Här är ett förslag som alla kommunpolitiker i Värmland kan ha som vallöfte i den kommande valrörelsen. Jag är upphovsman till det, men det finns ingen copyright på politiska förslag. Jag har inte tänkt färdigt på hur det ska genomföras, så det är fritt fram att kopiera och ändra! Det är dessutom ett förslag som fungerar för alla, oavsett om man står till höger eller vänster.
Mitt förslag, som jag kommer att lägga i riksdagen i höst om jag blir omvald, är att alla kommuner ska vara tvungna att inrätta en patientnämnd för sin äldreomsorg samt vara skyldiga att betala ut ekonomisk ersättning till dem som råkar ut för allvarlig vanvård.
Jag kommer att agera för att detta blir lag, men redan nu kan kommunerna själva införa förslaget. Det är därför som jag menar att vilket parti som helst redan nu kan driva denna fråga i valrörelsen.
Varför behövs en patientnämnd? Äldreomsorg kan vara allt från att få hjälp att handla till att sköta den personliga hygienen. Ibland är omsorgen så omfattande att man nästan kan kalla det för sjukvård. Omsorgen regleras dock ej av hälso- och sjukvårdslagen utan av socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen finns inga regler som ger omsorgstagaren en formell möjlighet att klaga på den omsorg som har blivit dålig. Det gör det däremot i hälso- och sjukvårdslagen.
Den patient som har blivit dåligt behandlad inom sjukvården kan vända sig till regionens patientnämnd. Patientnämnden undersöker sedan vad som har hänt i ärendet. Lagen säger att regionerna måste ha patientnämnder.
Huruvida patientnämndens granskningar har effekt eller inte kan säkert diskuteras, men inom sjukvården finns en yrkesheder som säger att det är pinsamt att få kritik av patientnämnden. Hedern säger att behandlingar ska hålla högsta möjliga kvalitet.
Jag tror att det vore bra om samma filosofi också etablerade sig inom kommunernas äldreomsorg, det vill säga att man välkomnar att det finns en instans som granskar allvarliga fel så att kvaliteten i omsorgen successivt kan höjas. Jag vet att det finns många inom äldreomsorgen som vill arbeta just så, med ständiga förbättringar som gör att kvaliteten alltid stiger.
Men vad som är lika viktigt för en patient eller omsorgstagare är att få upprättelse om något blir fel. Inom sjukvården finns därför en lag om hur vårdskador ska hanteras och det finns ett försäkringssystem. Den som blir utsatt för en felaktig behandling får ekonomisk ersättning.
Något motsvarande system finns inte inom äldreomsorgen. Det som händer när ett allvarligt fall av vanvård upptäcks är bara att ärendet anmäls till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men efter att IVO har konstaterat brister händer ingenting. Den drabbade får ingen ekonomisk ersättning.
När jag läser om de olika fall av allvarlig vanvård som finns där ute känner jag direkt hur upprörd jag blir eftersom det just inte ges någon upprättelse till den som har drabbats. Det finns fall där en gammal människa har ramlat hemma i lägenheten och inte kan röra sig. Hon har tryckt på larmet på armen men ingen kommer. Det finns fall där människor har legat och väntat i mer än ett dygn.
I sådana fall talar vi inte om några mindre kvalitetsbrister som man kan ha överseende med utan just vanvård i ordets rätta bemärkelse. Ett fall där en person blir liggande på golvet i timmar kan ju sluta med döden.
Kan kommunerna redan nu själva inrätta patientnämnder för äldreomsorgen och skapa ett system för ekonomisk ersättning vid allvarliga fall av vanvård? På den första punkten råder det ingen tvekan om saken. En kommun får inrätta vilka nämnder den vill.
På den andra punkten blir det knepigare eftersom kommunerna inte får betala ut pengar till kommuninvånarna hur som helst. Men vid allvarliga fall av vanvård är det möjligt att kommunerna är skyldiga de drabbade skadestånd enligt de allmänna lagarna för detta. Kommunerna lyder under lagarna och om en kommunalt anställd orsakar en kommuninvånare allvarlig skada är kommunen juridiskt ansvarig.
I många av de fall jag har läst om skulle kommunerna helt säkert förlora i tingsrätten om någon stämde dem. Fallen är så allvarliga. Att det ändå inte har skett beror på att det inte är lätt att vara över 90 år gammal och dra igång en juridisk process.
Jag har som ni märker inte ett färdigt förslag på hur detta ska genomföras rent praktiskt, men jag tror att alla förstår den allmänna idén. Och den kommunpolitiker som är mer kreativ än jag får gärna skicka in förslaget till sin förvaltning för att se vad som faktiskt kan göras. Jag är mer angelägen om att förslaget blir verklighet än att det är jag själv som står som upphovsman.