Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Nya Wermlands-Tidningen

Att vara konservativ

NWT 2021-01-30

Det är klart att man funderar på varför man är själv är konservativ. Är det rimligt?

När jag ställer den frågan till mig själv är det alltid samma sak jag kommer tillbaka till. Jag tror på det som äldre genrationer har byggt upp. Jag litar på det.

Jag lyssnar på alla som vill bygga ett bättre samhälle. Det finns ju att göra, verkligen. Men nästan allt de föreslår bygger på en idé om att allt gammalt är dåligt. Ta skolan som exempel. ”Katederundervisning” anses vara urmodigt. Istället ska man använda ”moderna” undervisningsmetoder, som är sprungna ur något slags vag idé om att äldre undervisning förbjöd barn att tänka fritt och därför inte kreativt.

Att konservativa är för friskolor har inte bara med valfrihet att göra utan med en tro att socialdemokratisk skolpolitik i grunden är dålig. Friskolor blir då ett sätt att skapa vettiga skolor i traditionell stil. Internationella engelska skolan startades på grund av att grundaren Barbara Bergström hade en annan, och äldre, uppfattning om hur skola ska bedrivas. Nu är det den av de mest populära skolorna i landet. En slump? Knappast.

Vi har precis firat jul och snart börjar fastan. Jag brukar skoja med mina vänner och säga att det är strikt förbjudet att äta semlor före fastlagssöndagen, eftersom semlan är den söta och feta bulle man åt precis innan fastan började. Jag hävdar att jag är utsänd av staten för att kontrollera att alla gör rätt, vilket jag vet att ingen gör eftersom semmelkalaset redan är igång.

Skämtet går hem i bekantskapskretsen eftersom semmelätandet är en kär tradition. Vi diskuterar vilket konditori som har den bästa semlan och om det är OK med varianter som Wienersemla eller semmelwraps. Vi gör så för att vi har en bild av att det finns ett traditionellt sett att äta semla, och att det är det rätta sättet. Vi vill att allt ska kännas på rätt sätt.

Traditioner är känslosamma på detta sätt, men är långt mer än bara en fråga om känslor. För hur ska vi se på en sådan sak som som domstolsväsendet? Det är också en tradition.

Vem uppfann domstolsväsendet i Sverige? Vem tänkte ut hur vi skulle ha lagar och domstolar? Vem designade systemtet?

Ingen så klart! Ja, så är det, men hur kom det till då? Om ingen desingade det, hur uppstod det?

Det skapades av årtusenden av erfarenhet. Domstolar har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Domstolarna är en tradition. Ingen visste vad det var från början. Ingen designade dem. De växte fram av sig självt.

Är det bara konservativa som förstår att erfarenheter växer fram genom trial and error? Nej, inte alls, för det är ju mänsklighetens normala sätt att lära sig, men det är bara konservativa som systematiskt påpekar att detta är något som måste beaktas i politiken.

För det finns som sagt en allmänt utbredd idé om att traditioner inte är nedärvd visdom utan nedärvda fördomar.

Detta menar jag är en fördom i sig. I min ”Handbok i konservatism” skriver jag om ”Sagan om upplysningen”. Upplysningen är som bekant en period på 1700-talet då man intresserade sig för vetenskap på ett mycket friare sätt än tidigare. Ovanpå det kom franska revolutionen.

Efter det finns en föreställning om att bara den är ”upplyst” som bryter med allt som är gammalt. Allt gammalt är fördomsfullt. Allt nytt är upplyst.

Jag tror helt enkelt inte på något av detta. Jag ser inte att samhället blir bättre av att ständigt avfärda allt som känns gammalt på något vis.

Istället kan jag notera hur människor varje gång de tycker sig hamna i en ny tid av osäkerhet söker efter det som är gammalt och beprövat. Exempel: Vi har ökade problem med kriminalitet. Nuvarande metoder har inte funkat. Vad göra? Den gamla metoden är att låsa in de som begår brott. Funkar det? Ja, äldre generationer menar att det funkade för dem. Vad ska vi då tro? Att äldre generationer förstod något av vad de gjorde?

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Avskräckning är viktigast

NWT 2020-12-19

När andra världskriget bröt ut förklarade sig Belgien, Luxemburg och Nederländerna neutrala för att undvika att bli indragna i kriget. Det gjorde även Danmark och Norge. Hur gick det? Tyskland ockuperade dem.

I Sverige påstås ofta att det var neutraliteten och alliansfriheten som gjorde att vi inte drogs in i vare sig första eller andra värdlskriget. Men det är bara nonsens. Tyskland ockuperade Norge därför att landet har en lång Atlantkust. Det har inte Sverige.

I veckan som gick fattade riksdagen ett nytt så kallat försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut lägger fast inriktningen för Sveriges försvarspolitik för de närmaste fem åren, men planeringshorisonten brukar sträcka sig åtminstone 10 år framåt i tiden. Beslutet innehåller massor med detaljer om nya vapensystem och nya regementen. Men för att veta hur mycket av allt vi ska investera i behöver vi också bestämma vilken hotbild vi ska skydda oss mot.

Här säger riksdagen att målet ska vara att Sverige ska kunna försvara landet i tre månader. Detta tänker man sig ska vara tillräckligt för att en angripare ska väga för- och nackdelar mot varandra och konstatera att priset för att angripa Sverige militärt blir för högt.

Ordet ”tröskeleffekt” finns inte med i riksdagens beslut men används flitigt i de underlagsrapporter som försvarsberedningen tagit fram, det vill säga den parlamentariska kommitté som förberett den nya försvarspropositinen.

Denna strategi låter rimlig, men är faktiskt inte det. Sverige tänker tyvärr fortfarande som om krig skulle utspela sig som på 1940-talet, där en stormakt kommer med landstigningsfartyg och vill besätta svenskt territorium.

Det scenariot kommer inte att inträffa, eftersom den enda granne i vårt närområde som skulle kunna göra en sådan sak är Ryssland. Ryssland har visat att man inte drar sig för att starta krig, och är därför ett farligt land, men det finns inget vettigt skäl för Ryssland att ockupera just svenk mark. 

Ryssland har en helt annan ambition. Rysslands mål är att kunna kontrollera det man kallar för sin intressesfär. Med det menas Vitryssland, Ukraina och även de baltiska staterna. Som stormakt tycker man sig ha rätt att dominera andra länder. Det var därför som man startade ett upprorskrig i Ukraina för att förhindra att landet anslöt sig till EU och Nato.

Om utvecklingen i Vitryssland går åt samma hålla kan man lugnt räkna med att Moskva ingriper även där. De baltiska staterna är redan medlemmar i EU och Nato, men är ständigt utsatta för påtryckningar från rysk sida. Det finns stora rysktalande befolkningar i dessa länder och Moskva drar sig inte för att försöka infiltrera dem.

Sverige är inte ett neutralt land i denna maktkamp för vi är med i EU och är ett av de länder som tillsammans med Polen och de baltiska staterna driver den hårdaste linjen när det gäller sanktioner mot Ryssland. Sverige samarbetar också mycket nära med Nato. Vi är en del av väst.

För Rysslands del handlar det därför att hålla Sverige borta från inblandning i Ukraina eller Vitryssland och skrämma oss att inte gå med i Nato.

Ett sätt att göra detta är att skrämmas och bete sig illa, påminna lilla Sverige om att om vi är allt för stöddiga så åker vi på stryk, eller om en konflikt i Baltikum inträffar kanske göra en mindre väpnad insats mot Sverige för att få oss ur fattningen.

Mot detta hjälper det inte med en ”tröskel” utan det som behövs är avskräckning. Det var den läxan som Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Danmark och Norge fick lära sig i och med andra världskriget. De förstod att det inte går att vädja till moral och heder hos stormakterna utan det gäller att bli lika mäktiga som dem. För dessa länder blev det därför självklart att gå med i Nato, den stora försvarsalliansen som backas upp av amerikanska kärnvapen.

Det är såklart välkommet att Sverige nu återtar sin försvarsförmåga men den svenska strategin bör vara att precis som de andra små länderna i Europa satsa på avskräckning. Budskapet ska inte vara att det blir dyrt att angripa Sverige utan budskapet ska vara att det inte ens är möjligt. För detta krävs så klart tillgång till en försvarsmakt som är mycket större än den den potentiella angriparen har. Denna finns i Nato, som är den enda militärmakt Ryssland fruktar på riktigt. När Sverige nu rustar upp bör vi därför också be om att få ingå i alliansen.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Trumpväljare gör också rationella val

NWT 2020-11-14

Kan det vara så att det bara är rena idioter som röstar på Donald Trump? Det är i alla fall det intryck man kan få av i stort sett alla kommentarer som går att uppbringa, både i USA och i Sverige.

Men… Något stämmer inte riktigt här för även om Joseph Biden vunnit en tydlig majoritet med 74 miljoner röster så var det ingen jordskredsseger. 70 miljoner röstade på Trump.

Jag tror att man gör klokt i att lägga sina fördomar om Trumpväljarna åt sidan för att dyka ned i valstatistiken. Vilka är det som har röstat på Trump?

Det bästa materialet för stunden är den regionala statistiken. Ett mönster framträder mer tydligt än alla andra. Det är som att siffrorna hoppar ut ur skärmen och tar tag i en. Det är motsättningen mellan stad och land.

Mönstret syns på kartan över hela USA med blåa (demokratisk majoritet) och röda (republikansk majoritet) stater, men vad som är ännu mer intressant är att det även syns inom varje delstat. Röster rapporteras in per county. Countyn på landet röstar på Trump. Countyn i storstäder röstar på Biden.

Några exempel:

I Tennessee röstade 61 procent på Trump. Delstaten är knallröd utom i de två countyn där delstatens två stora städer, Memphis och Nashville, ligger.

I Kalifornien röstade 64 procent på Biden. Alla visste redan från början att Biden skulle vinna delstaten. Här ligger ju flera av USA:s främsta universitet, som Stanford och Berkeley. Här finns Silicon Valley och Los Angeles med hela underhållningsindustrin, som ju inte är känd för att vara vänligt inställd till Trump.

Men när man tittar i mikroskopet ser man att jordbruksbygderna i delstaten röstar på Trump.

Hur är det med de gamla svenskbygderna i Minnesota? Samma mönster. Våra ättlingar på landet röstar på Trump. I städerna gillar man Biden.

Typiskt är också att det är markanta skillnader i röstetal. Trump vinner jättemajoriteter på landet. Biden vinner jättemajoriteter i städerna.

När statsvetare ska försöka förklara hur väljare röstar brukar de titta på både objektiva och subjektiva faktorer.

Vi vet att röstning inte är en till hundra procent rationell handling. Vilka vi är, hur vi är uppfostrade, var vi bor, vad vi arbetar med, vilken ålder vi har eller vilket kön vi har, påverkar oss att rösta på ett visst sätt. Det är objektiva faktorer som vi inte helt och hållet kan frigöra oss ifrån.

Men statsvetarna frågar också väljarna om hur de själva förklarar sin röstning. Det är den subjektiva sidan av saken. För inom ramen för vem man är, vad man har påverkats av i sitt liv, kan man ändå som väljare göra ett rationellt val. Det är inte rationellt i den bemärkelsen att man som väljare har tillgång till all existerande information i hela världsrymden och dessutom är utrustad med ett superintellekt som gör att man inte drar några felaktiga slutsatser om någonting. Men det är en rationell kalkyl givet förutsättningarna på plats för individen vid röstetillfället.

Det finns en tendens hos kommentatorer att endast uppehålla sig vid de objektiva faktorerna. Man går för långt och väljaren upphör plötsligt att vara en rationell individ. Hon blir istället som ett djur eller en växt, en biologisk varelse utan förmåga att tänka själv.

Det är när detta händer som analytikerna konstaterar att alla som har röstat på Donald Trump måste ha lurats på något vis. Låg utbildning, arbetslöshet, inkomstklyftor och dåliga bostäder gör att hon inte kan tänka klart. Hade hon istället haft hög utbildning, ett bra jobb, en bra inkomst och en bra bostad så hade hon blivit en upplyst och förnuftig väljare och röstat på Biden.

Nu har jag själv inget bra svar på varför motsättningen mellan stad och land är så skarp i USA som den är, men den visar att det är mer än bara objektiva, för individen opåverkbara, faktorer som ligger bakom Trumpväljarnas val att stödja den sittande presidenten. Det finns hos dem som bor på landsbygden en genomtänkt och rationell valhandling. Vi talar ju om miljontals människor. Inte en flock kor som kan fösas åt ena eller andra hållet.

Dessa väljare menade att det vid röstetillfället var mer rationellt för dem, givet deras liv, deras intressen och behov, på sin ort, att rösta på Trump än på Biden. Det är något som måste respekteras, undersökas och förstås. Ej avfärdas som ett uttryck för kollektiv dumhet.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Klansamhället tillbaka i Sverige

NWT 2020-09-26

I Första Mosebok finns en berättelse om patriarken Jakobs dotter Dina som blir våldtagen av Shekem, sonen till hivéernas hövding i Kanaan. Jakob som fruktar att hennes bröder ska hämnas kommer överens med hivéerna att de ska låta omskära sig och att Dina ska gifta sig med Shekem. På så sätt ska freden bevaras. Men bröderna Simon och Levi accepterar inte uppgörelsen utan attackerar hivéerna och dödar dem. Jakob blir arg och förklarar att det nu finns risk för att övriga stammar i Kanaan ska anfalla dem. Men bröderna försvarar sig: ”Ska man få behandla vår syster som en hora?”

Berättelsen är flera tusen år gammal, men samtidigt dagsaktuell. Den handlar om klanstrider och klanrättvisa. 

Vi är inte vana vid klanlogiken i Sverige för klansystemet är sedan länge avskaffat, men genom invandring från länder med starka klankulturer har vi märkligt nog fått tillbaka en del av detta urgamla sätt att organisera ett samhälle.

Just nu är Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen” aktuell, där hon berättar om hur en stor familj med härkomst från Libanon, har Angered utanför Göteborg i sitt grepp. Familjen är tillräckligt stor och tillräckligt sammansvetsad för att man ska kunna tala om en klan. Många av familjemedlemmarna är dessutom dömda för brott, och familjen har genom sin närvaro i lokalsamhället blivit som en andra statsmakt. Det går så långt att brottsoffer inte törs polisanmäla medlemmar i familjen av rädsla för repressalier.

Klaner är något som har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Även Sverige var en gång i tiden organiserat i ätter. Några av dessa ätter blev mäktigare än andra och kom sedan att kallas adliga.

Det är egentligen inte konstigt alls att det finns klansamhällen för det är ju inom familjen man kan påräkna hjälp om man skulle råka illa ut. I länder med svag eller obefintlig statsmakt är det släkten som får ställa upp, och därför blir klanen den sociala struktur som man som människa behöver för att klara sig. Här finns social trygghet och skydd mot våld.

Det mest intressanta och svårförståeliga enligt vårt nutida sätt att tänka är systemet med klanrättvisa.

För i klansamhället handlar inte rättsskipningen om att identifiera vilka enskilda individer som har begått brott och som ska ställas till svars, utan om att undvika släktfejder.

I Bäckström Lernebys bok kan man läsa om hur klanhövdingen i Angered menar att han ”hjälper” polisen genom att hålla ordning på orten. Som familjeöverhuvud är det han som ställer saker till rätta. När någon av hans familjemedlemmar hamnat i konflikt tar man kontakt med brottsoffret och erbjuder en förlikning.

Logiken är densamma som i Gamla testamentet. Med rättvisa menas att man skipar rätt mellan familjer för att inte trigga hämndspiraler.

För den som vill läsa hur samma sak gick till på vikingatiden kan de isländska sagorna rekommenderas. De handlar också om släktfejder, och en stor del av berättelserna beskriver de juridiska processer som följde på de många våldshandlingar som förekom i den tidens samhälle. Dråp var vanliga och istället för rättegångar ingicks förlikningar mellan familjerna. Ofta löste man det genom att den ena familjen betalade mansbot till den andra.

I en modern stat ska det så klart inte finnas någon klanrättvisa, utan rättvisan ska vara individuell. Men nu finns den där ändå, och då är det viktigt att vi lär oss hur klaner fungerar. Det finns både nya och gamla böcker att läsa: Bäckström Lernebys bok, de isländska sagorna eller Gamla testamentet. Det är bara att välja.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Ingen bryr sig om stulen ammunition

(NWT 2020-08-15)

För drygt en vecka sedan stals 52 000 patroner från en lastbil i Bromölla. Ingen verkar bry sig. Har vi blivit så avtrubbade att vi bara rycker åt axlarna åt det som ju rimligen måste ses som en mycket allvarlig händelse? Sverige är ju ett land där kriminella gäng skjuter på varandra och där oskyldiga civila dödas, nu senast en 12-årig flicka.

Jag har försökt hitta ett uppföljande reportage där någon journalist intervjuar polisen eller inrikesminister Mikael Damberg, som är den minister som har ansvar för att bekämpa gängkriminaliteten. Men jag hittar inget. Det är mycket märkligt.

Den ammunition som stals var patroner av kaliber 9 mm som i första hand används för pistoler. Den kan även användas i vissa typer av automatvapen som exempelvis den gamla svenska k-pisten m/45.

En pistol av typen Glock 17, som är den typ av pistol försvarsmakten använder, har ett magasin som rymmer 17 patroner. 52 000 patroner räcker till 3 059 magasin. Den totala vikten uppskattas till ett halvt ton. Det är alltså ingen liten stöld vi talar om. 

Det framgår av den knapphändiga rapporteringen att tjuvarna hade kännedom om transporten. De visste att lastbilen skulle vara obevakad under natten och att det skulle vara enkelt att skära upp kapellet och lasta av lådorna. Ombord fanns även ammunition för jaktvapen som tjuvarna lämnade. De var bara ute efter lådorna med 9 mm.

Eftersom stölden var planerad är det sannolikt att polisen kommer att kunna lista ut vilka som ligger bakom. Förr eller senare brukar polisen hitta de skyldiga.

Men det mest bekymmersamma är att stölden sker samtidigt som Sverige har flera städer med gängkrig.

Nu vet vi inte vilka tjuvarna är och vem de tänker sälja ammunitionen till, men det är inte osannolikt att en stor del av ammunitionen hamnar på gatorna i våra förorter. Köpare finns ju. Och med en så stor stöld som denna kan man anta att det utökade utbudet av illegal ammunition gör att priset på svarta marknaden dyker.

I det läget vore det minst sagt rimligt om ledande ministrar och polischefer informerade allmänheten om hur det går med jakten på de stulna patronerna.

För inte alltför länge sedan, närmare bestämt i höstas, stals 6 pistoler och 300 patroner ur ett vapenskåp i Rosenbad, regeringskansliets huvudbyggnad. Då var det ingen brist på journalistisk bevakning och ingen brist på kommentarer från ledande ministrar. Alla var mycket allvarliga och upprörda. Expressen sände direkt utan för byggnaden.

Ointresset för händelsen kan så klart förklaras av att den skedde mitt under semestern. Folk är mer intresserade av att bada och äta kräftor. Nyhetsredaktionerna är befolkade av vikarier som inte kan eller törs ringa upp ansvariga ministrar.

Trots det får jag ändå känslan av att ingen bryr sig, och kanske inte hade gjort det även om händelsen hade utspelat sig en vardag i oktober. Den är udda och svårgripbar. 52 000 patroner. Vem har förmåga att stjäla och sedan avyttra en så stor mängd ammunition? Det kan ju rimligen inte vara någon av de vanliga småtjuvarna, utan måste vara en ”stöt” av en kriminell liga, med tänkande intelligenta tjuvar som har planerat insatsen i månader. Och Sverige är väl inte ett land med organiserad brottslighet? 

Det är som Tage Danielsson sade. Händelsen är så osannolik att den nog inte kan ha hänt för det som är sannolikt är ju bara likt sanningen. Det är inte sant på riktigt. Är det inte ovanligt varmt förresten? Man kanske skulle ta sig ett dopp…

Nya Wermlands-Tidningen

Värna det västerländska samhället

(NWT 2020-07-04)

Att påstå att den västerländska samhällstypen är korrupt och närmar sig sin undergång är fel. Tvärtom ska vi som bor i ett västerländskt land vara glada över det.

Med den västerländska samhällstypen brukar man mena ett fritt och demokratiskt samhälle, med oberoende domstolar, låg korruption, marknadsekonomi och i olika varianter någon form av social trygghet. Den uppstod först i väst. I Förenta staterna när de brittiska kolonierna bröt sig loss från moderlandet, och sedan i västra och norra Europa. Men modellen är inte kulturellt kopplad till just nordamerikaner och européer. Japan och Sydkorea har visat att den funkar för alla folk.

Idag finns det rörelser både till höger och vänster som gör sitt bästa för att försöka undergräva vår samhällsmodell. Till höger, bortom den gamla etablerade högern, finns populistiska rörelser som livnär sig på ett odefinierat förakt mot allt som är ”etablissemanget”. De misstror allt och menar att alla auktoriteter i samhället har förgiftats av vänsterpolitiska idéer: domstolar, myndigheter, medier, kyrkor. Ibland talar de om att de vill att någon kommer och röjer upp, och de röstar på personer som Jair Bolonsaro i Brasilien eller Victor Orban i Ungern.

Till vänster finns den s.k. antirasistiska rörelsen som hävdar att allt i samhället på något sätt är rasistiskt. För dem är inte rasism en idé, något som människor tror på, utan en systematik som är inbyggd i själva samhällsstrukturen. Enda sättet att frigöra sig från förtrycket är att riva statyer, rensa ut böcker i biblioteken, ta bort filmer från streamingtjänster och så vidare.

Hur fel har inte dessa grupper om hur vårt samhälle verkligen är? Det finns nämligen mätningar av alla möjliga slag som visar att länder med den västerländska samhällstypen presterar bättre än alla andra. Några exempel:

FN:s organ för utveckling tar årligen fram Human Development Index. Här lägger man samman mätkriterier för levnadslängd, utbildning och ekonomi. Därefter görs en rankningslista. Av top 20 är 18 demokratier av västerländsk typ. De andra två länderna på listan är Hong Kong (som inte är ett eget land) och Singapore. Sverige är på åttonde plats. Listan toppas av Norge.

En annan mätning är Environmental Performance Index, som tas fram av Yale University. Bland topp 20 finns bara demokratier av västerländsk typ. Etta på listan är Danmark med Sverige som nummer åtta.

Det finns också olika typer av frihetsindex. Ett exempel är det som tas fram av Cato Institute, en amerikansk tankesmedja. Cato Institute kan sägas vara nyliberalt och därför ”höger” i någon mening, men resultaten är inte vinklade. I deras lista kommer nämligen det mest nyliberala landet, USA, först på 15 plats. Världens friaste land är istället enligt Cato Institute Nya Zeeland. Endast fria demokratier är med på topp 20.

Låt oss ta ytterligare ett exempel. World Economic Forum mäter hur oberoende domstolarna är i olika länder. Med oberoende menas att domstolarna inte står under politiskt inflytande. Av topp 20 är 18 demokratier. De diktaturer som tagit plats i tätlistan är Förenade Arabemiraten (plats 16) och Singapore (plats 19). Ledande land är Finland och Sverige finns på 12 plats.

Orkar vi en till? Transparency International är en organisation som granskar korruption i världen. De gör också en rankningslista. Återigen är det nästan bara demokratier av västerländsk typ i topp. Singapore ligger på fjärde plats jämte Sverige. I täten ligger Danmark, Nya Zeeland och Finland.

När jag tittar på fakta, hård empiri, och ignorerar subjektiva upplevelser och personliga känslor, kan jag inte dra någon annan slutsats att det inte är något större fel på den västerländska samhällstypen. Vad därför gnällspikarna vill ha istället förstår man faktiskt inte. Ett land som Sverige som, alltså finns med på topp 20 i alla dessa mätningar, har välstånd, frihet, god miljö, utbildning, lång livslängd hos befolkningen, låg korruption samt oberoende domstolar som gör att man kan känna sig trygg med att få rättvisa om något skulle hända. 

Det betyder så klart inte att Sverige skulle vara världens bästa land helt utan behov av förändringar, men samhällssystemet som sådant är inte alls så sjukt som det sägs.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Public service inget villkor för demokrati

Public service inget villkor för demokrati
(NWT 2019-12-28)

Vissa säger att public service är nödvändigt för demokratin. Inte alls, säger jag. Det är tvärtom. Sverige är en demokrati trots public service, inte tack vare.

Huvudsyftet med public service, det vill säga de tre programbolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Ubildningsradion, är inte att ge folk tillgång till information utan att begränsa den. Den svenska staten har alltid, och är fortfarande, rädd för att svenska folket ska skaffa sig sina egna informationskällor.

Public service kom till på 1920-talet när radion kom till Sverige. Ett antal företagare började sända radio som de finansierade med reklam. Men politikerna tyckte att det verkade som att det nya mediet talade till folks känslor. Det fanns en risk för att folk lät sig manipuleras.

Därför såg man till att skapa Radiotjänst AB som fick ensamrätt på alla radiosändningar. Företaget ägdes då av pressen, radioindustrin och Tidningarnas telegrambyrå.

När TV kom på 1950-talet var det självklart att Radiotjänst skulle ha uppdraget. Ingen annan fick sända.

Radio- och TV-monopolet kom sedan intressant nog att utmanas på 1960-talet av Radio Syd. Ett danskt företag kom på att man kunde sända radio från en båt utan för svenskt territorialvatten. Försöket fick snabbt en uppföljare i Radio Nord som sände i höjd med Stockholm.

Radio Nord blev en succé. Kanalen spelade nämligen popmusik, vilket Sveriges Radio inte gjorde. Sändningarna var reklamfinansierade. Till sist hade Radio Nord fler lyssnare än Sveriges Radio.

Detta kunde staten inte smälta. En ny lagstiftning kom på plats och Radio Nord var tvunget att lägga ned.

I början av 1980-talet kom sedan parabolantennen och satellitsändningarna. Entreprenören Jan Stenbeck upptäckte att de brittiska lagarna för satellitsändningar såg helt annorlunda ut än de svenska. Han skapade därför TV3 som sände från London till Sverige via satellit.

Den här gången var staten mer avvaktande, för den insåg problemet att vem som helst ju kunde skaffa en parabolantenn. Men faktum är att vissa ledande socialdemokratiska kulturpolitiker, däribland Maj-Britt Theorin, argumenterade för att parabolanntener skulle vara förbjudna att äga.

Till sist var det uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla monopolet. På 1990-talet kom därför privata radiokanaler som tilläts vara reklamfinansierade och även TV4 som också tilläts att finansiera sin verksamhet med reklam. Reklamen fick emellertid bara sändas mellan programen och politiska partier fick inte annonsera.

Den partipolitiska reklamen ansågs på samma sätt som på 1920-talet vädja till folks känslor och därför inte vara bra för dem.

När internet kom hade staten emellertid lärt sig vad frihet är och valde att inte reglera innehållet.

Däremot har internet gjort att folk börjar överge public servicebolagen för streamingtjänster som Netflix och HBO.

Därför har staten i antiliberal anda valt att överge finansieringsmodellen med TV-licens och tvingat alla oavsett om de ägen en TV eller inte att vara med och betala via skattsedeln. Argumentet är detsamma som tidigare. Folket måste ha tillgång till TV- och radiosändningar av ”rätt sort”.

Är detta en historia om demokrati? Nej, verkligen inte. I en demokrati ska medborgarna kunna kommunicera med varandra fritt. Men svenska staten har vägrat låta dem ha tillgång till de viktigaste medierna som radio och TV, och man törs fortfarande inte släppa taget. Public service har aldrig funnits för demokratins skull utan för statens skull, för att staten ska kunna kontrollera medborgarna. Precis det rakt motsatta mot hur det bör fungera i en demokrati.

Nya Wermlands-Tidningen

Faran med att vilja röja upp

Faran med att vilja röja upp

Det är oroligt nu, både i Sverige och i världen. Det gör att många människor inte tycker sig kunna se tillräckligt med handlingskraft hos dem som styr och därför söker nya lösningar. Rejäla tag som röjer upp.

Jag kan förstå känslan, och jag kan också se hur ledande personer inte anstränger sig tillräckligt. De är inte tillräckligt lyhörda och inte tillräckligt ambitiösa. De smiter undan ansvar men är bra på att peka finger åt andra.

Men när jag hör en del förslag på vad som borde göras istället blir jag förskräckt.

Ett förslag som cirkulerar därute halvt på skämt halvt på allvar är Finspångrättegångarna. Det är en idé som fötts i extrema högerkretsar. Man tänker sig att de politiker och tjänstemän som orsakat den havererade invandringspolitiken ska dras in för rätta inför en specialdomstol. Så gjorde man ju i Nürnberg med nazisterna efter andra världskriget.

Häromdagen såg jag detta bisarra förslag i mitt Facebookflöde. Jag såg också hur vanligtvis förståndiga, och inte på något vis extrema, människor i min bekantskapskrets uppskattade inlägget.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om vad liknande förslag i historien har inneburit. 1900-talet innehöll det mesta.

Folktribunaler. Har testats. Nürnbergrättegångarna genomfördes med stor rättssäkerhet. Det samma kan man inte säga om de kinesiska folkdomstolarna. Det blev organiserad lynchning.

En stark ledare som röjer upp. Har också testats. Den starke ledaren röjer verkligen, men han brukar sedan inte vilja lämna makten ifrån sig. Förr hade de inga problem med att kalla sig för diktatorer och var antidemokrater. Idag är de demokrater på låtsas (Erdogan, Putin), men beter sig på samma sätt.

En statskupp där militären tar över tillfälligt och lämnar makten tillbaka när det ordnar upp sig. Har testats flera gånger i Latinamerika. Militärer kan inte hantera finanspolitik, socialpolitik eller jordbrukspolitik bättre än någon annan. Idag är därför nästan alla latinamerikanska länder demokratier.

Revolution. Det finns lyckade revolutioner, exempelvis sammetsrevolutionen 1989. Men det är ännu mer vanligt att revolutioner följs av inbördeskrig.

Politisk kontroll av medierna. Krav på att journalister ska ha legitimation, krav på ökad politisk styrning av public service, krav på ökade kontroll av vad som publiceras på sociala medier, allt detta är varianter på saker som har testas förr. Regimkontrollerade medier, vare sig de är privatägda eller statsägda, finns också sedan tidigare. Men politisk inblandning i det fria ordet har aldrig någonsin fungerat.

Politisering av domstolar och förvaltning. Idag förekommer politiska attacker mot domare och statstjänstemän. Inte heller detta är något nytt. Det är typiskt för revolutionära rörelser att de inte litar på någon i den gamla statsapparaten och därför ska rensa i leden. Problemet är bara att man då rensar ut all kompetens också.

Allt detta är saker som redan har testats och som har visat sig vara fullständigt värdelösa.

Det system som vi lever med nu, som brukar kallas den liberala demokratin, levererar inte alltid. Just nu har vårt land stora problem med ökad kriminalitet och man undrar varför de styrande inte redan har tagit tag i problemet. Ett annat exempel på hur rörigt det kan vara är den cirkus som utspelas i brittiska underhuset. I USA sitter en president och styr sitt land med Twitter.

Den liberala demokratin är en soppa. Så är det verkligen. Det är kaos varje dag.
Ändå äter jag hellre denna soppa än svälter i Gulag. För som sagt, alla dåliga alternativ har redan testats.

Nya Wermlands-Tidningen

Det går att köra elbil i glesbygd

Det går att köra elbil i glesbygd
(NWT 2019-07-29)

Glesbygd och elbil, funkar det ihop? Jag har testat. Under ett par dagar körde jag med min nya elbil från Särna i norra Dalarna upp längs med E45 i Norrlands inland till Gällivare. Det är en sträcka på 97 mil i Sveriges mesta glesbygd.

Det funkar. Man måste naturligtvis tänka på ett lite annorlunda sätt, men det var aldrig så att jag var rädd för att stå mitt i skogen med tomma batterier.

Förr eller senare måste alla bensinbilar ge plats för bilar med alternativa drivmedel. Mycket talar för att nya miljödieseln HVO100 kommer att vara huvudalternativet för glesbygden, i och med att bränslet i princip är identiskt med den nuvarande fossila dieseln.

Men även elbilen är ett alternativ, även om man inte tror det vid en första anblick. Man tänker sig ju att räckvidden inte alls är densamma och att laddställena i de djupa Norrlandsskogarna är för få.

Så är det ju också, men det jag upptäckte under min resa var att i och med att laddställena inte finns överallt var jag mer noga med var och när jag skulle ladda. Det fick till följd att ju glesare mellan byarna det blev, desto mer fulla batterier såg jag till att jag hade.

Bilen visar dessutom exakt hur många mil det finns kvar i batterierna. Mycket mer exakt än vad min gamla flexifuel-bil kunde göra.

Det omöjliga att köra elbil i glesbygd visade sig inte vara omöjligt alls, trots få laddställen. Knepet var att ladda under natten. När man sätter sig i sin bil på morgonen har man sedan ett fullt batteri. I mitt fall 43 mil.

Det man som elbilsägare måste vara försiktig med är laddning i hushållsuttag. Elsäkerhetsverket avråder på grund av att elsystemen i vanliga bostadshus inte alltid är robusta nog för den påfrestning det innebär att ladda en elbil. Rekommendationen är att använda en laddbox. Under resan laddade jag bara en gång i ett vanligt 220-voltsuttag. Ett av hotellen bjöd på laddningen och det var inga problem med elsäkerheten.

Vad betyder detta för infrastrukturen i glesbygden? Är det en klok politisk satsning att sätta upp fler laddstolpar?

Jag tror inte på så kallade destinationsladdare, men väl snabbladdare. Det finns i grunden två typer av laddning. Långsam och för bilen hälsosam laddning med växelström (destinationsladdare) samt snabb och för bilen mindre hälsosam laddning med likström (snabbladdare).

Det tar åtta timmar att ladda min bil med växelström och en timme med likström. Destinationsladdarna, som många kommuner har satt upp vid sina kommunhus, är i det perspektivet tämligen ointressanta. För varför skulle jag vilja ha min bil parkerad där i flera timmar?

Det är bättre att se till att alla elbilsägare kan ladda hemma över natten, och att sedan se till att det finns fler snabbladdare som komplement för längre resor. En normal laddpaus för att fylla på batteriet skulle jag uppskatta till ca 30 minuter, vilket då bara behövs på längre sträckor och kan kombineras med intagande av föda.

Det är som sagt inte givet vilken typ av bil som ska ersätta bensinbilen. Mycket talar för att biodiesel och el kommer att finnas parallellt. Diesel är ett välkänt drivmedel som inte kräver ny infrastruktur och motorerna fungerar bra i kyla. El är kostnadseffektivt, alla fastigheter kan enkelt utrustas med säker laddning, och elmotorer fungerar också utmärkt i kyla.

Det som är ett frågetecken är hur väl batterierna laddar i 30 minusgrader? Denna spännande fråga får jag återkomma till.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Tröskelförsvar avskräcker inte

Tröskelförsvar avskräcker inte
NWT 2019-06-29

Den ryska björnen kommer alltid att vara större än den svenska igelkotten. Om björnen vill slå ihjäl igelkotten kommer han att göra det. Han kommer inte att vara rädd för taggarna.

Försvarsberedningen lämnade nyligen sitt betänkande. Det orsakade rubriker på grund av att partierna inte kunde enas om hur det framtida försvaret ska finansieras, men partierna är ändå överens om inriktningen i stort. Idén är att Sverige ska ha ett ”tröskelförsvar”.

Ett tröskelförsvar betyder att försvarsmakten ska vara så stor att en överlägsen angripare avstår, inte för att han förstår att han kommer att misslyckas, utan för att priset blir för högt i förhållande till nyttan.Det är samma logik som igelkotten använder för att försvara sig mot rovdjur.

Det var även Sveriges strategi under kalla kriget.När Sovjetunionen fortfarande existerade ingick hela Östeuropa i Warszawapakten. Sovjetunionen var en supermakt vars styrkor stod mitt i Europa. Gränsen mellan öst och väst gick väster om Sverige. (Jag rekommenderar att titta på en karta när detta läses. Tyska hamnstaden Rostock låg i ”öst” på den här tiden, men staden ligger västerut från Sverige sett.)

Om ett tredje världskrig hade brutit ut hade Warsawapaktens styrkor anfallit på kontinenten med full kraft för att nå Atlantkusten. Nordeuropa hade varit en sidoarena. Det hade varit viktigt för Sovjetunionen att säkra vattenvägarna i Öresund och Ishavet samt att säkra att Nato inte kunde använda svenskt och finländskt territorium. Allt talade därför att Sovjetunionen aldrig skulle kunna avsätta mer än en begränsad styrka för att angripa Sverige och Finland.

Nu försöker Försvarsberedningen uppdatera denna strategi till vår tid. Det är ett misstag. För förhållandena ser helt annorlunda ut. Sovjetunionen finns inte längre, ej heller Warszawapakten.

Det som finns är ett Ryssland, som är långt svagare än Sovjetunionen, men som för en aggressiv utrikespolitik där man inte drar sig för att använda våld mot sina grannländer.

Det vi vet om Ryssland utrikespolitiska ambitioner är att regimen i Kreml vil kontrollera sina grannar som Georgien och Ukraina, och är förbittrade över att de baltiska staterna fick bli medlemmar i EU och Nato. Utbryter det krig i vårt närområde är det Rysslands och deras närmsta grannar det handlar om.

Blir det krig i vårt närområde har Ryssland inget intresse av att ockupera svenskt territorium. Men däremot att hålla Sverige borta från att sluta upp på Natos sida.

För detta krävs inte att man landsätter marktrupper i Sverige. Det räcker med att man skickar en kryssningsrobot mot Rosenbad.

Därefter skulle en inrikespolitisk debatt utbryta där en inte obetydlig del av den svenka allmänheten skulle kräva att Sverige var neutralt, och inte skulle göra någonting för att provocera Moskva till ytterligare våldsamheter.

Ryssland är som sagt inte lika stort som Sovjetunionen men dess stridskrafter är mycket större än Sveriges och vill man täppa till truten på oss så kommer man att kunna göra det. Den ”tröskel” som vi ska bygga upp kommer aldrig att bli hög nog för att stoppa några kryssningsrobotar.

Vad är alternativet? Det är massiv avskräckning. Det kan låta brutalt men det är så andra små stater gör. Norge, Danmark och de baltiska staterna har gått samman i en allians. Alliansen heter Nato. Om Ryssland är en brunbjörn på 300 kg är Nato en isbjörn på 600 kg. Det är avskräckande på riktigt.