Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Nya Wermlands-Tidningen

Det går att köra elbil i glesbygd

Det går att köra elbil i glesbygd
(NWT 2019-07-29)

Glesbygd och elbil, funkar det ihop? Jag har testat. Under ett par dagar körde jag med min nya elbil från Särna i norra Dalarna upp längs med E45 i Norrlands inland till Gällivare. Det är en sträcka på 97 mil i Sveriges mesta glesbygd.

Det funkar. Man måste naturligtvis tänka på ett lite annorlunda sätt, men det var aldrig så att jag var rädd för att stå mitt i skogen med tomma batterier.

Förr eller senare måste alla bensinbilar ge plats för bilar med alternativa drivmedel. Mycket talar för att nya miljödieseln HVO100 kommer att vara huvudalternativet för glesbygden, i och med att bränslet i princip är identiskt med den nuvarande fossila dieseln.

Men även elbilen är ett alternativ, även om man inte tror det vid en första anblick. Man tänker sig ju att räckvidden inte alls är densamma och att laddställena i de djupa Norrlandsskogarna är för få.

Så är det ju också, men det jag upptäckte under min resa var att i och med att laddställena inte finns överallt var jag mer noga med var och när jag skulle ladda. Det fick till följd att ju glesare mellan byarna det blev, desto mer fulla batterier såg jag till att jag hade.

Bilen visar dessutom exakt hur många mil det finns kvar i batterierna. Mycket mer exakt än vad min gamla flexifuel-bil kunde göra.

Det omöjliga att köra elbil i glesbygd visade sig inte vara omöjligt alls, trots få laddställen. Knepet var att ladda under natten. När man sätter sig i sin bil på morgonen har man sedan ett fullt batteri. I mitt fall 43 mil.

Det man som elbilsägare måste vara försiktig med är laddning i hushållsuttag. Elsäkerhetsverket avråder på grund av att elsystemen i vanliga bostadshus inte alltid är robusta nog för den påfrestning det innebär att ladda en elbil. Rekommendationen är att använda en laddbox. Under resan laddade jag bara en gång i ett vanligt 220-voltsuttag. Ett av hotellen bjöd på laddningen och det var inga problem med elsäkerheten.

Vad betyder detta för infrastrukturen i glesbygden? Är det en klok politisk satsning att sätta upp fler laddstolpar?

Jag tror inte på så kallade destinationsladdare, men väl snabbladdare. Det finns i grunden två typer av laddning. Långsam och för bilen hälsosam laddning med växelström (destinationsladdare) samt snabb och för bilen mindre hälsosam laddning med likström (snabbladdare).

Det tar åtta timmar att ladda min bil med växelström och en timme med likström. Destinationsladdarna, som många kommuner har satt upp vid sina kommunhus, är i det perspektivet tämligen ointressanta. För varför skulle jag vilja ha min bil parkerad där i flera timmar?

Det är bättre att se till att alla elbilsägare kan ladda hemma över natten, och att sedan se till att det finns fler snabbladdare som komplement för längre resor. En normal laddpaus för att fylla på batteriet skulle jag uppskatta till ca 30 minuter, vilket då bara behövs på längre sträckor och kan kombineras med intagande av föda.

Det är som sagt inte givet vilken typ av bil som ska ersätta bensinbilen. Mycket talar för att biodiesel och el kommer att finnas parallellt. Diesel är ett välkänt drivmedel som inte kräver ny infrastruktur och motorerna fungerar bra i kyla. El är kostnadseffektivt, alla fastigheter kan enkelt utrustas med säker laddning, och elmotorer fungerar också utmärkt i kyla.

Det som är ett frågetecken är hur väl batterierna laddar i 30 minusgrader? Denna spännande fråga får jag återkomma till.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Tröskelförsvar avskräcker inte

Tröskelförsvar avskräcker inte
NWT 2019-06-29

Den ryska björnen kommer alltid att vara större än den svenska igelkotten. Om björnen vill slå ihjäl igelkotten kommer han att göra det. Han kommer inte att vara rädd för taggarna.

Försvarsberedningen lämnade nyligen sitt betänkande. Det orsakade rubriker på grund av att partierna inte kunde enas om hur det framtida försvaret ska finansieras, men partierna är ändå överens om inriktningen i stort. Idén är att Sverige ska ha ett ”tröskelförsvar”.

Ett tröskelförsvar betyder att försvarsmakten ska vara så stor att en överlägsen angripare avstår, inte för att han förstår att han kommer att misslyckas, utan för att priset blir för högt i förhållande till nyttan.Det är samma logik som igelkotten använder för att försvara sig mot rovdjur.

Det var även Sveriges strategi under kalla kriget.När Sovjetunionen fortfarande existerade ingick hela Östeuropa i Warszawapakten. Sovjetunionen var en supermakt vars styrkor stod mitt i Europa. Gränsen mellan öst och väst gick väster om Sverige. (Jag rekommenderar att titta på en karta när detta läses. Tyska hamnstaden Rostock låg i ”öst” på den här tiden, men staden ligger västerut från Sverige sett.)

Om ett tredje världskrig hade brutit ut hade Warsawapaktens styrkor anfallit på kontinenten med full kraft för att nå Atlantkusten. Nordeuropa hade varit en sidoarena. Det hade varit viktigt för Sovjetunionen att säkra vattenvägarna i Öresund och Ishavet samt att säkra att Nato inte kunde använda svenskt och finländskt territorium. Allt talade därför att Sovjetunionen aldrig skulle kunna avsätta mer än en begränsad styrka för att angripa Sverige och Finland.

Nu försöker Försvarsberedningen uppdatera denna strategi till vår tid. Det är ett misstag. För förhållandena ser helt annorlunda ut. Sovjetunionen finns inte längre, ej heller Warszawapakten.

Det som finns är ett Ryssland, som är långt svagare än Sovjetunionen, men som för en aggressiv utrikespolitik där man inte drar sig för att använda våld mot sina grannländer.

Det vi vet om Ryssland utrikespolitiska ambitioner är att regimen i Kreml vil kontrollera sina grannar som Georgien och Ukraina, och är förbittrade över att de baltiska staterna fick bli medlemmar i EU och Nato. Utbryter det krig i vårt närområde är det Rysslands och deras närmsta grannar det handlar om.

Blir det krig i vårt närområde har Ryssland inget intresse av att ockupera svenskt territorium. Men däremot att hålla Sverige borta från att sluta upp på Natos sida.

För detta krävs inte att man landsätter marktrupper i Sverige. Det räcker med att man skickar en kryssningsrobot mot Rosenbad.

Därefter skulle en inrikespolitisk debatt utbryta där en inte obetydlig del av den svenka allmänheten skulle kräva att Sverige var neutralt, och inte skulle göra någonting för att provocera Moskva till ytterligare våldsamheter.

Ryssland är som sagt inte lika stort som Sovjetunionen men dess stridskrafter är mycket större än Sveriges och vill man täppa till truten på oss så kommer man att kunna göra det. Den ”tröskel” som vi ska bygga upp kommer aldrig att bli hög nog för att stoppa några kryssningsrobotar.

Vad är alternativet? Det är massiv avskräckning. Det kan låta brutalt men det är så andra små stater gör. Norge, Danmark och de baltiska staterna har gått samman i en allians. Alliansen heter Nato. Om Ryssland är en brunbjörn på 300 kg är Nato en isbjörn på 600 kg. Det är avskräckande på riktigt.

Nya Wermlands-Tidningen

Avslut utan kristna inslag

Avslut utan kristna inslag
NWT 2019-05-04

Kyrkoherden i Sävare församling utanför Lidköping säger tydligt nej till skolavslutning i kyrkan. Motivet är att skolorna inte accepterar religiösa inslag i ceremonierna. Det är modigt och rätt. Kyrkan är en plats för religion.

Som traditionalist vill jag självklart försvara seden att ha skolavslutningar i kyrkorna, men det är inte kyrkans fel att kyrkorna måste säga nej. Det är statens. Det är staten som i en övernitisk anda har bestämt att allmänna skolor ska vara kliniskt rena från religion.

Den svenska traditionen med skolavslutningar är att den består av två delar. Först en ceremoni i klassrummet. Därefter en gudstjänst i kyrkan.

Sederna varierar så klart från ort till ort, men den tvådelade varianten kan sägas vara den klassiska svenska modellen.

I en tid där man inte längre kan utgå ifrån att alla elever är kristna och där det också finns många friskolor är det naturligt att sederna förändras. Om en stor del av barnen i en skola kommer från muslimska hem är det så klart orimligt att förvänta sig att de ska delta i en kristen gudstjänst. Då får gudstjänstdelen utgå.

Men i skolor med en stor majoritet barn från kristna hem så bör den gamla modellen kunna vara kvar oförändrad.

Idag är det förbjudet. Skolorna får skolinspektionen på sig om det kommer fram att de firar på det gamla sättet.

Kyrkoherden i Sävare församling berättar i olika nyhetsinslag att har det gått så lång att präster måste lämna in sina talmanus för granskning i förväg för att skolorna ska kunna säkerställa att det inte sägs något religiöst.

Detta är naturligtvis helt absurt. Censur är något man använder i diktaturer, inte i ett fritt land.

Att skolan inte ska vara religiös betyder att den inte ska ägna sig åt religiös påverkan på lektionstid. Men nu talar vi ju inte om undervisning utan om en avslutningsceremoni.

Det är en missuppfattning att den som tillhör en religiös minoritet skulle få sina mänskliga rättigheter kränkta om det är så att hon eller han närvarar vid en ceremoni från en annan religion. Det händer redan idag att muslimer är inbjudna till Svenska kyrkan för att närvara vid gudstjänster, inte för att delta i bönerna, men som gäster.

Svenska kyrkan är det största religiösa samfundet i landet och brukar bjuda in andra religiösa företrädare för att visa att olika religioner kan leva sida vid sida i fred. Detta skulle alls inte vara möjligt om det var så att det var ren tortyr för en muslim att sitta med på en kristen gudstjänst, vilket det ju inte alls är. Samma sak gäller för det omvända.

Idén om att människor från olika religioner måste hållas isär påminner mer om apartheid än om Sverige. Är det verkligen så vi vill att vårt land ska se ut?

Lagstiftningen måste ändras så att den gamla svenska skolavslutningen med gudstjänst kan leva kvar (gudstänst på riktigt alltså, med bön). Eftersom de lokala förhållandena är så skiftande är det klokaste att göra att låta varje skola själv bestämma hur den ska göra i samverkan med kommunens förtroendevalda. Det kommer att växa fram smarta lokala lösningar. Det kommer att finnas varianter både med och utan religiösa inslag allt beroende på vad som passar för eleverna i just den skolan och den orten.

Staten är en klumpeduns som omöjligt kan överblicka alla skolor och veta vad som försiggår i dem. Den bör därför helt enkelt hålla sig borta och sätta sin tillit till skolor och kyrkor i landet. Här finns inga människor som vill varandra illa. Låt dem bara vara ifred så kommer det här att lösa sig naturligt.

Nya Wermlands-Tidningen

Barn som sanningsvittnen

Barn som sanningsvittnen

Har barn större insikter i politiska frågor än vuxna? Nej, självklart inte. Hur kan det då komma sig att så många vuxna människor har fått för sig att barn skulle sitta inne med en djupare sanning när det gäller klimatfrågorna?

Det som vi har upplevt de senaste månaderna med skolstrejk och uppmärksamheten omkring Greta Thunberg är återigen ett bevis på att mänskligheten när den ska tänka i grupp kan få för sig vad som helst. Här har vi en samling barn, som samhället inte vill ge rösträtt, inte får köra bil, absolut inte får köpa alkohol, inte rekommenderas att se på sex och våld på Netflix, men som plötsligt ska anses vara de som bäst kan uttala sig om vad som bör göras i de klimatpolitiska frågorna.

Det tycks hos vissa vuxna finnas en tro på att barn kan säga sanningar på ett sätt som vuxna inte kan. Barn ljuger inte, heter det. Naket och ärligt säger de sanningen, eftersom de inte vet hur de ska fixa till budskapet så att det blir mer aptiligt.

Greta Thunberg är intressant nog inte först med sin stjärnstatus utan det var Xiuhtezcatl Martinez från USA. För fyra år sedan gjorde han en motsvarande världsturné som klimataktivist. Han var då 16 år och några särskilda meriter utöver sin ålder hade han inte. Ändå tyckte SVT/NRK och Fredrik Skavlan att han var så intressant att han borde intervjuas på bästa sändningstid.

Den som sätter sig ned och söker på nätet kommer att hitta fler exempel på barn som framställs som orakel. Historiens mest kända exempel är sannolikt Jeanne d’Arc. Hon började också sin karriär vid 16 års ålder då hon krävde att få träffa den franske kungen för att bistå honom i kriget mot England på 1430-talet. Jeanne d’Arc sades få uppenbarelser från Gud och myten om henne blev så stor att hennes fiender till slut var tvungen att ta henne tillfånga och avrätta henne.

H.C. Andersen utnyttjar också föreställningen om barnet som sanningsägare i sin saga Kejsarens nya kläder. I sagan är det ingen av de vuxna som törs säga det uppenbara, att kejsaren är naken.

Myten om det sanningssägande barnet har också använts i mindre ädla syften. Ett exempel är den fabricerade historien om Pavel Morozov som enligt den sovjetiska propagandan angav sina egna far efter att denne skulle ha hjälpt storbönderna när jordbruket skulle socialiseras. Pavel valde, enligt sagan, att offra sin egen far för revolutionen! I kommunismens värld hyllades han som en hjälte och föredöme.

Att barn sägs vara bättre vittnen än vuxna är inte ovanligt tyvärr. Häxprocesserna i Sverige på 1600-talet drevs fram med barn som vittnen. I vår tid finns ingen rädsla för häxor men för pedofilnätverk. Det har förekommit rättegångar där den enda bevisningen är fantasifulla vittnesmål från barn. (Därmed inte sagt att de inte skulle existera pedofilnätverk på riktigt, vilket det tyvärr gör. De brukar emellertid avslöjas genom att polisen spårar upp dem på internet.)

Det finns något djupt irrationellt bakom entusiasmen för alla barn som nu skolstrejkar för klimatet. Jag hoppas att någon psykolog kan förklara vad det beror på.

Att det är ett felslut att tro att barn skulle ha unika insikter i klimatfrågan visas även av att ingen tycks vilja veta vad de har att säga om finanspolitiken eller försvarspolitiken. Om nu barn kan säga unikt intelligenta saker om klimatpolitiken borde det ju gälla för alla andra politikområden också.

Med detta sagt ska ingen kritik riktas mot barnen i sig. De utnyttjar endast sina demokratiska fri- och rättigheter och visar engagemang i en samhällsfråga. Det är bra. Det är de vuxna som inte är riktigt kloka.


Nya Wermlands-Tidningen

Den sämsta av jultraditioner

Den sämsta av jultraditioner

Den sämsta av svenska jultraditioner är den som går ut på att förneka att de svenska jultraditionerna är svenska.

I år är det varuhuset Åhléns som auktionerar ut en väggbonad till förmån för Stadsmissionen. Texten på väggbonaden lyder: ”En riktigt svensk jul har tysk gran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”.

Bakom texten ligger den politiska ambitionen att motverka främlingsfientlighet genom att understryka att ursvenska jultraditioner är importerade från andra länder. Därmed ska vi ”förstå” att det inte finns något som är ursvenskt ”egentligen” och bli mer toleranta mot invandrare och deras seder.

Detta är inte första gången någon förklarar för oss att våra svenska traditioner ”egentligen” inte är svenska, men Åhléns väggbonad får sägas sätta svenskt rekord i dumhet.

Först och främst är det fel att påstå att exempelvis seden med julgran inte är svensk på grund av att seden härstammar från Tyskland (såvitt vi vet). För när väl svenska folket har tillägnat sig seden är den inte längre tysk utan svensk. Det är inte ursprunget som avgör utan hur väl inrotad seden är hos det folk som utövar den.

Ett lärorikt exempel är sången ”Nu är det jul igen”. Det är en polska, alltså en musikstil som urpsrungligen är hämtad från Polen. Är det någon som tror att man sjunger ”Nu är det jul igen” i Polen på julafton?

Svensk folkmusik, ofta spelad på fiol, är något av det allra svenskaste vi har. Någon gång för länge sedan importerades melodier från Polen, men sedan har melodierna förvaltats och utvecklats av den svenska allmogen. Kan man då verkligen säga att polskan ”egentligen” är polsk musik?

Men det är i påståendet att jultomten skulle komma från Turkiet som Åhléns går bort sig totalt.

Den mytiska figuren jultomten är som bekant en sammanblandning av folkliga föreställningar om tomtar och helgonet S:t Nikolaus. Sammansmältningen antas ha skett på 1800-talet eller möjligen på 1900-talet.

Den som skulle ha varit turk enligt Åhléns skulle i så fall varit S:t Nikoalus. Vem var han? Nikoalus föddes år 270 i staden Patara och blev senare ärkebiskop i Myra som båda ligger i Lykien på det som idag är Turkiets sydkust.

Detta var vid tillfället en grekisk stad inom Romerska riket. S:t Nikoalus var alltså grek, och inte turk. Den turkiska expansionen i området kom först på 1000-talet. Med turkarna kom också islam, men på 300-talet var denna religion ännu inte grundad.

Det är inte svårt att hitta enkla fakta om vem S:t Nikolaus var. En stunds googling ger alla svar som behövs.

Den ständigt återkommande viljan att förklara att allt som vi uppfattar som ursvenskt inte är det leder alltid tid till att människor känner sig förolämpade. I ett uppfostrande tonfall vill man förklara att det vi tror om oss själva är osant. Vi ska inte tro att vi är något när vi slår oss för bröstet och tycker att våra svenska jultraditioner är äktsvenska på djupet. Underförstått vill man förklara för oss att om vi ändå gör så är vi osunt nationalistiska och – hemska tanke – kanske Sverigedemokratiska…

För att slippa vara det ska vi därför förneka vår egen identitet och förstå att vi inte har några svenska seder alls. Allt är importerat.

Men argumentet håller inte eftersom det som en gång har importerats har försvenskats. Julgranen var tysk först, men svensk nu.

När man som Åhléns därtill moraliserar utan att ens ha koll på grundläggande fakta blir det uppfostrande tonfallet direkt pinsamt.

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det ett konservativt block?

Finns det ett konservativt block?

När riksdagen nyligen röstade om Ulf Kristersson som statsminister var det många som frågade sig om det håller på att blidas ett nytt ”konservativt block” i landet. De enda partierna som röstade för var Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De är också de enda partier som kan sägas vara konservativa i politisk mening.

Man ska inte dra för alltför långt gångna slutsatser av en enskild votering i riksdagen eftersom utfallet hade kunnat bli ett helt annat om alliansen hade gått fram med ett gemensamt regeringsförslag. Då hade SD sannolikt röstat nej, och då röstat nej till att få en konservativ statsminister.

Men frågan är ändå värd att utreda för visst var det länge sedan vi talade om konservatismen som ideologi?

Moderaterna kallar sig själva för ett liberalkonservativt parti, vilket kan uppfattas som en anomali. Kan man slå ihop två ideologier bara sådär? Kristdemokraterna i sin tur kallar sig egentligen inte konservativa alls, utan bara kristdemokrater och känner samhörighet med den kontinentala kristdemokratin. Saken är bara den att det är för alla uppenbart att tyska kristdemokraterna, CDU, är Tysklands konservativa parti.

Är då Sverigedemokraterna konservativa? Partiet kallar sig för ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Ordet ”socialkonservatism” har ingen i svensk politik använt sedan Herbert Tingstens dagar och han talade då om 1800-talets konservativa rörelser. Kopplingen till dagens Sverigedemokrater är mycket oklar.

Ändå är det rimligt att i någon mån kalla SD för ett konservativt parti, i alla fall när man hör Jimmie Åkesson längta tillbaka till det etniskt homogena folkhemmet.

Men betyder detta att alla som i någon mån är konservativa också är allierade?

Nej, inte alls. För konservatismen är en ideologi med olika inriktningar på samma sätt som liberalismen och socialismen är det.

Är alla liberaler överens? Knappast. En inrikning inom liberalismen är den som partiet Liberalerna, f.d. Folkpartiet, står för. Den kallas socialliberalism och bygger på att staten ska förse medborgarna med en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter. En annan liberal inriktning är nyliberalismen som menar att välfärdsstaten är ett hot mot individens frihet och avskyr höga skatter.

Likadant är det med socialisterna. Få tänker på detta men kommunismens grundare Vladimir Lenin var socialdemokrat från början. Han var en av många socialdemokratiska röster i Europa men var i strid med de mer återhållsamma tyska kollegerna. Lenin valde därför att gå sin egen väg när han fick chansen att ta över makten i Ryssland.

Splittringen mellan de gamla socialdemokraterna och utbrytarna ,som kom att kalla sig kommunister, blev djup. De svenska socialdemokraterna gick så långt att de till och med använde Säpo för att kartlägga kommunister i fackföreningsrörelsen.

Det är inte annorlunda med konservatismen. Sverigedemokraterna bildades 1988 med nationalism och invandringskritik som kärnan i sin ideologi. Kristdemokraterna bildades 1964 med värnandet om kristna värderingar som sin viktigaste uppgift. Moderaterna är äldst. Partiet bildades 1904 men det fanns en höger redan dessförinnan om än i oorganiserad form.

Ideologiskt släktskap behöver således inte betyda vänskap. Viktigare är snarare vilka sakpolitiska allianser man kan skapa för att få igenom sina prioriterade frågor. För Moderaterna har det varit att knyta band till socialliberalerna, fullt medvetna om att de står för en annan ideologi. För i slutändan är det ändå det politisk verksamhet går ut på, att få igenom sin politik.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Det finns inga SD-zombier

Det finns inga SD-zombier

Vilka röstade på SD? Det finns ett problem när frågan ska besvaras, för många förståsigpåare förstår sig inte på hur någon kan ha velat göra detta. Därför är det inte ovanligt att de ska försöka förklara varför någon ”egentligen” röstar på SD.

Förklaringarna radas upp:

  • Det är globaliseringens förlorare som röstar på SD. Arbetare som har förlorat sina jobb på grund av den internationella konkurrensen.
  • Det har alltid funnits rasister och nu har de äntligen fått utlopp för sina känslor.
  • Väljarna är inte rasister utan har bara väldigt stor misstro till etablissemanget.
  • Alliansens skattesänkningar har skapat ökade klyftor.
  • Det är skillnaden mellan stad och land som förklarar.

Men vad menar man när man ska förklara hur någon ”egentligen” har röstat? Det tycks som att man menar att väljarens val att rösta på SD inte är helt igenomtänkt, att han (det är oftast en han) har bringats ur balans. SD har därför varit framme och lurat på honom ett ”förenklat budskap”. Hans val är inte rationellt. SD-väljaren är inte en rationell varelse.

Samma förståsigpåare genomför sällan samma typ av analys på Socialdemokraternas eller Liberalernas väljare. Frågan vilka som ”egentligen” har röstat på S eller L ställs sällan. Deras väljare uppfattas som rationella.

Så hur är det? Hur ska man förklara en väljares partival?

Väljarforskarna är mer noga eftersom de skiljer mellan faktorer som påverkar människor att rösta på ett visst sätt och hur väljarna själva motiverar sitt val.

Sociala faktorer som vilket yrke man har, utbildning, bostadsort, ålder och många andra påverkar hur vi röstar. Men samtidigt är vi som väljare inte helt hjärndöda utan har en förmåga att reflektera över våra val.

Hur djupsinnig denna reflektion är är svårt att säga. Vissa väljare lägger stor möda på att göra ett så genomtänkt val som möjligt medan andra tar det med en klackspark.

Oavsett vilket är det ändå rimligt att studera hur väljarnas subjektiva uppfattning för att förstå hur de har röstat. Det är oftast det vi menar med ”att förstå”. Att förstå är att försöka sätta sig in i en annan människas världsbild.

Nu finns ingen vetenskaplig undersökning gjord ännu på just årets val, men sannolikt säger de flesta av SD:s väljare att de har röstat på partiet på grund av invandringspolitiken. Därmed skulle detta kunna sägas vara förklaringen till hur de ”egentligen” har röstat.

Båda sätten att förklara hur en väljare röstar, vilka faktorer som har påverkat honom och hur han själv väljer att motivera sitt partival, är rimliga. Som väljare påverkas vi både av yttre faktorer och vad vi själva resonerar oss fram till.

Däremot är det fel att försöka hitta en ”egentlig” förklaring som är den enda och korrekta.

Den som försöker hitta den ”egentliga” förklaringen tänker sig att det finns en dold sanning som kan avslöjas, att det som är på ytan och som man kan se med blotta ögat bara är ett skal. Det är så vi använder ordet ”egentligen”. Men de mer seriösa vetenskapsmännen vet att verkligheten är komplex och att det oftast finns mer än en förklaring till ett fenomen. Röstning på just SD är här inget undantag.

Fel är också att uteslutande fokusera på de yttre faktorer som kan ha påverkat en väljare att rösta på SD. För då utesluter man att SD-väljaren skulle ha någon som helst förmåga att tänka själv. SD-väljaren skulle då vara en zombie, en levande död människa som bara kan följa instinkter. Det låter inte rimligt.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Vreden mot miljöfariséerna

Vreden mot miljöfariséerna

Det väckte stor uppmärksamhet och indignation när det framkom att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövins man äger en 13 år gammal Ford Ranger, som är en bränsleslukande dieselbil. Nätet fylldes snabbt av anklagelser om hyckleri.

Vad är det som gör att en företrädare för Miljöpartiet drabbas av denna vrede? Det var SVT som avslöjade att denna bil fanns i familjen Lövins ägo, men ingen annan partiledare har fått sina bilar granskade.

Jag tror att svaret ligger i att MP har hamnat i samma fälla som fariseerna på Jesu tid.

Jesus fight med fariseerna är en av de mer underhållande i Bibeln. När Jesus träder fram som predikant ifrågasätter de honom och han ger igen med full kraft. Han kallar dem för huggormsyngel! Jesus vann debatten och fariseerna kom att stämplas som självrättfärdiga hycklare.

Fariseerna var en religiös rörelse som ville hjälpa människor att leva efter den religiösa lagens bud. Judendomen är som bekant en regelstyrd religion som kräver mycket av den som ska följa alla regler till punkt och pricka. Fariseerna, som inte var en del av makten utan ett slags folkrörelse, såg det som sin uppgift att få vanliga människor att leva i enlighet med de krävande religiösa reglerna.

Deras svaghet låg i att de begärde för mycket och inte riktigt klarade av att själva leva upp till alla krav. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” De hade rätt i sak, menade Jesus, men deras sätt att bete sig var inte OK.

Det är tyvärr ofta Miljöpartiets företrädare agerar på ett liknande sätt. Partiets mål är att rädda planeten och det ska göras genom att vi gör avkall på vår bekvämlighet. Vi ska källsortera, köpa KRAV-märkt mat, äta mindre kött, inte använda sugrör, inte åka på chartersemester och absolut inte köra dieselbilar.

Engagemanget hos miljöpartisterna är också mycket högt. Det är inte bara så att det är något bättre att avstå från en plastkasse när man handlar på ICA utan helt avgörande att man avstår! Om varje människa avstår plastkassar kommer ju förbrukningen av plast minska radikalt. Alltså sviker man planeten varje gång man köper en kasse i onödan.

Detta engagemang stannar inte heller vid att det är ett individuellt val utan är något som måste läggas fast i lag.

När det sedan kommer kritiska kommentarer, vilket det ju gör eftersom vi lever i en demokrati, svarar tyvärr många miljöpartister på ett otrevligt sätt: ”Jaha, så du vill inte var med och rädda planeten!”

I det läget, när det visar sig att språkröret Isabella Lövins familj äger en dieselbil, drabbas därför partiet av samma vrede som jag misstänker att många även på Jesu tid kände inför fariseerna.

Historikerna påpekar att fariseerna var respekterade av sin samtid eftersom många, inte minst Jesus själv, var angelägna om att följa goda levnadsregler. Men eftermälet blev tyvärr evig vanära på grund av bristande ödmjukhet. Kanske är detta något för Miljöpartiet att fundera en smula på?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.