Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Vreden mot miljöfariséerna

Vreden mot miljöfariséerna

Det väckte stor uppmärksamhet och indignation när det framkom att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövins man äger en 13 år gammal Ford Ranger, som är en bränsleslukande dieselbil. Nätet fylldes snabbt av anklagelser om hyckleri.

Vad är det som gör att en företrädare för Miljöpartiet drabbas av denna vrede? Det var SVT som avslöjade att denna bil fanns i familjen Lövins ägo, men ingen annan partiledare har fått sina bilar granskade.

Jag tror att svaret ligger i att MP har hamnat i samma fälla som fariseerna på Jesu tid.

Jesus fight med fariseerna är en av de mer underhållande i Bibeln. När Jesus träder fram som predikant ifrågasätter de honom och han ger igen med full kraft. Han kallar dem för huggormsyngel! Jesus vann debatten och fariseerna kom att stämplas som självrättfärdiga hycklare.

Fariseerna var en religiös rörelse som ville hjälpa människor att leva efter den religiösa lagens bud. Judendomen är som bekant en regelstyrd religion som kräver mycket av den som ska följa alla regler till punkt och pricka. Fariseerna, som inte var en del av makten utan ett slags folkrörelse, såg det som sin uppgift att få vanliga människor att leva i enlighet med de krävande religiösa reglerna.

Deras svaghet låg i att de begärde för mycket och inte riktigt klarade av att själva leva upp till alla krav. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” De hade rätt i sak, menade Jesus, men deras sätt att bete sig var inte OK.

Det är tyvärr ofta Miljöpartiets företrädare agerar på ett liknande sätt. Partiets mål är att rädda planeten och det ska göras genom att vi gör avkall på vår bekvämlighet. Vi ska källsortera, köpa KRAV-märkt mat, äta mindre kött, inte använda sugrör, inte åka på chartersemester och absolut inte köra dieselbilar.

Engagemanget hos miljöpartisterna är också mycket högt. Det är inte bara så att det är något bättre att avstå från en plastkasse när man handlar på ICA utan helt avgörande att man avstår! Om varje människa avstår plastkassar kommer ju förbrukningen av plast minska radikalt. Alltså sviker man planeten varje gång man köper en kasse i onödan.

Detta engagemang stannar inte heller vid att det är ett individuellt val utan är något som måste läggas fast i lag.

När det sedan kommer kritiska kommentarer, vilket det ju gör eftersom vi lever i en demokrati, svarar tyvärr många miljöpartister på ett otrevligt sätt: ”Jaha, så du vill inte var med och rädda planeten!”

I det läget, när det visar sig att språkröret Isabella Lövins familj äger en dieselbil, drabbas därför partiet av samma vrede som jag misstänker att många även på Jesu tid kände inför fariseerna.

Historikerna påpekar att fariseerna var respekterade av sin samtid eftersom många, inte minst Jesus själv, var angelägna om att följa goda levnadsregler. Men eftermälet blev tyvärr evig vanära på grund av bristande ödmjukhet. Kanske är detta något för Miljöpartiet att fundera en smula på?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Varför älskar alla gamla gubbar?

Varför älskar alla gamla gubbar?

I måndags valde Mexiko en ny president, Andrés Manuel López Obrador, 64 år. Han är en gammal vänsteraktivist som brutit med de gamla partierna och startat eget. Till sist har hans nya rörelse tagit över makten.

Känns det igen? Nyligen vann Beppe Grillos Femstjärnerörelsen makten i Italien. Grillo, 69 år, är en skådespelare och komiker, och grundade sin framgång på att häckla den politiska eliten. Partiet är nu det största i landet.

Ett annat exempel är Jeremy Coburn, Labours ledare i Storbritannien. Han är 69 år. När han valdes till partiledare var det mot labourparlamentarikernas vilja. De tyckte att han var för radikal. Men det har gått oväntat bra för honom. Labour är nu jämsides med Tories i opinionsmätningarna.

Finns det fler exempel? Givetvis. Donald Trump, 72 år, behöver ingen närmare presentation, men lika intressant är Bernie Sanders, 72 år, den demokratiska presidentkandidat som förlorade mot Hillary Clinton i primärvalen. De opinionsmätningar som gjordes under våren 2016 visade att Sanders hade kunnat slå Trump i valet på hösten samma år trots att han stod långt till vänster om Clinton.

Även Filippinernas president, Rodrigo Durtete, 73 år, skulle kunna läggas till listan. Han är populär trots att han har kallat påven ”son till en hora”, och driver en osedvanligt brutal politik mot droghandeln i landet.

Till samlingen populära gubbar skulle även Viktor Orban i Ungern fogas med förbehållet att han bara är 55 år.

Men fenomenet populära gubbar tycks inte stanna vid demokratierna utan även därutanför finns det äldre män som det går bra för. Rysslands president Vladimir Putin, 65 år och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, 64 år, är som sagt inga demokrater men sitter ändå med någon form av folkligt stöd. Ytterligare ett exempel är Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, 63 år. Han tog makten i en kupp, men har sedan dess legitimerat denna genom att hålla val, om än inte ett helt demokratiskt sådant.

Med risk för att få skäll från dem som menar att jag blandar demokratiska ledare och odemokratiska så tycker jag mig ändå kunna se några gemensamma drag.

Det rör sig om män som leder sina politiska rörelser med sig själva som argument för varför man ska stödja dem och som lyckas med detta. Vissa av dem fuskar genom att manipulera valen, men faktum kvarstår att de har nått framgång genom att framhäva sig själva som ledare.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen omkring demokrati talar man ibland om plebescitär demokrati som en kontrast till konstitutionell demokrati. Det är när demokratin grundar sig i folkmajoritetens vilja men utan regler för hur maktövningen ska gå till. Till detta kan man även foga begreppet caesaristisk demokrati som handlar om när folket väljer ledare som de tror på snarare än en särskild politik. (Begreppen kommer från det gamla Rom. Plebejerna var Roms arbetarklass och Julius Caesar antas ha varit populär hos dem när han gjorde sig till envåldshärskare.)

Är det detta vi nu ser ske i världen? Att människor söker sig till ledare i misstro mot de konstitutionella och opersonliga liberala demokratiska systemen? Kanske. Men varför i så fall just män i 60- och 70-årsåldern? Undantaget skulle kunna vara Frankrikes president Emmanuel Macron, 40 år, som ju också lyckades grunda en egen rörelse. När kommer det en kvinna?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.

Norrköpings-Tidningar, Uncategorized

Tillbaka till visionernas Sverige

Tillbaka till visionernas Sverige

Vad hände egentligen med visionen om det borgerliga Sverige? Jag minns diskussionen från 80- och 90-talen. Det fanns bara en leverantör av telefoner. Man fick inte välja själv. Det fanns bara statlig radio och TV. Nu är det inte så längre, men visst ville vi väl egentligen nå längre?

Fortfarande bestämmer det offentliga över omkring 60 procent av våra inkomster. Så hög är skatten om arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter läggs till löneskatten. Kan man då säga att vi lever i ett fritt land?

Här kommer därför en lista på saker som inte blev gjorda men som vi skulle kunna ta tag i. Till allra största delen handlar det om transfereringssystemen, bidragsystemen, eller med ett finare ord, socialförsäkringssystemen. Av någon anledning slutade vi borgerliga att argumentera för att också dessa borde befrias.

Föräldraförsäkringen. Varför administreras den av staten? Den kan läggas ut på försäkringsbolagen eller avskaffas till förmån för generösa skatteavdrag för varje barn som en familj får. Barnbidraget kan på samma sätt ersättas av skatteavdrag.

Den subventionerade barnomsorgen. Någon valfrihetsreform fick vi aldrig på detta område eftersom staten alltjämt avskyr föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Längre tillbaka hade Folkpartiet ett förslag om barnkonto. Alla pengar som gick till föräldraförsäkring och barnomsorg skulle sättas in på ett konto som föräldrarna själva fick bestämma över. Vad hände med detta fantastiska liberala förslag?

Sjukförsäkringen. Det är helt centralt i ett välfärdsland att alla har en sjukförsäkring, som måste vara obligatorisk. Men det är inte detsamma som att säga att staten ska sköta denna. Faktum är att de senaste mandatperiodernas debatter om kostnaderna för sjukskrivningar visar att staten inte längre gör ett bra jobb. Är det inte bättre att låta konkurrerande företag sköta detta med en myndighet som granskar dem för att se till att de sköter sig? Som det är idag kan en riksdagsmajoritet ändra på försäkringsvillkoren vilken sekund som helst. Något sådant är otänkbart på en fri marknad.

Sjukvårdens finansiering. Det är ett problem att kostnaderna för sjukvården och sjukförsäkringen inte bärs av samma huvudman. När regionerna/landstingen ställer folk i kö drabbar det inte dem ekonomiskt. Den som får ta smällen är Försäkringskassan. Det hade inte hänt om det hade varit privata försäkringsbolag som hade fått stå för notan. Inget försäkringsbolag skulle acceptera dagens vårköer.

Pensionerna. Pensionssystemet är till dels redan privatiserat genom att nästan alla som arbetar har en tjänstepension ovanpå den allmänna pensionen (inkomst- och premiepension). Däremot är de väldiga AP-fonderna, som förvaltar den allmänna pensionen, alltjämt statliga. De har idag tillsammans omkring 1 400 miljarder kr. Det går inte en mandatperiod utan att finansministern kastar lystna blickar på dessa pengar.

AP-fonderna är statliga och allt som krävs är ett riksdagsbeslut för att staten ska förskingra alla våra pensioner. Känns det tryggt?

Ett förslag skulle därför kunna vara att säga att AP-fonderna inte får växa mer och bygga upp nya fonder vid sidan av dem som medborgarna äger själva. Då är de skyddade från oansvariga politiker.

Vi behöver öppna den visionära debatten om det borgerliga samhället igen. Vi lever fortfarande i en stat skapad av socialdemokraterna. Ramarna för allt är socialdemokratin. Stat och samhälle blandas ihop, med avsikt. När tar vi nästa steg för att bryta oss ur denna tvångströja?

Smedjan

Rörig storsäljare om människans villkor

Rörig storsäljare om människans villkor

Jordan B Peterson har på kort tid blivit en världskändis. Han är professor i psykologi vid University of Toronto och hans bok 12 rules for life: an antidote to chaos säljer. Sin ryktbarhet har han tack vare Youtube. Han har haft för vana att spela in sina föreläsningar och lägga ut dem på nätet, men vid ett tillfälle spelade han in en längre film där han förklarade att han inte tänkte acceptera en ny lag om den antogs. Förslaget handlade om vad man ska räkna som hate speech (ungefär ”hets mot folkgrupp”). Ska det vara olagigt att vägra att kalla en kvinna för ”han” om det är så att hon vill det? Kränker man henne då?

Efter detta har Peterson kommit att ses av en miljonpublik. Att många därför är nyfikna på hans bok är inte att förvånas över. Peterson briljerar i sina filmklipp där han tar sig an radikala vänsterdebattörer. Är han lika skicklig i skrift?

På den frågan skulle jag säga både ja och nej. Peterson har ett budskap, det har han verkligen, men boken är rörig. Han är en klinisk psykolog och professor, som har skrivit en självhjälpsbok baserad på många års erfarenhet av att han har behandlat patienter, men samtidigt skriver han om frågor som är djupt filosofiska och delvis politiska.

Detta gör att boken blandar stort och smått. Praktiska tips blandas med filosofiska betraktelser. Ibland svävar han ut, ibland inte. Ibland är han noga med att citera vetenskaplig forskning. Ibland går han bara på i ullstrumporna. Den valda formen, en bok med 12 råd, gör inte heller saken bättre tyvärr. De intressanta filosofiska utläggningarna styckas upp och helheten blir svårt att greppa.

Trots den röriga framställningen finns där ändå ett genomgående tema. Det kan beskrivas som ett nytt sätt att se på den klassiska problematiken med genetik kontra socialt arv.

När människor hamnar i svårigheter ställer de sig naturligen frågan varför. Men den som varken har insikt om sig själv eller om samhället kommer inte att finna något svar. I stället griper hon efter vilket halmstrå som helst. Ett sådant halmstrå är ”samhället”. Hon tror att det är det orättvisa samhället som har försatt henne i en miserabel situation. Därför drar hon slutsatsen att samhället måste förändras.

Men tänk om det är något hos henne själv som är orsaken? Tänk om det är så att hon är född med vissa genetiskt nedärvda egenskaper och att de är dessa som har försatt henne i den aktuella situationen?

Frågeställningen, om det är samhället som formar oss eller biologin, är givetvis inte ny. Nytt är emellertid Petersons sätt att förklara hur människor har hanterat detta i historien och hur vi går fel när vi underkänner historiska förvärvade erfarenheter.

Peterson tar sin utgångspunkt i evolutionsbilogin. Människan är skapad av sin kamp för överlevnad. Hon har lärt sig att leva i flock med andra. Hon är ett intelligent djur med förmåga att reflektera över sig själv och sina handlingar, men inte fullt ut. Hon är alltjämt till stor del styrd av sina biologiska drifter.

Under historiens gång har människor ändå lärt sig att det är klokt att leva i civiliserade samhällen trots att den biologiska naturen är densamma. Så hur kan man kontrollera sitt djuriska jag?

Här menar Peterson att människosläktet i det förflutna skapade föreställningar och myter som just förklarade vilka vi är och hur vi ska leva för att inte bli våra egna fiender. Bibeln är den samling av myter som Peterson oftast återkommer till. Här finns urgamla sagor som enligt honom kommit att överleva därför att de är exempel på situationer som människor ofta hamnar i. Historien om Kain som mördar sin bror Abel är en saga som finns där eftersom människor är avundsjuka och begår illdåd på samma sätt än i dag.

Än mer utbroderad är Petersons utläggning om offermyten, det vill säga tanken att det ligger ett stort moraliskt värde i att offra något. Bibeln innehåller två stora offerberättelser. Den första är Abrahams offer av sin son Isak (som hindras av Gud i sista minuten) och den andra är Kristus död på korset.

Vad är en offerhandling? Det är människans insikt att inte följa sina biologiskt nedprogrammerade djuriska instinkter. Djur gör vad deras biologin säger att de ska göra. Människor har samma egenskaper, och vi vill följa dem. Men det som ger värde, antingen för oss själva som individer eller för den grupp vi ingår i, är att vara offervilliga. Att offra är att tänka strategiskt. Att trots hunger inte baka bröd på utsädet är en investering som ger en framtida utdelning, men det kräver karaktär i nuet. Människor har vetat detta i tusentals år och därför berättat sedelärande sagor för varandra om dem som har gjort stora offer.

Mycket av detta är intellektuellt sett outforskad terräng, menar Peterson, för vi har lärt oss att vi ska agera på ett visst sätt först. Därefter har vi börjar reflektera över varför vi gör som vi gör. Bit för bit har vi börjat nysta upp våra lärdomar från de 200 000 år som homo sapiens har funnits. Men på det hela taget sker de flesta av våra handlingar alltjämt oreflekterat.

Ett samtida problem som vi står inför är därför kyrkans fall i västerlandet. Religionen är ju den stora sedelärande sagoberättaren.

Peterson återkommer ofta till Nietzsche, Dostojevskij och Solzjenitsyn. Det som hände under 1800-talet i västerlandet var att religionen trängdes tillbaka. Vetenskap ersatte äldre trosföreställningar om hur världen var skapad. Gud dog. Dostojevskij utformade i sina romaner alternativet. Den främsta av dem är Brott och straff där huvudpersonen beslutar sig att för att tillämpa den nya tidens idéer och därför av rena nyttoskäl slår ihjäl en girig pantlånerska. Peterson menar att Nietzsche och Dostojevskij förutspådde vad som skulle komma senare, de totalitära rörelserna som trädde in i Guds ställe. Solzjenitsyn kom sedan att beskriva det verkliga resultatet i sina böcker om Gulag-arkipelagen.

1900-talets dyrköpta erfarenheter är ett resultat av att västerlandet någonstans längs med vägen övergav äldre lärdomar om hur den mänskliga naturen kan disciplineras. Marx fick ersätta Bibeln och så gick det som det gick.

Marxismen har senare kommit att ersättas av diverse postmoderna teorier inom genusvetenskap och närbesläktade områden som vithetsstudier eller queerteori. Den grundläggande förklaringsmodellen är densamma. Den misär som vi människor skapar är ett resultat av olika ”strukturer” i samhället, maktförhållanden som skapats för att förtrycka varandra. För Peterson är detta endast en förlängning på de vansinnesteorier som skapade 1900-talets folkmord.

I en rörig framställning är det hur människans evolutionsbiologiska arv kan tyglas med hjälp av antika sagor som är bokens stora behållning. Sammantaget kan därför boken beskrivas som att den presenterar en form av dygdetisk filosofi. Den poängterar starkt att människans biologiskt programmerade egenskaper inte kan tvättas bort utan endast hanteras, vilket kan göras genom respektera och lyssna till sedelärande historier. På så vis kanske budskapet kan sägas vara konservativt, men i så fall en ganska ovanlig form av konservatism eftersom den börjar med evolutionen, livets ursprung för miljoner år sedan.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Mediekritik som stärker demokratin

Mediekritik som stärker demokratin

Förra veckan skrev jag en sur kommentar på min Facebooksida om SVT:s hantering av satirprogrammet Svenska nyheter, som hade skapat en webbsajt där människor på skoj kunde anmäla sina barn till de mest åtråvärda friskolorna. Jag såg det som ett partiskt angrepp på systemet med friskolor.

Jag skrev bara en mening i all hast där jag sa att SVT hade tappat sin kompass.

Som svar på detta inlägg skrev en vän till mig att jag genom mitt inlägg angrepp medierna på oseriöst sätt och därmed undergrävde demokratin.

Jag blev mycket förvånad för kritiken kom från en person som jag har stor respekt för, en välmeriterad samhällsvetenskaplig forskare.

Men han är inte ensam. Vi har fått en debatt i Sverige, och flera andra länder, där vissa säger att det finns ett systematiskt angrepp på medierna som hotar demokratin. Jag har till och med hört det sägas att det var så den tyska Weimarrepubliken skulle ha gått under.

Varför säger man så och ska man inte kunna klaga på Sveriges Television?

Det finns en kraftfull kritik mot etablerade medier, inte minst från den populistiska högern. Det bästa exemplet är givetvis Donald Trumps nästan dagliga Twitterattacker mot alla stora mediabolag i USA.

Samma tendens finns även i Sverige. Ju mer skeptisk mot det politiska etablissemanget man är desto mer skeptisk är man även mot de etablerade medierna. Sverigedemokraternas väljare är inte helt överraskande de med allra mest skeptisk syn.

Vad händer då om jag som inte är missnöjespopulist, utan nog får sägas vara ett slags tråkig mainstream-politiker, blir arg på SVT och anklagar kanalen för att ha tagit ställning i en politisk stridsfråga? Gör jag gemensam sak med de ”farliga” högerpopulistiska krafterna?

Nej, så kan man inte säga. Jag är allmänt sätt väldigt kritisk mot de etablerade medierna. Och en av de saker som jag är som mest kritisk till är hur de systematisk avstod från att rapportera sakligt om invandringspolitikens problematik, något som förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt har skrivit väl om i nättidskriften Kvartal.

Om jag inte ger uttryck för mitt missnöje med hur SVT och andra medier hanterar politiska frågor, oavsett om det är i humorprogram eller nyhetsrapportering, hur ska kanalen veta att den gör ett bra jobb eller inte? Det som inte utsätts för kritik och granskas blir till sist alltid dåligt. Det enda sättet att säkerställa att SVT håller hög kvalitet är att vi säger ifrån när vi inte tycker att kvaliteten håller måttet.

Jag är fullt medveten om att det finns högerauktoritära krafter som vill att staten ska rensa upp i ”vänsterträsket” på public service. Ibland hörs också förslag om att bara den som har legitimation ska få kalla sig journalist. Men jag är inte rädd för dem. För det var inte så länge sedan nästan exakt samma typ av förslag kom från den yttersta vänstern istället. Den auktoritära vänstern ville ”demokratisera” pressen. Först när tidningarna förstatligades skulle de kunna rapportera sakligt påstods det.

Mediekritik är ett normalt inslag i en välfungerande demokrati. Just nu är kritiken som hårdast från höger, men det är som det ska. Det finns inget som säger att det är från höger kritiken kommer nästa gång.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Trots allt har vi det ganska bra

Trots allt har vi det ganska bra

Världens liberala demokratier har problem, om det råder det inget tvivel. Det är oroligt i ledningen i många länder. USA har sin märkligaste president någonsin. Storbritannien lyckades rösta ut sig självt ur EU. I Tyskland måste de två stora konkurrerande partierna bilda regering tillsammans för att kunna styra landet. I Frankrike tog en helt nyskapad politisk rörelse över makten och det ser ut som att någonting liknande är på väg att ske i Italien med femstjärnerörelsen som ledande parti. Saker förändras och det är uppenbart att det hos stora delar av väljarkåren finns ett missnöje med de gamla eliterna.

Men är själva samhällsmodellen som sådan slut? Har det öppna samhället där politiker konkurrerar om makten i fria val, med lagstyrda myndigheter, individuella rättigheter, pressfrihet och marknadsekonomi tjänat ut?

Både till höger och vänster finns det människor som menar att det är så. Till höger finns den ”alternativa högern”. Den utmärks av att den är nationalistisk och invandrarfientlig med ett djupt misstroende mot etablissemanget, särskilt etablerade medier. Till vänster finns identitetspolitikerna som menar att snart sagt allt i samhället är förtryckande på ett eller annat sätt. Samhället är skapat av vita män i medelklassen för vita män i medelklassen. Är man inte vit, man och medelklass är man förtryckt.

Båda dessa strömningar är barn av sin tid och har nog uppstått på grund av att vi har det rätt bra i vårt samhälle. Vi har fred, mat för dagen och stor personlig frihet. Så har vi haft det länge och idag är det många som inte vet att inget av detta var självklart bara för en generation sedan.

Miljarder människor lever dessutom fortfarande under förtryck. De flyr hit till oss därför att de vet att här finns frihet och här finns välstånd. Länder som utvecklas vill bli som vi. De ser inte på oss som att vi skulle misslyckats.

De problem vi har i samhället beror inte på systemet. Den liberala demokratin är rörig. Bara det faktum att ett land kan ha en högerregering ena dagen och en vänsterregering andra dagen kan framstå som irrationellt. Kan folk verkligen vilja ha socialism ena dagen och marknadsekonomi nästa? Medialandskapet är också ett kaos. Stora mediabolag dominerar scenen, vilket retar både dem som tycker att det är odemokratiskt med privatägda medier och dem som menar att alla journalister är vänsteraktivitster. Mediabolagen själva avskyr sociala medier där enskilda personer, utan någon som helst journalistisk utbildning skapar sig egna plattformar.

Men det är röran som är själva systemet, och det levererar. Att vi lever med fred, frihet och välstånd är inte resultatet av att någon skicklig politiker fixat detta åt oss. Det kommer ur beprövad erfarenhet. Därför ska vi inte heller skämmas trots att gnällspikar klagar på den korkade makteliten eller på förtryckande strukturer. Våra maktägande elitgrupper sätter inte oppositionella i fängelse. Minoriteter hotas inte av total utplåning i dödsläger. Staten tillåter människor att äga och driva företag. Vårt samhälle är rätt OK på det hela taget.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.

Norrköpings-Tidningar

En oväntad Youtube-stjärna

En oväntad Youtube-stjärna


Är Youtube-stjärnor bara för tonåringar? Nej, inte riktigt. Faktum är att något så oväntat som en kanadensisk professor i psykologi håller på att bli detsamma, Jordan Peterson. Han kan naturligtvis inte tävla med de riktigt stora stjärnorna, men det får ändå sägas vara något märkligt att en helt vanlig professor i psykologi samlar tittare från hela världen. Några av klippen med honom har haft miljoner tittare.

Vadan denna oväntade framgång som Youtube-stjärna?

Jordan Peterson är verksam vid University of Toronto och är en etablerad forskare i psykologi med personlighetstyper som expertis. Så långt är han som vilken professor som helst.

Men han gillar att spela in sina föreläsningar, och för ett år sedan ungefär valde han att göra en film i två delar där han protesterar mot den tilltagande och överdrivna politiska korrektheten som breder ut sig vid universiteten i Nordamerika.

Föreläsningarna spreds som en löpeld. Vad Peterson protesterade mot var ett kanandensiskt lagförslag om att ”könsidentitet och könsuttryck” skulle räknas som diskrimineringsgrund och därför även användas för att bedöma om någon gjort sig skyldig till ”hate speech”, det vill säga motsvarigheten till det svenska begreppet ”hets mot folkgrupp”. Peterson menade att detta lagförslag skulle komma att användas för att tysta folk.

När jag första gången tittade på filmen tyckte jag att han överdrev. Det är ju rimligt att inte diskriminera personer för deras könsidentitet, och visst kan människor som vill uttrycka sin kön på ett annorlunda sätt bli utsatta för hat. Så vad är problemet?

Men det tog inte lång tid innan Peterson hamnade i konflikt med universitetsledningen och med radikala studenter på sitt campus. Faktum är att även en annan lärare på ett annat universitet hamnat i trubbel efter att ha visat Petersons film för sina studenter, trots att hon var tydlig med att hon inte ens höll med honom.

Professor Peterson har visat sig vara en retorisk begåvning. Han kan sitt ämne, psykologi, mycket väl och kan redogöra för vad forskningsläget säger om just könsidentiteter och andra frågor som rör hur vi är skapta som människor. Med detta går han sedan till storms mot postmoderna föreställningar om att könsidentitet är något som endast finns i våra sinnen, som är ”sociala konstruktioner”. Utan att tveka anklagar han postmoderna teoretiker för att ha en politisk agenda och trasar sönder deras argument.

Men han är egentligen ingen debattör, ingen slugger. Han är akademiker och talar som en sådan, med samma försiktighet som forskare brukar göra, men på ett engagerat vis och man rycks med.

Intressant nog har Peterson även fångat en stor publik på nätet genom att föreläsa om Bibeln. Inte som teolog utan som psykolog. Han fascineras av hur mytologiska berättelser har kunnat överleva i tusentals år och försöker hitta en förklaring i det mänskliga psyket.

Den postmoderna identitetspolitiken som är fixerad vid att dela in alla människor i kategorier som ras, kön, hudfärg eller någon annan egenskap, växer också i vårt land. Det har inte gått lika långt här som i Nordamerika, men risken är överhängande att samma intolerans breder ut sig hos oss. I väntan på dess: Leta upp Jordan Peterson på Youtube.

Textarkiv