Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Vreden mot miljöfariséerna

Vreden mot miljöfariséerna

Det väckte stor uppmärksamhet och indignation när det framkom att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövins man äger en 13 år gammal Ford Ranger, som är en bränsleslukande dieselbil. Nätet fylldes snabbt av anklagelser om hyckleri.

Vad är det som gör att en företrädare för Miljöpartiet drabbas av denna vrede? Det var SVT som avslöjade att denna bil fanns i familjen Lövins ägo, men ingen annan partiledare har fått sina bilar granskade.

Jag tror att svaret ligger i att MP har hamnat i samma fälla som fariseerna på Jesu tid.

Jesus fight med fariseerna är en av de mer underhållande i Bibeln. När Jesus träder fram som predikant ifrågasätter de honom och han ger igen med full kraft. Han kallar dem för huggormsyngel! Jesus vann debatten och fariseerna kom att stämplas som självrättfärdiga hycklare.

Fariseerna var en religiös rörelse som ville hjälpa människor att leva efter den religiösa lagens bud. Judendomen är som bekant en regelstyrd religion som kräver mycket av den som ska följa alla regler till punkt och pricka. Fariseerna, som inte var en del av makten utan ett slags folkrörelse, såg det som sin uppgift att få vanliga människor att leva i enlighet med de krävande religiösa reglerna.

Deras svaghet låg i att de begärde för mycket och inte riktigt klarade av att själva leva upp till alla krav. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” De hade rätt i sak, menade Jesus, men deras sätt att bete sig var inte OK.

Det är tyvärr ofta Miljöpartiets företrädare agerar på ett liknande sätt. Partiets mål är att rädda planeten och det ska göras genom att vi gör avkall på vår bekvämlighet. Vi ska källsortera, köpa KRAV-märkt mat, äta mindre kött, inte använda sugrör, inte åka på chartersemester och absolut inte köra dieselbilar.

Engagemanget hos miljöpartisterna är också mycket högt. Det är inte bara så att det är något bättre att avstå från en plastkasse när man handlar på ICA utan helt avgörande att man avstår! Om varje människa avstår plastkassar kommer ju förbrukningen av plast minska radikalt. Alltså sviker man planeten varje gång man köper en kasse i onödan.

Detta engagemang stannar inte heller vid att det är ett individuellt val utan är något som måste läggas fast i lag.

När det sedan kommer kritiska kommentarer, vilket det ju gör eftersom vi lever i en demokrati, svarar tyvärr många miljöpartister på ett otrevligt sätt: ”Jaha, så du vill inte var med och rädda planeten!”

I det läget, när det visar sig att språkröret Isabella Lövins familj äger en dieselbil, drabbas därför partiet av samma vrede som jag misstänker att många även på Jesu tid kände inför fariseerna.

Historikerna påpekar att fariseerna var respekterade av sin samtid eftersom många, inte minst Jesus själv, var angelägna om att följa goda levnadsregler. Men eftermälet blev tyvärr evig vanära på grund av bristande ödmjukhet. Kanske är detta något för Miljöpartiet att fundera en smula på?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Mediekritik som stärker demokratin

Mediekritik som stärker demokratin

Förra veckan skrev jag en sur kommentar på min Facebooksida om SVT:s hantering av satirprogrammet Svenska nyheter, som hade skapat en webbsajt där människor på skoj kunde anmäla sina barn till de mest åtråvärda friskolorna. Jag såg det som ett partiskt angrepp på systemet med friskolor.

Jag skrev bara en mening i all hast där jag sa att SVT hade tappat sin kompass.

Som svar på detta inlägg skrev en vän till mig att jag genom mitt inlägg angrepp medierna på oseriöst sätt och därmed undergrävde demokratin.

Jag blev mycket förvånad för kritiken kom från en person som jag har stor respekt för, en välmeriterad samhällsvetenskaplig forskare.

Men han är inte ensam. Vi har fått en debatt i Sverige, och flera andra länder, där vissa säger att det finns ett systematiskt angrepp på medierna som hotar demokratin. Jag har till och med hört det sägas att det var så den tyska Weimarrepubliken skulle ha gått under.

Varför säger man så och ska man inte kunna klaga på Sveriges Television?

Det finns en kraftfull kritik mot etablerade medier, inte minst från den populistiska högern. Det bästa exemplet är givetvis Donald Trumps nästan dagliga Twitterattacker mot alla stora mediabolag i USA.

Samma tendens finns även i Sverige. Ju mer skeptisk mot det politiska etablissemanget man är desto mer skeptisk är man även mot de etablerade medierna. Sverigedemokraternas väljare är inte helt överraskande de med allra mest skeptisk syn.

Vad händer då om jag som inte är missnöjespopulist, utan nog får sägas vara ett slags tråkig mainstream-politiker, blir arg på SVT och anklagar kanalen för att ha tagit ställning i en politisk stridsfråga? Gör jag gemensam sak med de ”farliga” högerpopulistiska krafterna?

Nej, så kan man inte säga. Jag är allmänt sätt väldigt kritisk mot de etablerade medierna. Och en av de saker som jag är som mest kritisk till är hur de systematisk avstod från att rapportera sakligt om invandringspolitikens problematik, något som förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt har skrivit väl om i nättidskriften Kvartal.

Om jag inte ger uttryck för mitt missnöje med hur SVT och andra medier hanterar politiska frågor, oavsett om det är i humorprogram eller nyhetsrapportering, hur ska kanalen veta att den gör ett bra jobb eller inte? Det som inte utsätts för kritik och granskas blir till sist alltid dåligt. Det enda sättet att säkerställa att SVT håller hög kvalitet är att vi säger ifrån när vi inte tycker att kvaliteten håller måttet.

Jag är fullt medveten om att det finns högerauktoritära krafter som vill att staten ska rensa upp i ”vänsterträsket” på public service. Ibland hörs också förslag om att bara den som har legitimation ska få kalla sig journalist. Men jag är inte rädd för dem. För det var inte så länge sedan nästan exakt samma typ av förslag kom från den yttersta vänstern istället. Den auktoritära vänstern ville ”demokratisera” pressen. Först när tidningarna förstatligades skulle de kunna rapportera sakligt påstods det.

Mediekritik är ett normalt inslag i en välfungerande demokrati. Just nu är kritiken som hårdast från höger, men det är som det ska. Det finns inget som säger att det är från höger kritiken kommer nästa gång.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vi lever i en tid av stagnation

Vi lever i en tid av stagnation

Det finns de som säger att vi lever i en tid av snabba förändringar, utan motstycke i historien!

Jag håller inte med. Inte alls. Tvärtom lever vi en tid med ytterst få förändringar. Man kanske till och med kan tala om en tid av stagnation.

Låt mig förklara.

Förra veckan låg jag hemma i soffan med en förkylning och kunde inte göra mer än att titta på TV. Jag kom då att se på SVT:s flimatisering av Villhelm Mobergs roman Raskens.

Det är en fantastiskt historia. Man får följa den indelte soldaten Gustav Rask som levde i Småland under senare delen av 1800-talet. Han fick 9 söner. Den siste föddes 1892 och kallades skämtsamt av sin far för Karl IX.

Karl Rask är en fiktiv figur, men om han hade funnits på riktigt hade han kommit att leva i en tid av verkligt stora förändringar. Hade han fått leva med normal livslängd för sin generation hade han dött vid ungefär 77 års ålder. Han skulle då ha dött 1969.

Vad skulle han ha fått vara med om under sin tid?

Han föddes i ett fattigt soldattorp. Hans familj producerade all mat själv. Odlade sin egen havre och råg. Mjölkade sin egen mjölk. Födde upp sin egen gris till slakt vid jul. Transporter skedde till fots eller med häst och vagn.

Som yngste son till en fattig tropare hade han förmodligen flyttat in till stan och tagit ett arbete på någon fabrik. Han hade kanske åkt ända till Stockholm och bosatt sig i arbetarkvarteren i stadens norra utkant, ”Sibirien”, som idag är en del av Stockholms innerstad.

Vid fyllda 50 (1942) hade han kanske flyttat till nybyggda lägenheter i Årsta med vattenklosett inomhus. Självklart med el och telefon indraget redan från början.

Under sin levnad hade Karl upplevt att Sverige blev en demokrati med allmän och lika rösträtt för alla, även fattiga arbetare och torpare. Han hade tvingats genomleva två världskrig som ritade om kartorna i hela världen. När han föddes fanns tre kejsare i Europa. När han dog fanns ingen.

När han föddes fanns inte film, radio, TV, bilar, traktorer, flygplan och helikoptrar.

I sin ungdom gick han tillsammans med sina vänner på logdans. Spelmän med fiol och dragspel stod för musiken. Vid sin död hade han fått uppleva att inte mindre än två helt unika musikstilar kommit från Amerika. Först jazzen och sedan rockmusiken.

Genomgår vi som lever just nu lika stora förändringar? Nej, inte alls. Jag själv fyller 50 i år. När jag blickar tillbaka och ser hur människor lever idag och jämför med min uppväxt är det egentligen bara datorernas intåg som är den enda stora skillnaden. Det politiska systemet är detsamma. Inga världskrig. Ingen flytt från fattigdom till hus med vatten och el. Inga helt nya musikstilar från någon annan kontinent.

Det Karl Rask hade fått uppleva, om han hade funnits i verkligheten, hade varit Sveriges industrialisering. När ett land industrialiseras förändras allt. Före industrialiseringen var det ”normala” att en människa levde ett ganska fattigt liv som självförsörjande jordbrukare på landet. Efter industrialiseringen är det ”normala” att leva ett medelklassliv i staden. Det vi nu upplever kan därför ses som en tid av stagnation. Omvandlingen av Sverige är bara tre generationer gammal. Vi håller därför på att lära oss hur det nya ”normala” livet är i det industrialiserade samhället.

Inrikespolitik

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Nye moderatledaren Ulf Kristersson har gjort sig känd för att säga att det behövs fler vuxna i rummet, människor som vill debattera politik men inte gräla, eller ännu värre skriva hatiska meddelanden på nätet. Det verkar som att många andra önskar detsamma, om man får döma av Moderaternas stigande opinionssiffror.

Själv är jag en nätdebattör och har varit det så länge internet har varit tillgängligt för allmänheten. Jag var med i diskussiongrupper på Usenet-News och partiernas BBS:er. Senare i tidningarnas kommentarsfält. Jag skaffade även min egen blogg. Jag har givetvis ett Twitterkonto, Instagram och Snapchat (men det verkar jag vara för gammal för). Mest av allt hänger jag på Facebook. Jag bjuder idag in i stort sett vem som helst till min Facebooksida för att diskutera politik.

Jag har under min tid som nätdebattör sett hur folk förolämpar varandra hejvillt och hur framför allt rasister utnyttjat de oredigerade arenorna för att spy ut sin galla. Jag har blivit kallad för allt möjligt.

Men två saker är jag av någon anledning förskonad ifrån. Jag får aldrig hatmejl. Det som kvinnliga debattörer drabbas av har aldrig hänt mig. Aldrig. Inte ens när jag hamnat i bråk. Därtill är jag förskonad från knäppskallar på min Facebooksida trots att jag är väldigt tolerant med vem som får säga vad på den sidan.

Har jag bara haft tur? Delvis ja. Jag vet inte varför män kommer lindrigare undan i debatter, men det gör vi. Det är orättvist, men också uppenbart att det är så.

Det goda debattklimatet på min FB-sida är dock min egen förtjänst i stor utsträckning. Jag bestämde mig tidigt för att vara tuff men schysst. Det vill säga att jag tillåter hårda meningsväxlingar, till och med förolämpningar och härskartekniker, men bara så länge det finns skäl för det. Ibland är det ju rätt att kalla någon för fähund! Om än inte så ofta.

Viktigaste regeln jag har är dock att det man säger ska kunna sägas till den andre öga mot öga. Vågar man inte förloämpa någon i verkliga livet ska man inte göra det på nätet heller.

Mina erfarenheter säger därför att det är möjligt att föra att vuxet samtal på nätet. Samma grundläggande regler som gör att vi kan hålla ett vettigt samtal i verkligheten fungerar även här. Jag behöver idag ytterst sällan ingripa mot någon som inte sköter sig. Jag skulle säga att det faktiskt bara sker ett par gånger om året, inte mer än så.

Jag har bara behövt stänga av två eller tre personer. Ovanligt få jämfört med andra.

Vad är det som avgör hur tonen blir? Jag vill ju gärna tro att det är jag själv, men det räcker inte som förklaring. Istället är det att andra faktiskt vill ha en seriös diskussion och därmed söker sig till min sida för att få detta. Det får en självförstärkande effekt. Oseriösa debattörer som vill sitta och hetsa mot varandra eller upp varandra får inget syre.

Nätet är idag en arena för socialt umgänge lika viktig som de fysiska miljöerna. Det är trist att mycket hat förekommer där alltjämt, men vi behöver inte misströsta. Vuxna samtal på nätet är möjliga.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Rädslan för att stå själv

Rädslan för att stå själv

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vi män måste ta vårt ansvar

Vi män måste ta vårt ansvar

(Jag är inte nöjd med titeln som NT satte.)

Me too-kampanjen lämnar ingen oberörd. Det är rent ut sagt förjävligt att kvinnor inte ska känna sig trygga någonstans där det finns män, vilket ju är i stort sett överallt. Men sjukt är även att det också drabbar männen. Inte på samma sätt. Det går inte att jämföra, men situationen är dålig för alla.

Jag vill som man kunna röra mig på stan utan att någon kvinna ska vara rädd för mig. Så är det inte idag.

En händelse som påverkade mig mycket var när jag en kväll strosade hem genom stan efter att ha suttit på puben och druckit öl med några vänner.

Det var en fredag och klockan var omkring halv tolv. Det måste ha varit på sommarhalvåret eftersom jag vill minnas att det var ganska ljust.

Jag gick genom en park i centrala staden. Det är en ljus och luftig park. Inga buskar och alltid folk påväg någonstans. Ingen skulle säga att den är otrygg.

I parken finns en gång- och cykelväg som delar sig i ett uppochnervänt Y. När jag närmade mig korsningen såg jag en kvinna komma gående från andra grenen i Y:et med avsikt att slå in på samma väg som jag.

Jag konstaterade att om jag höll den hastighet som jag gjorde skulle vi mötas precis i korsningen. Jag skulle då antingen gå precis framför henne eller precis bakom.

Jag tänkte att det vill hon säkert inte. Hur skulle jag göra? Om jag slog ned på tempot skulle hon få ett försprång, men det skulle samtidigt se ut som att jag anpassade takten för att kunna lurpassa på henne bakifrån. Om jag drog upp tempot och kom före henne till korsningen skulle det å andra sidan se ut som att jag skyndade mig fram för att hinna dit samtidigt som hon.

Oavsett vad jag gjorde skulle det framstå som hotfullt. Jag var tvungen att fatta ett beslut och jag beslöt att slå ned på tempot. Om jag gav henne ett ordentligt försprång borde det synas att jag anpassade mig till henne.

Så fick det bli. Jag gick i snigelfart och hon kunde passera korsningen med säkert 50 meters marginal.

Jag tyckte att det funkade, och jag hoppades att hon förstod att jag verkligen förstod henne.

Men när hon kom till slutet av parken vek hon av åt vänster. Åt vänster finns ingenting att gå till vid halv tolv-tiden en fredagkväll. Där ligger slottet. Ingen har något ärende dit så sent.

Jag förstod direkt att hon ville bli av med den mystiske mannen. Jag skyndade mig ut ur parken så snabbt jag kunde, och såg i ögonvrån hur hon stod en bit bort och väntade på att jag skulle försvinna.

Det kändes smärtsamt. Jag vill inte vara ett hot mot någon. Jag vill vara snäll och tyckte att jag gjorde mitt bästa. Skolboksmässigt ville jag visa att jag har lärt mig att män måste visa kvinnor hänsyn när de är ensamma på stan på kvällen. Jag tyckte att jag var duktig. Men nej, det räckte inte. 

Så här kan vi givetvis inte ha det. Kvinnor måste kunna vara trygga överallt och jag vill inte bli tagen för en potentiell våldtäktsman bara för att jag råkar gå igenom en park sent en kväll. Förändring är nödvändigt!

För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.