Kategoriarkiv: Utrikespolitik

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Det är inte Danmark som är problemet med Grönland

NWT 2026-01-10

Är Danmark en dålig allierad till USA? Nej, verkligen inte. Att påstå något sådant är okunnigt och oförskämt. Tvärtom är Danmark en av USA:s allra mest trofasta följeslagare.

Det som händer nu när Trumpadministrationen har fått för sig att USA måste äga Grönland är bisarrt. Om USA inte backar tillbaka från sina krav kommer relationerna mellan inte bara Danmark och USA vara saboterade för lång tid framöver utan även med Norden i övrigt. Och Nobels fredspris, som den amerikanske presidenten åtrår, kan han nog glömma. Norska Nobelkommittén väljs av Stortinget och medlemmarna brukar vara ofta vara gamla politiker. Varför skulle norska politiker ge fredspriset till en president som gör Danmark illa?

Danmarks historia som en av USA:s bästa säkerhetspolitiska vänner visade sig mest under åren då USA kämpade mot den islamistiska terrorismen i Afghanistan, Irak och Syrien. Danmark var med hela vägen.

Danska soldater fick sätta livet till i Afghanistan för amerikansk skull. När USA bad om stöd för sin militära insats i Irak 2003 fick landet hård kritik. Insatsen hade ju inte stöd i internationell rätt. Men Danmark slöt ändå upp. Det gjorde man även 2016 när USA bekämpade Islamiska staten i Syrien.

När det gäller Grönland var samarbetet mellan Danmark och USA det allra bästa under kalla kriget. Redan då var ju Grönland strategiskt viktigt. 1951 ingick man ett samarbetsavtal som fortfarande gäller. Det säger att USA i praktiken kan ha vilka installationer som helst på ön. Som mest hade USA därför 6 000 man på plats. Idag har man omkring 150. Det var inte Danmark som beslutade om den neddragningen.

Grönland är inte en del av Danmark utan ett eget land, men också en del av danska kungariket (felleskabet), och danska regeringen sköter utrikespolitiken. Ön är tvåspråkig, grönländska och danska. Många grönländare har kommit att bo i Danmark. Det stämmer att danskarna behandlade grönlänningarna illa under mitten av 1900-talet. Alla länder har den typen av tragiska berättelser att hantera. Sverige behandlade tornedalingar och samer illa. USA behandlade sina indianer illa. För att inte tala om diskrimineringen av den svarta befolkningen i de södra delstaterna som pågick ända in på 1960-talet.

Grönlänningarna själva har en politisk process igång som handlar om om de ska göra sig helt självständiga från Danmark eller inte. I så fall talar man om att göra ön till en egen suverän nation, inte skaffa sig en ny herre. Befolkningen är förvisso liten, blott 57 000 personer, men det blir i så fall inte den enda mikrostaten i världen. Monaco fungerar ju väl trots liten befolkning. Det enda rimliga är att grönlänningarna själva bestämmer hur de vill göra.

Det är dock redan avgjort att Grönland inte vill tillhöra USA. Uttalanden har gjorts från alla partier i grönländska parlamentet, Inatsisartut, och landets statsminister Jens-Frederik Nielsen har de senaste dagarna tydligt meddelat att någon anslutning till USA inte är aktuellt. Svaret från deras sida är ett tydligt nej och det vore ju synd om USA visade sig vara ett land som inte förstår vad ett nej är.

Det säkerhetspolitiska problemet som finns gällande Grönland kan mycket enkelt åtgärdas inom ramen för redan existerande samarbetsformer. Det USA under Trumpadministrationen har gjort som är bra, och som egentligen borde ha gjorts för länge sedan, är att be alla europeiska allierade att ta ett större ansvar för det egna försvaret. Det är också ett budskap som vi i Norden har hörsammat. 

Om därför USA vill förstärka säkerheten omkring och på Grönland, och vill att vi gör mer, kommer vi också att göra det. Det har aldrig varit tal om något annat från dansk sida, och Sverige kommer självklart att stötta Danmark med vad vi än kan hjälpa till med. Av reaktionerna de senaste dagarna kommer det inte heller att vara svårt att engagera andra europeiska länder.

Allt detta skulle dock gå i stöpet om USA insisterar på att få ta över Grönland bara för att man är ett större och starkare land än Danmark. De nordisk-amerikanska relationerna skulle bli de sämsta någonsin. Hur skulle det förbättra den gemensamma säkerheten? Och kan Trump påräkna Nobelpris efter det? Nej, det kan han inte.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Avveckla Sverige utvecklingsbistånd

NT 2025-12-22

Vi kommer att behöva göra ett val för eller senare: Antingen avskaffa utvecklingsbiståndet helt och hållet eller reformera allt i grunden, baserat på helt nya (men i egentligen gamla) tankar om vad som faktiskt skapar utveckling i fattiga länder. Vi kan inte hålla på som vi gör nu. Idag gör utvecklingsbiståndet förmodligen mer skada än nytta.

Notera nu att jag skriver om utvecklingsbistånd och inte om humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet är de pengar vi sätter av för nödhjälp. Den delen ska självklart aldrig avvecklas. Men den del som det är meningen ska hjälpa fattiga länder att själva utveckla sina ekonomier, det vill säga utvecklingsbiståndet, fungerar inte.

Vi vet att det inte fungerar eftersom länder som har tagit emot bistånd i decennier alltjämt är fattiga. Den rika världen har hållit på med utvecklingsbistånd sedan 1950-talet.

Vad är det då som inte fungerar? Eftersom Sverige från och med nästa år ska utmönstra utvecklingsbiståndet till Tanzania kollade jag igenom alla pågående projekt. Det rör sig om 211 miljoner kronor under 2025 fördelade på 84 projekt.

Tanzania har en befolkning på 68,6 miljoner människor och en BNP på 740 miljarder kronor. Ett av de största svenska biståndsprojekten 2025 är ett projekt på fem miljoner kronor som syftar till utveckling av näringslivet i form av: “…transformation och djupdykning i prioriterade sektorer inom jordbruk/jordbruksbearbetning av trädgårdsodling, oljefrön, djurfoder, fiske och kryddor. Andra relevanta sektorer är till exempel tillverkning, service, träprodukter, textilier, basmetaller och bearbetade metaller, icke-metalliska mineraler, kemikalier, plaster och läkemedel”.

Givetvis är det inte fel att hjälpa näringslivet att bli mer lönsamt. Men varför tror vi att ett projekt omfattande fem miljoner kronor ska skapa tillväxt för en befolkning med 68,6 miljoner människor?

När vi själva gör investeringar i projekt som vi tror ska skapa tillväxt i vårt eget land, som till exempel vägar och järnvägar, satsar vi inte några fjuttiga miljoner. Vi gör enorma miljardinvesteringar!

Övriga utvecklingsprojekt som Sverige finansierar i Tanzania är på mindre än fem miljoner. Ibland är det småskvättar på bara några hundra tusen. Biståndsministern Benjamin Dousa har träffande beskrivit detta som att biståndspolitiken är som en vattenspridare. Vi sprider ut allt vårt stöd på många småprojekt som inte får någon effekt eftersom de helt enkelt för små.

Som utvecklingsprojekt räknas också satstningar på utbildning och socialförsäkringar. Tanzania behöver detta, det råder det ingen tvekan om, men välfärdssatsningar ska ett land göra med pengar som det har tjänat in självt. Det är så alla utvecklade ekonomier fungerar. Näringslivet drar in pengar som beskattas och som blir till välfärd.

Men i biståndsberoende länder är den logiken avskaffad för där kommer någon annan in från sidan och betalar. Incitamenten att bygga ett fungerande näringsliv försvinner.

Jag ska erkänna att även jag länge trodde på utvecklingsbistånd. Jag ville inte vara hård och kall och säga till människor att de måste tjäna ihop sina egna pengar. Jag ville hjälpa. Men när jag ser att min hjälp inte hjälper utan kanske till och med leder till att fattigdomen permanentas måste jag ju fråga mig om det finns en annan väg att gå.

Och det gör det ju. Sverige var också ett fattigt land en gång i tiden och vi utvecklades helt utan bistånd från andra länder. Det som gjorde att Sverige blev rikt var industrialiseringen. Rika kapitalägare gjorde stora investeringar i syfte att tjäna pengar. Skog och malm togs tillvara. Överskottet investerades i infrastruktur, utbildning, forskning och ny teknik. Ännu högre tillväxt blev resultatet och därmed lyfte vi oss ur fattigdomen. Nästa generations biståndspolitik måste ha detta som sitt mål.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Europa måste bli en stormakt

NWT 2025-11-29

Vad som ska hända i fredsförhandlingarna om Ukraina är högst oklart. Den amerikanska 28-punktsplanen verkar ha hamnat i papperskorgen — där den hör hemma — men den bekräftar ändå att Europa nu måste kliva fram på världsscenen. USA kommer alltjämt att vara den största aktören och det finns ingen anledning att försöka ändra på det, men USA vill inte ta samma ansvar för Europas säkerhet längre.

Man kan vara besviken på USA när det visar sig att de kan tänka sig nästan vilka eftergifter till Ryssland som helst, men det lönar sig föga att klaga eftersom vi i Europa ändå inte kan kräva att få sitta med vid förhandlingsbordet. Vi har själva valt att underordna oss amerikanskt ledarskap. Vi har varit bortskämda och blir behandlade därefter.

Men i framtiden bör vi inte ha det så eftersom vår säkerhet då helt hamnar i händerna på den amerikanske presidenten. Idag är det Donald Trump som är president. Imorgon kommer någon annan, och det finns ingen garanti för att han eller hon skulle vara bättre.

I framtiden kommer vi i Europa därför att behöva träda fram som något av en stormakt i sig. Jag menar då Europa och inte EU för vi behöver ha Storbritannien med oss. Vi behöver göra detta för att kunna fylla det tomrum USA lämnar efter sig och för att bli en respekterad partner till USA. 

Vad mer konkret behöver vi i så fall göra? Här är en kort skiss:

Först och främst måste alla länder rusta upp. Det går inte att vara en global stormakt utan kraftfulla militära resurser. Vi behöver tillsammans komma upp i ungefär samma nivå som USA.

En global stormakt måste kunna projicera militär makt utanför sitt eget territorium, och därför måste vi likt USA ha egna hangarfartyg och atomubåtar. Vi har inte det idag och det är därför som USA måste hjälpa till och säkra den civila sjöfarten i Röda havet. Den farleden är viktigare för oss än för USA men vi klarar inte av att försvara den.

En försvarsmakt måste också ha tillgång till materiel och ammunition. Försörjningen får inte hänga på andra länders goda vilja. Idag importerar vi mycket från USA och USA är ett välvilligt inställt land, men har också lagt restriktionier på vapen som de har exporterat. Ukraina fick långräckviddiga missiler av USA men fick inte använda dem in på ryskt territorium. Europa måste därför se till att vi är självförsörjande när det gäller krigsmateriel och ammunition.

Vidare bör Europa ha en gemensam internationell underrättelsetjänst liknande amerikanska CIA, eller åtminstone ett underrättelsesamarbete länderna emellan som gör att vi har tillgång till information från alla världens hörn. I dagsläget fungerar CIA som hela den demokratiska världens gemensamma underrättelsetjänst, och amerikanerna har varit generösa med att dela med sig. Men om USA plötsligt en dag inte vill hjälpa till längre behöver vi en egen europeisk förmåga. 

Därtill bör Europas länder etablera ett eget säkerhetspolitiskt samarbete med demokratierna i Stilla havet. Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien och Nya Zeeland är våra vänner och vi bör ha ett organiserat samarbete med dem. Om några av dessa länder får problem med diktaturerna i området och ber om hjälp ska det vara lika naturligt att höra med oss i Europa som med USA. Idag är USA den yttersta garanten för alla dessa länder också, och det är inget fel i det egentligen, men visar återigen att USA tvingas bära en tyngre börda än alla andra.

Utöver detta skulle Europa kunna agera allt mer som en enad aktör på alla världspolitiska arenor med en större kraft än idag. Vi skulle tillsammans med betydligt mer kraft kräva att den som vill handla med oss, vilket är attraktivt för alla på grund av den mycket stora marknaden, måste respektera den internationella rättsordningen. Vill man handla med aggressiva krigförande länder som Ryssland bör det sägas att man inte kommer att kunna handla med oss. 

Detta är nu bara en skiss, men det visar vad Europa behöver göra om vi ska komma upp i nivå med USA som global stormakt. Det handlar inte heller om att vi ska konkurrera ut USA eller ersätta Nato med eget europeiskt försvar, utan endast att vi ska bli mer jämbördigt och mer respekterat. Försvaret av Europa kan inte stå och falla med humöret på den som för tillfället är president i USA.

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

Den amerikanska fredsplanen kunde varit skriven av Ryssland

Svensk Tidskrift 2025-11-21

Donald Trumps fredsplan för Gaza tyckte jag var riktigt begåvad. Den var uppenbart utarbetat av proffs. 28-punktsplanen för Ukraina är emellertid dess raka motsats. En dikeskörning. Inte nog med att den går med på alla ryska krav. Den inkluderar dessutom texter som verkar vara direkta avskrifter av ryska propagandablad.

En snabbgenomgång av punkterna visar på osannolika amatörmässiga misstag. Här är de värsta exemplen:

Punkt 3: ”Det förväntas att Ryssland inte ska invadera grannländer och att Nato inte ska expandera ytterligare.”

Punkten bekräftar Rysslands felaktiga idé om att Nato expanderar av sig självt. Men alliansen består ju av självständiga stater som alla har ansökt om att få gå med. De flesta har gjort det för att skydda sig just mot det aggressiva Ryssland, före detta Sovjetunionen.

Därtill undrar man varför ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina ska reglera förhållanden som gäller hela Nato? Om Nato inte ska få expandera, betyder det att Irland inte ska kunna gå med? Det hela är mycket förvirrande. 

Punkt 4: ”En dialog ska hållas mellan Ryssland och Nato, under medling av USA, för att lösa alla säkerhetsfrågor och skapa förutsättningar för avspänning för att säkerställa global säkerhet och öka möjligheterna till samarbete och framtida ekonomisk utveckling.”

Också detta är förvirrande. Hur ska USA kunna medla mellan Ryssland och Nato? USA är ju medlem i Nato, och dess ledande land. Sak USA medla mellan sig självt och Ryssland?

Punkt 5: ”Ukraina kommer att få tillförlitliga säkerhetsgarantier.”

I flera månader har det förts diskussioner om hur en sådan säkerhetsgaranti ska se ut, men i följande punkter i det föreslagna avtalet tas alla sådana garantier bort: Nato får inte ha trupper stationerade i Ukraina. Europeiska stridsflygplan får bara placeras i Polen, och sjukast av allt: Ukraina måste minska storleken på sin armé.

Punkt 6: ”Storleken på Ukrainas väpnade styrkor ska begränsas till 600 000 personer”. Den ukrainska armén är idag på 900 000 man.

Givetvis ska Ukraina också förbjudas att gå med i Nato, något som Ryssland krävt länge, men Nato ska också skriva om sina stadgar!

Punkt 7: ”Ukraina går med på att skriva in i sin konstitution att landet inte ska gå med i Nato, och Nato går med på att ta in en bestämmelse i sina stadgar som säger att Ukraina inte ska antas i framtiden.”

Dessa formuleringar visar på en häpnadsväckande okunnighet från den amerikanska sidan. För att skriva om Natos stadgar krävs ju enighet inom alliansen och varför ska Sverige och andra länder som är Ukrainas största supportar gå med på det?

Jag förstår att man i Ryssland tror att USA styr Nato helt självt, men fullt så enkelt är det inte. Nato består av 32 länder och USA har inte mandat att sälja ut grundvalarna för Nato hur som helst.

Idén att Ukraina måste skriva in i sin författning att inte gå med i Nato känns igen från de krav som Sovjetunionen ställde på Finland och Österrike efter andra världskriget. Det här är en kopia av det.

Men som om inte alla dessa haverier vore nog finns det även delar i planen som är direkt hämtade från den ryska mytbildningen om krigets orsaker.

Punkt 20c: ”All nazistisk ideologi och verksamhet måste avvisas och förbjudas.”

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 vräkte man ur sig dumheter om att Ukraina styrs av nazister och att landet behövde genomgå en avnazifiering. Allt detta har alltid bara varit trams som inte ens ryssarna själva tror på.

Nu har den ryska sidan lyckats få in detta i förslaget till fredsavtal och lögnen ska förvandlas till sanning. Tankarna går till George Orwells roman 1984 där lögnen är det främsa politiska medlet. Men här är det inte längre en saga utan här förväntar sig Ryssland och USA att vi verkligen ska ljuga på riktigt.

Slutligen, och det kanske är detta som är det mest amatörmässiga av allt. Ryssland verkar ha fått igenom sitt krav på att få ta över hela Luhansk och Donetsk och inte bara de delar de redan ockuperar. 

Erfarna diplomater som har förhandlat med Ryssland har flera gånger påpekat att den ryska förhandlingstaktiken går ut på att lägga fram överdrivna och maximalistiska förhandlingsbud och kompromissa först efter stor dramatik och upprörda scener. 

Tanken från Ryssland sida har förmodligen aldrig varit att verkligen få ta över helta Luhansk och Donetsk utan bara att kräva detta initialt i en förhandling. Men 28-punktsplanen går med på att Ryssland får igenom sitt öppningsbud!

Något säger mig att den ryska sida grämer sig över att den inte krävde ännu mer när den andra sidan förhandlar som blåbär.

Nej, jag vet egentligen inte vad man ska säga om den här planen. Det är små mycket mer än att bara ett krav på en ukrainsk kapitulation. Den är ett intellektuellt haveri. Stora delar av planen handlar om Nato. Den ska reglera förhållanden inom Nato, som om det Nato var en part i kriget. Den tar inte heller upp ett enda av de krav Ukraina har gentemot Ryssland. Ryssland har begått ett stort antal krigsbrott. Ryssland har kidnappat barn och fört bort dem. Är detta ingenting som USA har funderat över behöver förhandlas om?

Planen är som sagt ett haveri, en dikeskörning av osannolika mått. Vad gör vi nu? Låtsas som att den aldrig lades fram? Det är mycket möjligt att det är den bästa vägen att gå för när amerikanska folket får upp ögonen för vad den här planen säger kommer den nog skämmas lite. Den kan inte vara ett uttryck för amerikanska folkets verkliga vilja. Jag tror inte det.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vad avgör egentligen när man ska erkänna en stat?

NT 2025-09-29

I veckan som gick valde ett flertal länder att erkänna Palestina som stat. Rätt eller fel? Ja, det är faktiskt inte så enkelt att svara på den frågan som många tror, att om man vill att det ska finas en palestinska stat så kan man bara säga det. För om det inte finns någon statsmakt, inga myndigheter, inga domstolar, ingen armé, är det då en stat?

På samma sätt är det inte helt enkelt att vägra erkänna en stat som faktiskt finns, som verkligen har myndigheter, domstolar, ett parlament, en egen armé och så vidare.

Ändå gör vissa länder så att de både erkänner och inte erkänner stater bara för att de vill eller inte vill att de ska finnas.

Sverige erkände Kosovo som en egen stat 2008. Det var då i praktiken ett protektorat skött av FN och Nato, men vi ville att det skulle vara en egen stat skild från Serbien.

Taiwan är exemplet på det motsatta. Allt finns för att erkänna Taiwan som en egen stat skild från stora Kina. Men det har Sverige inte gjort, och inte ens Taiwan självt har velat utropa sig som en självständigt.

Så vad gäller egentligen? Finns det inte ett regelverk? Jo, men det är flytande. Inom folkrätten har Montevideo-konventionen från 1933 fått utgöra normen. Sverige är inte part i den konventionen som vid dess tillkomst endast rörde förhållandena på de amerikanska kontinenterna, men sedvanerättsligt har den fått bestämma definitionen på vad en självständig stat är. En stat har 1) en definierad befolkning, 2) ett definierat territorium, 3) en regering samt 4) kan ingå juridiskt bindande avtal med andra stater.

Detta kan sägas vara minimidefinitionen av vad som de facto utgör en stat. Notera att definitionen inte kräver att folket i staten ska vara av samma etniska grupp, tala samma språk eller ha samma religion. Vad som utgör en folkgrupp är en helt annan fråga än vad som utgör en stat. Stater kan ju vara mångetniska.

Definitionen säger inte heller någonting om vilka stater som är goda eller onda, eller om de är demokratiska eller odemokratiska. Inte heller om de uppkommit på ett fredligt sätt eller genom krig.

Längre tillbaka var det brukligt att bara erkänna stater som uppfyllde dessa kriterier. Några moraliska aspekter på om staterna borde få finnas eller inte gjordes inte.

Men under senare decennier har vi alltmer gått mot att vilja erkänna stater för att vi vill att de ska finnas. Det var därför som Stefan Löfvens regering erkände Palestina 2014.

Är då Palestina en stat eller inte? Enligt den gamla skolan är det inte så. Det går visserligen att definiera inom vilket territorium palestinierna bor: Västbanken och Gaza, men det finns ingen fungerande regering och Palestinska myndigheten har ingen rättshandlingsförmåga. Palestinierna kontrollerar inte heller sitt territorium. Västbanken är alltjämt ett av Israel ockuperat territorium och på engelska talar man därför om OPT, the Occupied Palestinian Territories. Gazas status är ännu mer oklart eftersom Israel menar att man avslutade ockupationen redan 2005, och strax därefter förvandlades ju detta område till en islamitisk diktatur under Hamas.

Frågan om vad som är en stat ska alltså inte blandas samman med vad som bör vara en stat. Är och bör är två skilda saker även om människor ofta kan har svårt att skilja dem åt. Det är fullt rimligt att tycka att Palestina bör vara en stat, om det är så att man vill se en tvåstatslösning, men samtidigt tycka att det är fel att erkänna stater som inte har någon statsmakt.

Själv tillhör jag den gamla skolan. Men det verkar som att jag tillhör ett utdöende släkte.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ingen plats för Ukraina i Vladimir Putins ryska rike

NT 2025-09-01

I de inledande samtal Donald Trump har haft med olika ledare om fred i Ukraina har han talat om att det kommer att handla om byte av land. Förhandlingar om territorium skulle alltså kunna lösa konflikten.

När jag hörde det tänkte jag att jag nog inte är säker på att detta kommer att lyckas. Jag har inte fått intrycket att vad Ryssland verkligen vill är att få äga mer mark, utan att det snarare handlar om Ukraina i sig.

Jag satte mig därför för att läsa den artikel Vladimir Putin publicerade sommaren 2021, ett halvår innan Ryssland började samla styrkor vid den ukrainska gränsen. Det var då ingen som riktigt tog den på allvar. Den gick många förbi, men kanske är detta den viktigaste text man ska läsa om man vill begripa sig på Putins världsbild.

Vad står det i den? Det är en historisk exposé om Ryssland och Ukraina, som landar i att ryssarna och ukrainarna egentligen är ett och samma folk. Vitryssarna ingår också i detta folk.

Ursprungligen fanns det gamla Rus, där Kiev utgjorde huvudstaden. Då var det ingen skillnad mellan de tre folken. Sedan har det varit historiska tillfälligheter som har gjort att man utvecklats åt olika håll.

När Ukraina sedan bildades som egen stat 1991 skedde detta genom att den sovjetiska rådsrepubliken Ukraina omvandlades. Problemet med det var att de gränser som Ukraina hade som rådsrepublik aldrig drogs upp utifrån någon föreställning om att det fanns ett ukrainskt folk. Sovjetunionen erkände inte att det fanns nationella folkgrupper. 1991 års gränser är därför godtyckliga, menar Putin.

Detta var inte ett problem så länge länderna samarbetade harmoniskt. Ekonomierna var sammansvetsade och familjebildningar över gränsen naturliga.

Men sen kom en ny politisk elit i Ukraina som blåste upp motsättningar mellan folken, med hjälp av högerextrema grupper. En hätsk antirysk rörelse bildades.

Och på grund av Ukrainas dåligt fungerande politiska institutioner kom västmakterna in i bilden för att utnyttja Ukraina som en arena för att främja sina intressen. Ukraina blev en språngbräda för samma makter i väst som historiskt har försökt få ett övertag gentemot Ryssland.

Till sist, menar Putin, kom detta att gå så långt att ryssarna i Ukraina kom att bli förtryckta. Den enda patriotism som blev tillåten var antirysk patriotism. Oppositionella tystades och till och med mördades. Folken i östra Ukraina hade därför inget annat val än att göra uppror.

Texten avslutas med att Putin förklarar att Ryssland alls inte vill Ukraina illa. ”Vi är samma folk”, skriver han, men Ryssland kan inte acceptera att Ukraina används av främmande krafter för att skada dem.

Ska man tro på vad han skriver? Är detta vad han verkligen tror på?

Det är svårt att veta för Putin är en person som inte har några problem med att ljuga hejdlöst.

Ändå får jag intrycket att han verkligen tror på vad han skriver. Texten kom till under pandemin och är en essä. Det är inget tal skrivet inför något viktigt framträdande.

Det sägs att den kom till medan Putin satt isolerad under pandemin och intresserade sig för rysk historia, och det är lite ovanligt att presidenter skriver långa uppsatser. Han måste ha velat något med texten, något mer än bara hitta ett svepskäl för att få starta ett krig.

Texten kan alltså vara representativ för vad Putin innerst inne tycker och känner.

Om det är så blir det ingen fred bara genom att nya gränser ritas på kartan. Ukraina och Ryssland är hos honom samma folk, samma rike, och fred kan det bli först när folken smälts samman igen.

Den ukrainska historieskrivningen är såklart den rakt motsatta. Det är historien om folket som kämpar för sin överlevnad, och för frihet från Moskvas flerhundraåriga förtryck. Onekligen en mer sann beskrivning av verkligheten.

Putins text finns i översättning på ryska presidentadministrationens hemsida. Sök på ”Article by Vladimir Putin ’On the Historical Unity of Russians and Ukrainians’”.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Nödhjälp viktigare än hyror

NWT 2025-06-14

Ska de biståndspengar Sverige har avsatt för att lindra nöden i Gaza gå till just Gaza eller ska de gå till sophämtning i palestinska flyktingläger i Jordanien?

Sveriges regering har omfördelat biståndspengarna så att de går till nödhjälp och inte till något annat. 

Ändå är den samlade oppositionen i Sveriges riksdag helt och hållet låsta vid att pengarna ska gå till FN-organet UNRWA, trots att vi inte har en blekaste aning om hur UNRWA kommer att använda pengarna. Oppositionen har gjort detta till sin allra viktigaste fråga när det gäller Sveriges politik rörande kriget i Gaza. Det har gått så långt att man undrar om Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet kämpar mer för UNRWA än för civilbefolkningen i Gaza.

För att förstå det bisarra i detta måste man veta vad UNRWA är och gör, och här kommer därför en bakgrund.

UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) är FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar. Organet inrättades efter kriget 1949 och skulle vara en tillfällig lösning. Palestinier som flydde undan den israeliska armén samlades i läger och de behövde humanitär hjälp.

Men därefter blev det aldrig någon lösning på det palestinska flyktingproblemet. Flyktinglägren omvandlades från tältläger till bostadsområden. UNRWA blev kvar i lägren/bostadsområden som ansvarig för samhällsservice och infrastruktur. Det är därför som UNRWA sköter om sophämtningen i områdena.

UNRWA finns inte bara i Gaza utan även på Västbanken, i Libanon, Syrien och Jordanien. Sammanlagt har UNRWA ansvar för 5,9 miljoner registrerade flyktingar, eller rättare sagt ättlingar till dem som flydde i krigen 1949 och 1967.

UNRWA är alltså inte ett organ som i första hand arbetar med omedelbar nödhjälp som Internationella röda korset eller FN:s World Food Programme. Däremot har UNRWA 12 000 anställda i Gaza och därmed ett organisatoriskt nätverk som kan användas för nödhjälp.

Sverige har varit en av flera givare till UNRWA i många år. Under 2024 gav Sverige omkring 400 miljoner kronor. Pengarna var inte öronmärkta för Gaza utan var ett så kallat kärnstöd, det vill säga ett ospecifierat basanslag. UNRWA har förfogat över dessa pengar själv, och har som sagt verksamhet även i andra länder.

Under 2025 har dock Sveriges regering bestämt att pengarna istället ska gå till direkt nödhjälp och via andra organisationer. Regeringen valde dessutom att fördubbla nödhjälpen, som nu uppgår till 800 miljoner kronor i år.

Det finns olika skäl till varför regeringen valt att omfördela anslaget till andra organisationer. Dels är det för att Israel vägrar att samarbeta med UNRWA, vilket gör att organisationen inte riktigt fungerar som den ska. Dels är det för att organisationen tyvärr har infiltrerats av Hamas.

Hur omfattande denna infiltration är vet egentligen ingen. Israel har överlämnat bevis, men fiendskapen mellan Israel och UNRWA är så svår att det är många som inte fäster någon vikt vid dem.

Vad vi emellertid vet sen tidigare är att UNRWA som bedriver skolor i Gaza har använt sig av undervisningsmaterial med antisemitiskt innehåll. Problemet har funnits länge och UNRWA har haft svårt att rätta till problemet. Man ska därför inte vara förvånad över att Israel till sist tappade tålamodet.

Viktigt att komma ihåg är nu att det som kallas kärnstöd alltså är ett basanslag till organisationen och inte pengar vikta för stöd till Gaza. Ändå är det just dessa pengar som oppositionspartierna i riksdagen är fixerade vid. I debatt efter debatt kräver de att UNRWA:s kärnstöd ska återupprättas, trots att organisationen lika gärna kan komma att använda pengarna för sophämtning i något av flyktinglägren/bostadsområdena i Libanon eller Jordanien, eller för att betala hyror för organisationens kontor i Washington och Bryssel.

Sverige är inte heller ensamt om att vara kritisk mot UNRWA, vilket felaktigt har hävdats av Socialdemokraterna. Andra länder som gjort en liknande bedömning är Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovakien. Nederländerna fasar ut sitt stöd successivt. Tyskland ger bidrag alltjämt men har sagt att organisationen måste reformeras.

Information om vad UNRWA är och gör går att inhämta på nätet. Man behöver inte tror på just mina ord utan kan själv undersöka hur det förhåller sig. Information om vad Sverige gör för att bistå de civila i Gaza finns också lättillgänglig på regeringens hemsida. Botanisera gärna själva.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Varför kräver så få att Hamas tvingas ta sitt ansvar?

NT 2025-06-09

I den massiva kritik som nu riktas mot Israel för dess sätt att föra krig i Gaza riskerar den egentliga skurken – Hamas – att komma för billigt undan.

Hamas behandlas såväl i nyhetsrapporteringen som i den politiska debatten som om det vore en mystisk naturkraft som man inte kan göra något åt, som regn eller annat oväder.

Hamas bara finns där. Alla är eniga om att det är en ondskefull organisation, men det verkar inte som att man kan ställa några krav på den. Den verkar inte vara talbar.

Istället riktas fokus helt och hållet mot Israel. Det är Israel som ska ta ansvar. Israel ska upphöra med stridigheter. Israel ska förse civilbefolkningen med förnödenheter. Israel ska fixa fred, inte Hamas.

Det finns en förklaring till varför denna obalans i rapportering och debatt har uppstått, och det finns till och med en teoretisk term för det. Det kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Folk förväntar sig ingenting av Hamas. Hamas är en palestinsk rörelse, och palestinierna ses inte som ett myndigt folk.

Att detta är en rasistisk föreställning är för att man delar in världen i folk som man tror är vuxna och kan ta ansvar och folk som inte är det. Ansvar kan bara tas av länder som är rika och välutvecklade, som Israel, tänker man sig.

Den gamla tidens kolonialism var rasistisk på samma vis men öppet. Det var inte ovanligt att man rakt ut sa att den vite mannen var överlägsen andra folk. Efter andra världskrigets upphörde stödet för den öppna rasismen. Men det betydde inte att föreställningarna försvann om att de rika och utvecklade länderna vet mer och bättre än alla andra, och att de därför har ett större moraliskt ansvar att ta hand om de förment underutvecklade folken i de före detta kolonierna.

Kan man då tala med Hamas? Finns det en ledare? Kan man kräva något av dem? 

Javisst går det. Hamas är inte en grupp vildhundar som man inte kan göra något annat än att låsa in eller avliva. Det är människor.

Hamas är en politisk och militär organsiation som har styrt Gaza som en enpartistat i nästan 20 år. Det är svårt att för stunden veta vilka ledare som är vid liv och var de befinner sig, men när jag ber ChatGPT göra en lista över vad som förmodligen är Hamas ledarskap just nu får jag fram flera namn: Khaled Mashal, ledare för Hamas utomlands, Khalil al-Hayya, politisk ledare i Gaza, Zaher Jabarin, ledare på Västbanken, Izz al-Din al-Haddad, militär ledare i Gaza. Några av dessa befinner sig utomlands. Kanske i Qatar, kanske i Turkiet.

Jag vet väldigt lite om dessa personer men jag tror att man faktiskt kan kräva moraliskt ansvar av dem. USA och Israel sitter ju med dem och förhandlar. Alltså består Hamas av vuxna människor som det går att tala med.

Kriget i Gaza utspelar sig inte bara i Gaza utan även i den internationella opinionen. Hamas har alltid fört ett informationskrig mot Israel. Organisationen är likgiltig för förluster av palestinska människoliv och utnyttjar de många dödsfallen cyniskt i sin propaganda för att att svärta ner Israel.

Men det finns inga journalister som försöker jaga rätt på talesepersoner för Hamas för att ställa kritiska frågor. Hamas illgärningar mot den egna befolkningen beskrivs sällan i mer än någon enstaka mening. Samma sak med de omfattande politiska och militära banden som finns mellan Hamas och Iran.

Känner jag den svenska politiska debatten rätt kommer några av de som läser den här texten tänka att jag nu skriver detta bara för att ursäkta Israel, och ge Israel mandat att fortsätta med sin krigföring. Men nej, så är det inte. Inga av Hamas förbrytelser undantar Israels ansvar att föra krig i enlighet med vad den internationella rätten kräver. Kritiken som har anförts mot Israel är alltjämt relevant. Mitt syfte är endast att påpeka en brist i nyhetsrapporteringen och den allmänna debatten som gör att Hamas alltför enkelt kan smita undan sitt ansvar.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Antisemitismen och Vänsterpartiet

NWT 2025-05-03

Det är nu hög tid att Vänsterpartiet förklarar sig. Är det förenligt med partiets politik att torgföra antisemitiska åsikter?

I sitt partiprogram förklarar Vänsterpartiet klart och tydligt att man är ett antirasistiskt parti. Samtidigt har flera olika företrädare gett uttryck för tydliga antisemitiska åsikter, det vill säga antijudisk rasism.

Under hösten visade det sig att ett antal kommunalpolitiker i Landskrona, Malmö och Göteborg hade gjort olika uttalanden som på ett eller annat sätt kan sägas vara antisemitiska. Två av fallen ledde till uteslutning ur partiet. 

En debatt följde om huruvida det kunde finnas ännu fler fall och om partiets ledning verkligen tog problemet på allvar. Partiledningen försäkrade alla att den verkligen hade rensat upp.

Men nu under våren delar plötsligt riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas en uppenbart antisemitisk bild på den sociala mediaplattformen X. Bilden visar en hand som manipulerar andra händer med trådar. Handen är märkt med en israelisk flagga, och budskapet är att Israel styr andra länder.

Uppståndelsen gör att ledamoten ”tar paus” från riksdagsarbetet, och har mig veterligen inte ännu återkommit i tjänst.

Men inte nog med det. För samtidigt som debatten om Delgado Varas agerande rasar anordnar Vänsterpartiet i Stockholm ett möte på Odenplan. En av talarna, som filmas och vars anförande senare sprids på X, väljer att gå till angrepp mot ordföranden i Judiska centralrådet i Stockholm, Aron Verständig. Skälet är att Verständig polisanmält Delgado Varas för hets mot folkgrupp.

Att kritisera Verständig för det är naturligtvis inget brott i sig, men talaren menade dessutom att Verständig är så mäktig att han till och med kontrollerar statsministern.

Vidare talade han om att det även fanns andra som också hette Aron som på något sätt hade del i det hela. Den ene var komikern och debattören Aron Flam och en den andre en Aron i Vänsterpartiet, med vilken menas Aron Etzler, V:s nyligen avgångne partisekreterare. Etzler ansvarade för den utrensning av antisemiter som gjordes i höstas. ”Aron, Aron och Aron” var några som man skulle se upp med.

Det är inte svårt att förstå vad talaren menade. Aron är ett typiskt judiskt namn. Återigen påstås att judarna har slutit sig samman för att kontrollera oss andra.

Myten om den judiska konspirationen är en av de mest seglivade inom antisemitismen. Alla judar påstås känna varandra och samarbeta. Judar i Sverige, USA eller Israel. Alla sägs ingå i sammansvärjningen.

Myten är inte bara seglivad utan även farlig. Det är genom att på detta sätt koppla samman den ena juden med den andra som har legat till grund för pogromer historiskt.

Det ska också tilläggas att även om Aron är ett typiskt judiskt namn är det långt ifrån bara judar som heter så. Samma sak gäller för många andra namn: Johan, Anna, Maria, David, Samuel, Simon, Elisabeth eller Jakob. Detta är också judiska namn. Det går inte att på förnamnet avgöra om en människa är jude eller inte.

Att Vänsterpartiet har antisemiter inom sina led är alltså ett bevisat faktum, och man kan fråga sig varför det är så.

En tanke är att Vänsterpartiet kanske har valt att se mellan fingrarna när det gäller antisemitismen eftersom man vill vara Israels främsta kritiker. Vänsterpartiet gjorde kriget i Gaza till en stor fråga i EU-valrörelsen och det gick också mycket bra för partiet i det valet. 

Hur det än är med den saken är det i alla fall hög tid att Vänsterpartiet börjar svara på frågor om varför det finns antisemitism i partiet.

Mitt intryck är att partiet allmänt sett ändå inte alls är antijudiskt. Som riksdagsledamot sitter jag i utrikesutskottet. Där sitter även Håkan Svenneling, som inte bara är riksdagsledamot för Värmlands län utan även Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor.

Jag har därför många gånger lyssnat till anföranden av honom i riksdagen. Hans kritik av Israel är tuff, men ingen gång har jag hört honom påstå att Israel manipulerar andra länder eller att alla med judiska namn är suspekta. Vänsterpartiets officiella linje är inte antisemitisk.

Men sedan när jag lämnar riksdagshuset och hör vad andra av Svennelings kamrater säger börjar jag fundera. Vem företräder egentligen Vänsterpartiet i dessa frågor? Svenneling i riksdagen? Delgado Varas på X? Den antisemitiske talaren på Odenplan?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför är Donald Trump så förtjust i höjda tullar

NT 2025-04-14

Närmast ingen i Sverige förstår någonting av USA:s nya politik med tullar. Så låt oss göra ett försök att förstå. Vi kommer kanske aldrig att förstå fullt ut, men USA kommer att vara en viktig handelspartner alldeles oavsett. Om vi ska kunna ha en dialog med USA måste vi i alla fall försöka.

Efter att ha läst och lyssnat tror jag att man enklast kan beskriva Donald Trumps handelspolitiska världsbild som att det är en form av ideologi, en annan ideologi än den vi tror på i Sverige. Vi är ju principfasta frihandlare. Svensk industri är sedan länge internationaliserad och vi kan inte se någon poäng med tullar över huvud taget. Men Trumps handelsideologi lyder istället ungefär så här:

Frihandel är en god idé om alla följer samma regler och om vinsterna av handeln kommer alla till del. Så har dock utvecklingen inte varit. De förändringar som har skett i världshandeln under de senaste decennierna är att amerikanska tillverkare har flyttat många av sina industrier utomlands där arbetskraften är billigare. Främst till Kina. Detta har visserligen genererat stora vinster för företagen, och givit konsumenterna billiga varor, men följden har blivit att fabriksjobben har försvunnit. Människor som livnär sig på tjänsteproduktion eller olika former av akademiska yrken, som främst finns på öst- och västkusten, har inte märkt av detta.

Annat är det för mindre orter på landet. Det har gått bra för ”Wall street” men inte för ”Main street”. I nästan varje liten stad i USA finns ett huvudgata, main street, som i likhet med svenska orter som har haft stor utflyttning kan se ganska deppig ut med stängda butiker.

Därtill spelar inte USA:s handelspartners enligt reglerna. Ursprungstanken var att alla skulle vara så ickeprotektionistiska som möjligt, men undan för undan har alla fuskat mer och mer. Värst är Kina men EU respekterar inte heller reglerna. 

Detta har försatt USA i en situation där handelsbalansen har varit negativ ända sedan 1970-talet. USA köper mer från utlandet än vad utlandet köper av USA. Och många leveranskedjor med komponenter som är livsviktiga för amerikansk försörjning har blivit beroende av andra länder, och ibland länder vars regimer inte är pålitliga. 

Den stora amerikanska importen har gjort att USA därmed hamnat i en beroendeställning till producenter i Kina, vilket ur beredskapssynpunkt inte är hållbart.

Viktigast av allt är därför att få tillbaka fabrikerna till USA. Tullarna i sig är inte målet. Tanken är att de gradvis ska försvinna genom att varorna produceras inom USA. Orter med arbetslöshet ska därigenom återigen kunna blomstra.

Vi i Sverige tror som sagt inte på denna ideologi. Vi pratar aldrig om den svenska handelsbalansen. Också vår tillverkningsindustri har flyttat utomlands i stor utsträckning. Kläder och brödrostar tillverkas i Bangladesh eller Kina, men vi är inte lika oroliga över det.

Men finns det någon punkt där vi ändå kan gå USA till mötes? För skilda ideologier till trots måste vi ändå kunna prata med varandra. 

Exempel på sådana punkter skulle kunna vara att vi enas om att handeln mellan USA och EU ska vara kliniskt fri från tullar och dolda handelshinder i form av omotiverade miljö- och hälsoregler. Vår handelsrelation har inte sett ut så. Båda sidor har diverse tullar mot varandra och båda fuskar med dolda handelshinder.

Vi borde också kunna erkänna att USA har en poäng i att ingen av oss bör vara beroende av Kina för produktion av essentiella varor. Exempelvis har Kina specialiserat sig på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Kanske vi kan samarbeta om att utvinna det själva? Att kräva att Kina slutar med sina hejdlösa statssubventioner av exempelvis elbilstillverkningen är också något vi borde kunna enas om.

Med detta sagt tror jag dock att vi nog aldrig kommer att enas om själva ideologin. Trump verkar vilja återskapa ett fabrikssamhälle som inte har funnits på mer än 50 år. Det är nog ett projekt som det blir svårt att hjälpa honom med även om vi ska försöka få handeln över Atlanten att ske så smidigt som möjligt.