningen.

Är då denna form av konservatism ”mer” konservativ än den typ av konservatism som finns inom Moderaterna eller Kristdemokraterna?

Nej, det kan man inte säga. Det är en annan art. Jag kan gå med på att det är konservatism, men av en helt annan art än den jag står för.

Istället har jag valt att ansluta mig till den äldsta formern av konservatism i Sverige. Den finns inom Moderaterna. Partiet grundades 1904 men det fanns en oorganiserad politisk höger i Sverige innan dess också. 

Denna konservatism är påtagligt liberal till sin karaktär. Man gillar inte statsingripanden i näringslivet och man gillar inte höga skatter. Kärnan i ideologin kan beskrivas som att man tror att ett gott samhälle byggs om människor får och uppmanas att ta eget ansvar. Det egna arbetet ska vara grunden för vars och ens försörjning. Men för att kunna upprätthålla ett sådant samhälle krävs det att man respekterar arvet från tidigare generationer. Radikala politiker som till varje pris ska ändra på allt gammalt och invant därför att de ha begapat sig i nya trendiga ideologier blir därmed de konservativas naturliga fiender.

Inom denna tradition har man därför kommit att hylla ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher vars politik gick ut på att rulla tillbaka statens makt över individerna. I Sverige drev Gösta Bohman samma politik.

Detta är också konservatism. Men en annan typ än den SD står för.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Public service inget villkor för demokrati

Public service inget villkor för demokrati
(NWT 2019-12-28)

Vissa säger att public service är nödvändigt för demokratin. Inte alls, säger jag. Det är tvärtom. Sverige är en demokrati trots public service, inte tack vare.

Huvudsyftet med public service, det vill säga de tre programbolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Ubildningsradion, är inte att ge folk tillgång till information utan att begränsa den. Den svenska staten har alltid, och är fortfarande, rädd för att svenska folket ska skaffa sig sina egna informationskällor.

Public service kom till på 1920-talet när radion kom till Sverige. Ett antal företagare började sända radio som de finansierade med reklam. Men politikerna tyckte att det verkade som att det nya mediet talade till folks känslor. Det fanns en risk för att folk lät sig manipuleras.

Därför såg man till att skapa Radiotjänst AB som fick ensamrätt på alla radiosändningar. Företaget ägdes då av pressen, radioindustrin och Tidningarnas telegrambyrå.

När TV kom på 1950-talet var det självklart att Radiotjänst skulle ha uppdraget. Ingen annan fick sända.

Radio- och TV-monopolet kom sedan intressant nog att utmanas på 1960-talet av Radio Syd. Ett danskt företag kom på att man kunde sända radio från en båt utan för svenskt territorialvatten. Försöket fick snabbt en uppföljare i Radio Nord som sände i höjd med Stockholm.

Radio Nord blev en succé. Kanalen spelade nämligen popmusik, vilket Sveriges Radio inte gjorde. Sändningarna var reklamfinansierade. Till sist hade Radio Nord fler lyssnare än Sveriges Radio.

Detta kunde staten inte smälta. En ny lagstiftning kom på plats och Radio Nord var tvunget att lägga ned.

I början av 1980-talet kom sedan parabolantennen och satellitsändningarna. Entreprenören Jan Stenbeck upptäckte att de brittiska lagarna för satellitsändningar såg helt annorlunda ut än de svenska. Han skapade därför TV3 som sände från London till Sverige via satellit.

Den här gången var staten mer avvaktande, för den insåg problemet att vem som helst ju kunde skaffa en parabolantenn. Men faktum är att vissa ledande socialdemokratiska kulturpolitiker, däribland Maj-Britt Theorin, argumenterade för att parabolanntener skulle vara förbjudna att äga.

Till sist var det uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla monopolet. På 1990-talet kom därför privata radiokanaler som tilläts vara reklamfinansierade och även TV4 som också tilläts att finansiera sin verksamhet med reklam. Reklamen fick emellertid bara sändas mellan programen och politiska partier fick inte annonsera.

Den partipolitiska reklamen ansågs på samma sätt som på 1920-talet vädja till folks känslor och därför inte vara bra för dem.

När internet kom hade staten emellertid lärt sig vad frihet är och valde att inte reglera innehållet.

Däremot har internet gjort att folk börjar överge public servicebolagen för streamingtjänster som Netflix och HBO.

Därför har staten i antiliberal anda valt att överge finansieringsmodellen med TV-licens och tvingat alla oavsett om de ägen en TV eller inte att vara med och betala via skattsedeln. Argumentet är detsamma som tidigare. Folket måste ha tillgång till TV- och radiosändningar av ”rätt sort”.

Är detta en historia om demokrati? Nej, verkligen inte. I en demokrati ska medborgarna kunna kommunicera med varandra fritt. Men svenska staten har vägrat låta dem ha tillgång till de viktigaste medierna som radio och TV, och man törs fortfarande inte släppa taget. Public service har aldrig funnits för demokratins skull utan för statens skull, för att staten ska kunna kontrollera medborgarna. Precis det rakt motsatta mot hur det bör fungera i en demokrati.

Inrikespolitik, Uncategorized

Farligt att missbruka grundlagen

Farligt att missbruka grundlagen
(NT 2019-12-23)

Grundlagen finns till för att skydda spelreglerna för demokratin. Den finns inte till för att skydda en viss typ av politik.

Tyvärr finns det alltid dem som vill använda grundlagen för att skydda just sin favoritpolitik. Två nya områden där detta har dykt upp är kultur och public service.

I veckan som gick skrev ett antal ”tunga” företrädare för Kultursverige ett debattinlägg i DN där de oroade sig för den typ av kulturpolitik som bedrivs i Sölvesborgs kommun. Kommunen leds av Sverigedemokraterna och kommunfullmäktige har beslutat att mer av kommunens konstinvesteringar ska gå till traditionell konst istället för ”provocerande samtidskonst”. För att förhindra denna typ av politik borde ”rätten till kultur” vara grundlagsfäst.

På samma sätt har rädslan för Sverigedemokraternas framfart fått vissa politiker att vilja ge public service, det vill säga de statliga bolagen SVT, SR och UR, ett särskilt grundlagsskydd.

Det är mycket möjligt att Sverigedemokraterna har en agenda som går ut på en starkare politisk styrning av skattefinansierad kultur och media. Men är det rätt att stoppa deras politik med grundlagen?

Nej, det är det inte för grundlagen är som sagt till för att reglera hur demokratin ska fungera och inte vad den ska fatta beslut om.

Historiskt har det funnits olika uppfattningar om hur en demokrati ska vara utformad. En annorlunda variant som har få anhängare idag är den marxist-leninistiska demokratin. Kommunismen menade att någon demokrati kunde det inte vara tal om så länge det fanns privata företag. För det var i näringslivet som den egentliga makten låg. Demokrati förutsatte därför en socialistisk politik.

Den marxist-leninistiska demokratisynen fick emellertid aldrig något starkare stöd. Istället är den demokratiform som vi har i Sverige, som kan kallas den ”borgerliga demokratin”, ett system för beslutsfattande men inte mer än så. Demokratin är en procedur. Den säger hur vi fattar beslut, men inte om vad.

Det vanliga är dock att man gör några få undantag. I de flesta demokratier har man valt att ge de grundläggande fri- och rättigheterna ett extra konstiutionellt skydd. Folkmajoriteten får besluta vad som helst i vilken fråga som helst men inte kränka grundläggande rättigheter. Exempelvis religionsfriheten och yttrandefriheten. Men demokratierna gör också olika. I Sverige är dödstraff förbjudet i konstitutionen medan det inte är det i Japan.

Att Sverige och andra länder valt just denna demokratiform beror på att det inte är rimligt att behöva slåss om hela statsskickets grunder varje gång det blir bråk i en politisk fråga. Låt säga att vi är oeniga om nivån på a-kassan, ska vi behöva skriva om författningen för att kunna lösa den frågan eller ska det räcka med ett vanligt majoritetsbeslut? Någon menar säkert att a-kassan är så viktig att den måste omges av ett grundlagsskydd, men någon annan menar säkerligen istället att det är försvarsutgifterna som förtjänar detta skydd.

Lärdomen som demokratierna har gjort är att det är smartare och mer rättvist att låta var och en istället få lägga fram sina förslag och sedan försöka övertyga majoriteten om att rösta på dem. Demokratins allra mest grundläggande princip är den politiska jämlikheten – idén att alla medborgare ska ha samma chans att påverka gemensamma beslut. Denna enkla tanke har visat sig fullt tillräcklig.